Den första sommaren
Lite oro
Jag är i Malmö hos tjejen jag haft ett stormigt förhållande med i några månader. Vi bestämde precis att vi inte ska göra slut i dag och inte i morgon, men sedan vet vi inte. I går cyklade vi till Lund. Det var en sådan där perfekt, varm sommardag när luften står still och tiden verkar stanna eller gå långsammare. Både tanke och hand ling blir slow motion. Det fläktade skönt i nedförsbackarna och ibland, korta stunder, glömde jag nästan att vi inte riktigt är sams. När hon cyklade långt framför mig och jag bara kunde se henne på håll. Nacken, ryggen. Bara konturerna av kvinnan jag fått för mig att jag älskar. Då kunde jag låtsas att hon log. Att ögonen var fulla av lycka.
På vägen hem upptäckte vi scientologernas stora Malmökomplex. Ett enormt hus i utkanten av staden. De erbjuder tydligen gratis stresstester varje dag mellan klockan sju på morgonen och nio på kvällen. När vi stått utanför i ungefär en halv minut kom en kvinna och frågade om vi inte skulle komma in. Det ville vi inte. Jag lekte dock med tanken – att gå in och säga att om en månad har jag inget jobb och ingen bostad. Att berätta att jag känner mig vilsen och förvirrad. Jag undrar vad de skulle säga till mig då. Även om jag skulle bli lurad så inbillar jag mig att de skulle vara ömma mot mig. De skulle slå in mig i någonting mjukt och de skulle viska att allting kommer bli okej. Och det är faktiskt lockande.
13
Även om jag inte är så pepp på snacket om att vi alla bär på rymdvarelser inuti våra kroppar – rymdvarelser som hindrar oss från att vara våra sanna jag.
Men jag förstår varför människor kliver in på scientologernas stresstester – och aldrig kommer tillbaka. Scientologerna, eller vilka som helst som lovar en tydlig väg till ett bättre, renare och lyckligare liv. Det hade varit så skönt att lägga allting i händerna på någon annan. Att bara hänge sig åt någonting utan att behöva ifrågasätta eller vända och vrida på saker och ting. Det är nog så jobbigt ändå. Att förändra sitt liv. Det hade varit skönt att göra det hos någon som har alla svaren – även om de kostar per insikt och nivå.
Men vi cyklade vidare i stället. Hem till henne. Tjejen i det stormiga förhållandet. Ännu ligger framtiden i egna händer. Vi får vända och vrida på allt tills vi inte orkar mer.
14
Någon form av plan
I går såg jag på en löpsedel att SMHI menar att det är den kallaste sommaren på länge men juli är samtidigt varmare än vanligt. Jag vet inte hur det där går ihop. I natt har det regnat på det där speciella sättet som det bara gör på sommaren. Smattret mot rutan och utan vind. Det kändes tryggt på något sätt. Bekant och nostalgiskt, som en hälsning från barndomens långa somrar då juli kändes oändlig och sommaren var en tid då allting kunde hända. I alla fall i fantasin.
I verkligheten kunde det bli ganska tråkigt och ensamt. Förortslekplatserna tömdes på barn och kompisarna försvann till husvagnar och sommarställen. Mamma och jag åkte också bort eller gjorde olika dagsutflykter men ofta innebar sommaren ett uppehåll i umgänget med jämnåriga. Det fanns en speciell ensamhet i det. Samtidigt, den där underliggande känslan. Att någon gång, någon sommar, skulle bli speciell.
Jag minns de varma dagarna, utan ett enda moln på himlen. Flygplanen målade tjocka, vita streck på den klarblå himlen. Och jag följde dem med blicken, tills de inte syntes mer. På nätterna smattrade regnet mot höghusens plåtfasader. Ljudet höll mig vaken men jag tyckte om det ändå. Ofta klev jag upp och ställde mig vid sovrumsfönstret. Genom ventilen kunde jag känna doften av svalt regn mot het asfalt. Jag tyckte att det luktade exotiskt, på något
15
sätt. Som ett löfte om att det finns något mer. Något större. Kanske var det ett försök till egentröst. En tanke om att livet precis hade börjat. Det fanns så många somrar kvar att leva.
I vuxenlivet har somrarna känts betydligt mer begränsade. Semestern – de där dyrbara dagarna som plötsligt ska handla om andra saker än arbete och karriär – blir något slags stressmoment i sig självt: Det gäller att skynda sig att uppleva. De där bekymmerslösa timmarna i sommarnätternas ljus måste både skapas, njutas och ramas in. Livet koncentreras till fyra veckor i juli där hela årets uppdämda behov av såväl syfte som vila ska destilleras till koncentrerade ögonblicksbilder som kan fångas i en mobilkamera och delas på Facebook – för att liksom föra i bevis hur stort, fullt och samtidigt avslappnat och ångestfritt vi lever.
Jag har inte de där problemen längre. Det finns ingen fasad kvar att skydda. Ingen lycklig bild som måste målas upp. I år är sommaren i stället ett stort vakuum. Jag har varit sjukskriven ett tag.
Och driver bara omkring. Men sommaren är också en obehaglig nedräkning. När hösten kommer måste jag börja om från noll.
Jag har varit i Göteborg några dagar. Min barndomsstad. Ungdomens brottsplats. Här är vyerna och gatorna sammankopplade med händelser och personer. Den här staden är en del av mig. Jag är alltid bara ett stenkast bort från Hisingens förortstorg.
Det är märkligt att se sin stad förändras. Leva ett eget liv, utanför vår symbios. Det är fem år sedan jag lämnade Göteborg. Men jag kommer aldrig riktigt lämna Göteborg. I går kväll gick jag över Götaälvbron, i duggregn. Jag gick från Masthuggstorget till Biskopsgården. Passerade samma sträcka som jag gick två gånger om dagen när jag jobbade på Järntorget och bodde på
Wieselgrensplatsen.
Jag har tänkt så många tankar på den där promenaden – med den bestämda gången och stadens buller som en passiv terapeut.
Jag har smitt planer och utformat idéer. Gråtit hemliga tårar i ösregn. Lyssnat på musik och sjungit med i refrängerna. Burit
16
tunga ryggsäckar. Sprungit fort i nedförsbackar. Det är en bekant sträcka, men nu är den fylld av nya vyer. Gamla ställen jag kommer ihåg är utbytta mot nya etablissemang som känns anonyma för mig. Byggnader rivs och byggs. Det är som att träffa ett gammalt ex som har ny frisyr men samma sorg i ögonen. Nya kläder – men troligtvis likadan när hen är naken.
Göteborg är likt mig på många sätt. Vi vill båda vara större än vi är och vi oroar oss för att bli avslöjade. Vi byter look och berättar stort och brett om allt vi har på gång. Vi bygger arenor och skriver böcker. Men på insidan är vi aldrig mer än ett folktomt förortstorg. Det är egentligen inget fel. Det är en bra plats att vila. Hisingsförorten, där flygplanens streck på den blå sommarhimlen lovar förändring. Och det vindfria regnets smatter på plåtfasaderna håller mig vaken genom annars alltför tysta nätter. Och livet lovar större. Alltid större men aldrig nu.
17
Ständig flykt
Ofta sätter jag mig på ett tåg och åker någon annanstans. Till platser jag känner, sammanhang jag haft tidigare. Det är inte verkligt. Livet har gått vidare. Och jag kan inte vara mer än statist. Men det gör ingenting. Det är tillfälligheten jag söker. De tidsbestämda situationerna. Så att livet inte blir för mycket på riktigt. Och alla beslut kan skjutas på framtiden.
Den här gången har jag rest rakt in i familjelivet hos min barndomsvän Magnus, i Järna utanför Södertälje – och vi äter frukost i ett hav av keso, flingor och banan. Det mesta ligger på bordet, en del sitter runt minsta dottern Ebons mun och en ganska stor mängd ligger på golvet. Storasyster Majken ser på barnprogram på Magnus laptop och sambon Lillemor är inne på andra koppen kaffe. Jag tycker att det är underbart. Här finns knappt tid för tankar, allt går i ett och de små vardagsproblemen avlöser varandra. Det är inte fullt så enkelt förstås. I går gick Magnus och jag en lång promenad och pratade om livet. Så där som vänner gör. Det var skönt, inte bara för att jag kände att jag fanns på riktigt, med någon annan – utan också för att jag fick bli mottagare av en del bekymmer. Jag fick lyssna på Magnus tankar, funderingar och oro. När en lever som jag gör, på ständigt besök i andras verkligheter, är det sällsynt att anförtros problem. Det blir mest jag som ältar
19
om mitt. Det känns värdefullt att få vara den som någon annan delar tankar med. Problem. Ångest.
Konstigt, kanske. Magnus känner sig stressad. Han är frilansfotograf och försöker få ekonomin att gå ihop samtidigt som han och Lillemor vill spendera så mycket tid som möjligt med barnen. Och han känner hur tiden springer i väg. Chanser och möjlig heter minskar eller försvinner. Varje val blir mer och mer avgörande – nu när han ansvarar för fler än sig själv. Jag nickade och sa att jag förstod. Men det gör jag inte. Jag har ingen jävla aning – men jag låtsas och det räcker för att vi båda ska må bättre.
På tåg igen. Så här har jag levt mitt liv de senaste åren. På terminaler, i vänthallar och lounger. Ständigt omgiven av människor men alltid ensam. Jag har blivit expert på att observera. Glida förbi med blicken för att det inte ska bli obehagligt. Jag lägger märke till tysta svordomar och kvävd irritation. Jag ser när det rycker i kinder, när tårkanaler expanderar – och ansikten göms i armveck. Det finns en samhörighet i det. Om än tillfällig och hemlig. Jag vet hur det känns att vilja slippa världen. Men jag ser hur ansikten brister ut i leenden, också. När telefoner plingar till med precis rätt sms från precis rätt person. Jag lyssnar på andras samtal och ler åt andras skämt. Följer med i diskussionerna om vad som ska handlas och vad som redan finns i kylskåpet: ”Vad ska vi göra för middag i kväll?”
Sådana samtal gör mig tom, som om kroppen bara är luft – och jag svävar bort och i väg och sedan kanske för alltid bara runt och runt i kosmos, utan att någonsin bli kött och blod igen.
Men inte i dag. Jag ska inte sväva i väg. I dag ska jag bara in till Stockholm och göra några ärenden. Sedan ska jag tillbaka till Magnus och familjen i Järna. Då kan jag prata med riktiga
20
***
människor. Jag behöver inte tjuvlyssna eller hitta på. Jag tror att jag stannar i några dagar. Och tar en paus från allt annat. Det blir bra för mig. Jag behöver öva mig på att umgås. Det är besynnerligt att det kan vara så svårt. Som att en vänjer sig vid ensamhet – som ett sätt att vara.
Det är den där märkliga brytpunkten, när augustiveckorna rullar på och människor återvänder till jobb och vardag – men de är fortfarande sugna på sommaren, på friheten. De är fortfarande mjuka i ansiktet, kläderna är svala och lösa. Solbrillorna sitter ännu fastklistrade i pannorna. Själv har jag solglasögonen i fickan. Jag hittade dem i två delar, i morse, efter frukosten – och jag misstänker den minsta i min tillfälliga familjekonstellation, lillasyster Ebon. Hon har dock valt strategin att ännu inte kunna prata, så jag får inga tydliga svar. Nu sticker solen i ögonen, skarp och bestämd genom fönstret på pendeltåget. Kanske kan jag få brillorna lagade inne i stan – tillsammans med mobilen, som också är trasig: skärmen vill inte mer och samma låtar går på repeat i lurarna. Allting är trasigt och jag är trasig – men också fri, på samma gång. Det känns märkligt. Vemodigt. Tankarna är trötta och tunga, som i en bakfylla.
Det är konstigt, kanske. Det som lockar mig mest med familjelivet – med att skaffa barn – är idén om att jag inte kommer hinna tänka så mycket. Som för Magnus kommer min uppmärksamhet ständigt behövas för andra. Jag är så trött på att tänka. Jag tror att det skulle vara bra för mig. Men några barn är inte direkt i sikte. Just nu pratar vi inte, jag och tjejen i det stormiga förhållandet. Vi skriver lite till varandra på Facebook och jag förbannar mig själv för hur många gånger jag loggar in och blir besviken. Att jag kollar när hon var online senast och ser att hon läst mitt meddelande men ändå inte skriver tillbaka. Det är någon form av självplågeri men jag kan inte låta bli.
21
***
Eftermiddagssolen blänker orange i tågens spår och ledningar. Sensommarvärmen får luften att dallra. Varken mobilen eller solglasögonen gick att rädda. Det fick bli en helt ny telefon i stället – och jag är på väg tillbaka till Järna. Utanför tågfönstret passerar Stockholms söderförorter revy i rasande takt. Så många liv. Så många öden jag inte känner till. Tumba genom fönstret – är både fult och vackert samtidigt. Miljonprogramshusen som jag älskar för det är där jag kommer ifrån. Inte just Tumba, men förorten är universal. De hårda kanterna inbäddade i mjukaste grönska. Och allt är kantigt och taggigt och kalt och kallt och simpelt och alldeles, alldeles underbart.
Jag måste vänta trettiofyra minuter på bytet i Södertälje hamn. Kvällen är ljummen. Trots stationens namn syns inget vatten –men jag inbillar mig att brisen ändå kommer från havet. Det luktar sommar men eftersom den snart är slut blir doften sorgsen. Det är två andra resenärer på perrongen den här fredagskvällen – en lätt alkoholiserad gubbe i svart skinnrock och en söt ung tjej med stor lugg. Jag får ingen tydlig bild, men de känns vilsna. Antagligen är det projektion. Plötsligt vill jag gråta.
När jag kommer hem till barnfamiljen är det släckt och tyst. Magnus och Lillemor har somnat tillsammans med barnen. Här är det de akuta behoven som styr. Tänk vilken ynnest att få somna vid åtta på kvällen, utmattad av papparollen. Vilken bekräftelse; att en behövs, att en är viktig för andra, att en är del av en tydlig grupp och gemenskap! Själv packar jag upp min nya mobil. Tjejen i det stormiga förhållandet har skrivit, både sms och på Facebook. Det är plattityder, beskrivningar av dagen och saker som skett. Väder och vind. Jag vet inte vad jag ska svara. Jag är för trött för att låtsas.
Kanske skriver jag lite senare. Att fast det är sent lyser himlen röd över Järna. Familjen sover utan ord. Det är bara jag som är vaken.
22
***
Att älska sig själv
Jag och Magnus satt på familjens balkong i går kväll, drack några öl och pratade om vad som helst. Himlen glödde röd länge, länge. Sedan kom stjärnorna som julgranspynt ovanför grantopparna. Det var vackert. Det var första gången under hela sommaren som jag suttit så – i ljummen natt och utan tanke på morgondag. Trots att det väl är det sommaren är till för.
Magnus hade en teori om att det är viktigt att älska sig själv. Att vi lätt glömmer av den biten. Vi är för hårda mot oss själva.
Jag kom på att jag aldrig sagt det till mig själv – att jag älskar mig. Det kanske inte är sådana ord en säger, eller tänker? Men jag har varit så upphängd på att jag ska vinna kärlek från andra. Just nu är det tjejen i det stormiga förhållandet. Men det kan också vara genom att skriva böcker och hålla föreläsningar. Jag vill att andra ska älska mig.
Jag tänkte på det där uttrycket: ”Ta hand om dig.”
Folk brukar ofta säga så till mig. Jag har aldrig riktigt förstått vad det betyder. Det kanske är självklart för många. Men det är nytt för mig. Att jag faktiskt skulle kunna agera utifrån en kärlek till mig själv.
I natt, i skenet av det tomma chattfönstret på Facebook, viskade jag det till mig själv. Jag stängde ner datorn och upprepade orden: ”Jag älskar mig. Jag älskar mig.”
23
Och det går bakåt i tiden, också. Jag vill inte vara arg på mig själv längre. På den jag varit. Jag vill förlåta honom. Jag älskar tioåringen, som inte fick vara med och leka. Älskar tjugoåringen som trodde att han visste allt om livet, som trodde att han aldrig skulle dö. Jag älskar trettioåringen som blev trött på att försöka, som liksom bara följde med. Jag ser dem allihop, alla versioner av mig själv. Jag vill förlåta dem för deras misstag, deras oförmåga att förändra saker. Jag vill hylla dem för idéer och hopp och nya tag. Jag vill ställa dem på rad och vandra genom dem, fram till där jag är nu. Den jag är i dag. Och just här, för första gången, säger jag orden: ”Jag älskar mig.”
Nu ska jag bara tro på det, också.
24
På väg
Vissa människor gillar att promenera i naturen. De finner ro och stillhet där. Och det är väl fint. Men när jag själv ska promenera, då vill jag vandra i staden.
Jag har minst en speciell runda i alla städer jag har bott i. En slinga jag nött med omsorg, i regn och solsken, i snöstorm och värmebölja. I Stockholm är det från centralen, ner till Dramaten, upp till Stadion, vänster mot Tekniska, vänster in på Sveavägen och sedan via Drottninggatan till Vasagatan.
Jag tycker om att vandra där, eftersom jag gillar pulsen. Speciellt nu på sensommaren är det extra härligt. I Stockholm planerar människor sina steg. Det handlar om att flyta med, att räkna ut andras mönster, att förhålla sig till skiftningar och variationer. Det är simpelt och konkret – på ett sätt som interaktion med andra människor sällan är.
Jag har svårt för sociala sammanhang. Panikångesten blir som värst i mingelsituationer. I samtal utanför mötesrum och föreläsningssalar vet jag inte hur jag ska vara, eller vad som väntas av mig. Jag vill inte knyta kontakter. Gillar inte att småprata. Orkar inte bygga några jävla nätverk. Men, när jag blir obekväm blir jag inte tyst eller introvert. Jag blir utåtagerande. Som att jag fortfarande är ett barn – i interaktion med en vuxenvärld – som att enda sättet att tackla situationer där jag inte känner mig bekräftad är att väsnas och bråka och göra mig obekväm.
25
Jag var ett ensambarn och jag var ett ensamt barn. Men jag tog plats. Bråkade och hördes. På mellanstadiet fick vi problem med mobbning i min klass. Och jag var både mobbad och mobbare. I efterhand vet jag inte vad som känns värst. Rent objektivt vet jag att jag blev mobbad mycket mer än jag mobbade andra, men fan vet om inte de gånger jag lät mig sköljas med i mobbens tyranni ändå känns tyngre för själen. Jag är van att känna mig utanför. Att inte passa in. Och känslan av att inte tas på allvar, att bli hånad och utskrattad, har följt mig – och bor i mitt huvud.
I gångtrafiken på Stockholms gator finns ingen sådan problematik. Vi förhåller oss till varandra som objekt som ska rundas eller undvikas. Det är kanske inget bra tecken att det är så jag numera tycker bäst om att interagera med andra människor.
26
Hon är gravid
Ibland tror jag på riktigt att mitt liv är en tv-serie. En dålig sådan eftersom osannolika händelser avlöser varandra. Det är en serie som spårade ur för länge, länge sedan. Nu i senaste säsongen har jag avslutat ett långt förhållande, blivit sjukskriven, träffat en ny tjej, bråkat sönder mig med henne och sagt upp min lägenhet. En skulle kunna tro att en sådan dramatik skulle räcka för ett tag. Men nej, tittarna behöver mer tvära kast. Fler osannolika vändningar.
Tjejen i det stormiga förhållandet ringde i dag. Hon är alltså gravid. Jag vet inte vad jag ska känna. Mest har jag fokuserat på att hon väntade sex dagar med att berätta – och att hon berättade för sitt ex innan hon berättade för mig. Det har ingen som helst betydelse, de var på samma stughäng precis när hon gjort testerna och de har känt varandra i sjutton år och de är nära vänner och bla, bla, bla. Jag fattar det. Precis som jag fattar att hon ville gå ut och dricka vin med honom precis när jag skulle lämna Malmö sist, mitt i allt vårt bråk. Därför att det alltid finns ett nyktert sätt att se på saker och ting. Jag önskar bara att hon förstod mitt avundsjuka och ångestladdade sätt, också. Jag vill vara den första som får veta. Jag vill bli prioriterad när vi har det trassligt eller i kampen om hennes tid. Och jag hatar hennes ex därför att han är stor och musklig och jobbar på Individuell Människohjälp och är
27
789198 771732 >
ISBN 978-91-987717-3-2 9
