9789198642872 by Smakprov Media AB

Aminah Ådin Flickan som blev kvar

Att finna lugn och lycka efter trauman

Dana Förlag

Bokens innehåll bygger på personliga erfarenheter och reflektioner och texten utgör inte medicinsk, psykologisk eller annan professionell rådgivning eller behandling. Vid frågor om fysisk eller psykisk ohälsa hänvisas till hälso- och sjukvården eller annan behörig yrkesutövare för professionellt stöd.

dana förlag c/o peter fowelin bergbogata 71 • 387 72 löttorp www.danaforlag.se kontakt@danaforlag.se

Innehåll

Till min mamma och pappa, som visade mig glädjen och sedan sorgen.

Jag kommer alltid att minnas den villkorslösa kärlek ni gav mig.

Till min familj och mina vänner som lärt mig vad verklig omtanke är.

Ni har gett mig styrkan att orka, glädjen att skratta och anledningar att älska.

Tack!

Förord av Anna Norlén

den här boken handlar om något av det svåraste ett barn kan drabbas av: att förlora en förälder. En sådan förlust är ofta förknippad med negativa följder för hälsa och utveckling, både på kort och lång sikt. När förlusten sker oförberett och våldsamt och därtill orsakas av den andra föräldern ökar kraften i påfrestningen betydligt. För barn betyder det i praktiken att båda föräldrarna förloras. Att situationen är svår för barn som drabbas av att den ena föräldern dödar den andra kan alla intuitivt förstå. Men erfarenheterna och kunskaperna är begränsade om på vilket sätt barnen drabbas och vilka konsekvenserna är under olika perioder i livet. Vi behöver veta mer om vilket stöd som bäst behövs, i det akuta skedet och senare efter en tid, både för barnen och de vuxna som finns kvar. Svaren behöver vi hitta i samarbete med barn och unga, deras närstående samt yrkesverksamma som möter de berörda.

Man skulle kunna tro att barn som drabbas av att pappa dödar mamma får allt gott stöd som finns från olika verksamheter. Tyvärr är det annorlunda. Barnen får ofta sparsamt professionellt stöd och tillgången till adekvat behandling är osäker. Följden blir att barn och unga lämnas att

hantera kris, trauma och sorg mycket på egen hand. Det nätverk som i många fall tar hand om barnet får försöka utforma sin roll i att möta komplexa behov medan de själva brottas med motstridiga lojaliteter och sin egen förlust av en närstående.

Men det finns ljusglimtar och Aminahs bok är en av dem. Genom att våga lyssna på dem som kan berätta om sina erfarenheter kan vi utveckla kunskaperna och synliggöra barnens situation och behov. Aminahs bok bidrar med en unik inblick i ett barns upplevelser, samtidigt som den vuxnas perspektiv kring de problematiska följderna finns där. Det är smärtsamt att ta del av, men ovärderligt om vi vill lära oss att minimera skadorna för andra som drabbas och om hur vi kan förebygga och skydda.

Framför allt ger Aminahs bok oss kraft och hopp – om att det så småningom går att få hjälp, att det går att påverka sin situation och att det är möjligt att må bra igen. Tack för det, Aminah. Jag hoppas att du som nu ska läsa boken öppnar dig för att lyssna till en modig och generös röst som ärligt och varsamt hjälper oss att förstå både det hemska och det hoppfulla.

Anna Norlén

Fil. Dr, leg psykolog, leg psykoterapeut, verksamhetschef och rektor Ericastiftelsen

Författarens förord

när jag var tio år dödade min pappa min mamma. Över en natt förlorade jag den villkorslösa kärlek och trygghet som jag fram till dess hade tagit för självklar. Efter mammas död blev mitt liv smärtsamt och jag famlade länge i ett mörker utan att få stöd. Det skadade mig och jag behövde ägna nästan ett helt liv åt att hitta tillbaka till kärleken, och när jag gjorde det blev livet vackert igen.

Jag har skrivit den här boken för att visa vad som kan hända oss människor när vi utsätts för svåra händelser och

inte får hjälp att förstå och bearbeta det vi är med om. Min ambition har varit att sätta ord på det känsloliv vi kan uppleva och utveckla. Vad kan hända inom barn när världen

är svår? Hur kan det yttra sig som vuxen? Stundtals har jag behövt gå djupt ner i mina minnen och känslor för att kunna ge en så sann beskrivning som möjligt av min yttre och inre värld. Det var ett utforskande som smärtade, läkte och gjorde mig starkare.

För att värna om mina anhöriga har jag valt att främst berätta om mina egna upplevelser och att utelämna deras.

Det har dock varit nödvändigt att ha med vissa personer för att kunna beskriva händelser jag varit med om. Det är ald-

rig med syfte att peka ut någon, utan enbart för att sätta in mina upplevelser i ett sammanhang. Av dessa anledningar är vissa namn utbytta och några händelser varsamt ändrade.

En del saker jag tar upp är sådant som kan anses vara skamfyllt och som man inte vill att andra ska veta. Just därför är det viktigt att berätta om det, för att visa styrkan i att lägga skulden och skammen där den hör hemma. Min förhoppning är att ge kraft till dem som varit med om liknande upplevelser, men också att hjälpa andra att förstå. Jag vill påminna om att våld skadar och att kärlek läker.

Den här boken är till dig. Till dig som varit med om svåra händelser och som vill läka och stärkas. Den är också till dig som professionellt arbetar med människor och till dig som bara vill ta del av en livsberättelse. Boken är skriven utifrån min starka övertygelse om att det går att läka och må bra, samt att det är varje människas rättighet att ha ett underbart liv. Min önskan är att boken ska beröra, inspirera och bidra med mycket gott till dig.

mammas hår glänser som guld när solens strålar lyser genom det. Bakom henne är himlen klarblå och jag måste kisa när jag tittar upp på henne. Hon ser på mig, kommer nära och gnuggar sin näsa mot min. Hennes mjuka leende värmer mig och gör mig glad, så vi skrattar tillsammans en liten stund.

Min mamma heter Ann-Cathrin och är den vackraste jag vet. Vi har tillbringat eftermiddagen i lekparken och jag har gungat, balanserat på stubbar och klättrat i ställningar. I luften kan man ana en svag doft av höst och jag njuter av att vara ute i det härliga vädret. Mamma har suttit på en bänk och läst en bok. Ibland har hon tittat åt mitt håll för att försäkra sig om att jag har det bra. Vi har varit här länge, men tiden har gått fort och nu är det dags att gå hem.

”Aminah, det är en sak jag vill berätta", säger hon med en ovanlig ton i rösten. Jag får en känsla av att hon ska berätta en överraskning som är blandad med en smula allvar. Mamma håller tryggt min undrande blick medan hon fortsätter prata.

”Jag och pappa har köpt ett hus, så vi kommer att flytta till en annan stad. Huset är större än vår lägenhet och alla ni barn kommer att få egna rum.”

Hon spricker upp i ett leende och ser på mig med förväntansfulla ögon. Hon vet att jag är för liten för att förstå och jag får ta den tid jag behöver.

Tankarna far runt i mitt huvud. Ett hus! Framför mig ser jag hur vår stora familj har mer plats och att alla vi barn har fått varsitt rum. Jag är äldst av oss fyra syskon och antar att mamma därför berättar nyheten för mig först. Men jag förstår inte riktigt vad det innebär och har fått orosfjärilar i magen. Jag är sex år och har precis börjat i första klass.

Måste jag lämna min klass med alla kompisar och min fröken som jag tycker så mycket om?

Mamma fångar upp min oro och säger med mjuk röst att det kommer att dröja några månader innan vi ska flytta.

Till dess kommer jag gå kvar i min skola, men nästa termin ska jag börja i en annan klass. Innan vi flyttar kommer vi att åka till den nya staden för att titta på huset. Hon tror att jag kommer att tycka om det och säger att vi ska göra mitt nya rum riktigt mysigt.

Nu börjar fjärilarna i min mage plötsligt att dansa av glädje! Mamma tar min hand och vi börjar promenera hem medan jag gör små hopp längs vägen. Flytten börjar kännas både spännande och rolig.

När vi stiger in i vår lägenhet står pappa i köket och lagar mat. Det doftar underbart, som det brukar göra när han står vid spisen. Våra vänner brukar säga att man skulle kunna tro att han är kock och jobbar på en femstjärnig restaurang. Men pappa är inte kock, han råkar bara vara ovanligt

bra på att trolla fram ljuvligt goda maträtter.

När jag kommer in i köket fångar han upp mig i sin famn, pussar mig på kinderna och rufsar till mitt ljusbruna hår. Mellan varje kindpuss säger han att jag är världens bästa lilla flicka. Han säger det högt och stolt, som om han vill att hela världen ska höra det. Pappa säger ofta så och varje gång känns det lika sant. Jag vet att han älskar mig över allt annat. Vi skrattar och i hans starka famn är jag lätt och trygg.

Min pappa heter Yousef. Han är en stilig man med mörkt hår och gröna ögon som ofta glittrar av glädje och bus. Det är lätt för honom att få andra att skratta och jag känner mig alldeles lycklig över att ha en pappa som bubblar av liv och skratt. Ibland berättar han om sin uppväxt och jag älskar att höra historierna om landet som ligger långt borta från där vi bor.

Några gånger har jag också fått följa med till hans hemland för att träffa våra släktingar. De är vänliga och vackra, fyllda av glädje och färger. Mina fastrar och farbröder nyper mig lätt i kinden varje gång de ser mig och överöser mig med komplimanger om hur söt jag är. Då njuter jag i smyg av deras översvallande ord och oblyga kärlek. Maten de lagar är lika god som pappas, och han har berättat för mig att han lärt sig laga mat av sin mamma.

När mamma kommer in i köket tittar hon på oss med kärlek i ögonen och ler mot pappa. ”Nu har jag berättat att vi ska flytta”, säger hon. Jag ser att de gläds och är stolta över huset de köpt. Pappa klappar mig på kinden och säger

att det kommer passa bra för vår familj och att jag kommer få många nya vänner där. ”Det kommer bli så bra lilla gumman!” Hans ögon strålar och är lika övertygade som hans röst.

Jag tänker ofta på att vi är världens bästa familj och att vi har det så bra, jag, mamma, pappa och mina tre yngre syskon. Egentligen vill jag inte ändra på något, inte ens flytta till ett hus.

Vägen vidare -

att gå stärkt ur en svår barndom

tack för att du läst och tagit del av min berättelse. Jag hoppas att det varit värdefullt för dig. I den här delen av boken kommer jag att analysera och reflektera kring händelser från min barndom och berätta mer om hur det blev för mig som vuxen.

Jag är medveten om att jag varit med om händelser som kan vara svåra att känna igen sig i, och har därför gjort mitt bästa för att förklara komplicerade skeenden på ett så enkelt sätt som möjligt. Det har också känts viktigt att beskriva vad som kan hända inombords när man är med om svåra händelser. Därför fick lilla Aminah vara med och berätta om sina upplevelser i den första delen av boken. På så sätt ville jag gestalta den känslovärld som är formad av ålder, mognad och erfarenheter och som ibland följer logik och förnuft, andra gånger inte. Det är den inre värld vi alla har och som varken är rätt eller fel; den är bara som den är.

Min förhoppning är att min historia kan bidra till en förståelse för hur svåra händelser kan påverka barn och vuxna. Samtidigt vill jag poängtera att det går att förhindra att barn och vuxna far illa eller utvecklar olika former av ohälsa, om den som drabbats får bra stöd. Jag hoppas att

den här boken kan vara en påminnelse om det, och om att våld skadar och att kärlek läker.

När jag berättar vad jag varit med om får jag ofta frågan hur jag gjorde för att må bra igen, så jag funderade länge på hur jag bäst besvarar den frågan i boken. Det har varit en utmaning att beskriva både svåra upplevelser och läkningsprocessen efteråt. Min lösning i den här delen av boken har blivit att väva samman mina erfarenheter och insikter på ett sätt som förklarar det tunga och samtidigt visar vägar till lugn och lycka.

Här kommer jag att dela med mig av och beskriva de nycklar som hjälpte mig. Det handlar främst om meditation, tacksamhet och om att medvetandegöra sina egna mönster för att kunna göra bra förändringar i sitt liv. Det finns en uppsjö av bra metoder för att få stöd och för att växa, och när det handlar om stöd och personlig utveckling

är det viktigt att hitta sin egen väg och att välja det som passar bäst för en själv.

Jag hoppas att du kommer att tycka om denna del av boken och att den kan inspirera till att stödja och stärka dig själv och andra.

Jag har alltid känt ett ansvar att berätta om de händelser jag var med om. Djupt inom mig har jag burit en längtan efter att en dag kunna visa att det går att må bra igen. Jag har önskat det välmåendet för mig själv, men också för andra.

Därför ställde jag höga krav och gav inte upp förrän jag hittade det.

Jag har också känt ett ansvar att berätta om det goda och starka – det jag såg när jag var liten, då jag visste att världen är magisk och att människor är vackra. I dag lyser livets skönhet lätt och självklart i mitt liv och jag vill värna om det så mycket jag kan.

Samtidigt finns det många dagar och stunder när jag känner mig ledsen, svag och värdelös. Alla starka och svåra händelser under min uppväxt gjorde att jag utvecklade en fysisk och psykisk skörhet som gör att oro, depression och trötthet är en del av mitt liv. Därför måste jag vara noga med att ta hand om mig och min hälsa. Jag har landat i att det är okej, för det är skönare att försonas med verkligheten än att föra en kamp mot den.

I mitt sökande efter att må bra insåg jag till slut att det välmående jag letade efter skulle komma inifrån. Jag hade länge letat efter kärlek och lycka utanför mig själv; i personer, saker och upplevelser. Men eftersom det bara gav tillfälliga lättnader och jag ändå mådde dåligt behövde jag hitta andra sätt för att må bra. Min lösning blev att stärka mitt inre lugn, att bli vän med mina tankar och känslor och att älska mig själv som jag är.

Som vuxen har jag processat min barndom och arbetat med min personliga utveckling på många olika sätt. Det har många gånger varit jobbigt, men det stärkte mig och gav mig många insikter. I efterhand kan jag säga att det verkligen var värt det. Nu förstår jag mig själv inifrån och ut. Jag vet vem jag är och kan hantera mitt liv på det ödmjuka sätt som jag förstår det. Det tog sin tid, men jag är

tacksam att jag lyckades nå mitt mål.

Jag tycker väldigt mycket om det lugn jag till slut lyckades hitta. Utifrån det lugnet växte det fram en klarhet, kraft och glädje som hjälpte mig att kliva ur barndomens grepp och ur en sjukskrivning. Istället kunde jag kliva in i arbete och ha goda relationer. Jag kunde helt enkelt skapa ett liv jag trivs med.

Inom mig bär jag nu det tunga och det lätta, och jag klarar det. Grundad i ett inre lugn gör det smärtsamma inte lika ont och det vackra är vackrare. För i slutändan handlade det inte om att bli av med det svåra, utan om att vara trygg med livet som det är. I dag har jag försonats med det som varit, och över det vilar ett kärleksfullt ljus.

Minns du nystanet jag berättade om tidigare? Det där nystanet inombords där de jobbiga tankarna och känslorna hamnade och som gjorde att allt blev rörigt i mig. En varm och solig sommardag när jag tittade upp mot den klarblå himlen märkte jag att det inte längre var kvar. Jag var van vid att det trassliga brukade förmörka vackra stunder, så av gammal vana letade jag efter nystanet men kunde inte hitta det någonstans, det var borta! Inom mig var jag lika lätt och klar som himlen. Jag var fri!

Sedan den dagen har nystanet inte kommit tillbaka. När saker känns svåra i dag handlar det om nya knutar som inte är hoptrasslade med de gamla. Nu har jag verktyg jag känner mig trygg med, och om det behövs tar jag hjälp för att hantera det som är jobbigt. Grundad i den styrkan har

det nu blivit dags att använda mina personliga och professionella erfarenheter för att hjälpa andra.

Under större delen av mitt yrkesliv har jag arbetat med människor. I mitt arbete som socionom har jag mött individer och familjer i olika former av utsatthet. Där har jag träffat personer med psykisk och fysisk ohälsa, missbruk och kriminell belastning. Jag har stått bredvid och arbetat nära människor som behövt använda samhällets yttersta skyddsnät och jag har gjort mitt bästa för att lyssna och hjälpa dem vidare. Det har varit viktigt för mig att höra deras berättelser och historia bakåt i tiden, utan att döma.

Likaså har jag velat lyssna på var de befinner sig just nu för att kunna stödja dem framåt. Ofta har vi satt upp planer, och under åren som gått har min erfarenhet blivit att varje litet steg är stort när man börjar göra förändringar.

Jag valde även att utbilda mig till mentor och föreläsare där meditation, mindfulness och tacksamhet var några av de huvudsakliga verktygen. I det arbetet fick jag äran att arbeta nära människor och lyssna på deras sårbara och starka livsberättelser. Tillsammans tittade vi på deras utmaningar, mönster och mål. Utan att döma och med stor tilltro till den oändliga kapacitet som varje människa har. I det arbetet kunde mina erfarenheter på ett konkret sätt hjälpa andra att försonas med det svåra och att stolt blomstra i sina liv.

Det är med stor ödmjukhet och glädje som jag nu påbörjar en ny väg där mina erfarenheter kan användas som en kunskap för att stödja och stärka andra. Sedan en tid tillbaka håller jag föreläsningar där jag delar med mig av

min historia. Jag är så tacksam att det jag önskat och arbetat för till slut blivit möjligt!

En overklig verklighet

mitt liv förändrades över en natt när mamma dog. Från att ha varit villkorslöst älskad kastades jag in i en mardrömslik motsatsvärld. När den yttre världen rasade förändrades min inre värld. Det finns ingen mening med att fundera över hur mitt liv hade blivit om pappa inte hade dödat mamma, så jag följer aldrig den tanken. Samtidigt är jag ödmjukt medveten om att jag hade utvecklats på ett annat sätt om det inte hänt.

Det är otroligt viktigt att arbeta förebyggande innan något svårt händer. Där måste arbetet börja. I min familj fanns det i förväg inga tecken på våld, och ingen hade kunnat förutsäga eller förhindra det som hände. Men det fanns mycket man hade kunnat göra för att stödja och skydda mig efter mammas död. Därför ligger betoningen i den här delen av boken på att påminna om vikten av att arbeta stödjande när svåra saker händer – eller redan har hänt. Det är aldrig för sent att arbeta förebyggande för att undvika att någon far illa eller utvecklar psykisk eller fysisk ohälsa.

Jag får ibland frågor om hur det var att ha kontakt med pappa, att flytta tillbaka till honom och om jag har kunnat förlåta honom. Jag är givetvis formad av mina upplevelser

och mina svar kan bara röra sig mellan ett barns ofiltrerade verklighet och en vuxens mogna klarhet. I den här boken strävar jag efter att både vara barnets röst och en klok vuxen.

Som barn ställdes jag inför en komplicerad och overklig verklighet. Att min pappa dödade min mamma skapade en känslomässig komplexitet som var smärtsam och omöjlig för mig att ta in. För pappa var min pappa och jag hade älskat honom så länge jag kunde minnas. Han kunde omöjligt förvandlas från en kärleksfull trygghet till ett farligt hot. Inte över en natt, kanske aldrig. När allting rasade var han min enda anknytning till den villkorslösa kärlek som bara mina föräldrar kunde ge mig. Som barn kunde jag inte förstå och ensam hantera det orimliga faktum att min pappa tog min mamma ifrån mig.

Efter mammas död blev pappa motsägelsefull och oförutsägbar i vår kontakt. Å ena sidan sade han att han älskade mig. Å andra sidan agerade han utifrån sina egna behov, vilket innebar att han inte tog sitt föräldraansvar för att sätta mina behov först. Samtidigt var han den som starkast kämpade för mina rättigheter: att jag skulle trivas i familjehemmet och få träffa mina syskon och släktingar ofta. Jag hörde samtalen där han stred för det och jag förstod att de vuxna tyckte han var jobbig. Hans enträgna strid gav mig en viss känsla av trygghet eftersom det åtminstone fanns någon som helhjärtat stod upp för mig. Samtidigt var det pappa som var orsaken till att jag hade förlorat mitt hem och min familj. Det var omöjligt att reda ut komplexitetens trassliga trådar.

I mina akter från socialtjänsten har jag i efterhand kunnat läsa att myndighetspersoner beskrev pappa som omogen och gränslös och att man strävade efter att begränsa vår kontakt. Trots det träffade jag honom regelbundet och man såg också till att jag besökte honom på de olika anstalter han vistades på. Framför allt pratade vi mycket i telefon eftersom han ringde ofta. Men ingen följde upp vad jag och pappa pratade om eller frågade vad jag kände efter våra samtal.

Med tanke på att jag bara var tio år hade jag behövt ett starkt och nära stöd för att bearbeta och reda ut vad jag tyckte, tänkte och kände. En sådan hjälp hade gjort det lättare för mig att hantera händelserna och att kunna göra de svåra val jag måste göra. Jag hade även behövt tydlig information om vad som pågick, samt kunskap om vad följderna av mina beslut kunde bli.

Min upplevelse är att de personer som hade till uppgift att hjälpa mig inte tog sitt ansvar för att ge mig stöd. Eller snarare: de använde inte sin egen möjlighet att hjälpa. För mig som barn var det viktigast att man såg mig, lyssnade på mig, skyddade mig och stod på min sida. Rent konkret hade de kunnat bygga upp ett förtroende hos mig genom att börja besöken med att först hälsa på mig, säga mitt namn, titta mig i ögonen och fråga hur jag mådde. Men väldigt få gjorde det.

Med dessa ord vill jag belysa det omöjliga för barn att förstå komplicerade situationer av det slag som jag ställdes inför. Om barn inte får stöd att bearbeta och förstå det

som händer kan det bland annat leda till psykisk och fysisk ohälsa, och det måste vi göra allt för att undvika. Vi vuxna har en viktig roll i att stödja, stärka och skydda barn – och vi behöver också kunskap och utbildning för att veta hur vi ska göra. För det är svårt att hantera svåra händelser, och det är viktigt att vara ödmjuk och ta det stöd man behöver.

Varje person som möter barn har en stor möjlighet att påverka och bli en viktig vuxen som hjälper barnet att må bra och klara sig igenom det svåra. Med beprövade metoder, utbildning och vanlig medmänsklighet kan vi bygga relationer där barn känner förtroende att berätta. Och när vi har kunskap om vad barnet tycker och tänker kan vi snabbare ge dem rätt stöd och skydd.

Att lägga skuld och skam rätt

när jag började hålla föreläsningar och skriva den här boken, blev det tydligt hur mycket skuld och skam jag bar på, på ett sätt jag inte varit medveten om tidigare. Flera gånger stod jag hemma i vardagsrummet och övade på föredrag inför min partner. Men när jag gjorde det svek rösten och jag blev rädd för vad andra skulle tycka och tänka.

Känslan av att mitt förflutna var pinsamt och skamfyllt växte i mig. Jag kände mig brännmärkt av skammen och mindes hur jag som barn trodde att alla kunde se den osynliga mantel som jag berättade om i första delen av boken.

När de rädslorna kom började jag tänka att det kanske vore bättre att göra något annat än att berätta min historia. Men om det är något jag inte gillar så är det just det: att fastna, backa och inte använda min kraft och kunskap!

Därför blev det enda alternativet att ta reda på varför jag kände som jag gjorde och att börja röra mig framåt.

Det ledde till en inre resa där jag mötte mig själv och undersökte vilka inre sanningar och mönster jag skapat under åren. Det blev smärtsamt uppenbart att jag som barn hade tagit på mig en skuld för mammas död och att det senare kom att påverka hur jag mådde och vilka val

jag gjorde som vuxen. Jag insåg också att pappas ord om att jag skulle vara stark, ta hand om vår familj och att livet måste gå vidare hade satt djupa spår i mig. Pappas självcentrerade handlingar och budskap hade snärjt mig i en övertygelse om att jag var medskyldig till det som hänt och att det var min uppgift att hjälpa honom att bära ansvaret för det brott han begått.

Under ett samtal hos min psykolog Camilla fick jag hjälp att reda ut detta. Samma dag som jag kom till hennes mottagning hade jag en diffus känsla av att ha gjort något otillåtet. Inget särskilt hade hänt, men jag kände igen känslan sedan tidigare och berättade om den när vi satte oss ner för att prata. Camilla bad mig blunda medan vi fortsatte att prata. Hon började ställa frågor. ”Vad får du för minnen kring den känslan? Hur känns det i kroppen? Vad får du för tankar?” Hon guidade mig varsamt tillbaka till tidigare händelser medan jag motvilligt, men ändå modigt, lät minnena träda fram.

I mitt huvud såg jag bilder från när jag träffade pappa i fängelset. Jag mindes de tunga samtalen och ansvaret han lade på mig och jag hörde mig avlägga de löften han ville höra. För min inre syn satt jag och pappa ihop, som när två rötter tvinnats samman så hårt att det inte går att sära på dem. Den bilden visade mig att jag inte kunde skilja på pappas handlingar och mina. Jag förstod att jag hade varit hans kropp i frihet medan han satt inlåst bakom höga murar. Som barn visste jag inte hur jag skulle hantera situationen, så jag försökte lindra hans känslor genom att trösta honom

och utföra de praktiska saker han bad mig om.

Under sessionen guidade Camilla mig framåt. Minnena från det förflutna var jobbiga och insikterna väckte starka känslor, så till en början kämpade jag emot dem. Trots att jag redan hade jobbat mycket med mig själv var det svårt att ge utrymme åt de tankar och känslor som kom upp. Det gjorde för ont. Men när jag efter en stund kunde släppa motståndet spreds en behaglig lättnad inom mig. Den visade mig att det var tryggt att släppa taget om det gamla; att tiden var mogen för att sluta tro att jag var skyldig till mammas död och att jag delade skulden för pappas brott. Inget av det var sant.

Att gå tillbaka till minnen på det sättet hjälpte mig att förstå hur saker hade påverkat mig, utan att jag varit medveten om det. När jag vågade ta en ordentlig titt på det förflutna tillsammans med Camilla kunde såret börja läka.

Det hjälpte mig också att se något jag verkligen behövde se, nämligen att jag var helt oskyldig till mammas död. Den insikten var avgörande för att jag fortsättningsvis skulle förstå min historia på rätt sätt.

När jag som vuxen gick igenom mina akter från socialtjänsten kunde jag läsa anteckningar om mitt första möte med pappa efter mammas död. Där hade socialsekreterarna skrivit att pappa grät och att jag kramade och tröstade honom. De hade också antecknat att jag sade till honom att han inte kunde hjälpa att mamma dog, och att allt nog skulle bli bra. För mig som barn var det en oerhört utsatt

och traumatiserande situation, och ändå stod de vuxna bara kvar på håll och tittade på.

Socialsekreterarnas anteckningar blev en bekräftelse på vad jag känt som barn: att de vuxna inte vågade fråga hur jag mådde. Jag hade tidigt märkt att de satte upp osynliga murar mellan dem och mig. Varför pratade de inte med mig om mina samtal med pappa? Varför klev ingen in och skyddade mig i kontakten med honom? Det var i relationen med pappa som jag hade behövt mest stöd, men det var där jag lämnades mest ensam. Den hjälp som gavs skedde på ytan, men jag hade behövt ett nära och kontinuerligt stöd där man om och om igen hjälpte mig att bearbeta och förstå min verklighet.

I efterhand har jag antagit att de vuxna hade svårt att själva möta sina känslor i allt jobbigt som hände. Eller så visste de inte vad de skulle göra. Eller så var de rädda för att göra fel. Oavsett anledning kan jag konstatera att de inte gav mig tillräckligt med stöd och skydd.

Det finns mycket att säga om mötet och kontakten med pappa. Han förstod inte vad han gjorde när han lade så mycket ansvar på mig. Han visste inte bättre. Jag menar inte att försvara honom, det är bara så det var. Hans agerande var egoistiskt och det skadade mig. Följden av hans handlingar blev att jag mådde dåligt, hamnade på sjukhus och blev sjukskriven.

Fram till i dag har pappas handlingar kostat mig långt mer än bara den fysiska och psykiska smärtan, för jag fick sämre ekonomi, en låg pension och har inte tillgång till

vissa försäkringar. På flera sätt har jag fått lida och betala för det brott min pappa begick. Jag har lärt mig att anpassa mig efter den verkligheten men vill genom min historia belysa hur viktigt det är att stödja och skydda barn när en förälder begått ett allvarligt brott.

När man pratar om skuld och skam brukar man säga att skuld i första hand är kopplat till handlingar och något man gjort, medan skam handlar om upplevelsen av ens eget värde, som att känna sig ovärdig eller otillräcklig. I mitt fall var det främst i kontakten med pappa och med K som känslor av skuld och skam utvecklades. Eftersom det var känslor som varit väldigt starka i mitt liv ville jag förstå varför det blev så.

När jag som vuxen utforskade varför jag tog på mig skuld och skam förstod jag att det var en strategi jag tog till för att hantera de övergrepp och orättvisor jag utsattes för. Den strategin var till stor del omedveten, och i mitt fall handlade det om att jag tog på mig de känslorna som ett sätt att undvika smärtan av det som hände. Som barn började jag tänka att det var fel på mig och att det var jag som gjorde fel, för varför skulle man annars behandla mig så illa? Det blev lättare att anklaga mig själv än att ta in att någon annan var dum och skadade mig.

En annan strategi var att hålla med pappa och K och att göra som de ville. Jag var rädd för att säga nej och för vad som kunde hända om jag sade ifrån. Det ledde till att den inre konflikten ökade i styrka; jag förminskade mitt eget

värde och blundade för att de gjorde fel. På så sätt tog jag på mig ännu större ansvare för deras handlingar. Jag gjorde skulden och skammen till min.

Som barn var jag inte medveten om dessa strategier eller tankegångar och med tiden skapade de ett trassligt inre. En situation som belyser att jag hade internaliserat skulden och skammen var att det tog mig fem år att våga berätta för min socialsekreterare vad K gjorde mot mig. Jag var då femton år och jag litade inte längre på vuxna och visste inte heller om jag ens var värd att få stöd.

Det är smärtsamt att i efterhand konstatera att min socialsekreterare undanhöll det K gjorde och att fosterföräldrarna då kunde skuldbelägga mig för att han inte fick besöka dem. Det förstärkte min känsla av att K:s handlingar var mitt fel och att något var fel på mig.

När jag blev vuxen hade skulden och skammen från K:s övergrepp blivit en del av mig och därför behövde jag ett tryggt stöd för att klara av att bearbeta övergreppen. Det var också viktigt att jag fick yttre speglingar av personer som berättade för mig att det K gjorde var fel. Jag behövde höra det många gånger och från olika personer för att kunna känna det i mig själv.

Att bli medveten om mina egna mönster kring skuld och skam var viktigt för att på djupet kunna försonas med min barndom. Det behövdes för att jag verkligen skulle förstå att det var andras handlingar som var fel – och i vissa fall även olagliga. Den medvetenheten gav mig inte bara upprättelse utan hjälpte mig också att sätta sunda gränser,

en förmåga jag nästan helt saknade som vuxen.

Att medvetandegöra de mönster jag skapat som barn var även viktigt för att kunna lägga tillbaka skulden och skammen där den hörde hemma – hos dem som skadat mig.

När den tyngden hade tonat ut valde jag att fylla dess plats med självkärlek, integritet och annat som gjorde mig gott.

Nu kan jag stolt äga min historia, för det låg en fantastisk frihet i att inse att jag är helt oskyldig till pappas och K:s handlingar!

Appendix

Frågor för självreflektion

Denna del innehåller reflektionsfrågor och övningar för dig som vill fördjupa dig i några av de ämnen jag tagit upp.

Frågorna och övningarna är tänkta att vara ett stöd för att utforska de områden i ditt liv som kan behöva omtanke och nya insikter. Jag har utformat dem utifrån mina erfarenheter av vad som har varit till hjälp för mig.

Vid personlig utveckling och bearbetning av händelser i livet är det viktigt att utgå från vad man själv vill och behöver och att hitta sin egen väg. Övningarna är inte utarbetade för

att på djupet läka och bearbeta svåra händelser och de ersätter inte professionell hjälp. Däremot är de utformade för att vara ett stöd på vägen och en inspiration för att du ska hitta de metoder och vägar som hjälper just dig att läka och växa.

Att läka och växa innebär inte bara att gå i terapi eller att gå kurser. Det kan lika mycket handla om att upptäcka kärleken till att dansa, att äntligen börja sjunga eller att njuta av spänningen i att bestiga berg. Eller något helt annat. Det viktiga är att du hittar den väg som stärker dig och att den gör dig och andra gott.

Reflektionsfrågorna är en inbjudan att lyssna inåt för att hitta din egen röst och riktning. Vem är du, vad tycker du

och vad vill du? Grunda dig gärna i de frågorna när du gör övningarna.

Var också ärlig när du reflekterar och skriver ner dina svar – särskilt de gånger när det tar emot eller när svaren kanske inte är så smickrande för dig själv. Det kommer hjälpa dig att hitta de bästa lösningarna för dig och ditt liv. Lycka till!

Att lägga skuld och skam rätt

Att bearbeta övergrepp och svåra händelser är en process som ibland kan vara känslosam och ta tid. Gör därför denna övning med varsamhet och omsorg om dig själv och för vad du klarar av. Det är också bra att ta stöd av personer du är trygg med, gärna med professionell erfarenhet av den problematik du bearbetar. Kom ihåg att vara stolt över dig själv som gör detta!

Övning 1

Sätt dig bekvämt på en plats där du kan reflektera i lugn och ro. Vad tänker du kring följande frågor? Skriv ner dina svar.

• Har du varit utsatt för något mot din vilja?

• Hur får det dig att känna? Skriv ner dina tankar och känslor kring händelsen. Kom ihåg att alla tankar och känslor är okej och att det är naturligt att känna sig arg, ledsen och besviken.

• Vad är din egen sanning om det du varit med om?

• På vilka sätt är du fri från skuld och skam?

• Var tycker du skulden och skammen egentligen ska ligga?

• Hur kan du ge dig själv upprättelse för det som hänt? Hur kan du ta hand om de konsekvenser det medfört för dig? Skriv ner några kärleksfulla saker du vill göra för dig själv den kommande tiden.

• Kan du få stöd att bearbeta denna händelse? Vilken form av stöd?

Övning 2

Skriv ett kärleksbrev till dig själv där du berättar vad du tänker och känner kring händelser du har gått igenom. Det kan handla om att du förstår att det var svåra saker att uppleva och att det inte var lätt att veta hur du skulle hantera dem. Visa dig själv förståelse för att det har påverkat dig och kanske gjort att du mått dåligt. Fokusera på förståelse och att förlåta dig för saker du gjorde eller inte gjorde. Det finns inget att döma dig för och du har gjort så gott du har kunnat.

Fokusera på det positiva och tacka dig själv för saker som du har gjort bra. Låt övningen vara en möjlighet att gå tillbaka i minnet och att visa dig själv förståelse och upprättelse. Skriv brevet med ömsint vänlighet och kärlek för dig själv.

aminah växer upp i en familj som är fylld med kärlek och glädje – tills en dag då allt förändras. När hon är tio år sker det ofattbara: hennes pappa dödar hennes mamma. Från en dag till en annan tvingas hon lämna det liv hon känner till. Hon hamnar på barnhem och familjehem, skiljs från sina syskon och har en pappa i fängelse.

Vuxenvärldens stöd brister och Aminah lämnas ensam att hantera de svårigheter hon fortsätter att möta.

Flickan som blev kvar – att finna lugn och lycka efter trauman är en ärlig och stark berättelse om en flicka vars värld rasar samman. Vi får följa hur hon tar sig igenom barndom och tonår med den skörhet och styrka som barn som upplevt svåra händelser kan utveckla. Som vuxen rasar Aminahs värld på nytt när hennes trauman från barndomen kommer ifatt henne. Men när livet är som mörkast minns hon den villkorslösa kärlek hennes föräldrar en gång gav. Det blir den livlina som hjälper henne att läka, försonas och hitta tillbaka till glädjen. aminah ådin är föreläsare, författare och socionom. Bokens första del skildrar hennes liv som barn fram till idag. I bokens andra del berättar hon konkret och djupgående om erfarenheter och metoder som hjälpt henne att läka. Boken avslutas med övningar där läsaren kan få stöd att själv utforska sin egen väg till läkning.