LIAM SEBESTYÉN skriver genderqueer
episk fantasy. Efter sin mastersexamen i beräkningsfysik flyttade Liam från Stockholm och skrev större delen av berättelsen under en höst i Jämtland. Anteckningar till boken kom till i en gammelskog, ett landskap där Liam känner sig hemma och som återspeglas i bokens miljöskildringar. Drakväckaren är Liams debutbok.
Jolster anländer till staden vid Ödemarkens utkant, utan minnen av sitt förflutna. Det är en stillsam plats, men det är på väg att ändras. Ödemarken vaknar. Den uråldriga kunskapen har försvunnit. Det går inte längre att avvärja mörkervarelserna från norr som allt oftare passerar gränsen. Vad är det som har fått dem att vakna? Har legendernas port till underjorden öppnats? Kampen mot mörkrets framryckning står för dörren. Det är en kamp som utövas med medvetandets förmåga att stå emot, snarare än med svärd och dolk. En vandring tar sin början för att förhindra att den sista magin rinner ut ur världen. Så småningom börjar Jolster minnas. Resan för att rädda Drakens land bär genom dov granskog, lömska myrmarker och ruiner av antika städer där dimman och märkliga, spöklika varelser ständigt hotar och lockar. Vad är verkligt, vad är dröm och vad är minnen från förgångna tider som platserna bär på? Vem går det att lita på i en värld som faller sönder, och är det ens möjligt att bevara den gamla visdomen?
ISBN 978-91-987544-5-2
9 789198 754452 >
0373-DRAK-O-Tallberg.indd 1-5
2022-06-22 09:38
dr ak väck aren
220620_DRAK.indd 1
2022-06-22 12:06
220620_DRAK.indd 3
2022-06-22 12:06
Copyright © Liam Sebestyén 2022 Utgiven av Tallbergs Förlag, Helsingborg 2022 Tallbergs Förlag ingår i Hoi Publishing www.tallbergsforlag.se info@tallbergsforlag.se Formgivning omslag: Cecilia Pettersson, Pica Pica design Formgivning inlaga: Marcus Tallberg ISBN: 978-91-987544-5-2 Tryckt hos ScandBook, Falun 2022
220620_DRAK.indd 4
2022-06-22 12:06
kapitel 1
froststenen
Havet sjöng som tusen spelande syrsor när nyisen gick upp. Elm hade känt den kyliga vinden ögonblicket innan gestalten blev synlig på väg upp över sluttningen. Det var Evi. Han stannade i dörröppningen. ”Det är något på ön du behöver se.” Vinden drev skummande vågtoppar över det grå havet. Utan några fler ord hade de tagit sig ner till stranden och lossat ekan. Elm stannade för ett ögonblick till, kastade en blick tillbaka mot byn, uppför slänten där enstaka örter ännu stod i blom. De steg ombord. Evi rodde, kisade mot det bleka ljuset. Isskärvorna klirrade mot skrovet. Så nådde de ön. Evi gick före över de kala klipporna ner i sänkan, där en låg stenbyggnad hukade, dold från land. Gräset knastrade under skorna. Kylan slog emot dem när Elm sköt upp dörren. En smal stig löpte mellan högarna med dammtäckta föremål. Allt såg ut som när hon senast var där, förutom ett mörkt klot av glas som hade ramlat ner från en hylla – glasklotet som de hade funnit djupt inne i de västra skogarna. Ett tunt lager av frost täckte dess yta. Evi stannade i dörröppningen, blicken nu ännu mer bekymrad. ”Vi måste återlämna det. Här kan dess närvaro inte döljas längre.” Elm skakade på huvudet. ”Detta föremål bör vi inte ge till de av Ödemarken, nu när det är väckt.” 7
220620_DRAK.indd 7
2022-06-22 12:06
Hon tog upp ett tygstycke, virade in föremålet, noga med att inte röra vid det. ”Det finns en plats där det skulle vara säkert. Där en solmur ännu står.” Evi sa inget, såg att Elm redan hade bestämt sig. Vattnet hade stillnat. Evi slog sönder isen som lagt sig kring ekan. Elm blickade västerut. Landet doldes av dis. ”Några av Ödemarken är redan på väg.” Hon såg mot Evi. ”Ni bör vänta er dem även här.”
8
220620_DRAK.indd 8
2022-06-22 12:06
kapitel 2
vandringen
Magiväven skälvde åter till. Den sovande kände hur trådarna för ett ögonblick ändrade form. Avlägsna händelser hade dykt upp bland drömmarna. Han slog upp ögonen. Dimstråk hade letat sig in i byggnaden, slingrade sig likt breda ormar över golvet. Den nu uppväckta plockade upp en silvergrå vandringsstav och svepte sin sträva mantel över axlarna. Dörren stod vidöppen. Utanför var det vindstilla. Rimfrostklädda träd böjde sig över stigen. Den uppväckte steg ut, blickade nedåt mot sjöns rykande vatten. Snön klirrade under hans steg. Över horisonten i väster vakade berg likt utbredda svanvingar. I söder syntes solen som en pöl av utsmält tenn. Konturer av varelser anades där de rörde sig undan. Den uppväckta stannade vid sjön, blickade ner i det färgskiftande vattnet. Ännu hade det inget att berätta. Han stod orörlig så länge att stadens invånare åter vågade sig fram. Så tittade han upp, tog ingen notis om ögonen som var det enda som bröt av mot den vita omgivningen. Nu visste han riktningen. Utan att skänka betraktarna en blick påbörjade han vandringen.
9
220620_DRAK.indd 9
2022-06-22 12:06
kapitel 3
ankomsten
Regnet började övergå mot snö i skymningen. Stora flingor föll i en allt djupare tystnad. Snön fastnade i kläderna och över trädgrenarna, lyste upp skogen. Långt bort ropade en korp. Så gled den svarta skepnaden fram över trädtopparna. Tunga vingtag hördes innan även det ljudet sögs upp av den fallande snön. Framför mig skymtade jag hur skogen glesnade. Jag skyndade på stegen. Nästa ögonblick stod jag med bågen spänd, pilen siktade in bland stammarna. Tystnaden hade brutits. Vindbyar fick träden att skälva. Men inget syntes förutom träd och snö. Amuletten jag bar runt halsen brände mot huden. Jag var på väg att sänka bågen, men fick syn på en av mina pilar som stack ut från den murkna björkstammen framför mig. Jag hade inget minne av att ha avlossat den. Skogen viskade och suckade. En iskyla kröp i kroppen. Vad hade jag skjutit mot? Var fanns det nu? Jag backade, ännu med bågen spänd, fortsatte backa tills jag kom till ett krön. Först utom synhåll vände jag mig om. De första ljusen från staden dök upp, blinkande likt ögon mellan trädgrenarna. Jag trädde ut ur skogen, blickade upp mot fönster som glimmade högt ovanför. Bakom bebyggelsen avtecknade sig ett lågt berg likt en mörk vägg, med husen hopkurade mot det. I väster smälte staden ihop med skogen. 10
220620_DRAK.indd 10
2022-06-22 12:06
Vägen hade blivit hal av regnet. Jag kom in mellan husen, kastade en blick över axeln, men skogsbrynet låg stilla. Jag ledde stegen till huset närmast där ljus var tända, knackade på dörren. Några ögonblick förflöt. Huset låg tyst. Jag skulle just knacka igen när en regel drogs ifrån med ett raspande läte. Dörren öppnades. Ett par vaksamma ögon mötte mina, mörka likt ett par tjärnar. Ett spretigt hår reste sig på huvudet. Personen steg åt sidan. Jag klev in i dunklet, följde med genom huset. Främlingen nickade åt ett av rummen och försvann sedan längre in i gången. Ett par ögon glimmade till i mörkret. Jag la mig ner på den andra sängen, försökte höra fotstegen utan att lyckas. När jag åter öppnade ögonen anades en smal strimma ljus vid horisonten. Jag visste inte vilket väderstreck fönstret vette mot, om solen redan hunnit krypa längs med den taggiga skogskanten och försvunnit ner igen. Dörren stod på glänt. Skenet från en eld anades ute i gången. Ljuset letade sig in i rummet och gjorde omgivningarna urskiljbara. Möbleringen bestod av två sängar och ett bord på vilket en hög böcker låg staplade. Den andra sängen var tom. Över bordet hängde en spegel av brons. Jag steg upp, gick fram till bordet. Ett svagt, kyligt vinddrag svepte runt mig. Jag stannade till, studerade spegeln. Vinden tycktes komma från väggen framför mig, som om det fanns ett hålrum bakom spegeln. Jag försökte flytta på bronsplattan. Den gick inte att rubba, men i samma stund som jag rörde vid ytan framträdde konturer av sneda ränder som skar genom virvlande mönster. Så ändrade mönstret form – för ett ögonblick skymtade en väg som slingrade sig upp bland spetsiga, snöklädda berg innan bilden bleknade bort. Spegeln blev åter blank och jag var nu osäker på vad jag hade sett. Jag rörde vid ytan igen men inget hände. 11
220620_DRAK.indd 11
2022-06-22 12:06
Så lämnade jag rummet, gick mot eldskenet, stannade i dörröppningen till ett annat rum. Någon satt där inne. När jag kom in kände jag igen personen som öppnat dörren. Håret var nu ännu mer spretigt. Mat stod framdukat på bordet. Hen tuggade omsorgsfullt en bit bröd. Den eftertänksamma blicken var riktad ut genom fönstret. Jag hälsade. Ögonen vändes mot mig. ”Adal väntar”, meddelade hen. Först gick jag åt fel håll. Resten av gången låg i mörker. Rummen jag passerade var alla tomma. Jag vände. I husets bortre del stod en dörr öppen. Jag stannade i dörröppningen. En lätt dimma av dammkorn svävade i den kil av ljus som rann in genom en springa i gardinerna. Luften var kvav. Ögonen vande sig och jag kunde urskilja gamlingen som satt nedsjunken i en fåtölj mitt i det trångt möblerade rummet. Ett runt fårat ansikte likt norrsidan av ett urberg. ”Välkommen, Jolster.” Adal granskade mig. ”Du kom med deras rop. Hade du varit en främling hade vi inte släppt in dig.” Jag bara såg på gamlingen. Visst var väl även jag en främling? Adal lutade sig något framåt. ”Mötte du någon längs vägen?” Jag svarade att jag inte hade gjort det, vad jag kunde minnas. Mitt svar fick intensiteten i blicken att försvinna. Adal hummade, blev sittande några ögonblick med fundersam min, reste sig så upp och gjorde sig beredd att gå. ”Lo som du träffat visar dig runt.” Jag återvände till salen. Lo var inte kvar. Jag satte mig vid bordet, bröt en bit av brödet. Steg trummade omkring genom huset. Så yrde dess källa in i rummet. En kort, spenslig gestalt vars långa hår vällde ner över axlarna. Den nyanlända höll på att ramla omkull vid anblicken av mig, stirrade med stora ögon.
12
220620_DRAK.indd 12
2022-06-22 12:06
”Nykomlingen!” utbrast hen och såg mot mig med öppen mun som om en kunde förvänta sig något underverk. När något sådant inte inträffade smalnade blicken. Hen sträckte på sig, presenterade sig med högtidlig röst. ”Tuvull. Hen som ska vakta solen.” Hen såg på mig. ”Välkommen till Solskog.” Sedan skrattade hen, försvann ut ur rummet med en virvlande rörelse. Jag såg efter yrvädret, bröt ytterligare en bit av brödet. Tuvulls huvud dök åter upp i dörröppningen. ”Följ med. Du måste se staden!” Oregelbundet placerade ljusbruna trähus sköt upp ur marken likt träd i en skog, med varierande höjd och form. Tuvull pekade ut var olika personer bodde som jag inte visste vilka de var. Vi nådde en stenbro över ån som rann hopträngd i en spricka genom staden. Tuvull lutade sig över det låga stenräcket, betraktade vattnet några ögonblick innan vi följde vägen nedströms till den östra utkanten, där berget stupade brant ner mot vattendraget. Asparnas ljusa skelett reste sig nedanför oss. Kylan brände mot huden, i mina lungor när jag andades. Den lågt stående solen fick den fallande snön att lysa i en brandgul färg, likt gnistor från en eld. Vi pulsade genom snön, följde stadens ytterkant. Ideligen drogs Tuvulls blick mot skogskanten, som om hen väntade sig att få syn på något där. Jag såg upp mot husen som låg utspridda ovanför slänten. ”Solhuset kallas det huset.” Tuvull gjorde en gest med sin vantbeklädda hand mot huset vi lämnat. Solhuset var en av de lägre byggnaderna, längst söderut. Framför det fanns ett litet område inhägnat med staket. Vissna stänglar stack upp ur snön.
13
220620_DRAK.indd 13
2022-06-22 12:06
”Adal bor längre bort”, berättade Tuvull. Hen nickade söderut. ”Nere vid sjön.” Tuvull såg på mig. ”Adal är äldst här i trakten, om inte Yxne är äldre.” Ett av husen reste sig lika högt som berget. Jag såg upp mot de vakande fönstren som var oregelbundet placerade på dess väggar. Tuvull följde min blick. ”Tornet”, mumlade hen som om det varit en besvärjelse. ”Ingen bor där. Det används till att förvara saker.” Tuvull bet sig i läppen som om hen funderade på att säga något mer, men beslöt sig för att inte göra det, tog blicken från tornet och fortsatte vandringen. Vi passerade över ån, följde den nu västerut. I den västra delen lutade skogskanten sig över staden som om träden var redo att sluka husen. Tuvull stannade till i stadens utkant. ”Norröver börjar Ödemarken. Norr om Solskog bör du inte gå.” Jag nickade som om jag redan kände till det, mest eftersom Tuvull sagt det som om det vore en självklarhet. Tuvull fortsatte vägen upp mot berget, följde utkanten av bebyggelsen. De grova träden kantade stigen som var täckt av barr. ”Tallarnas hus. Den här biten av skogen ligger innanför muren. Mellan de träden.” Tuvull pekade. ”Gränsen syns inte nu med snön. In hit har skogen tagit sig.” Raka med vidsträckta kronor sträckte sig tallarna högre än de flesta av Solskogs hus, med stammar för grova för att kunna omfamnas. Hus i barkens rödaktiga färg med mosstak låg spridda bland dem. ”Här har gamla av skogen bott”, fortsatte Tuvull. ”Legenden minns jag inte. Troligen ingen annan heller, förutom möjligen trädet.” ”Har du sett några varelser av skogen?” undrade jag. Tuvull såg på mig, smålog överseende. ”De försvann redan innan de äldstas tid.” 14
220620_DRAK.indd 14
2022-06-22 12:06
Vi kom åter in i staden. Här sträckte sig husen lika höga som träden bakom oss. Jag pekade ut statyn av en falk som vakade ovanför valvet vid utkanten av Tallarnas hus, nästan helt dold av trädens grenar. Tuvull stannade upp, betraktade den som om hen lagt märke till den först nu, ryckte sedan på axlarna. ”Det är från grundarnas tid. Eller från Nornas.” Vi vände tillbaka mot Solhuset, passerade genom staden, men tornet tycktes vi inte komma närmare. En liten, rund gestalt stod framför eldstaden i Solhuset, något framåtböjd, vred sina händer som om hen frös. Ansiktet var fårat. Vänliga ögon tittade upp mot mig, nickade till hälsning, fästes sedan åter på elden. Jag presenterade mig. Personen gav mig ett lite roat leende. ”Mitt namn är Björk. Hon som ser genom spegeln.” Tillbaka i sovrummet fann jag Tuvull bläddrande i en av böckerna som låg på bordet. ”Är det dina?” undrade hen. Jag skakade på huvudet. ”Adals kanske”, sa Tuvull. Hen såg på mig. ”Troligen är tanken att du ska läsa dem.” Tuvull läste några rader, fick en uttråkad min och slog igen boken. Jag vaknade av gryningsljuset. Tuvull var redan uppe. Huset låg tyst och tycktes tomt. Jag gick ut, huttrade till av vinden. Snön hade tinat under gårdagen. I stråk hade ån frusit. Bron var glansig av is. Någon iakttog mig längre upp på gatan, stod där som en staty av bärnsten. Min blick drogs upp dit. Främlingen nickade till hälsning. Jag höjde handen till svar. Den bärnstensinsvepta stod kvar när jag fortsatte uppåt. Vägen blev allt brantare och halare. När jag tittade uppåt igen var personen försvunnen. Jag tog mig fram längs med väggen tills 15
220620_DRAK.indd 15
2022-06-22 12:06
gatan delade sig. Där stannade jag och såg mig om, fick syn på en gestalt utanför ett hus till vänster om mig, klädd i samma ljusbruna nyans som husen. Ögonen liknade blå stenar där de plirade fram bland ansiktets böljande konturer. Vinden rufsade det grånande håret. Gestalten tecknade åt mig. Jag svängde av in på gatan. ”Så, jag antar att det är du som är Jolster”, sa min nya bekantskap när jag kom fram, väntade inte på ett svar. ”Följ med in.” Främlingen fyllde hela dörröppningen. Jag följde efter in i huset. Vi kom in i ett litet rum med ljusgrå väggar. Främlingen presenterade sig som Alm, han som kan tyda solens gamla språk. Jag kände igen namnet från Tuvulls uppräkningar. ”Adal har berättat om dig. Och det var dags för någon ny nu.” ”Även om hon inte sa om du var en av dem”, tillade han med en granskande blick på mig. ”De som ännu bär det gamla, som Adal söker de sista av.” ”Det verkar så”, svarade jag. Alm hummade. ”Ändå är du här och inte bland de andra …” Alm såg tankfull ut. Något surrade svagt i bakgrunden, på ett sätt som fick min hud att knottras. Jag tittade mot ljudet. En hylla stod vid väggen bakom mig, full med föremål. Jag gick fram till den, betraktade sakerna. Det mesta var bitar av sönderfallande järnföremål. Mitt bland dem låg något som glänste. ”Vad är det här?” frågade jag. ”Ah, något ser du …” Alm lyfte upp kristallen, räckte den till mig. Något stack till så fort min hud nuddade vid föremålet. Huset krängde. Alm tog kristallen ifrån mig innan den föll ur min hand. Världen fortsatte att snurra. Jag hörde inte längre vad Alm sa. Orden flöt omkring runt mig. Jag tog mig bort ifrån hyllan, sjönk ner på
16
220620_DRAK.indd 16
2022-06-22 12:06
en stol. Plötsligt kände jag hur kvav luften var. Den drog i sig mina tankar. Alm log. ”Du kommer att vänja dig.” Han såg på mig några ögonblick, gjorde sedan en svepande rörelse, men inte mot något specifikt. ”Mer av det gamla finns kvar här jämfört med söderut.” Rummet låg åter lugnt. Men det var som att mitt huvud var fullt av trollsländor. Deras vingslag var som ett vattenfall som nästan helt dränkte Alms röst. ”Det kan ta några veckor.” Minnesbilder blåste runt som höstlöv i storm, revs itu. Jag hade enbart en suddig bild av vad som hände när jag återvände till Solhuset. Inga minnen hade jag från vägen tillbaka genom staden. Även kvällens händelser kändes disiga, försvann till stora delar ur minnet. Tröttheten hade vuxit sig starkare medan jag sov, sträckte ut avståndet mellan tankarna. Vid minnet av Alms ord började jag känna hur luften kröp i mig, som full av små spindeldjur. Jag ruskade på mig, försökte sedan bli av med känslan genom att gå ut. En sträv yta hade bildats över de isbelagda gatorna. Ån hade frusit helt. Jag gick vidare genom staden, stod inom kort vid dess västra utkant. De vita ängarna tog vid framför mig, sedan skogen med de snötyngda träden. Jag följde en stig upp mot Tallhusen, fram till jättestenen som markerade tallskogens västra utkant. Fotspår ledde vidare västerut genom det annars obrutna snötäcket. Ett pilskotts längd in i skogen hade personen vänt. Jag stannade till, såg bort mellan tallarna. Ett annat par spår var synliga därifrån. Jag gick fram till dem, granskade avtrycken. Någon hade gått barfota genom snön. Fötter hälften så stora som mina. Spåren ledde norrut. Något rörde sig genom snön bakom mig och jag snurrade
17
220620_DRAK.indd 17
2022-06-22 12:06
runt. En främling dök upp mellan träden. Gestalten hade mörkt hår som börjat gråna. Karga ögon granskade mig. Svärdshjaltet skymtade under manteln. ”Du är från Nyeld.” Jag nickade bara. Svärdsbäraren såg på mig. ”Gränsen är på andra sidan dalen, men även detta tillhör Ödemarken.” Jag mindes Tuvulls ord, rös till utan att jag visste varför. Så vände jag åter blicken mot avtrycken framför mig. ”Vad är det för spår?” Svärdsbäraren följde min blick, granskade spåren med bekymrad min. ”Du som är obeväpnad bör inte försöka ta reda på det.” Jag följde främlingens råd och gick tillbaka mot staden. Efter några steg såg jag mig om över axeln, men svärdsbäraren hade redan försvunnit, följt spåren norrut. Jag vandrade längs de öde gatorna, såg åter bron nedanför mig. En rörelse skymtade innanför fönstren i huset närmast. Jag stannade till. Dörren öppnades. Ett stort, rött hår svallade kring ett ansikte med en spetsig näsa och liten rund mun. ”Syssla. Han som ska bära legenderna”, presenterade han sig som med låg röst. Personen bar en svart dräkt med silvermönster. Armbanden klirrade när han rörde sig. Syssla visade med en gest att jag skulle stiga in. Intrycken fick mig att stanna innanför tröskeln. ”Jag antar att du hör till de vidskepliga.” Jag vände blicken mot gestalten som dykt upp i gången, som jag kände igen från Tuvulls beskrivning. Yxne. Åldern var knappt märkbar. Ögonen glimmade som reflexerna av en solbelyst, krusad vattenyta. ”Med tanke på amuletten du har.” ”Den bär på ett minne”, svarade jag. ”Du bör inte bära den synlig.” Yxne gav mig en blick, tecknade så åt mig att komma med. 18
220620_DRAK.indd 18
2022-06-22 12:06
Målade figurer var på marsch längs med väggarna, bärande svärd och sköldar. Jag gick några steg efter Yxne, studerade bilderna. Vi passerade rum med varierande storlek, en del större än hela Solhuset. Alla med målningar från legender. Havsormarna vid Stormkusten. Isidda vaktande Skuggporten. Där färdades Elna av Solön över mörkret, drog världen ur havet. Sol av Nyeld som spred ut silvertrådar. Och skogsfolk som jag inte kände igen. Vi nådde en sal. Fönstren vette mot en innergård där snöklädda träd hukade över det böljande vita täcket. Ljus var tända runt om i rummet. Allt gick i djupa skymningsfärger. Väggarna var mörkt gyllenbruna, tyget över möblerna gick i åkerbärsrött. Långsidan av väggen var täckt med målningen av en stad omgiven av berg. Husen hade små fönster och branta tak. Ett torn reste sig i stadens mitt, täckt med ett nät av svarta linjer. Bakom syntes solen, röd som en vallmo. På ett lågt blankslipat bord stod en vas med motiv från en legend. Någon omsvept av ett blågrått hår högg sitt svärd i en oxblodsögd varelse vars svans ringlade sig hela vägen runt vasen. Syssla kom med ett par koppar med rykande innehåll, satte ner dem på bordet. Jag slog mig ner mitt emot Yxne som höll blicken på mig. Jag smakade på den beska vätskan. Yxne rörde inte vid sin kopp. ”Så, det är du Try trodde bar på det gamla.” Jag kände inte igen namnet Try och det drog inte fram några minnen. Yxne nickade mot en ärggrön lykta som stod bredvid vasen. ”Kan du få den att lysa?” Jag gav den en blick, tog sedan upp den. Ytan kändes som trä. Jag vände och vred på den. Locket gick inte att få av. Jag ställde ner den igen. ”Inte än”, svarade jag. Yxne smålog, frågade varifrån jag kom. Jag sa det namn som dök upp i huvudet. ”Nyeld.” Jag försökte se den platsen framför mig, men lyckades inte. 19
220620_DRAK.indd 19
2022-06-22 12:06
”Så långt ifrån de gamla platserna …” Yxne såg på mig. ”Om du är från Nyeld lär vi inte ha någon nytta av dig.” Ett litet leende gled över hens läppar. ”Eller så är sagorna sanna.” Återigen drogs min blick mot målningen. ”Är det Eldsjöns stad?” Jag nickade mot målningen. Yxne höjde ett ögonbryn. ”Det är en av Glimbergens städer.” Hen såg på mig. ”Du känner väl till historien?” Yxne väntade på ett instämmande, men jag betraktade fortfarande bilden med en fundersam blick. Yxne gjorde en gest mot målningarna. ”Ännu behöver vi kunskapen. Alltmer glöms bort. Några från Solskog färdas till Vindarnas stad för att överlämna legenderna som vi har samlat ihop. Kanske blir det redan till sommaren.” Yxne försjönk i tankar några ögonblick. Så granskade hen mig åter. ”Inget av det gamla tycks du bära. En amulett har du förstås, men kanske är den tom.” Yxne suckade. ”Något av skogen hade vi haft nytta av. De från kusten duger bara som vakter, och de har vi så de räcker av, nu när inget längre rör sig hit från Ödemarken. Enbart vi äldsta minns det tillfälle då något från Ödemarken senast sågs. Men Adal envisas med att fortsätta leta efter de som bär spår av det gamla.” ”Jo, Lo påstår sig ha sett en nyligen”, la hen till, som om jag med min tystnad hade invänt. ”Men inga från Ödemarken har setts under hans tid. Vakterna ser alldeles för lite av det gamla. Hur skulle de kunna känna igen något från Ödemarken?” Så tycktes samtalet avslutat. Yxne reste sig upp. ”Kom tillbaka när du kan tända lyktan.” Jag nickade, reste mig, gick mot dörren. Personen som öppnat kom gående, följde mig ut. ”Håll dig innanför muren efter skymningen.” Jag såg mig om över axeln. ”Jag ska försöka.” 20
220620_DRAK.indd 20
2022-06-22 12:06
Yxne log. Väl ute kändes det som om jag vaknade upp ur en dröm. Delvis av kylan och delvis av det svaga, men bekanta dagsljuset. Vinden tog i. Världen blev allt vitare. Jag letade igenom packningen jag hade haft med mig, tog upp ett föremål ur en av mantelns fickor. En oval, slät glasbit. Fundersamt betraktade jag den innan jag la den på bordet. Jag vände blicken mot böckerna bredvid. Tre böcker hade legat där sedan dagen jag anlände till Solskog. Jag tog upp en av dem, slog upp den och började läsa, men likt de andra gånger jag hade försökt gav jag snabbt upp. Varje mening försvann ur minnet så fort jag tog blicken från den. Det var likadant med alla tre böckerna. Inte ens bilderna kunde jag minnas. Snön hade åter börjat falla. Kylan trängde aldrig in i huset, men den ritade mönster på fönsterrutorna. Ränder och cirklar. Blommor som slog ut och smälte bort. Tuvull hade gett upp om att få mig att berätta om Nyeld. Följande dag gensköt Tuvull min väg över torget. ”En plats missade jag att visa dig.” Tuvull ledde mig förbi en stor, mörk byggnad vid huvudgatans slut, genom ett smalt mellanrum mellan husen, fram till bergets fot. Jag såg upp mot branten. En ravin. Väldiga lindar växte längs med sluttningen. Stenskravel med mossfällar, likt en ojämn trappa inslagen i ett grönt, mjukt tyg, ledde upp genom ravinen. Ovanför reste sig berget lodrätt upp till toppen. Tuvull kilade iväg uppåt, in under lindarna som sträckte sina kronor ut över stadens tak. Jag stannade när vi hade kommit halvvägs uppför ravinen. Ovanför oss var stenarna större; väldiga fyrkantiga block högre 21
220620_DRAK.indd 21
2022-06-22 12:06
än jag själv. Jag vände mig om. Mellan trädgrenarnas nät syntes den övre delen av staden; mjukt ljusbruna byggnader. Ravinen var betydligt varmare än omgivningen nedanför. Snön hade smält bort här. Tuvull klättrade över de sista stora stenblocken. Jag la märke till en springa till vänster om mig mellan berget och en sten som stod lutad mot det. Jag gick fram till öppningen. Den var tillräckligt stor för att jag skulle kunna ta mig in, men jag hade inget att lysa upp utrymmet med. Tuvull stannade till, såg tillbaka på mig. ”Den där platsen bör du inte störa”, sa hen. Vinden som kom från mörkret fick mig att huttra till. Jag backade undan, gjorde Tuvull sällskap vidare upp till bergväggen. Värmen strålade ut från stenen. ”Här uppe är det redan vår”, konstaterade Tuvull. Hen hade satt sig ner, lutad mot berget. Jag sjönk ner bredvid, slöt ögonen, lät solljuset skölja över mig. Några ögonblick förflöt. I tankarna var jag i Nyeld, vandrade över en gata av mörkröd sten. Så hörde jag rasslet av stenar några steg ifrån mig. Solen skuggades. En andedräkt kall som is strök mot min hud. Jag for upp, sträckte mig efter min kniv, men hejdade mig. Det fanns ingen i närheten, förutom Tuvull som satt ett steg bort och såg på mig med ett höjt ögonbryn. Känslan jag hade haft bleknade. Så huttrade Tuvull till. Värmen hade försvunnit. Hen reste sig, kastade en blick ner mot öppningen med en rynka i pannan. Vi lämnade platsen. Vid torget vände jag mig om, blickade upp mot lindarna. De böjde sig i vinden som svar. Jag gjorde Björk sällskap i Solhusets sal. Tuvull dukade fram ångande maträtter, åt sedan tillsammans med oss. Björk berättade att Lo begett sig till den östra byn under morgonen. ”Jag antar att du passerade den på vägen hit.” Jag nickade trots att jag inte hade något minne av det. ”Vakterna skyddar också byarna mot Ödemarken”, fortsatte
22
220620_DRAK.indd 22
2022-06-22 12:06
Björk. ”Även om det var många år sedan något norrifrån syntes till.” ”Lo såg något”, invände jag. Björk gjorde en avfärdande gest. ”Den varelsen var på väg att vittra sönder.” Jag nickade tankfullt. Björk satt tyst ett tag, förlorade sig i tankar. ”Jag bodde länge i Östra byn”, berättade hon sedan. ”Det går att se var den gamla stenbron över ån låg, den sista resten av det som tidigare fanns på platsen. Ån ses nu som gränsen till Ödemarken. En ruin ligger norr om den nuvarande bebyggelsen, uppe på kullen. Lövträd har tagit över platsen och skymmer det som finns kvar av ruinerna. På våren breder blommorna ut sig i fält mellan träden, skimrar i blått. En gammal solplats tror folk. Husen i byn är byggda av sten från ruinen. Kanske fanns det något av det gamla kvar i dem tidigare, men inget återstår numera.” Under eftermiddagen vandrade jag runt i staden, tog så planlöst av längs vägen söderut. Den passerade genom skogen över en höjd, ledde sedan ut på en äng. Nedanför de matt röda husen följde en slät yta som slutade med en rand av vass, ett ljust böljande streck mot den mörka skogen. Vägen fortsatte förbi, ledde vidare söderut. Jag vek av ner mot sjön. Alla husen här var betydligt större än Solhuset, de flesta muromgärdade. Någon kom gående bortifrån skogen, genade över isen. Gestalten passerade förbi mig med håret som en eldslåga efter sig. Jag såg efter honom. Syssla stannade som om han känt min blick, vände sig om. Han nickade till hälsning, smålog åt mig. Jag gjorde honom sällskap. ”Har du varit där inne?” Syssla nickade mot huset vi
23
220620_DRAK.indd 23
2022-06-22 12:06
LIAM SEBESTYÉN skriver genderqueer
episk fantasy. Efter sin mastersexamen i beräkningsfysik flyttade Liam från Stockholm och skrev större delen av berättelsen under en höst i Jämtland. Anteckningar till boken kom till i en gammelskog, ett landskap där Liam känner sig hemma och som återspeglas i bokens miljöskildringar. Drakväckaren är Liams debutbok.
Jolster anländer till staden vid Ödemarkens utkant, utan minnen av sitt förflutna. Det är en stillsam plats, men det är på väg att ändras. Ödemarken vaknar. Den uråldriga kunskapen har försvunnit. Det går inte längre att avvärja mörkervarelserna från norr som allt oftare passerar gränsen. Vad är det som har fått dem att vakna? Har legendernas port till underjorden öppnats? Kampen mot mörkrets framryckning står för dörren. Det är en kamp som utövas med medvetandets förmåga att stå emot, snarare än med svärd och dolk. En vandring tar sin början för att förhindra att den sista magin rinner ut ur världen. Så småningom börjar Jolster minnas. Resan för att rädda Drakens land bär genom dov granskog, lömska myrmarker och ruiner av antika städer där dimman och märkliga, spöklika varelser ständigt hotar och lockar. Vad är verkligt, vad är dröm och vad är minnen från förgångna tider som platserna bär på? Vem går det att lita på i en värld som faller sönder, och är det ens möjligt att bevara den gamla visdomen?
ISBN 978-91-987544-5-2
9 789198 754452 >
0373-DRAK-O-Tallberg.indd 1-5
2022-06-22 09:38