9789198660302 by Smakprov Media AB

Till dig som är redo att besöka dalen där alla drömmar blir verklighet.

© 2022 Malin Sellergren, Divinamedia Publishing AB www.poeticartstories.com Text, bild, formgivning: Malin Sellergren Förlag: Divinamedia Publishing Porträttfoto: Carina Lindgren Tryck: Print in Baltic JSC, Litauen www.divinamedia-publishing.se ISBN:

Berättad och illustrerad av Malin Sellergren

Förord I alla tider har gyllene strömmar färdats i luften från kulor av drömmar. Här och var över hela vårt klot har vackra visioner då slagit rot. Fantastiska världar har blivit till där alla fått leva precis som de vill. Men andras frihet kan hos en del framkalla ilska då makt står på spel. I myrornas rike var drottningen ond tankarna gnagde varenda sekund. Detta hon inte tålde mera, så nya lagar hon utbasunera. Hon visste vad som måste göras, alla drömkulor behövde förstöras! Diplomater ville drottningen lugna, men ingenting hjälpte, så folket blev tvungna att gömma kulorna riktigt väl och mota bort drömmarna i var själ. De drömkulor drottningen lyckades finna lät hon förkolna och förbrinna. Sorg och nöd fick folket smaka när friheten skulle tas tillbaka! Mörker, saknad, nöd, och smärta blandades med hopp, i var och ens hjärta. För långt borta i fjärran länder var några kulor kvar, i ägarnas händer.

K apitel 1

Stjärnfallet

et var en gång en mormor som älskade att berätta sagor för sina barnbarn. Hon berättade sagor om främmande länder och om skogens alla djur. Sagor om fula ankungar, prinsar och prinsessor och om drömmar som blev verklighet. Men det fanns en saga som hon aldrig hade berättat för någon, och det var sagan om hennes eget liv. – Mormor, hur var det egentligen när du var liten? sa ett av barnen en eftermiddag när de satt i soffan tillsammans och bläddrade i sagoboken Hans och Greta. – Ja, berätta om det! sa ett annat barn och kravlade upp i hennes knä. Sagan om Hans och Greta läste vi faktiskt förra veckan. – Är ni verkligen redo för att höra min historia? sa mormodern och tittade på sina förväntansfulla barnbarn. Annars kan vi ta sagan om Rödluvan och vargen. – Nej! ropade barnen, och några började hoppa i soffan. Den har vi redan hört. Kan du inte berätta om hur det var när du var i vår ålder? – Okej, sa mormodern, men det är en berättelse som handlar om både sorg, mod och drömmar, så då får ni lova mig att lyssna ända till slutet. – Ja! tjoade barnbarnen och satte sig till rätta. Berätta hela sagan!

– Ni förstår, att när jag var liten bodde jag på landet och det var väldigt fattigt där. Vi hade en liten häst och en liten ko och några små hönor, men ett år slog skörden fel, så vi hade knappt någon mat. Vi kunde låna lite av grannarna, men de hade inte heller så mycket. Mina föräldrar blev alltmer desperata och tog bark från träden och blandade i bröden, men det mättade inget vidare, så jag och min lillebror Mattias fick lämna vårt hem. Pappa tog med oss till ett barnhem där vi skulle bo, Solstickans barnhem hette det. Många hade det som vi på den tiden. Flera andra barn kunde inte heller bo hos sina föräldrar, så därför fick även de bo på barnhem. Jag tror att vi var ungefär 50 barn som bodde på Solstickan. Vi fick lära oss att väva mattor, karda ull, nysta garn och hjälpa till med lite allt möjligt för att vara till nytta. Men det bästa för mig på barnhemmet var att jag hade min bror där. Jag hade även en liten glaskula som jag brukade ha med mig vart jag än gick. Inte ens min mamma visste hur jag hade fått den. På kvällarna när alla hade somnat brukade Mattias krypa ner i min säng och lägga sig på min arm. Sedan brukade vi titta in i kulan och berätta små historier för varandra om färgerna som vi såg där inne, för varje kväll började kulan skimra i regnbågens alla färger. Jag var livrädd för att föreståndarinnan skulle upptäcka kulan och ta den ifrån mig, för man fick egentligen inte ha några egna leksaker på Solstickan. Som tur var blev kulan aldrig upptäckt av någon vuxen, så vi fick ha vår hemlighet för oss själva. Mattias berättade ofta sagor om olika naturväsen som hade speciella superkrafter och mina sagor handlade ofta om paradisvärldar, där alla var lyckliga och kunde göra precis vad de ville.

När vi hade bott på barnhemmet i några år blev Mattias mycket sjuk. Han fick lungsot, så han hostade väldigt mycket och fick därför ligga i ett eget rum för att inte smitta någon. Nu kunde jag inte längre berätta några sagor för min bror, men jag målade massor av teckningar till honom som föreställde platser från sagorna vi hittat på. Jag hoppades innerligt att teckningarna på något magiskt sätt skulle göra honom frisk igen. Dörren till Mattias rum var låst, men så ofta jag fick chansen smög jag iväg dit ändå och kikade in genom en liten glasruta på dörren. Jag fick egentligen inte gå dit, men det struntade jag i. Samtidigt var det hemskt att se honom må så dåligt, och höra hans hostattacker dåna genom väggarna. En dag kom föreståndarinnan fram till mig och satte sig på huk. – Din bror har lämnat oss, sa hon. Han finns inte längre kvar. – Men jag såg honom, började jag säga, men så kom jag på att man inte fick gå till hans rum så jag tystnade. – Var är han nu? sa jag istället och kände hur paniken växte inombords. – Den som det visste, sa föreståndarinnan. Han finns inte kvar hos oss i alla fall. Det blir så ibland. Jag förstår om du är ledsen, och vi är alla mycket ledsna över det som hänt. Elara, du behöver inte göra dina sysslor idag. Du kan få rita istället eller göra vad du vill. Det ska hållas en begravning för din bror i övermorgon och en präst kommer hit och ska prata med dig om det som hänt. En av barnskötarna har åkt iväg för att meddela dina föräldrar, men de har lång väg att åka, så du får nog träffa dem först i övermorgon på begravningen.

Så blev det en begravning för min bror. Min mamma och pappa höll om mig hårt och vi lämnade varsin röd ros på en liten kista. Alla verkade tro att Mattias låg i den där kistan helt blickstilla, men jag visste att han aldrig skulle haft tålamod till det. Prästen sa också att min bror hade lämnat oss. Han hade rest iväg någonstans och jag visste att det var sant, för inte fanns han i den där kistan. Han var någon annanstans nu och jag hade bestämt mig för att hitta honom. Jag skulle hitta min bror och allt skulle bli bra igen. Allt skulle bli bra. Det gick en tid, men på barnhemmet blev ingenting som det brukade vara. Det fanns inte längre någon som jag kunde dela mina hemligheter och berättelser med. Ingen som jag kunde skratta med i städskrubben, och ingen brukade längre somna på min arm om kvällarna. Alla veckans göromål kändes nu så mycket jobbigare och det var som om all glädje började rinna ur mig. Min hals snörptes ihop tills jag knappt orkade prata, och saknaden kändes som en tung sten i magen. Kort därefter började jag krympa. Jag blev mindre och mindre och till sist var jag så liten att jag inte var större än en fjäril. Föreståndarinnan och barnskötarna tyckte förstås att det var väldigt underligt att jag blivit så liten, och för att ingen skulle råka skada mig av misstag fick jag en sängplats uppe på en av fönsterbrädorna i sovsalen. De ställde dit en liten liten säng, en liten liten byrå och en liten liten matta. Själv tog jag upp några små byggklossar, kritor och papper och min glaskula som plötsligt krympt lika mycket som jag. Saknaden kändes skoningslös, men jag ville inte krympa och försvinna helt, så jag bestämde mig för att jag också behövde ge mig iväg. Jag behövde hitta min bror, för det kunde inte vara meningen att jag skulle bo själv på barnhemmet. En kväll när jag som vanligt tittade in i min glaskula såg jag hur färgerna där inne bildade fantastiska världar som påminde om drömmarna jag haft den senaste tiden. Jag la kulan under kudden och vände blicken mot stjärnhimlen utanför fönstret. Just då föll en stjärna från himlen. I nästa stund hörde jag hur någon knackade på glasrutan. När jag tittade upp såg jag en grön vandrande pinne. – Hallå där inne, vem är du? sa den vandrande pinnen genom glasrutan och log mot mig.

Jag blev så förvånad att jag inte kunde svara, men till sist lyckades jag samla mig. – Jag heter Elara och är åtta år. Vad heter du? – Jag heter Charlie, men många kallar mig för Gröngölingen. I skogen är jag den enda vandrande pinnen som är grön och inte brun, förklarade han. Det är väl inget att bry sig om egentligen, men nu vet du det ändå. – Grönt har alltid varit min favoritfärg, sa jag. – Vad bra! strålade Charlie. Vill du förresten komma med hem till mig och äta kvällsmål? – Det går inte tyvärr. Alla fönster är låsta här och alla dörrar också. – Du kan väl bara fråga din önskekula. Jag är säker på att den kan hjälpa dig att komma ut. Han la huvudet på sned och tittade forskande på mig. – Min önskekula? – Ja, den där alltså, sa han och pekade på min kula som stack fram under kudden. – Är det här ... en önskekula? sa jag och snurrade på kulan i handen. – Ja såklart! Jag såg den så fort jag tittade in. Fråga bara kulan, så ses vi snart. I nästa stund var Charlie försvunnen. Jag granskade min kula. Var det verkligen en önskekula? – Min kära kula, visa mig hur jag ska ta mig ut härifrån, sa jag tyst och släppte ner den på mattan. Otroligt nog började kulan rulla fram

till stegen vid kanten av fönsterbrädan, så jag tog upp den och klättrade ner till golvet. – Visa mig vägen ut, viskade jag. Kulan sköt iväg över det knarrande trägolvet och jag smög tyst efter. Under en av sängarna rullade den in och fortsatte mot ett litet hål i det mörkaste hörnet. När jag kom fram till öppningen såg jag hur kulan lyste upp jordväggarna där inne, så jag skyndade mig att följa efter. I tunneln var det kallt och fuktigt, och många rötter och stenar stack upp ur marken, så det var lätt att snubbla. Jag gick försiktigt, men när gången började slutta nedåt fick jag småspringa för att inte förlora kulan ur sikte. Till sist såg jag högt gräs sticka fram utanför tunneln och kulan banade sig en väg genom det. – Tack för hjälpen, viskade jag när även jag kommit ut i gräset. Jag la kulan i innerfickan på mitt nattlinne och upptäckte att jag nu befann mig i barnhemmets trädgård. Från körsbärsträdet hördes ett prasslande ljud. – Charlie, är du där? sa jag tyst för att inte väcka föreståndarinnan som hade sitt sovrumsfönster precis ovanför körsbärsträdet. 15

– Hej Elara, sa Charlie och kikade fram bakom en gren. Gick det bra att hitta ut? – Jo tack, det gick fint. Kulan visade mig en gång genom väggen som jag aldrig har sett förut. – Jag visste väl att det var en önskekula, sa Charlie och tog en tugga från ett körsbärsblad. Hoppas det är okej att provsmaka lite på de här bladen, fortsatte han. De är riktigt goda måste jag säga, men det hade egentligen varit ännu godare med grillade blad. Du skulle inte ha lust att komma med hem till mig och äta kvällsmål? – Det skulle vara roligt, sa jag dröjande och försökte att inte tänka på hur arg föreståndarinnan skulle bli om hon fick reda på det. Jag fick helt enkelt se till att vara tillbaka innan morgonväckningen. – Vad kul! Då går vi då, sa Charlie och hoppade ner från trädet. Vi gick ut genom trädgårdsgrinden, fortsatte över den stora ängen och kom in i skogen. Det var länge sedan jag var i skogen. Ofta var vi bara i barnhemmets trädgård när vi hade rast, men ibland gick vi en omväg genom skogen när vi hade varit i staden och sålt våra mattor. Jag njöt av att höra vinden susa i trädkronorna och av alla andra nattliga ljud som finns i en skog. Syrsor spelade och löven prasslade när vi gick på dem. Charlie berättade om djuren som var vakna på natten och sov på dagen.

När vi hade gått en stund stötte vi på en silkesmask som satt uppe i en blomma och stickade på någonting. – Sofia, hej där uppe! hojtade Charlie. – Hej Charlie, vad roligt att se dig! svarade silkesmasken. Men nu blir jag nyfiken, vem är det du har med dig? – Det här är Elara, sa Charlie. Hon kommer från barnhemmet. – Vad trevligt med besök! Välkommen till skogen Elara, sa silkesmasken med ett varmt leende. – Tack, sa jag, det är väldigt fint här. – Det har du rätt i, men det kan vara lite kyligt så här på kvällskvisten. Skulle du möjligtvis vilja ha en kofta? Den här jag stickar på blev just klar och jag tror att den skulle passa dig, så om du vill kan du få den. – Få den? – Ja, du kan väl prova? Här kommer den! sa hon och kastade ner koftan till mig. – Det var snällt, sa jag och drog med handen över det lena silkestyget. – Prova den! sa silkesmasken ivrigt, så jag tog försiktigt på mig koftan. – Hur känns den? frågade hon. – Å, den känns ... mjuk. Men är det verkligen säkert ...? – Ja, det såklart, sa silkesmasken. Den är din nu. När jag började sticka visste jag inte vem som skulle kunna passa i koftan, men nu ser jag tydligt att det var du som skulle ha den. Hoppas den kommer till användning! – Tack så väldigt mycket! Koftan är så skön att jag nog aldrig kommer att vilja ta den av mig. – Det var roligt att höra, men nu tänkte jag gå och lägga mig. Ha en god natt! – Tack, det ska vi, sa Charlie. Sov gott, Sofia! – God natt och tack igen, sa jag. Jag kände mig upprymd över att jag hade fått något så fint från en främling, och det var absolut den finaste kofta jag någonsin haft på mig. Nu frös jag inte det minsta, och snart kom vi fram till en skogsglänta. – Tadaa! Här bor jag, sa Charlie och slog ut med båda armarna.

K apitel 6

Berget

u längre in i berget vi gick, desto tröttare och hungrigare blev vi. Snart hade vi tappat bort oss och hade ingen aning om var vi var någonstans. Överallt fanns långa mörka gångar. Jag lyste in i en av dem, men när jag vände mig tillbaka kunde jag inte se Charlie. – Charlie! Var är du? sa jag tyst och spejade omkring mig. – Charlie ... Charlie! sa jag med allt högre röst. – Elara! Jag är här! På marken. Jag lyste med kulan mot marken och då kunde jag äntligen se honom. Han låg raklång på marken med huvudet mot ett litet hål i stenväggen. – Puh, vad du skrämdes!

– Känner du vad gott det doftar från hålorna här? sa Charlie. – Å, det doftar jordgubbstårta, bär och pannkaka! sa jag. – Och smultronbladsstuvning! sa Charlie belåtet. Min favoriträtt! Vi bestämde oss för att gå ner genom en mindre sidotunnel, för att ta reda på vad det var som doftade så fantastiskt. Kanske skulle de i berget vilja bjuda oss på lite mat eller åtminstone peka ut närmsta utgång. – Vi kan ju börja med att fråga om utgången, sa jag. – Mm, sa Charlie dröjande. Tunneln slingrade sig nedåt och ledde fram till en gammaldags sal. Det hängde ljuskronor från taket och mitt i salen stod ett långt bord som var fullt av mat. Mitt bland all maten stod en skylt med texten Gratis

godsaker till hungriga.

– Det här är nästan för bra för att vara sant! utbrast Charlie och skyndade fram till bordet. Jag tyckte också att det var fantastiskt med all mat, men jag hade en känsla av att någonting var fel. – Hallå! ropade jag och hörde rösten eka. Jag tittade mig omkring och la märke till ett gammalt piano. – Nä, jag inbillar mig bara, sa jag för mig själv och gick fram till bordet. Jag tog ett blåbär från en stor skål och högg sedan in på en blåbärsmuffins.

När du vandrat i, den mörkaste sa-alen, finner du, Den gyllene da-alen. Där råder alltid lugn och frid, där finns det alltid gott om tid. När du av vattnet i dalen börjat dricka, kommer du att möta, en pojke eller flicka, som vill ta med dig, ut i dansen i dalen, med, den gyllene glansen. Där är livet som allra bäst där råder alltid lek och fest!

Vägen Låt livet visa mig vägen låt vägen visa mitt liv. Låt sommaren visa mig längtan låt längtan visa mig frid. Låt humlor finna små blommor låt blommorna finna gott om ljus. Låt ljuset visa oss svaren som kan höras i trädkronans sus. Det finns en väg till oss alla även om vi inte kan se var. Men om du lyssnar kan du nog höra den kallar på dig, men lova mig att du alltid att du alltid håller hoppet kvar. Låt träden finna sina småkryp låt småkrypen finna frid och ro. Låt friden leda till källan som djupt i vart hjärta bo. Låt källan öppna upp din glädje låt glädjen öppna upp ditt frö. Låt fröet bli till en blomma som aldrig kan vissna och dö.

Det finns en blomma till alla även om vi inte kan se var. Men om du lyssnar kan du nog höra den kallar på dig, men lova mig att du alltid att du alltid håller hoppet kvar. Låt livet visa mig vägen låt vägen visa mitt liv. Låt vägen ha snäckor i sanden och småkryp som vandrar bredvid. Låt vägen täckas av solljus låt solljuset täcka små bin. Låt vägen skingra allt mörker. Låt vägen inte ha något slut. Dikten finns som en tonsatt version på Spotify: Vägen av Moa Sellergren

Foto: Carina Lindgren

Malin Sellergren bor i Stockholm och är illustratör, konstnär, formgivare, dekorationsmålare, poet och författarinna. Hon har tidigare illustrerat kapitelboken Klinga och Kapulko i rymden, jobbat med grafisk formgivning och medverkat i olika muralmålningsprojekt. Malin håller även i målarkurser och deltar regelbundet i konstutställningar. Hon har studerat konst och design på flera olika skolor och satsar nu helhjärtat på konsten och skrivandet som egenföretagare. När hon inte skapar tycker hon om att vara i naturen, dansa, yoga, läsa och hämta inspiration till nya projekt. Instagram: @poeticartstories www.poeticartstories.com www.malinsellergren.com