MAN VET BARA INTE NÄR
1
2
Man vet bara inte när Malin Sjöberg
3
6
Rakel radade upp pennorna framför sig på skrivbordet. Med ett halvt öra hörde hon hur Andrea skrattade längre bort i korridoren. Den första var en blå kulspetspenna med arbetsgivarens logotyp. Den andra hade blyertsstift i spetsen och suddgummi under korken. Den tredje hade rött bläck och användes vid korrekturläsning. Rakels främsta arbetsredskap var givetvis datorn, men dessa tre svek aldrig. Alla plockades fram ur skrivbordslådan varje morgon. Alltid redo att stå till tjänst, liggande på led mellan tangentbordet och datorskärmen. Till vänster på skrivbordet stod tre fack staplade på varand ra, märkta Inkommande, Pågående och Arkiveras. På Rakels skrivbord förekom aldrig mer än ett ärende i taget. Bakom henne stod två rader pärmar, alla med mörkblå ryggar och tydlig textning på etiketterna. Korridoren utanför var lång och rak. Bakom namnskyltar och väggar av glas utförde tjänstemännen sina arbetsuppgifter i vitt ljus. Här gick tankarna i fasta banor. Ljudet av klapprande steg från höga stövlar hördes på avstånd. Det var inte bara Andreas val av skor som gjorde att arbetskamraterna hörde när hon var på väg. Det hade de gjort om hon så hade haft raggsockor på fötterna. Var det inte muntra tillrop till dem hon passerade så var det rasslan7
de armband eller gående telefonsamtal som alla längs vägen fick ta del av. – Rakel darling! Jag har inte sett dig på hela dagen. Hur är det med dig? Jag behöver din eminenta hjälp. Nu stod Andrea med sitt stora hår och stora leende i Rakels rum och fyllde det ända ut i hörnen med en doft av patchouli och något syrligt som måste vara svett. Hennes naglar skimrade i turkos. – Hej, jag kom precis från ett möte om hållbarhetsredovisningen, sa Rakel. De hade följts åt i ingenjörskonstens värld i ett par år och samarbetet utgjorde en ljuspunkt i deras teknikmättade vardagar. Rakel tillbringade de bästa av sina vakna timmar som kommunikatör och skrev snarlika pressmeddelanden och presentationer om och om igen. Om tekniska aggregat av metall och elektronik, deras prestanda och stora nytta för mänskligheten. En gång i tiden hade hon känt en viss entusiasm över maskinerna. Även om hon främst kände dem som produktbeteckningar och plåtskal hade hon varit stolt över att de var de bästa på marknaden. Hon hävdade fortfarande att de var det, men mest av gammal vana och för att det ingick i hennes arbetsuppgifter. Andrea var ansvarig för sociala medier och tillsammans lyckades de ibland få apparaterna att framstå som intressanta och nästan lockande. – Har du några bilder på den där nya maskinen? Andrea läste högt från en gul lapp som hon klistrat på handryggen: – XP5320. – Vi har inte tagit några ännu, den finns bara som prototyp. 8
Men den ser nästan likadan ut som de andra i XP5000-serien, så du kan använda en av de gamla bilderna så länge. Det är samma hölje. – Är det? Smart. Kan du skicka över en till mig? – De ligger på servern, i mappen XP5000. – Precis, ja. Jag tar en därifrån. När Andrea träffade nya människor på fest brukade hon säga att hon jobbade inom media. Hon hette egentligen Ann, men det var det inte många som visste. Sedan studie tiden hade hon presenterat sig som Andrea. Hon var några år äldre än Rakel, som närmade sig fyrtio. Andrea talade ogärna om sin ålder. Omsorgsfulla eyeliner-vingar, honungsfärgade slingor i lockarna och naglar med ständigt varierande färger bidrog till ett ungdomligare intryck än vad passet visade. Hon var den typen av människa som både män och kvinnor förälskade sig i, oavsett sexuell läggning. – Ska du med på after work ikväll? sa Andrea. – Jag vet inte om jag orkar. Den här veckan har bara varit för mycket. – Min käre make sa samma sak. Men då är det precis det ni behöver. – Ska Jonas inte heller gå? Rakel försökte låta likgiltig, men svaret skulle avgöra om hon skulle följa med. Hon höll andan. – Jo, jag övertalade honom, fast han försökte skylla på en sen fotografering. Han ska plåta en skådis i studion, ett kompisjobb. Men livet är kort, sova kan man göra i graven. Rakel andades in. – Du har rätt. Jag kommer en stund i alla fall. 9
– Kul! Jag vet skitmånga som ska dit. Då ses vi där. Ljuden av Andrea tonade gradvis bort i korridoren, men hennes doft av parfym och transpiration dröjde kvar i Rakels näsa. Hon plockade upp en spegel ur väskan och tog bort några mascarasmulor under ögonfransarna med långfingret. Sedan sniffade hon i armhålorna och bedömde att det var godkänt för ett barbesök efter jobbet. Hon kunde behålla kavajen på. Jonas. Den bäste tänkbare. Hon kände sig redan lite piggare.
10
Det första mötet med Jonas hade varit kort. En sen eftermiddag såg Rakel genom glasväggen hur en man i ytterkläder letade sig fram i korridoren. Det hade börjat skymma. Det var på hösten. När han passerade med vilsen min för tredje gången gick hon ut och frågade om hon kunde hjälpa till. – Gärna. Jag ska till Andrea. Han var rödlätt, hade vänlig blick och kändes omedelbart bekant. Hon funderade på om det var någon hon träffat förut och borde komma ihåg namnet på. Kanske jobbade han på en annan avdelning i en annan byggnad. – Jag skulle precis gå bort till henne, följ med. Rakel tog pappersbunten som hon skulle lämna över. – Så ljust här är, sa han medan de gick korridoren fram. – Ja, lysrör är effektiva. Andreas rum var tomt men datorn var igång och hennes saker låg utspridda över skrivbordet. – Hon borde vara i närheten. Du kan väl slå dig ner så länge. – Tack för hjälpen. Han passerade henne för att gå in i rummet och kom så nära att han stötte emot A4-bladen som lösgjorde sig från hennes hand och fladdrade ut över golvet. – Nämen förlåt! 11