9789198764642

LEONS BOK

en kärlekshistoria the book affair

Gabriel Francke Rodau

leons bok

BOK

Gabriel Francke Rodau

www.thebookaffair.se

isbn 978-91-986524-3-7

© Gabriel Francke Rodau 2021

omslagsdesign Nina Ulmaja författarfoto John Guthed

repro

JK Morris Production tryck Livonia Print, Lettland 2021

Till Sannster. Framför allt.

ett

När Leon Bialek vaknade visste han inte att det efter den dagen skulle dröja femtio år innan han träffade Anna igen. Han visste i och för sig inte vad det var för väder utanför fönstret. Han visste inte ens om Anna var kvar i lägenheten.

Anna och Leon hade haft vänner på middag. Och där Leon låg i sängen kunde han känna lukten av gammal cigarettrök. Det kvardröjande matoset. Det som hade doftat så gott kvällen före hade förvandlats till något ingrott. Något kvardröjande. Något illavarslande.

Det röda vinet. Leon kände hur rödvinet fortfarande gjorde avtryck i huvud och mage. Han hade druckit för mycket. Men det var något annat som tyngde honom.

Leon hade fått tillträde till lägenheten veckan före uppropet. Veckan före Annas intåg i Leons liv. Det var en enrummare med kök och badrum i utkanten av Östermalm. Benjamin och

Harry hade hjälpt honom med flytten.

När vännerna hade burit upp de sista möblerna och lämnat lägenheten hade Leon satt sig ned i soffan. Tittat ut över det enda rummet. Över de få möbler och böcker han tagit med sig från Vällingby. På de slitna och smutsiga gardinerna som ingått i köpet. Han hade sett på de nyinköpta bokhyllorna som väntade på att fyllas med kurslitteratur. När han sedan låg i sängen och tittade mot gardinerna som släppte in gatlyktans sken saknade han villan i Vällingby. Den och de nattliga mardrömsskriken från föräldrarnas rum.

Före sommaren hade Leon tillsammans med Benjamin och Harry cyklat till Juridicum på Norrtullsgatan inne i stan. De hade precis avslutat militärtjänstgöringen. Leon hade varit signalist i Uppsala. Han hade gjort sin plikt för Sverige.

De hade cyklat hela vägen från Vällingby för att se på studenterna. Hur de såg ut. Hur de klädde sig. Hur de betedde sig.

De hade parkerat cyklarna i Spökparken vid Kårhuset. Det som varit ockuperat tidigare samma vår. Det omvälvande året. 1968. Sedan hade de promenerat till Juridicum. Det var där Leon

skulle studera. Skaffa sig en utbildning. Det som hans föräldrar sagt var så viktigt.

– Det räcker inte att vara smart. Du måste få det dokumenterat. Annars räknas du inte. Och räknas du inte är du inte svensk.

Pappans ord.

– Varför ska du inte läsa medicin som Benjamin och Harry?

Mammans ord.

Till uppropet hade han promenerat. Det var en ovanligt varm augustidag och han ville inte bli svettig. Så han gick hemifrån med god marginal.

Leons mamma hade ringt honom dagen före uppropet. Sagt att han skulle ta på slipsen och finskorna. Så han gjorde det. Men när han korsade Sveavägen hade han knutit upp slipsen. Och så hade han ställt sig framför ett skyltfönster och speglat sig. De svarta markerade glasögonbågarna som han hade köpt från en bekant till föräldrarna hade känts moderna när han provade dem. Men framför spegelbilden i skyltfönstret tyckte han att de mest accentuerade näsan. Han drog en hand genom den svarta kalufsen som nästan lyste av all pomada han använt för att platta till det bångstyriga håret. Det fanns inget svenskt i spegelbilden. Så mycket visste Leon.

Anna hade inte varit med på uppropet. I stället hade en ung man som såg ut som en hockeyspelare sagt att hon var sjuk. Killen hade brunt hårsvall långt ned i nacken. Han var solbränd. Och han hade ett axelparti som var minst dubbelt så brett som Leons. Vid sin sida hade han en söt brunett.

Leon hade iakttagit sina kurskamrater. Det var mestadels blonda välkammade juridikstudenter som mötte hans blick. Leon försökte förstå var han hamnat.

– Tänk på att inte bete dig så att du sticker ut. Svenskarna tycker inte om det.

Pappans ord.

Leon förstod allvaret i förmaningen. Men kände sig ändå osäker på hur han skulle följa rådet i praktiken.

Annat var det med hockeykillen. Han gjorde allt för att sticka ut. En annan person som stack ut var en kurskamrat som såg ut som en svensk version av James Dean. Det verkade de kvinnliga kurskamraterna också tycka. De satt vända mot honom under hela uppropet. I vanliga fall hade Leon undvikit en sådan person. Men den här killen såg ödmjuk ut. Och det var något annat också. Hans ögon. Leon tyckte de såg tomma ut. En tomhet Leon hade känt sig hemma med. Så han hade gått fram och presenterat sig. – Hej. Jag heter Leon.

– Viktor heter jag. Kul att ses.

De satte sig bredvid varandra. Och sedan gick de på kvällens gask tillsammans. De kvinnliga studenterna tittade åt deras håll.

Det var Viktor de tittade efter. Det var uppenbart.

Leon och Viktor. De blev vänner. Omaka vänner.

Och kanske var det just det som förde dem samman. Att de var så omaka.

Redan den första kvällen hade Leon berättat om sina föräldrar. De som överlevt. Han och Viktor hade varit rejält berusade. Och Viktor hade berättat att hans mamma övergett honom. Att hon många år tidigare hade tagit med sig systern och flyttat ut. Lämnat pappan och Viktor. Leon hade inte frågat varför.

Efter tre dagar hade kompisen till hockeyparet dykt upp.

Anna.

Hon som varit borta på uppropet.

Leon hade tittat på henne. Och hon hade kanske tittat åt

hans håll. Eller så var det åt Viktors håll. Han hade studerat hennes ansikte noga. Näsan. Läpparna. De av smink rosade kinderna. Hennes kortklippta frisyr. Tänkt att hon såg ut som

Bibi Anderssons rollfigur Alma i Ingmar Bergmans Persona.

Hon var allvarlig.

Vid den tredje föreläsningen den dagen insåg Leon att det var åt hans håll som hon tittade. Då log han. Och hon log tillbaka. Och Leon slutade anteckna vad föreläsaren sade.

Den kvällen berättade han för Viktor att han var kär i den nya tjejen. I Anna.

–Har ni snackat?

–Nej. Vi log.

Viktor hade skrattat.

–Kom igen Leon. Ler gör jag åt kassörskan på Konsum.

Nästa dag presenterade sig Leon för Anna. Det visade sig att hon bodde tillsammans med hockeykillen och hans flickvän. Mark och Lisa. De tre var från Norrköping och hyrde in sig hos en äldre dam på Karlaplan.

– Vad sägs om middag ikväll? Viktor bjuder.

Viktor bjöd Leon och de tre nya vännerna på middag i sin lägenhet på Kungsholmen. Han bodde ensam i en fyrarummare. Fullt möblerad. Ett riktigt hem. Med tavlor och allt.

–Det var pappas lägenhet.

Tomheten i Viktors ögon.

Det krävdes förrätt och huvudrätt. Och ett antal flaskor vin. Men efter efterrättsglassen hamnade Anna och Leon ensamma på Viktors balkong. Den som vette mot Fleminggatan. Anna frågade om Leon rökte. Han svarade ja.

De tände varsin cigarett och lutade sig mot balkongräcket.

När de kysste varandra för första gången blundade Anna.

Men Leon höll ögonen öppna.

Den första gången hon sov över hade de på morgonen legat kvar i sängen och pratat. Sedan hade han hämtat frukost. Varsin smörgås med smör och ost. Och varsin kopp kaffe. Utan mjölk. Sedan fortsatte de att prata. Tills det blev kväll. Då gick de till köket och lagade mat tillsammans. Pannbiff och potatis.

De hade pratat om framtiden. Den gemensamma. Den som kändes så självklar. Bestämt vad deras barn skulle heta. Enats om att ett liv i förorten var bättre lämpat när man fick barn. Men båda ville göra yrkeskarriär. Allt det pratade de om redan första månaden.

De bestämde aldrig att hon skulle flytta in. Det bara hände. Och en dag kom Leon hem till en lägenhet med bokhyllor fyllda med Annas böcker.

– Du bor här nu.

– Det verkar så.

Där och då hade Annas ord betytt allt.

En vecka efter att Anna hade flyttat in hade de för första gången middag för vännerna. Benjamin och Harry. Lisa och Mark. Och Viktor.

Det blev en ny gemenskap. De var olika. På så många sätt. Men i olikheterna skapades en dynamik som Leon kände glädje över. Då. Och även långt senare i livet.

– Vi gillar henne.

Det var dagen efter den första middagen. Leon hade gått på långpromenad med Benjamin och Harry. På Djurgården.

Det var Benjamin som sade det. Men han talade för dem båda

när han konstaterade att de tyckte om henne. Hans vänner hade godkänt Anna.

De skapade snabbt ett gemensamt hem. Nya rutiner. Handlade mat tillsammans varje fredagseftermiddag. Promenerade. Till och från Juridicum. I Hagaparken på helgerna. Och in till stan när de ville titta på människor.

–Ser du paret därborta?

–De med matchande kavajer i skotskrutigt tyg?

–Ja. Varför ser hon olycklig ut?

–Han dricker nog för mycket.

Leon hade känt igen den rödsprängda näsan från sin egen pappa. Anna förstod. För Leon hade berättat.

–Leon. Kommer vi alltid ha något att prata om?

–Det är klart.

–Kan man verkligen träffa den man ska gifta sig med när man bara är tjugo år gammal?

– Vi kan det Anna.

När de hade varit tillsammans i två månader tog Leon med sig Anna hem till sina föräldrar i Vällingby. Men först hade han ringt. Och berättat.

– Varför inte en judisk flicka?

Så sade mamman.

–Hon är ändå välkommen Leon.

Så sade pappan.

De hade promenerat hela vägen från stan ut till Vällingby. Det var senhöst och sommarvärmen var sedan länge borta. Löven hade börjat falla från träden.

Mamman hade lagat cholent.

Kött. Bönor. Gryn. Potatis. Lök. Ägg. I timmar hade det långsamt fått koka ihop till en grå sörja. Det var ett test. Det visste Leon. Mamman lagade aldrig cholent. Sådant gjorde bara ortodoxa.

Anna log när hon tog den första tuggan.

Mamman hade studerat Anna under hela middagen. Leon hade sett den där granskande blicken förut. De höll varandra i hand under bordet. Han kände handsvetten.

Han hade också observerat pappan. Hur pappan log artigt när Anna lämnade över blommorna. Det var mamman som tog emot dem. Men det var pappan som log. Leon tänkte att pappan tyckte om det svenska som Anna tog med sig.

Till slut hade mammans kritiska blick mjuknat något. Tillfälligt. Det var när Anna hade berättat hur hon älskade att baka.

Mjöl. Vatten. Jäst. Att baka var mammans passion. Hon älskade det absoluta förhållandet mellan ingredienserna. När mamman bakade hade hon kontroll. Leon älskade mammans bröd. Det var mörkare än brödet i Sverige. Fullt med kli. Han visste att brödet var viktigt.

– Det var det vi fick.

Så brukade Leons mamma säga. Inget mer. Och Leon frågade inte.

Mamman berättade den kvällen för Anna att hon och Leons pappa hade överlevt förintelsen. Fast på den tiden sade de Kriget. Kriget. Med stort K.

– Kriget. Vet du vad jag menar?

Anklagande.

Men Anna hade klarat även det testet.

– I Norrköping bodde jag granne med en judisk familj från

Polen. Leah gick på min konfirmationsmottagning. Och jag följde med henne till synagogan ett par gånger.

De hade tagit tunnelbanan hem.

–Det märks att de bryr sig om dig.

Anna såg på Leon.

–Mamma skulle helst förvara mig i en hermetiskt tillsluten glaskupa hela livet.

Leon muttrade.

–Men hon menar väl?

Det var inte en retorisk fråga.

Det var tyst en stund. Leon försökte hitta någon i tunnelbanevagnen han kunde kommentera. För att lätta upp stämningen. Men vagnen var nästan tom.

–Din pappa var snäll.

Leon skrattade till lite forcerat och lade armen om Anna.

När de promenerade hem började Anna ställa frågor till Leon.

–Kriget. Pratar ni om det?

–Nej.

Leon tänkte efter. Var tyst en stund. Innan han sade något igen.

–Eller en sak har mamma berättat.

Leon berättade hur hans mamma vid andra världskrigets början hade stått på en balkong. I sin födelsestad. Och druckit varm choklad. Bredvid sig på balkongen hade hon haft den judiska grannpojken. De hade sett tyskarnas stridsflygplan. Hört hur deras surrande motorer brutit tystnaden. Det hade hon berättat för Leon i förbifarten en gång när han var barn och fått varm choklad med vispgrädde.

– Var det hennes pojkvän?

– Jag vet inte.

– Men har du aldrig frågat det?

Annas röst var genuint förvånad.

– Nej.

– Men vet du inte vad de tvingades gå igenom?

Annas röst var frustrerad.

Leon hade hört skriken om natten. Men han hade inte frågat.

– Jag tror inte att de orkar berätta.

Anna klämde Leons hand hårt.

– Men är du inte nyfiken? Du borde väl fråga.

– Jag vet inte hur jag ska börja.

Leon skakade av sig Annas hand. Och började gå i rask takt.

Det var först när de var hemma som Leon började prata igen.

– För mig är det viktigare att tänka framåt.

– Men din historia är en del av vem du är.

– Men jag måste också få leva.

Hon tittade på honom. Som om hon sökte efter något i hans blick.

– Vill du leva med mig trots att jag inte är judinna?

Hon nickade försiktigt med huvudet. Som för att leda honom i rätt riktning. Men hans svar uteblev.

Den kvällen somnade Anna och Leon rygg mot rygg. Och innan Leon somnade tänkte han på barndomens nätter. Föräldrarnas mardrömmar. Skriken. Utsattheten. Ensamheten. Känslan av att döden ständigt var närvarande.

Dagen därpå hade hon kittlat honom när han stod och rakade sig i badrummet. Och han hade tagit en klick raklödder och placerat den på hennes nästipp. Och sedan hade de hållit om varandra och skrattat.

Men bara tio minuter senare hade telefonen ringt. Som tur

var hade Anna stått i duschen. Så tänkte Leon. För han visste vem det var som ringde innan han svarade. Mamman hade inte behövt presentera sig. Bara sagt det hon ville. Därefter lagt på luren. Ingen avskedsfras. Det var överflödigt. Hennes budskap hade talat för sig självt.

– Leon. Du kan leka av dig nu om det är det som krävs. Men tänk efter innan du går för långt.

Några veckor senare hade de tagit tåget till Norrköping. Annas flickrum låg på den vinterbonade vinden. Där hade de älskat. Och när Anna hade somnat på Leons bröst låg han och tittade upp i taket. Han såg takbjälkarna. Han tittade på Annas gamla blommiga tapeter som gick från golvet upp till skarven där snedtaket började. Och så tittade han ut genom det runda spröjsade fönstret som släppte in fullmånens ljus.

Inför jul hade Anna frågat om de kunde ha adventsljusstake i fönstret.

Den kvällen sov Anna på soffan.

Men morgonen efter hade hon kysst honom i nacken och sedan hållit om honom hårt.

Leon hade sagt till Viktor att det var något kemiskt mellan Anna och honom.

– Vi är beroende av varandra.

–Det kan gå över.

Leon tittade på Viktor och skakade på huvudet.

– Jag kan inte tänka mig ett liv utan Anna. Det hon ger mig kan ingen annan ge. Det bara är så.

Men så tänkte Leon på föräldrarna. På mammans ord. Och drog en djup suck.

När de hade varit tillsammans ett tag bjöd hans föräldrar in dem på chanukkafirande i Vällingby. Pappan tog Anna i hand.

Mamman vinkade från grytorna i köket.

Och på vägen hem från firandet hade Leon sagt att han tyckte om att fira helger med Anna. Han hade sagt det för att han menade det. Men också för att släta över den märkliga stämningen som hade legat som en våt filt över middagen hos hans föräldrar.

–Ska vi göra det med våra barn?

–Det vill jag gärna Leon.

Leon log.

–Men de kommer inte att vara judar på riktigt.

Leon slutade le. Men Anna fortsatte att prata.

–Jag tror inte att jag vill konvertera Leon.

Den natten hade Leon svårt att sova.

Men när morgonen kom lagade Anna frukost. Och då pratade hon åter om framtiden. Och då log Leon igen.

På våren hade de firat påsk hos Annas föräldrar i Norrköping och pesach hos Leons föräldrar i Vällingby. Leon målade påskägg. Och Anna åt bittra örter för att minnas uttåget ur Egypten. Eller som Anna skämtade efteråt. För att minnas Leons mammas bittert granskande blick.

Efter middagen hade Anna fått en kram av Leons mamma. Det var efter att de städat köket tillsammans.

Efter att de avslutat tentorna på försommaren hade de åkt ut på landet utanför Norrköping. Till ett gammalt torp som tillhörde Annas faster. Och för första gången firade Leon midsommar på riktigt. Sill. Nubbe. Dans kring midsommarstången. Och de älskade under bar himmel.

Gabriel Francke Rodau gör en fin och ömsint romandebut … Varmt om kärlek

på ålderns höst! FEMINA NR 12, 2021

9789198764642

ISBN 978-91-987646-4-2

Leon Bialek är sjuttio år när hans fru Rakel dör. Utan barn är han ensam kvar med minnet av ett liv han inser saknat full mening. När det judiska sorgeåret är över tar han därför åter kontakt med Anna. Femtio år tidigare hade hon rasat in i Leons liv som den stora kärleken. Kärleken o ch det ständigt pågående samtalet mellan Anna och Leon framstår som evig. Men det är ändå något som skaver.

Leon vill få judiska barn. Och när Leon vid en middag med vännerna försäger sig får Anna nog och flyr. Femtio år senare har Leon fått insikt. Han måste få tag på Anna. Ge deras kärlek en andra chans. En sista chans. Men frågan är om Leon väntat för länge.

I Leons bok får vi följa en andra generationens förintelse överlevande. Hans tankar om livet som varit. Och hans planer för livet som väntar.