9789198771725

Page 1

Copyright © Lukas Renklint 2023

Utgiven av Tallbergs förlag, Helsingborg 2023

Tallbergs förlag ingår i Hoi Publishing

www.tallbergsforlag.se

www.hoi.se

info@hoi.se

Illustrationer: Klaudia Drabikowska

Formgivning inlaga: Mia Fallby, m-Dsign

ISBN: 978-91-987717-2-5

Tryckt hos Print Best, Estland 2023

4

En träbit

Det var en gång en snickare som gjorde stolar och skåp och annat som folk i hans lilla stad behövde.

Han trivdes bra med livet förutom en sak.

Snickaren ville väldigt gärna ha ett barn. Men han levde ensam och ett barn är svårt att få.

Han ville hemskt gärna ha en liten dotter och

när han var klar med sina uppgifter för dagen satte han sig och täljde dockor. Han gjorde ett dockskåp med tallrikar, glas, bord och stolar till. Och han

byggde en djungel för dockornas äventyr. Han snickrade en säng till dottern som stod på golvet bredvid hans egen.

5

En dag knackade det på snickarens dörr. Han öppnade och utanför stod det en böjd figur. Snickaren bjöd in figuren, som var gömd i en stor kappa och sjal. Hen tackade och steg in.

Hen öppnade sin stora kappa och visade en träbit som låg skyddad innanför kläderna. Träbiten såg ut som om någon hade huggit i den och den var bränd i kanterna, men det underliga var att den nästan såg ut som ett litet barn.

– Jag hittade träet när jag letade ved. Jag tog hem det men när jag skulle klyva det hörde jag ett gnällande läte. När jag försökte hugga det igen så gnydde träet ännu högre. Jag blev rädd och kastade biten på elden men då började den skrika istället. Jag vill absolut inte ha kvar det! Då kom jag att tänka på dig, och att du kanske kan göra något av det? sa figuren och höll fram träbiten mot snickaren.

Snickaren tittade på figuren med höjda ögonbryn. Men när hen oförsiktigt kastade över träet så tog han emot det, så varsamt, så varsamt. Som om det faktiskt var ett barn.

Figuren reste sig och försvann ut i natten. Kvar stod snickaren med träbiten, som var perfekt lagom lång för att vila på hans underarm. Han tog den med sig och la försiktigt ner den på sin arbetsbänk.

6

Jag ber om ursäkt för det här, lilla träbit. Men jag ska vara försiktig.

Och så tog han en mejsel och hammare och började försiktigt snida i träbiten.

Den låg helt tyst medan han varsamt mejslade fram ett ansikte. När snickaren, med en liten kniv, format ögonen fick de genast liv och tittade storögt upp på honom. Det var stora bruna ögon, som såg lite ut som hans egna.

Han fortsatte och täljde fram en liten putig mun som genast började skratta när han var klar. Han sågade, slipade och fäste armar och ben som genast började sparka nyfiket i luften.

Han snidade en rund mage med en liten navel, skulderblad, rumpa och till sist gav han barnet en snippa.

7

Snickaren visste inte riktigt hur stort ett nyfött barn egentligen var, och därför gissade han lite. Så gick det till att hans dotter startade livet som treåring.

Han lyfte upp sin dotter i famnen, hon tittade på honom med allvarliga ögon.

– Julia.

Barnets ögon smalnade. Snickaren började dansa runt med sin dotter i famnen och skuttade och tjoade.

Varje gång han tog ett skutt skrattade Julia ett kluckande skratt. Sen tog han sitt barn och visade den vackra säng han snickrat och dockskåpet med tallrikar till alla dockorna.

Julia tittade tyst på skåpet och klämde eftertänksamt på en docka. Hon hasade ner från snickarens knä och försökte gå till skåpet. Men eftersom hon aldrig hade gått på sina träben tidigare tappade hon balansen så fort fötterna nådde golvet.

Snickaren fångade henne innan Julia ens hunnit falla.

– Du måste vara försiktig. Du kan ju ramla på näsan som du rusar iväg.

8
9

Julia tittade en stund på snickaren med en rynka mellan ögonbrynen. Hennes tankar avbröts när snickaren försökte lyfta henne igen.

Hon bråkade sig loss och gjorde ett till försök att gå, men farten från att ha dragit sig loss slog omkull henne. Med ett missnöjt grymtande började Julia, med stöd av händerna, ta sig upp på fötter igen.

Snickaren log åt sin dotters envisa försök. Till slut tog hon sig upp på fötter och höll balansen genom att hålla sig i dockhusets tak.

– Dig stoppar en inte i första taget inte, lilla Julia, sa snickaren och lyfte henne.

Julia sprattlade lite halvhjärtat men lutade sen huvudet mot snickarens bröst.

– Imorgon ska jag se om jag kan sätta sprintar i dina leder så att de blir mjukare, då kanske det blir

lättare att gå.

Att snickaren hade byggt en egen säng åt sin dotter låtsades han inte om när de skulle sova. Istället

kröp de båda ner i hans säng. Snickaren läste högt ur sin enda bok. Den var full av berättelser om spännande platser långt borta. Han läste tills hans ögonlock blev tunga. Julia somnade vaggad av bröstkorgens rörelser när snickaren snarkade.

10

Varuhuset

Julia lärde sig snart att gå när hon fått nya fina leder. Hon sprang runt, runt i den lilla stugan.

Snickaren hade gett henne sin skjorta att susa runt i och den slängde runt fötterna på henne.

Hon var nöjd så, springande med skjortan flygande efter sig. Skjortan som luktade pappa.

Hon tog dockorna ur skåpet och satte dem i sin pappas skor. Skorna blev båtar som åkte nerför den väldiga floden. Sen red dockorna på potatis-elefanter på en expedition i djungeln. En sån hade hon sett i deras bok.

Snickaren var gärna med och lekte och jagade sin dotter runt, runt i stugan så att hon kiknade av skratt. Men han tyckte inte att det gick för sig att hon sprang runt i hans gamla skjorta. Den var alldeles för stor, gammal och trasig. Hon behövde egna kläder som var lagom stora och hela.

Så han tog sin dotter i famnen och gick till varuhuset.

11
12

Det var ett alldeles enormt hus fullt med kläder, leksaker, parfymer, sjalar, handskar, husgeråd, vackra porslinsfigurer och klockor. Där fanns allt en människa kan behöva och mycket, mycket mer.

När de kom in i det vackra huset, fullt med fint klädda människor, tittade snickaren ner på sina händer. Han blev plötsligt medveten om hur sotiga de var och att han inte hade borstat håret. Han försökte gnugga bort sotet på byxorna och drog handen genom håret om och om igen.

13

Han smög fram genom varuhuset med Julia i famnen. Hon tittade storögt på alla färgglada kläder, prylar och krimskrams.

Snickaren gick fram till en disk och förklarade att han önskade köpa nya kläder åt sin dotter.

Personalen rynkade på näsan och tittade på snickarens slitna kläder. Så höll han fram Julia.

Näsans rynka försvann och ersattes av ett stort leende. Julia log tillbaka.

En bred person med randig skjorta kom runt disken, tog Julias hand och ledde henne mot kläderna.

14

Klänningar och rumpor

Långt in i varuhuset fick Julia prova säkert hundra klänningar i alla färger en kan tänka sig. Personalen sa att hon var allt sötare i varje ny klänning hon provade.

Snickaren höll med och han fylldes av stolthet och glädje när han såg personalen vara så till sig för hans dotter.

Julia stod i centrum för allas uppmärksamhet och tittade tyst på alla vuxna runt om henne. Personalen

tyckte att Julia själv skulle välja något att prova.

Hon gick försiktigt mot de närmaste hängarna och plockade ner en randig skjorta. En sån som pappas.

Flocken av personal omringade henne så fort hon tagit ner skjortan. De log men deras röster lät arga

när de sa att de inte tyckte att den skulle passa. De ryckte skjortan ur händerna på henne och sa att hon

skulle titta vidare.

15
16

Hon gick försiktigt framåt med flocken av personal tätt runt sig, tills det öppnades upp en glipa mellan breda lår och vuxen-rumpor. Julia klämde sig ut och tog ner en gul klänning.

Personalen log och sa med mjuka röster att det var precis vad de trott att hon skulle välja! Den skulle passa perfekt.

Till slut lämnade de varuhuset med en grön, en gul och en lila klänning, inslagna i vackra kartonger i hård papp.

När de kom hem plockade Julia genast upp klänningarna. Sen la hon dem på sängen och satte igång med att bygga en koja med kartongerna. De var perfekt hårda och lena att stryka kinden mot.

17

Kartongkojor

Snickaren tog varsamt alla klänningarna och hängde upp dem på galgar i sin garderob. När han

gjorde det insåg han hur högt upp de hamnade och tänkte att han nog borde bygga en lägre hylla.

Snickaren började mäta och skulle precis gå och

18

hämta en rundstav när han såg Julia sticka ut huvudet ur sin koja.

Då sprang han dit och förvandlades istället till vargen som huffade och puffade och försökte välta huset. Vargen trummade på taket och skakade huset. Inifrån hördes fnitter och förtjusta tjut.

Hyllan glömde snickaren helt bort.

Julia blev allt stadigare på sina ben och kraftigare i sitt grepp. Snickaren använde sitt finaste virke och gav Julia längre ben. Hon lärde sig att springa snabbare och vågade sig allt längre bort från snickarens lilla stuga. Hon träffade andra barn som lekte i vattenpölarna mellan husen.

19

ISBN 978-91-987717-2-5

9 789198 771725 >

Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.