9789198615166

När vänskapen skälver

Jonas Hall och Sara Hårdén

~ När vänskapen skälver ~ Ett äventyr med Räven och Vargen

Räven och Vargen vill tacka arrangörerna och skaparna av Lazarusfiktionen, vars värld, Neidaras vagga, vi lånat.

När vänskapen skälver Första upplagan Copyright © 2020 Jonas Hall och Sara Hårdén Inga blöt- eller groddjur har kommit till skada under tillkomsten av detta äventyr.

De flesta likheter med verkliga personer är helt avsiktliga.

Omslag av Sara Hårdén Sättning av Jonas Hall Världskarta av Lukas Sjöström och Andreas Markehed Karta över Targeille av Jonas Hall och Sara Hårdén Burak Mattgurs dikt av Kajetan Mazurkiewicz Utgiven av Räven och Vargen förlag ISBN 978-91-986151-6-6

Vi uppbådar styrkan, vår kraft och vårt mod För de svaga som alltid betalar i blod Vi driver ut ondskan var än vi den ser Ett liv för ett liv, men ibland krävs det mer.

Ditt liv i min hand, dig sviker jag ej Men blicken som kryper längs huden på mig Den sticker och bränner och säger adjö Och när vänskapen skälver, ska en av oss dö.

Ditt liv i min hand, dig sviker jag ej Men vinden som stryker längs huden på mig Styr blicken och pilen så lätt som ett rö Och när vänskapen skälver, ska en av oss dö.

Din blick är helt tom och din röst är nu stum Och min själ faller fritt genom tid, genom rum Styrka kan falna, så också vårt mod Till slut får vi alla betala i blod

Innehåll Prolog

Vilse 9 När vänskapen skälver

Kallade 15 Bröd och skådespel 33 Efterforskningar 71 Insikter 109 Jakt 147 Klarhet 213 Förberedelser 271 Händelser 325 Genom tiden 387 Epilog

Funna 399 Appendix

Persongalleri 408 Karta över världen 412 Karta över Targeille 413

Prolog

Vilse

Var är jag ?

Det ödsliga landskapet sträckte sig ut under röken. Långt bort dök beväpnade grupper upp för att sedan försvinna ner bakom en kulle eller in i en rökbank. Kroppar låg här och var på den steniga marken och enstaka svedda träd stod som skelett mot den askgrå himlen. Glödande flagor svävade i luften.

Jag måste skydda mig. Där, ett stort plagg att svepa om mig.

Fronten var inte långt borta. Ljud av metall som högg mot metall skar genom hornstötarna som rullade ned från himlen där något ibland svepte förbi.

Ett krig. Ett stort krig. Det här är för långt bort. Jag kan inte göra något här. Hittar inte ens tillbaka. Var är jag ? Har jag orsakat det här ? Boken, var är boken ? Där.

En grupp soldater med svärd i händerna närmade sig. De gick från kropp till kropp och undersökte dem. En del petade på kropparna med spetsarna på sina svärd. Andra genomsökte deras fickor. De rörde sig tyst och snabbt framåt.

Jag måste röra mig. Hitta ett ställe jag kan koncentrera mig på.

Hitta vägen tillbaka. Fly. Fort nu. Uppför slänten här. Gå försiktigt men hastigt. Ut ur deras väg. Röken bränner mina lungor så jag blir galen. Håll fast i rocken men akta fingrarna. Fortsätt gå.

Rökbankarna gled tillfälligt isär och visade formationer med flygande varelser som närmade sig ett mörkt moln i skyn.

Från toppen av kullen syntes frontlinjerna på land och i luften. Ödeläggelsen var obeskrivlig. Den utsatta positionen attraherade andras uppmärksamhet. Vargar, eller i alla fall något som 9

påminde om vargar, närmade sig från vänster. Till höger slutade kullen i ett abrupt fall på flera famnar. Soldaterna närmade sig bakifrån.

Vad ska jag göra ? Fel tid. Fel plats. Jag kom för långt och hittar inte tillbaka. Men jag måste tillbaka. Det finns inga andra alternativ. Var är jag ? Det här kriget, är det något jag orsakat ? Vad är det för molnformation ? Spelar ingen roll. Jag …

Men …

Vem är det ?

Så vacker !

En sådan unik varelse. På väg hit ? Varför ? Men jag kan slappna av nu. Jag känner det.

Fyra änglar och deras anförare hade brutit sig loss från formationen och landade på kullen. Plötsligt kändes allt annat oviktigt. Ledarens bruna vingar antydde att hon stammade från både himmel och jord, från både ordning och kaos, och det var fullständigt klart för alla i närheten att hon hade kontroll över situationen. Hon utstrålade ett lugn och ett hopp av den sort som får överstepräster att byta tro och motståndare att glömma orsaken till sina motsättningar för all framtid. Det var omöjligt att titta på någon annan med henne i närheten. Hon hade precis anlänt och striderna var på väg att upphöra. För att hon var här. ”Du har kommit en lång väg för att bevittna det här.” Hennes blick gick rätt in genom alla försvar. Utstrålade trygghet och ingöt hopp. ”Men jag måste be dig att återvända. Stannar du här längre förgås du i förtid. Jag kan inte skydda dig personligen. Jag anar att du tappat riktningen så här långt bort från dina vanliga domäner så låt mig peka dig mot en säker hamn. Kom, håll mina händer och låt mig leda dig.”

Känslan. Ögonen. Händerna. Hon ger mig en riktning. Mer. En styrka att fortsätta mot mitt mål nu när jag nästan givit upp. Hopp. Hon leder mig till en port. Jag … Allting snurrar. Ögonen …

~ 10

Författaren kämpade sig ut ur strömvirveln, satte sig upp på britsen och drog in ren luft i lungorna igen. Några minuter gick, eller var det timmar ? Jag lever, men var är jag ? När är jag ?

Det dröjde innan verkligheten fasade in ordentligt, drömmarna avdunstade och konturerna tog form. Jag är utmattad. Skakar.

Den där vackra, speciella varelsen hade gett, gav fortfarande, hopp för framtiden.

Jag tog mig för långt, gick vilse. På några ögonblick räddade hon mitt liv inte en, utan två gånger. Inte bara där, utan kanske också här. Det här var ingen slump. Våra vägar har korsats förut.

Kommer att korsas igen i min framtid. Vi är sammanlänkade.

Ett liv för ett liv.

Människan med flera namn började sakta inse de långtgående implikationerna av detta.

11

När vänskapen skälver

Bröd och skådespel

Första dagen i första höstmånaden

Anne

Professeur Anne Durmont, föreståndare för Astra Lyceas institution för tidsmagi, gick alltid upp tidigt om morgnarna, det fanns ju enligt hennes sätt att se ingen tid att förlora. Den här morgonen, valnötsfestivalens första morgon, gick hon upp ännu tidigare än hon brukade. Hennes lilla hund, Napoleon, sov fortfarande i sin korg. Det fanns tusen små detaljer att ordna med, brev att skriva klart, personer att träffa och beslut att ta. Hon sträckte sig efter sina kläder och började dra på dem. Så mycket jobb för detta skådespel. En fälla i form av en vacker fjäril som säger kom och ta mig och därigenom lockar fjärilsfångaren in i fällan.

Tidsmagikern och hans tidsreseföremål.

Fortfarande efter alla dessa år av efterforskningar visste hon nästan ingenting om honom, mer än vad hon kunnat läsa ut ur hans märkliga bok som hon kommit över i sin ungdom. Hon rös till när hon tänkte på vad som kunde hända om han inte stoppades och föremålet förstördes. Att han och föremålet ännu fanns där ute någonstans var det enda hon visste med säkerhet. Senast denna vår hade hon detekterat flera större tidsskalv när det använts.

Hon drog på sig sin jacka, den vita korta hon brukade använda vid officiella tillfällen, och tillät sig samtidigt att ventilera den ilska och frustration som hade kommit att definiera hennes liv de senaste åren. I över trehundra år hade det där föremålet legat i tryggt förvar i Targeilles gamla slottskatakomber, alldeles i närheten av henne. Inte förrän det stulits och försvunnit hade hertigen av 33

Targeille, Francis de Baux, bemödat sig med att kontakta henne.

Han krävde hennes odelade uppmärksamhet åt denna enda uppgift vid hot om att annars lägga ner hennes institution. Det var som att världens farligaste tingest skrattade åt henne, men hon skulle hitta den, och när hon hittat den skulle hon förstöra den.

Hon fnyste ut sitt förakt och skickade mörka tankar åt hertigens håll medan hon knäppte jackan och spände på sig bältena. Han hade aldrig förstått det, inte nu heller sedan hon förklarat vad det var. Han brydde sig bara om att det förstärkte annan magi som bäraren redan kunde, en enkel bieffekt av att objektet existerade på alla ställen i tiden och på så sätt gav bäraren ekoeffekter av den magi som användes. Hon var genom sina studier av den kungliga familjen övertygad om att hovet använt detta för att förstärka sin makt under seklerna. Vissa passager i Targeilles historia kunde inte förklaras tillfredsställande med den grad av magi som den kungliga familjen besatt. En förstärkare var ett möjligt svar på dessa mysterier.

Anne hällde upp varmt vatten och bryggde sitt morgonte under det att det första gryningsljuset gjorde himlen grå i nordöst. Hon skådade ut över världen från sitt fönster högt upp i Akademin och drack sitt te under tystnad. Staden började sakta vakna och enstaka personer skyndade mellan brödbodar och caféer. En del överförfriskade individer raglade hemåt efter en intensiv natt.

Rasslet av en nattlig vaktpatrull på väg av sitt skift passerade en bit bort. Targeille var en stor stad med ett närmast oräkneligt antal invånare och många besökare. Om allt gick väl anlände objektet och dess bärare till staden en av de närmaste dagarna, och därefter skulle hon vara tvungen att lokalisera det. Hon visste mycket väl vad som skulle hända om hon misslyckades med vad hon föresatt sig att göra. Med sin ljusa uniformsliknande klädsel och skarpa profil såg hon ut som en general som planerade en belägring, vilket på sätt och vis var sant.

Hon lät sina tankar gå tillbaka i tiden till sitt första möte med hertigen. ”Vad ämnar ni göra ?” hade han frågat. Inte ett ord om vad han tänkte göra, han som orsakat allt genom att låta det bli 34

stulet. Senare hade han visserligen varit välvillig med resurser och hon hade aldrig lidit nöd på deusitkristaller * eller inhyrd personal, men alltid för att det tjänade hans egna syften, och aldrig av någon omtanke för världen. ”Vad jag tänker göra ?” hade hon svarat. De satt på slottet, i hertigens osmakligt pråliga svit där dyrbara gobelänger och främmande tyger hängde längs väggarna och konstföremål stod uppställda på korta pelare i alla hörn. Till och med stolarna var beklädda med tyger och var mjuka som sängar att sitta på. Där fanns också soffor och andra möbler hon inte ens visste namnen på, sådana som gick att ligga i utan att vara sängar. Hon hade skakat bort allt sånt ur huvudet och fortsatt : ”Jag har en del förslag.”

Och hon hade inte slösat med tiden. Hon förbättrade sin apparatur för att mäta positioner för tidsskred så att hon kunde detektera föremålet lättare. Hon sände ut agenter för att leta efter den våldsamma stadsvakten som stulit objektet. Hon utvidgade sitt nätverk av pålitliga magiker och hon inriktade en del av sin tidsforskning mot taktisk krigföring. Vagt hoppades hon på att Månalvernas gamla teorier om resonans stämde. Det innebar i så fall att när apparaturen var perfekt kalibrerad så skulle den kunna locka till sig objektet, men det var många kansken.

Med tiden hade hon blivit skicklig på att själv skapa och använda tidsmagi. Det krävde stor kraft och utan deusit hade varken hon eller någon annan dödlig klarat av att utföra en del av procedurerna. Hon lärde sig bygga en fälla. En egen fjärilshåv.

En tidsfördämning.

En tidsfördämning uppstår ibland spontant men den kan också orsakas av vissa kraftiga magiska föremål. Om tiden liknas vid ett träd så kan yttre föremål hindra årsringarna att växa sig * Deusit är ett material med kraftiga magiska egenskaper vars krafter akademiker i hela Neidaras Vagga försöker lära sig hantera, med varierande resultat. En högt uppsatt professor på Astra Lyceas institution i Kairoona sägs exempelvis ha slutat helt med användning av mineralen efter en incident med experimentellt badsalt.

35

tjocka. Om tiden å andra sidan liknas vid en flod så kan bäverdammar hindra dess flöde. Floden och små föremål flyter fortfarande mellan de stora grenarna, men stora föremål fastnar där och när dammen brister så flyter allt ut på samma gång. Anne Durmont hade tidigt upptäckt att det gick att manipulera tidens flöden och ett av sätten var att bygga en tidsfördämning. Den skulle fånga upp alla större händelser, och om magikern kom i närheten skulle ingenting av vikt kunna hända förrän Anne kollapsade tidsdammen, vilket hon bara tänkte göra när hon stod beredd att fånga honom.

Hon lät fönstret vara öppet, satte ned tekoppen och satte sig att börja arbeta. Napoleon sov fortfarande. Årets tidsfördämning var på plats. Om några dagar var det dags att vittja fällan.

Valnötsfestivalen

”Bonjour ! Madame ! Maître ! Kom och smaka ! Finaste nötterna från finaste träden ! Kom fram, kom fram !”

De breda gatorna mellan de höga stenhusen var fyllda med små stånd där försäljare ropade ut sina varor. Vimplar i alla möjliga färger och mönster fladdrade i brisen och musikanter spelade i nästan varje gathörn. Barn sprang runt benen på de vuxna och tiggde om små bitar socker eller choklad. En mager flicka med rött hår och skrubbade knän var extra tursam och följdes av en hel skock ungar som försökte ta ifrån henne bytet hon kommit över. Kvickt och vigt satt hon strax uppflugen i en fönsternisch högt utom räckhåll för resten av skaran.

Hon var den enda som lade märke till den ovanligt ljushyllta figuren som gick osedd bland alla människor på gatan. Men eftersom hon hade en förmåga att se allehanda saker som de

36

flesta inte lade märke till, tänkte hon inte vidare på ängeln * utan fortsatte att äta upp sitt byte och hoppade sedan ned bland de andra barnen igen.

Räven och Vargen hade gått genom den östra porten på väg in i Targeilles stadskärna och gick nu på en bred väg som löpte spikrakt från porten ned till södra kajtornet nära slottet. Längs den här delen av gatan var det godsaker som erbjöds : konfekt, söt frukt och nötter. Alla var ivriga att få besökarna att smaka på just deras marsipan, druvor eller mandlar. Ett helt kvarter var fyllt av valnötsförsäljare, som alla tävlade i konsten att marknadsföra sina egna nötter som godast. På den ena sidan av det lilla torget de just passerade pågick någon slags utställning, kanske en tävling om vem som odlat den största nöten, och på den andra sidan var en stor vagn som tillhörde en grupp gycklare uppställd.

Rhevenil som nyligen tillbringat en hel sommar i de vidsträckta barrskogarna i norra Galanien, med den något enahanda kosthållning det kan innebära, hade just nu svårt att fokusera på vad Rhovan berättade för henne om mötet som Sländan ordnat. Hon var en duktig jägare och kände till skogens alla möjligheter att smaksätta kött och te, men hon hade inte sett en sirapsvåffla på mycket länge och hon stannade till vid det ena ståndet efter det andra och provsmakade alla delikatesser och liciennska specialitéer som erbjöds. Hon hälsade vänligt på alla försäljare, log åt barnen som sprang förbi och klappade förtjust i händerna åt gycklarna på andra sidan torget. Hon lyssnade på Rhovan med ett halvt öra och hon pratade med munnen full av honungskakor eller rostade pinjenötter. Han var på väg att säga något irriterat när hon vände sig om och såg på honom. * Det var ingalunda en slump att en ängel rörde sig i Targeille just nu, inte heller var det ett resultat av ängelns valnötspreferenser. Änglar är alltid på uppdrag och den här gången hade mycket specifika instruktioner formulerats i ett kontrakt mellan uppdragsgivaren och Vindfurstinnan, ledare för Ofamiternas här av himmelska budbärare och krigare. Flickan kunde inte avgöra vilket uppdraget var, inte heller hade hon något intresse av det. Hon nöjde sig med att hon såg ängeln som var utsänd att utföra det.

37

”Jag vet vad vi ska göra, Sländan berättade om mötet för mig också. Låt mig prata med folk och dra till mig deras uppmärksamhet så kan du fortsätta med dina observationer som du brukar.”

Hon gav förtjust en bit marsipan till en liten vit hund med svartbruna fläckar och svepande svansplym som gjorde sig till för henne, snurrade runt och hoppade på bakbenen. Han noterade hur flera stadsbor runt omkring dem stannade upp och såg på henne och log själv åt hennes entusiasm och smittande skratt.

Så gick han över till att studera staden och folket.

Försäljarna förvånade honom inte, de ville sälja sina varor och ropade och lockade som alla försäljare gjort i alla tider. För många av dem var det förmodligen under stadsfester som denna de gjorde störst inkomster under året. De levde på sin vänlighet och vältalighet och skulle aldrig rynka på näsan åt en kund.

Barnen fångade inte heller hans uppmärksamhet. De kilade runt stånden, trängdes runt godsakerna och var uppspelta som barn alltid var när marknader kom till staden. De åt vad som helst som var kanderat och brydde sig föga om besökare från andra länder, så länge de inte jonglerade med facklor eller gick på lina.

Musikanterna spelade som musikanter gör. Outtröttligt, vissa bra och övriga mindre bra, med en mössa eller hatt eller skål framför sig. De hade inte råd att fnysa åt folk.

Gycklarna, som nyss påbörjat en föreställning framför sin vagn, var ovanligt begåvade, men de såg ut och förde sig som gycklare brukar. De höll sin publik i ett järngrepp, pratade, ropade och förtrollade folkmassan, allt för att få dem att ge av innehållet i sina börsar. De var märkligt förtrollande, men han skakade på huvudet, som för att rensa tankarna och fokusera på viktigare saker. Gycklare var inte vad de letade efter.

En grupp av Himlakejsarens präster stod i ett gathörn med plakat. De hade texter som ”Frosseri är en synd” och ”Ögat vill

38

ha mer än magen kan fördra.” * Bortsett från en och annan som gjorde tecknet i vördnad mot dem blev de till största delen ignorerade, och präster var inte heller vad de letade efter.

Han höjde lite på ögonbrynen åt en orch som stod vid hörnet på huset på andra sidan gatan. Han talade med hög röst och när Rhovan ansträngde sig för att höra vad han sade kunde han urskilja några udda fraser av något han antog var menat att vara poesi. Kombinationen av den ibland oregelbundna rytmen, det direkta språket och det bitvis absurda innehållet var på något basalt sätt tilltalande men få människor stannade och lyssnade på den unga entusiastiska diktaren. ** Rhovan passerade vidare i folkvimlet.

De vanliga stadsborna däremot, de var mer intressanta.

Rhovan fann sig ha svårt att följa efter Rhevenil genom folksamlingarna. Hon rörde sig inte särskilt fort, men människorna verkade kliva åt sidan när hon kom, på ett sätt de inte gjorde * Och ”Skärp din attityd !” Himlakejsarens överstepräst i Licienne var av åsikten att de flesta problem i världen var andras attitydproblem. Aldrig hennes egna. ** Poeten Burak Mattgur var en del av, eller snarare hela, valnötsfestivalens dessvärre mindre lyckade integrationsprojekt¹. Han blev aldrig någon profet i sin egen hemstad, men han hann få upprättelse under sin livstid då hans rimmande väckte stor beundran på Uulzvars marknad tio år senare, strax före hans tragiska bortgång i en incident med en demon. Ett av hans mest kända mästerverk lyder : Ni tror att Burak klumpig Ni tror att Burak seg Men om ni slåss med Burak Gör Burak er till deg ¹ Kung Galaut IV hade donerat en generös summa pengar till festivalen i syfte att involvera hela stadens befolkning i alla dess former av kulturutövning. Anne Durmont hade satt två anställda på att hitta kulturutövare bland ofolket. De hade funnit Burak, sen hade de slutat leta. Inte för att ofolket saknade kultur, utan för att de som letade inte kände igen den om den så kom fram och hälsade på dem.

39

för honom. Först trodde han att det berodde på artighet, men han insåg efter en stund att de inte ville stå för nära henne. Det förvånade honom, tills han observerade hur en välklädd kvinna lyfte blicken till hennes öron för att därefter ta ett par steg åt andra hållet. Han mindes något han hört om Licienne för länge sedan. De ser fortfarande upp till sina forna härskare, högalverna från Månbergen. Felver, hade han fått lära sig, var inte särskilt välsedda av alverna. Månbergsalverna hade inte styrt riket på hundratals år, men fortfarande var det inte bara orcher som hade det svårt i Targeille, det var alla som inte var alver eller människor. Alla som inte var rika alver eller människor.

Något vid hans fötter avbröt tankegångarna. Den lilla fläckiga hunden nosade påträngande nyfiket runt honom, ställde sig framför honom som en vakthund och gav till ett kort skall. Det var en papillon, nej förresten, en phalène. Den backade iväg ett stycke för att sedan stanna och se på honom. Vad ville den ?

~

Valnötsnougaten var ljuvlig och Rhevenil slickade utstuderat av fingrarna medan hon sakta vände sig om, som för att hitta nästa intressanta försäljare av sötsaker. Hon undrade vad Rhovan hunnit se och tänkte att det var dags för dem att dra sig bort från de stora promenadstråken, men han var inte där. Hon fullbordade varvet runt och försökte se mellan huvudena i folkmassan.

Ingenstans syntes han till och hon undrade var han tagit vägen.

Det var inte likt honom att gå iväg så där, men hon var inte orolig. Det fanns säkert en anledning och han kunde ta hand om sig själv.

Hon fortsatte gatan fram, mer uppmärksam på omgivningarna nu. Försäljarna ropade fortfarande lika glatt, barnen sprang lika kvickt och musikanterna spelade lika muntert, men folket på gatan verkade nu mer avvaktande. Hon insåg nu att få mötte hennes blick och att inte alla som gjorde det såg vänliga ut.

Hennes glada humör försvann när ett äldre barn med hånfull min ryckte henne i svansen. När hon som en följd av det råkade 40

stöta till en äldre herre ropade han ”Bête ! Odjur ! ” * Flera omkring henne hörde utropet och stirrade på henne. I ett slag kändes hela gatan hotfull och när fler och fler stirrade och trängde sig på fick hon svårt att andas och rävinstinkterna kämpade för att ta över.

Fly. Hon måste fly, men vart ?

Den begynnande paniken brände i nacken när Rhevenil sveptes in i en virvel av färgstarka tyger och musik. Två kvinnor sjöng och dansade och ledsagade henne genom folkhopen mot en stor gycklarvagn som agerade fond åt en fängslande eldjonglör. De dansade sig mellan de flygande facklorna och för ett ögonblick verkade tyget och elden vara ett och samma. Åskådarna blev helt stilla, hänförda, och sen var hon inne i vagnen.

Ensam.

~

Rhovan kände sig aningen fånig som följde en liten hund längs gatorna utan att veta varför, men hunden avbröt sitt planlösa strosande ibland, nosade och betraktade honom med vidöppna ögon och huvudet på sned. Innan de hade kommit ifrån de myllrande avenyerna hade han tappat den ur sikte en gång, men den hade återvänt och dragit honom i benet till de moderiktiga byxorna som Linette med en menande blick utrustat honom med. Den hade lyckats väcka hans nyfikenhet och uppenbarligen hade den ett mål. Han var inte säker på vad, men hans knivar var vassa och gatorna var fortfarande breda, så han bekymrade sig inte så mycket. Inte än.

~

* Herren i fråga hade varit på dåligt humör hela dagen. Han var inte det minsta road av någon tillställning som inbegrep folkmassor och var bara ute på gatan för att skaffa kakor till sin dotterson. Helst hade han velat stanna inne och se efter de trehundra sniglar han hade som husdjur. Det var trevliga djur, ansåg han, och vid en fest hade han tagit med sig nittiotre av dem ”för att ha någon att tala med”. Han hade efter detta inte blivit bjuden på särdeles många fester, vilket passade honom utmärkt.

41

Rhevenil blinkade några gånger. Det var mörkt i vagnen, men ljus sipprade in mellan de tunga sammetsdraperierna framför dörren och felver har utmärkt mörkerseende. Insidan av gycklarvagnen var som en egen värld, en annorlunda verklighet. Överallt fanns hyllor med förtrollande föremål : dolkar med drakskaft, rökfyllda klot, svepande tyger, olikfärgade flaskor, burkar med stirrande ögon, glittrande bollar, kedjor med stora lås, fjäderplymer och hattar. I ett hörn stod en stor bur med två stora vita duvor, vilka för tillfället sov med huvudena under varsin vinge.

Hon rös till, instängda djur var inget hon tyckte om. Högst upp mot taket, hela vägen runt vagnen, hängde masker. Ansikten av djur och människor, alver, orcher, troll och skogsknytt. Glada, vänliga, tokiga, visa, uttryckslösa, sorgsna och arga. En mask var fångad i ett avgrundsvrål. Av smärta eller skräck ? ”Var inte orolig. Den masken tar vi bara ner vid mycket speciella tillfällen. Idag är inte ett av dem.”

Rhevenil vände sig mot kvinnan som stått bakom henne och betraktat henne under tystnad, låtit henne se sig om och smälta intrycken. ”Tack.”

Den något muskulösa kvinnan rörde sig smidigt förbi henne i den trånga vagnen och visade på en bädd full av sidenkuddar och mjuka fällar att slå sig ner på. Rhevenil visste fortfarande inte vad hon skulle tro om situationen hon hamnat i, men kände inget hot och slog sig ner. En oljelampa tändes och doften från den var speciell. Lugnande. Bekant på något vis, men minnet gled undan precis när hon fått grepp om det. Det var något drömskt över alltihop. ”Varför är jag här ? Varför … ” ”Varför Zina och jag hjälpte dig ?” Kvinnan såg roat på felven. ”Hade du hellre blivit nedtrampad av packet där ute ? Vi vet hur folk ser på det avvikande och speciella, och en Räv i Targeille är sannerligen avvikande.” ”Jag är ingen räv, jag är … ” ” … en felv, jag vet. Zina läste din aura och kände igen dig från beskrivningar. Vi är beroende av att kunna läsa folk och uppfatta 42

skeenden runt oss. Vi lever av att roa, oroa och beröra. Ibland bländar vi folket med osannolika illusioner, ibland fångar vi deras sinnen med fantastiska berättelser. Vi är alltid intresserade av storslagna äventyr och för oss finns få hemligheter i skogar och längs vägar. Vi har hört både antydningar och högljudda viskningar om skogens beskyddare. När Vargen blir fångad av ofolk och Räven skyndar sig mot en storstad finns det en anledning och vissa är mycket nyfikna på vilken. Välkommen till Targeille, Rhevenil. Jag heter Jadwina.”

~

”Napoleon ! Duktig pojke !” Hunden sprang fram till kvinnan, upp i hennes famn och slickade henne i ansiktet. Så hoppade han ner igen och skällde mot Rhovan. ”Vem har du hämtat ?”

Rhovan studerade den långa kortklippta kvinnan som satt med korslagda ben och pratade med sin hund på en bänk i solskenet.

Värdshuset mellan dem och floden höll av allt att döma på att byta skylt, vilket distraherade honom för ett ögonblick innan han åter fäste sin uppmärksamhet på hunden och dess matte.

Hennes ljusbruna kortklippta hår låg i sned lugg nästan ned till hennes gröna ögon och hon var klädd som en magiker, reflekterade han. Inte traditionellt med lång kåpa, men alla påsar, flera smala bälten och avsaknaden av ett förkläde pekade mot det.

Nej, den här var magiker, och av snittet i den ljusa korta jackan och de ljusa, smala, korta byxorna att döma, en akademiker.

Ingen vanlig stor magikerstav visserligen, utan en liten vit spatserkäpp med en rund liten kristallkula överst, men han hade sett många olika varianter genom åren. Rhovan hade i sin ungdom blivit skolad i konsten på Astra Lyceas gren i Viratsia där han nätt och jämt tagit examen i sin ungdom. Det hade gett honom kunskaper som han snabbt omsatt till nytta för huset Soledas gren av Lurendrejargillet. Framförallt glömskebesvärjelsen. Men det här var inte bara någon som studerat konsten en gång i tiden, det här var en riktig akademiker. En forskare och lärare. Hunden var hennes och hade hämtat honom till henne, men varför ?

43

Hon reste sig upp, höll ut sin hand mot honom, och sade : ”Välkommen till Targeille. Har ni några nötter ni vill visa mig ?”

Rhovan kände kylan krypa längs ryggraden. Det här hade han inte alls väntat sig. Vad visste hon ? Var hon i samröre med orcherna ? Visste de verkligen något ? Vad var det egentligen som hände här ? Varför talade alla han mött om nötter ? ”Nötter ?” fick han till slut ur sig efter att ha skakat hennes hand och hoppades att han såg lagom frågande ut. Vad skulle han inte ge för en liten flaska veritas nu.

Hon skrattade till och tecknade åt honom att sätta sig ned på bänken bredvid henne. ”Jag skämtar givetvis. Festivalen har trots allt börjat nu så alla kommer in med valnötter och hälften av dem tror att jag ska inspektera dem och godkänna dem för försäljning.” Hon skrattade till lite. ”Men det var bara första året, nu har jag anställda som gör det åt mig.” Hon kastade nöjt en blick framåt gatan till hörnet där flera valnötsförsäljare stod och sålde nötter. På andra sidan av henne såg han att skylten som de tre männen höll på att ta ned angav värdshusets namn som Den Gyllene Tuppen medan skylten som stod och väntade på att bli upphissad bar texten Den Gyllene Valnöten. En bit bort satt tre välmående barn på gatan och spelade ett spel med valnötter.

En man i fina kläder gick förbi med en liten påse som såg ut att innehålla valnötter och nickade mot kvinnan som reste sin spatser­käpp till svar och nickade tillbaka. Vagt anade han att flera andra gjort det tidigare under detta korta samtal. Det här var ingen vanlig höstfest.

Rhovan satte sig ned bredvid henne och frågade : ”Ni får ursäkta, men vem är ni ?

Kvinnan strök luggen åt sidan, höll hans blick och svarade : ”Mitt namn är Anne Durmont, och jag är Général pour la Fête de la Noyer, festivalgeneral för Valnötsfestivalen. I år är det första gången som vi har festivalen i sju hela dagar i stället för, som tidigare, två eller tre dagar och jag hoppas på ett positivt gensvar från såväl publikum, akademikum och hovet. Borgarnas stöd är givet men prästerskapets stöd går tyvärr inte att räkna med då 44

de anser att festivalen främjar kaos, men de har inte analyserat situationen korrekt. Det här är en mycket ordningsam festival.

Som festivalgeneral är det min givna plikt att hälsa alla välkomna till festivalen vid en liten anspråkslös ceremoni på Place de l’Arbre i afton.” Hon tog upp en liten svart sten ur en ficka och studerade den som om hon plötsligt sett något i dess svarta yta hon inte sett förut, avbröt sig och fortsatte : ”Jag hoppas att jag får se er där ? Ni är även varmt välkommen till en enkel anrättning med mig och några vänner här på Guldnöten efteråt om ni har tid. Napoleon ! Sluta sniffa på den stackars mannens fötter ! Ni får ursäkta min hund, men han verkar ha fattat ovanligt stort tycke för er. Jag hoppas att ni inte misstycker. Jag tror nog ändå att ni kommer att tycka om festivalen.

Det finns gott om höstens delikatesser och inresta underhållare från världens alla hörn. Ni får inte missa de Kazygiska ryttarna nere på Avenue de la Temps ! De är extraordinärt talangfulla måste jag säga. Nå, det har varit trevligt att prata med er herr … ?” ”Rhovan”, sade Rhovan, något överväldigad av denna monolog. ”Rhovan ? Nåväl, plikten kallar och det finns mycket att göra för en festivalgeneral. Kan jag räkna med er i kväll ? Place de l’Arbre ? Utmärkt !” Hon satte sig upp lite rakare och skakade åter Rhovans hand samtidigt som hon nickade åt en kvinna med vidbrättad hatt som höll i en liten säck nötter en bit bort.

Kvinnan närmade sig och Rhovan bugade sig lätt och gick därifrån under det att skylten med Den Gyllene Nöten hissades upp bakom honom, som för att markera att Valnötsfestivalen och dess general hade ögonen på honom.

Anne studerade honom noggrant när han försvann tillbaka in i stadsvimlet. Hon tog försiktigt upp en avlång liten flaska från ett smalt bälte hon hade spänt snett över kroppen, öppnade korken och skrapade av lite av Rhovans handsvett från sin hand i flaskan. Hon klappade Napoleon och såg frågande på honom.

45

”Jag undrar varför du hämtade hit den här vandraren * min vän.

Vi får se vad vårt laboratorium kan säga oss om den saken senare i kväll.”

~

Rösten var speciell. Ungdomlig och samtidigt full av visdom.

Lugnande och betvingande. Rhevenil var van vid att välja sina ord inför främlingar, men något hos den här främmande kvinnan fick henne att säga saker som hon annars inte skulle ha sagt. ”Har du samma uppdragsgivare som Vargen ?” ”Jo, men skogsrådet använde olika budbärare.” Varför nämnde hon alls Skogsrådet ?

Mörkret, dofterna och maskerna påverkade och förvirrade Rhevenil mer än hon ville medge. Så kände hon igen doften.

Klyvranka. ** Det var därför hennes omdöme var grumlat. Hon snubblade lätt när hon reste sig för att ta sig ut i solen och friska luften igen. ”Varför så bråttom ? Vem ska du träffa ?” Frågan kom hastigt och överraskande. ”Ofolk.” Varför hade hon svarat ? Tänk om hon äventyrat hela deras uppdrag. Hon väntade sig ett svar men det dröjde. Jadwina stod still, tillfälligt förstummad. * Både Rhovan och Rhevenil betyder vandrare eller vilde och är namn som en del tar sig om de lämnar sitt hem för att försörja sig längs vägarna.

Namnen kommer från ord i språket som talas av högalverna och är från början i det närmaste skällsord i betydelsen ociviliserad, vilket mer eller mindre automatiskt har gjort dem till hedersbetygelser i vissa andra områden, som exempelvis Galanien och Zephyrii Marker. I Licienne hålls alverna och deras syn på civilisation högt och i Targeille ser vanligt folk vanligtvis ner på bärare av dessa namn. Anne Durmont var dock inte ”vanligt folk”. ** Klyvranka är en ört som röks över hela Neidara för välbefinnandet den framkallar. Tyvärr gör den även brukaren slö och beroende. Rhevenil hade, som så många andra, experimenterat med örten under en period i sin ungdom och doften väckte en del obehagliga minnen.

46

”Då ska jag inte uppehålla dig. Gå, och hälsa Voroch från Svartjärnsklanen att Ryttarna är på plats. Du kommer att märka att vi inte är era fiender. Och,” tillade hon, ”kom till oss igen bara i nödfall. Leta upp våra föreställningar. Kom fram och ropa R óka så ordnar vi med något.”

~

Utanför vagnen stod en som hade hört det mesta av konversationen. Så de är på plats nu. Men det gick inte an att upptäckas som en tjuvlyssnare. Smidigt och med ljudlösa, precisa steg flyttade sig Lärkan till en ny position där ingen lade märke till en liten fågel.

~

Rhovan kom tillbaka till den stora gatan där han senast sett Rhevenil och insåg att gycklarna han tidigare sett där var de Kazygiska Ryttarna. Fyra distinkta flaggor i olika färger med varsin fantasifullt broderad och målad häst och ryttare syntes från det håll han nu kom. De omgärdade en täckt vagn framför vilken en man med oljad överkropp, vassa svarta ögon och skarpt skuret skägg trollband publiken med att ”trolla bort” och ”återfinna” föremål som publiken räckte honom. Han sökte av publiken efter ficktjuvar men såg ingen som utmärkte sig och följde intresserat föreställningen. Hon hade inte ljugit, festival­ generalen. De andra hade verkat lika skickliga som den här inoljade mannen vilket gjorde dem till något i särklass. Inte för att han hade sett så många gycklare på länge men han mindes en del föreställningar från sin barndom och den här var bättre, långt mycket bättre.

Trollkonstnären fick med lätthet även stora föremål att försvinna i sina händer och bakom sin rygg bara för att sedan plocka fram dem igen eller ”hitta” dem hos någon annan i publiken. Rhovan försökte förstå var han förvarade föremålen under tiden eller vilka i publiken som kunde vara hans medhjälpare men lyckades inte alls förstå hur han gjorde. Det kunde 47

förstås vara fråga om riktig magi, tänkte han, men precis då möttes deras blickar ett kort ögonblick och Rhovan lade märke till hur något slags skynke var uppspänt med exakt samma färg som husväggen bakom den andres huvud. Där var tricket.

Riktigt skickligt gjort medgav han. Det var knappt att det syntes, inte ens nu när han visste om det.

Numret tog slut och många klappade sina händer av förtjusning och gav kopparbitar i skålen som den andre gycklaren, en fetlagd kortare man, höll fram. Rhovan uppskattade den här typen av skicklighet och gav ett kopparstycke han också. Folkhopen började upplösas och han fick syn på Rhevenil bredvid vagnen. Hon höll händerna för solen som lös i hennes ansikte och tog några osäkra och vingliga steg åt sidan.

Han gick bort till henne. ”Är allt som det ska ”, frågade han under det att hon såg sig omkring som för att ta in omgivningen. ”Jo.” Hon tog ett djupt andetag. ”Det var bara så rökigt inne i vagnen. Vet du att de där gycklarna känner ofolket ? De bad oss hälsa till Voroch att de var på plats, utan att jag nämnt hennes namn. Jag tror de också är här för att hjälpa dem. Det kan inte vara ett sammanträffande. Du då ? Vad hände med dig”, frågade hon, utan att vilja berätta allt hon sagt om deras uppdrag i vagnen. Det kanske ändå inte spelade någon roll.

Han såg sig omkring, halvt väntande sig att få se festival­ generalen eller hennes hund spionerade i närheten, och sade : ”Jag lyckades hitta den som arrangerar hela festivalen och bytte några ord med henne. Hon är akademiker uti fingerspetsarna. Liten kort spatserkäpp till magikerstav och en liten hund som sällskap.

Det kommer att vara en officiell invigning i kväll och hon bjöd av någon anledning in mig till en tillställning på en krog närmare floden efter invigningen. Jag tror det kan vara ett bra ställe att få information på.” Han tyckte inte han behövde nämna något om hur hunden hittat honom eller hur hela festivalen handlade om valnötter. Det kanske ändå inte spelade någon roll. ”Vi behöver träffa Sländan och se om hon har en tid och en plats för mötet med Voroch”, sade Rhevenil. ”Hon skulle också 48

ordna någonstans att sova innanför murarna men det är ett tag kvar till mötet på bron. Kom, vi rör på oss. Berätta mer om den där generalen.” Ängeln, som gick osedd bland folk och ofolk, log lätt och fortsatte följa efter dem i folkvimlet ned mot stadens kärna.

Voroch

Rhevenil var frustrerad. ”Men om ni inte vill ha hjälp med att fly ut ur staden, vad vill ni då att vi ska göra ?”

De hade med hjälp av Linettes instruktioner hittat till Le Sanglier Noir, Den Svarta Galten. Baren hade mest orcher som klientel och låg uppe i en nedgången och delvis avspärrad del av Targeille som de flesta kände som ofolkskvarteren. I ett rum precis bakom bardisken fanns en stridsgrop grävd direkt i marken. Några halvorcher cirklade kring varandra ivrigt påhejade av andra som stod runt kanten när de kom in. Alla sneglade misstänksamt på dem när de frågade efter Voroch men till sist hade de blivit visade in till ett mindre rum, längre bak i byggnaden. Där inledde Rhevenil med att vilja diskutera planer för att evakuera ofolket, något de till hennes förvåning skrattade åt.

Voroch såg på henne på ett sätt som Rhevenil uppfattade som nedlåtande. Orchen dominerade totalt det dåligt belysta rummet bakom baren. Hon måste ha vägt dubbelt så mycket som Rhevenil och Rhovan tillsammans och allt var muskler. På hennes vänstra sida satt en annan orch, minst lika formidabel.

Vanjirs ena arm var märkbart kraftigare än den andra. Båda hade på sig mörka, slitna och säckiga gruvarbetarkläder men det rådde inget tvivel om musklerna under dem. Till höger om Voroch satt en gammal människa med spretigt skägg och slitna adelskläder som presenterat sig som Bartholomeus Adroit. Två halvorcher i likadana arbetskläder som de övriga orcherna stod som vakter vid dörren. Rhovan hade vridit runt sin stol så han satt med 49

ryggstödet framåt vid bordets ena hörn. Han höll uppsikt över såväl de som satt på andra sidan bordet som vakterna och den enda ingången. Ögonen spelade fram och tillbaka samtidigt som han lyssnade på samtalet. ”Det finns något ni kan göra som ingen av oss kan. Leta sprickor.”

Rhovan såg undrande på Voroch. ”Hur menar du nu ? Finns det inte någon som vet något om stridstaktik ? Eller om bevakning av vaktavlösningar, eller om spaningsmetoder ? Finns det inte en enda kapabel spion i ofolkskvarteren ?” ”Antyder du att vi är odugliga ?” Hon fnyste. ”Då är du fel ute. Vi vet vad vi gör, men vi har många unga och dessutom finns det vissa begränsningar i vad vi tillåts göra och var vi tillåts vara.” När ingen av dem förstod vad hon menade fortsatte hon. ”De smälter inte in i vilket sällskap som helst. De kan inte gå till källan. Vi behöver någon som kan komma tillräckligt nära fienden för att få veta något värdefullt. Någon som inte är grå och någon som är ny och okänd i staden. Någon som tar sig in till ädlingarna vid hovet och i kretsen runt grevinnan de la Combe som äger gruvorna.”

Rhevenil drog efter andan. Hon tvivlade en aning på att en skogsvarelse som hon smälte in särskilt bra vid något hov, allra minst vid det eleganta hovet i stora, pråliga Targeille, men Rhovan klarade det och det var vad ofolket behövde. Hon nickade. ”Vad ska vi leta efter ? Vad behöver ni veta ?”

Den skäggiga mannen sträckte fram en darrig arm för att påkalla uppmärksamhet och Voroch som var på väg att svara tystnade. Rhevenil tog in situationen. Voroch fokuserade på honom. Han var deras rådgivare, nej, mer. ”Det vi saknade mest förra revolten var framför allt information kring antal, tider, och hur välrustade de är”, sade han med skakig röst. ”Kan ni ge oss den informationen kommer vi att lyckas denna gång. Men jag är också säker på att ni har särskilda möjligheter att påverka situation till vår fördel. Något vi skulle behövt förra gången.” Han sänkte sin arm och log svagt. Voroch 50

nickade och Rhevenil anade vagt sambandet mellan dem. Förra revolten. Ärret han döljer under skägget. Han är inte bara deras rådgivare. Han är den som bär minnet av deras förra nederlag åt dem.

Voroch såg på henne, kastade en snabb blick åt Rhovans håll och fokuserade sedan på henne igen och frågade : ”Kan ni ge oss det ?”

Han inte bara bär deras minne, reflekterade hon vidare. Han driver dem. Utan att släppa Vorochs blick sade hon : ”Rhovan ?” ”Om det är den informationen ni vill ha så är det vad vi får leta efter. Vilka möjligheter vi har i övrigt får lär väl tiden få utvisa.

Vi får börja med att försöka komma i kontakt med grevinnan de la Combe som ni sade kontrollerar de här inpiskarna som ni kallar dem. Ett förslag ?” Han avvaktade Vorochs tillåtelse att fortsätta. Det här var hennes hov, även om tronsalen för tillfället var ett bakrum på en nedgången arbetarkrog. ”Vad ?” Hon rynkade pannan och visade otålighet i ett komplicerat ansiktsuttryck som antydde fler meningar än vad någon av dem klarade av att tolka. ”Det slår mig att om det är bättre levnads- och arbetsförhållanden ni är ute efter så kanske ett möte med grevinnan kan leda till det ni vill utan blodsutgjutelse. Vi kan försöka arrangera ett sådant möte.”

Ett lågt väsande ljud hördes från Vanjir. Hon reste sig bryskt upp och gick runt bordet, bakom Rhevenil och fram till Rhovan som, nyklok av sitt förra möte med orcher, mötte hennes blick.

Hon tornade sig över honom och drog en kloliknande nagel över hans rygg. Han skruvade på sig men släppte inte blicken. ”Här gick såret. Härifrån upp hit. Ett piskrapp med gift på piskan.

Giftet spred sig i hela kroppen och han dog skakande som en hund. Gresch, min shôk *, var den förste. Sedan dess har grevinnans inpiskare mördat ytterligare sju av oss i sin iver att hålla oss inlåsta i våra kvarter om nätterna. Vem tror du ger ordern * shôk : sköldbärare, partner 51

om att använda gift ? Vem räknar silvret från försäljningen av järnet vi gräver fram ? Vem sover mellan silkeslakan när vi krälar i gruvdamm ?” Hon blottade tänderna i ett leende på ett sätt som normalt skulle få honom att svälja om det inte vore för klon som nu vilade i hans halsgrop. Han satt helt still. ”Hon har fått sin chans. Vi har försökt prata men hon lyssnar inte ens på Bartholomeus längre. Hon är inte intresserad. Inte vi heller. Förstått ?”

Hon sträckte på sig. Med klon ur vägen kunde Rhovan nicka. ”Tider, antal och status”, sade Bartholomeus och log med huvudet på sned.

Rhevenil var först med att bryta tystnaden som uppstått. ”Vilken roll spelar Ryttarna i allt det här ?” Voroch tittade förvånat på henne och kastade ett öga på Vanjir och knyckte med huvudet. Vanjir satte sig igen. Voroch frågade : ”Varför frågar du om Ryttarna ?”

Rhevenil kostade på sig ett leende och sade : ”Jadwina hälsar Voroch i Svartjärnsklanen att ryttarna är på plats.” Hon ställde sig upp. ”Men jag förstår att du bara är intresserad av tider, antal och status, och inte vill anförtro dig till oss om situationen. Kom Rhovan, dags att gå.” Rhovan nickade mot Voroch, gav henne en menande blick och var på väg att resa sig när de såg blickarna i orchernas ögon. ”Vänta.” Voroch sneglade på Vanjir vars ansiktsuttryck nu såg roat ut. Så såg hon på Rhevenil som mötte hennes blick. Voroch tog ett beslut. ”Nåväl, Jadwina är min personliga agent. Hon arbetar oberoende av er och jag vill inte att ni samarbetar med varandra. Flera oberoende källor är bättre än en blandning.”

Hon såg missnöjd ut.

Rhovan förstod varför. Personlig agent, tänkte han. Alla i rummet kände inte till det. Inte ens alla vid bordet.

Men Voroch var inte klar. ”Hon gav er namnet Svartjärnsklanen för att vi skulle veta att ert meddelande var äkta, men ni ska inte använda det, inte öppet i alla fall. Det har varit förbjudet i många år nu. Alla känner oss som Hammarklanen.” Hon förde 52

upp handen till en sliten järnhammare som var fäst i bältet.

Rhevenil noterade att de alla hade likadana hammare. Gruvverktyg ? Klanmarkörer ? Vapen ? Kanske alla tre på en gång ?

Det bankade på dörren till det lilla rummet. Klanledaren slängde en snabb blick åt sidan på Vanjir och ropade in gästen som nickade kort och inledde med orden ”Drez g kul skaz ga agh fik karn grish kul irz.” De förde ett kort, men intensivt, samtal på språket som Rhevenil kände igen, men kunde få ord på.

Hon uppfattade orden för ont, rött och blod. Gästen tystnade och Voroch vände sig mot dem igen. ”En till skada vi inte kan behandla. Inte för att det är svårt, utan för att vi inte har ens de enklaste medel.”

Rhevenil öppnade sin ränsel och tog upp en mindre läderväska. ”Vad behöver ni ? Nevelsippa för såren säkert, och snärjmåra mot muskelvärk. Jag har blad från myrblisterbusken som stillar blod, och lite smärtlindrande honungslilja kan vara användbart, om inget annat hjälper. Något annat ?”

Voroch kastade en snabb blick mot Vanjir och frågade sen : ”Hur skicklig är du ? Kan du reda till motgift ?” ”Det finns bara ett sätt att ta reda på det. Visa mig den som är skadad.” Hon reste sig och väntade.

Efter ett ögonblick nickade Voroch. ”Det här mötet är över.”

Under tystnad visade klan­ledaren henne vägen förbi vakterna ut ur rummet.

Place de l’Arbre

I skymningen flyger ryktena snabbast i staden. Handeln har avstannat men nattlivet har ännu inte kommit igång. De flesta är hemma med sina familjer och förbereder mat eller gör sig i ordning för kvällen. Andra samlas för en stunds samtal på krogar och värdshus.

Det är nu, i det relativa lugnet, som de viskande samtalen förs. I familjerna utbyts information mellan generationer och 53

partners, mellan vänner skryts och berättas det och barnen viskar hemligheter till sina syskon som de fått höra av sina kamrater.

Om dagen är en tid för affärsuppgörelser så är skymningen en tid för viktiga överenskommelser bakom kulisserna. I den tid då varken sol eller stjärnor syns, syns ingenting. Allra minst det som ingen vill skall synas.

Mitt i bruset av vardagliga rykten vandrade ett ovanligt. Ryktet om att en kvinna med rävsvans kommit till staden.

I ett hus i Targeille nådde ryktet en mor som saknade sin son.

Hon hämtade de nötta breven ur sin ask. De hade slutat komma för många år sedan. Något hade hänt och rykten hade gått som hon själv inte riktigt förstod. Men det som stod i breven förstod hon och tiden hade kommit för upprättelse. Hon var nu gammal och svag men kvinnan mitt emot henne var stark. Hennes brorsdotter. Hon skulle göra det rätta. Hon lät henne läsa breven och dra slutsatserna.

Ryktet växte sig starkare. Halvmånen som hängde lågt över staden vände sitt blinda öga till medan det spreds.

~

Varken Rhovan eller Rhevenil hade sett så mycket folk på samma plats förut. Place de l’Arbre var utan vidare tvåhundra steg långt och inte mycket smalare. Planterade almar stod i rader in mot den centrala delen av det vansinnigt stora torget där en upphöjd scen bar upp ett tiotal välklädda borgare. Bortsett från den breda öppningen ned mot hamnen ledde åtta stora gator och flera mindre gränder in till torget från alla väderstreck. Mellan gatorna stod höga stenhus där de rikaste av borgarna levde ovanpå fina butiker, restauranger och caféer. Från flera platser spreds ljuvliga dofter av varm mat över torget. Utanför ett kvällsöppet chocolaterie ringlade en lång och tät kö av finklädda stadsbor längs en husvägg. Facklor och lyktor var utplacerade i stolpar runt hela torget och gav ett mjukt sken åt hela föreställningen. En bit bort i bakgrunden längs Södra Brogatan tornade slottet upp sig på den höga klippa där floden Tard mynnade ut i Silversjön.

54

Scenen var det enda stället på torget där det verkade finnas armbågsrum. Rhovan uppskattade att det måste vara … nej, han uppskattade inte, han gissade på många tusentals människor. En del ofolk, men han såg inga fullblodsorcher. De var inte tillåtna utanför sina kvarter på kvällen och natten. Alla trängdes men de flesta stod rätt stilla och lyssnade tålmodigt på vad som sades framme vid scenen. De var rätt långt bort och trängseln hade spridit sig en bit österut på Avenue de la Temps därifrån de nu kom.

Rhevenil drog i hans arm och pekade på ett träd långt in på torget, snett bakom scenen. Det stod inte så långt från den minsta gatan som ledde in från sydväst. Rhovan nickade och pekade in på sidogatan till vänster. Några minuter senare kom de in på torget igen. Här bakom scenen var det mindre trängsel och de lyckades ta sig fram till trädet och, till några häpna och nedlåtande borgares miner, klättra upp i det. Efter att ha ställt sig tillrätta på några grenar och lyckats med att vika bort några andra såg de scenen snett bakifrån. Ryttarna uppehöll sig bakom scenen tillsammans med Anne Durmont.

Rhovan pekade ut henne för Rhevenil. ”Där är hon. Magikern som ansvarar för hela den här festivalen.”

Rhevenil nickade. Hon kände igen Jadwina och den andra kvinnan. Mannen med det skarpa skägget som trollat tidigare höll på att olja in sig på överkroppen medan den betydligt rundare och slätrakade mannen stod och lutade sig med ryggen mot scenen så att han nästan tittade åt deras håll. Inte för att det var någon hemlighet att de var i trädet. Det mumlades en del oförskämdheter bland de som stod så nära att hon kunde höra, men hon lyssnade inte på dem. Hon försökte se vad som hände på scenen där någon ny nu skulle till att tala till massorna. Han var klädd i ett slags mellanting mellan en fotsid mörk kappa och en ljus klänning. Framifrån och bakifrån syntes det att det var en kappa men de svagt rosa sidovolangerna gjorde att det upplevdes som en klänning från sidan. Det var tydligen ett vanligt mode för hon såg flera i publiken med liknande utstyrsel.

55

”Mina kära medmänniskor !” Ett visst otåligt mumlande spred sig i publiken men den som talade fortsatte snabbt. ”Det känns som om hela Licienne är här denna vackra afton för att tillsammans med oss inviga denna ståtliga festival som i år … ” Rhevenil strök öronen bakåt och slutade lyssna. Skrävel och dravel som inte betydde något. Hon kikade runt så gott det gick i stället. Rhovan lyssnade så det var inte som att hon missade något. De som var i närheten hade slutat fundera på att de var uppe i trädet nu och hon studerade deras ansiktsuttryck i fackelskenet. De verkade lika uttråkade som hon själv, men varför stod de då här och trängdes på samma plats på det här sättet ? Det kröp i henne när hon såg ut över massan av kroppar på torget.

Vad skulle hända om det blev panik ?

Plötsligt såg hon ett litet barn som stod och kastade ett mynt i luften upprepade gånger och drog i sin mors ärm med sin lediga hand. ”När kommer det, mamma, jag är trött.” Mamman log ned mot honom och svarade något som hon tolkade som ”Snart.”

Rhevenil anade att han ville se gycklarna. Nu när hon tittade närmare insåg hon att det fanns flera gycklargrupper där bakom scenen. Det var upplagt för en lång föreställning, men var det gyckelkonster alla hade kommit hit för ? Rhovan drog henne i ärmen och hon spetsade öronen igen. ” … den ni alla väntat på att få träffa, professeur Durmont, Festivalgeneralen !”

Kvinnan som Rhovan pekat ut sprang snabbt upp på scenen med snärtiga steg och sträckte ut sin korta stav. En ström av fjärilar strömmade ut från ett område nära toppen av den och folkmassan brast ut i ett jubel. Hon såg några som kastade mössor i luften och bifall ropades från alla håll. Var detta en magiker ? En populär magiker ? Hon stod med ryggen mot dem men Rhevenil såg att hon höll upp båda armarna som i en omfamning och höll staven som fortfarande släppte ut fjärilar i ena handen. Fjärilar med flikiga vingar. Var kom de ifrån ? Vid fötterna på kvinnan fanns plötsligt en hund hon kände igen, den hon matat tidigare. Den hoppade runt upphetsat vid magikerns 56

fötter. Var hade den kommit ifrån ? Det här var magi hon inte kände igen. Sorlet dämpades nu och kvinnan talade, så högt och klart att det hördes som ekon tydligt runt omkring dem. ”Invånare i Targeille och långväga besökare !” ekade hennes röst mot stenhusen runt torget. Ingen talar så. Det måste vara mera magi. ”I år är det nötens år !” I ögonvrån såg hon Rhovan stilla skaka på sitt huvud. ”Sju dagars festival har vår hertig påbjudit och sju gånger sju rätter med nötter ska vi smaka. Jag ska inte bli långvarig här på scenen för jag vet att ni hellre vill se gycklarna som … ” Där dränktes hennes stämma tillfälligt av en mängd nekanden. ” … från Kazygien. Men jag pratar för mycket ! Vilken tid är det på kvällen egentligen ?” Hon tog upp något från en ficka och dinglade det framför publiken, men Rhevenil såg inte vad det var för något. Publikens sorl tystnade som om de väntade på något och hon såg hur kvinnan stelnade till, eller fokuserade.

Och så kände hon det.

Det syntes på facklorna mest. Flammorna hade på något sätt stelnat. Hon såg de individuella lågorna som i en målning. En fladdermus som hon nyss lagt märke till stod still i månljuset ovanför henne. Rhovan hade stelnat i en rörelse bredvid henne och alla löv hade stillnat.

Jag drömmer, tänkte hon.

Hennes tankar rusade men hon kunde knappt röra sig. Fast ändå lite. Fladdermusens vingar hade slagit ned ett slag och hon kunde röra ögonen. Ett blått ljus kom från magikern på torget men hon funderade inte på det. Av någon anledning funderade hon inte heller över att fjärilarna verkade röra sig helt normalt och var på väg tillbaka till magikerns stav. Hon rullade runt i sina tankar i stället. Det var som om hon tänkte tusenfalt tydligare när allt annat stod still. En klarhet låg i tankegångarna och det kändes som att hon hade all tid i världen att lösa alla världens problem. Hon såg ned på pojken som väntat och såg hur myntet stelnat i sin virvlande flykt. Ändå såg hon hur dess bana skulle bli och hur det skulle landa på kanten av pojkens hand och han skulle tappa myntet som skulle rulla iväg mot den där mannens 57

skor och mannen skulle böja sig ned och ta upp det och sträcka det mot pojken som skulle le och vända sig mot sin mamma som skulle vara för upptagen av sina egna tankar för att se sin egen son vars leende inte skulle minska men pojken skulle ropa på sin mamma som skulle titta ned på pojken och le och ta hennes händer och se myntet och fråga henne om hon såg det hänga still i luften och …

Så var det som om en bubbla sprack och facklorna började röra sig igen.

Hon visste inte hur lång tid som förflutit. Väldigt mycket ?

Ingen alls ? Rhovan hade knappt rört sig. Fladdermusen ilade vidare. Rhovan släppte ut luft ur lungorna. Hon blinkade. Sorlet fortsatte. ”Mamma !” Mamman tittade nu äntligen ned på pojken och tog tag i hans händer. Jag såg det där hända innan det hände. Vad hade just hänt ? Hela folkmassan såg hänförd ut och pratade lågt. Så märkte hon att kvinnan, festivalgeneralen, och hennes hund var borta.

I deras ställe stod nu istället Jadwina från de Kazygiska Ryttarna. Hon hade en lång vit kappa med en extremt hög vit krage på sig som säkert gjorde att hon syntes mycket bra framifrån. Hon sträckte långsamt ut händerna i samma omfamnande gest som magikern nyss gjort och talade till folket, men ändå till henne personligen. Det kändes i alla fall som om hon talade till Rhevenil. Som om hon suttit i vagnen igen med klyvrankan.

Orden gick rätt in i henne. ”Folk och ofolk och R hevenil här i Targeille. Se oss ! Hör oss !

Upplev oss ! Och glöm framförallt inte att betala oss ! ” Jadwina gjorde en kort paus. ”Vi är De Kaz ygiska Ryttarna !”

Och alla facklor slocknade.

I skenet från en ensam lykta dansade den andra kvinnan och den runde mannen en dans med varandra iförda kläder som glänste i svart och blått och frasade i rörelserna. Något i hennes kropp vaknade. En oljad eldfluga verkade flyga runt dem och Jadwina började sjunga.

Rhevenil kunde inte annat än att se, höra och uppleva.

58

Guldnöten

Rhovan pekade på en gata på andra sidan torget som ledde ned mot floden och hon följde efter honom nedanför tända fönster och öppna portar, inne i sina egna tankar. Vid floden tog de höger för att komma bort till värdshuset som han sagt blivit omdöpt till Den Gyllene Valnöten. Det var mycket folk ute på gatorna även här nere vid floden där pråmar och små segelbåtar låg förtöjda vid kajen, men hon brydde sig inte om omgivningen.

Hon tänkte på föreställningen. Hon hade gett dem ett kopparstycke och sett Rhovan göra detsamma. Aldrig förut hade hon sett något liknande. Inget annat hade existerat där i mörkret mer än dansen och Jadwinas sång. Rörelserna virvlade runt i hennes huvud och fragment av texten hittade tillbaka till henne.

Här igen Om igen Jag ser på dig och du ser på mig Historien upprepar sig …

Så skynda dig, skynda dig Tiden är knapp …

Och det där som hände innan. Hon förstod det inte. Den där kvinnliga magikern förbryllade henne. Hon hade träffat uppskattade magiker och framför allt uppskattade helare förut men inte någon som var så bejublad. Samtidigt förstod hon det. Det där ögonblicket där allt utom hennes tankar verkade stå still var så olikt allt hon hittills upplevt eller ens kunnat föreställa sig. Alla på hela torget hade upplevt det. Hon längtade tillbaka till den känslan, kände dess förföriska sötma. ”Du,” sade hon, då de promenerade bredvid de upplysta båtarna som nu börjat bli mindre i storlek allteftersom de kom längre och längre från flodmynningen vid Silversjön och broarna blev lägre och lägre.

59

”Mmm-hm”, svarade han frånvarande. Uppenbarligen i sina egna tankar. Drömmar ? ”Vad tyckte du om det ? Vad tänkte du om det ?” Hon visste knappt hur hon skulle formulera frågan.

Han dröjde med svaret. ”Enastående”, sade han till sist. ”Det är svårt att förstå hur det går till. Jag blev hänförd. Du också, eller hur ?” ”Jo”, svarade hon långsamt. ”Det var exklusivt. Som att vara speciell. Jag såg saker.” ”Det är skickligt, det är det. Att få publiken att se det de vill att de ska se och inte nödvändigtvis vad de faktiskt ser, men inte tänker på.”

Hon tittade på honom, förvånad. ”Jo, gycklarna menar du.

Men jag talar om det som hände innan. Det som magikern blev så hyllad för. Vad tänkte du om det ? Var inte det helt fantastiskt ?”

Nu vände han sig mot henne och såg förbryllad ut. ”Anne Durmonts korta tal ? Det var väl inte så speciellt, annat än att det var kort. Fjärilarna var oväntade, men jag blev lite förvånad över att hon fick så mycket jubel för det, även om jag inte vet exakt hur hon åstadkom det. Vad det än var hon tänkte göra efter det fungerade ju inte.” ”Hur menar du, fungerade inte ?” Rhevenil förstod inte vad han sade. ”Allt hon gjorde var att krossa en bit deusit i handen. En sån där magikristall. Det blev en kort blå blixt och så gick hon ned från scenen och lämnade över till Ryttarna. Det verkade som att hon tänkte göra något men att det inte lyckades. Hur så ? Såg du något annat ?”

Rhevenil svarade inte. Hon gick vidare bredvid honom under tiden som gatan blev smalare och smalare och försökte hålla kvar vid sitt minne. Var det ett falskt minne ? Hon hade hört talas om sådana saker från honom men aldrig hört honom säga något om den här känslan av stillhet, eller att kunna se vad som var på väg att hända. Visst hade alla verkat uppleva det ? Alla utom han ?

Varför inte han ?

60

Han log mot henne och nickade bortåt värdshuset där det började bli mycket folk igen. ”Nu hör jag musiken. Vi får se vad vi kan lära oss här.”

Om det varit trångt på Place de l’Arbre så var det ingenting mot Guldnöten. Frasen ”några vänner” var tydligen en omskrivning för ”alla som vill”. Rhovan skådade uppgivet ut över människohavet bort mot bardisken och manövrerade sig långsamt fram samtidigt som han bedömde om någon verkade vara för intresserad eller ointresserad av hans eller andras penga­pungar. Längre in spelade ett halvdussin musiker fram en glad dansant rytm på strängar, trummor, flöjter och horn och tre eller fyra personer försökte ta sig fram med glas och vinflaskor. De enda som drack mjöd var några från ofolket som trotsade inpiskarna. Eller nej förresten, de drack också vin, men från mjödstop.

Rhevenil lyckades komma fram till disken snabbare än han och fick ett glas vin i handen. Hon såg fundersamt på honom och frågade : ”Så du märkte inget ovanligt innan gycklarnas föreställning ? Ingenting som hände när magikern gjorde det där med kristallen ?”

Rhovan rynkade pannan och vände sig om för att kunna se på kvällens klientel bättre vilket ställde honom mitt framför tre unga män i spetsar, färgglada broderade kappor och vitpudrat hår. De pressade på för att komma in till disken bredvid honom medan de högljutt diskuterade något. ” … affärerna. Jag passade på att tänka på affärerna, och vid Himlakejsaren, nu vet jag vad jag ska investera i den närmsta tiden.” ”Men var det inte kortare än förra året ?” ”Svårt att säga, eller hur. Jag menar, hur lång är evigheten ?” ”Själv såg jag Catherine och mig själv. Sedan säger jag inget mer för det tål inte att berättas ens här. Hallå ! Går det att få tre flaskor på en gång. Och tre glas tack.” ”Bra rutet. Nu hörde han.” ”Jag tyckte nog att det var för kort ändå. Jag lyckades inte riktigt samla mina tankar inför klarheten. Men nog var ryttarna ändå bättre än förra året ?”

61

”Absolut. Klart värda våra kopparstycken. Nu kommer våra flaskor. Ser ni ett bord ?” ”Nej vi får gå ut. Om vi kan.”

Några minuter passerade då de stod där vid disken och lyssnade på folk som kom och gick i en intensiv ström. Efter några minuters lyssnade vände sig Rhovan mot Rhevenil och frågade så tyst han kunde för att ändå höras, vilket blev ett mellanting mellan högt tal och skrikande : ”Vad var det som hände som jag missade ? Alla verkar ju helt svamptokiga ?”

Rhevenil försökte beskriva det så gott hon kunde. Allt som hände, känslan, tankarna som rusade, insikterna. Allt som verkade ha hänt då han bara sett hur Anne krossat en kristall.

Han lyssnade, men skakade på huvudet som om han inte riktigt trodde henne. Till slut sade han ”Uppenbarligen hände något eftersom alla pratar om det, och jag kan inte förklara varför jag inte märkte något, men jag tror det var någon form av gycklarknep. Kanske de spritt ut något pulver på marken som avgav ångor och fick alla att hallucinera ? Vi var i trädet och löpte mindre risk så bara en av oss påverkades. Jag känner inte till någon magi som skulle kunna göra detta, och inte heller någon som kan påverka så många samtidigt. Det var säkert inte viktigt, även om det var en trevlig upplevelse.”

Rhevenil kände besvikelsen komma. Han trodde henne inte.

Han förstod inte hur fantastiskt det varit. Nå, mest synd för honom. Hon tog sitt glas och sade : ”Du är experten på magi här.

Dags att börja göra nytta då, jag går och lyssnar lite hitåt.”

Hon lyckades nästan att inte låta stött när hon lämnade honom.

Det var svårt att navigera i rummet men hon såg ett fat med frukt på ett bord nära musikerna. Hon var nästan framme när någon tilltalade henne : ”Åh så förtjusande, vilken ära att vi har besök av en felv under festivalen. Är ni från Satori ?” Rhevenil vände sig med viss möda om och vred öronen mot kvinnan som tilltalat henne så höviskt. Gumman snarare, visade det sig när ögonen kom ikapp öronen. Lång och väldigt gammal, men med pigga ögon. Enkelt klädd i en ljusbrun kåpa, en likadan som Rhevenil sett flera gånger 62

förr. Men det måste vara en slump. De väktare som de träffat på genom åren hade hållit sig på avstånd och inte talat med dem. Bara en tillfällighet att hon hade samma klädsel som dem. ”Nej, min klan kommer därifrån, men jag är född i Rediviva­ skogarna i Zephyrii Marker. Jag är här för festivalen och alla godsaker.” Hon lade huvudet på sned. ”Och vem är ni ?” ”Åh, jag är bara en gammal gumma jag”, skrockade hon. ”Adriane de la Temps, till er tjänst.” Jag är bra på att ställa i ordning och städa. Jag har ett väldigt bra ordningssinne om jag får säga det själv.” Hon skrockade vänligt igen. ”Men en fin dam som ni har väl ingen nytta av en gammal städgumma, kanske ?

Får jag fråga vad ni tycker om festivalen hittills och om ni tyckte om föreställningen borta vid Place de l’Arbre ?”

Innan Rhevenil svarade sniffade hon lite efter klyvranka i luften, men för att vara på ett fullt värdshus på en festkväll så var luften förvånansvärt ren. Personalen hade ställt upp alla dörrar och fönster som gick att öppna. ”Den var fantastisk, och det är något jag vill passa på att fråga er om så fort jag fått tag på en klase av de där druvorna.”

~

Till slut hittade han henne. Festivalgeneralen stod i en tät klunga av mestadels rika borgare som var samlade runt ett bord. Gruppen var uppblandad med en del enkla handlare, några tjänare och två av ofolket. Den verkade ha uppstått spontant, för att de ville vara nära henne. Som jag själv vill, reflekterade han, men varför vill de det ? Det tog några minuter för honom att komma nära nog att höra henne och uppfatta något av vad hon höll på med. ”Nå, mina vänner, under vilken av bägarna finns nu den svarta stenen ?” ”10 koppar på den vänstra.” ”Nej, nej, nej, Såg du inte när hon bytte plats på dem ? Den ligger under den högra.” ”Aldrig. Möjligen den i mitten. Den högra är omöjlig.”

63

När han väl förstod att hon, akademikern och festivalgeneralen Anne Durmont, troligen en av de skarpaste magikerna i Astra Lyceas akademi, stod på en krog och lurade av borgare pengar blev han stum. Det vill säga att han skulle blivit stum om han försökt säga något i sorlet. Även i det här rummet dränkte musiken, och särskilt då de stora trummorna vars dånande gick rakt genom väggarna, alla försök till tysta samtal. Ville någon avhandla hemligheter här så behövde de skrika ut dem. ”Seså, seså, lägg era insatser nu. Tänk på bidragen till val­nöts­forskningen.” ”5 koppar på den i mitten på fem till ett.” ”Topp !” ”Jag står fast oavsett.” ”Vilka odds på 3 silver på högra ?”

Rhovan skakade stilla på huvudet. Om en vanlig lurendrejare kunde hålla rätt på oddsen och ”trolla bort” stenar, så vad kunde inte en akademiker ? Var det så här hon finansierade forskningen ? Och varför satte de emot ? Trick av det här slaget gick per definition inte hem mer än en gång på en given publik och dessa borgare måste väl ha sett detta förr om åren ?

Anne Durmont såg glatt ut över sin publik och lyfte upp bägarna. Det låg en liten svart sten under var och en av dem och gruppen brast ut i ett hänfört jubel. ”Ah, ah, ah ! Se nu”, sade hon och pekade i tur och ordning på stenarna som allteftersom hon pekade på dem försvann. ”Alla hade rätt och alla hade fel således. Nå, gott folk, vad säger ni ? Ska vi låta udda vara jämnt och låta insatserna gå tillbaka ? Gruppen jublade och minst tre försökte dunka henne i ryggen men nådde inte riktigt fram utan nöjde sig med att dunka någon annan i ryggen stället.

Så är det förstås, tänkte han. Hon är inte ute efter pengarna, utan efter uppmärksamheten och inflytandet. Hon gör sig omtyckt för att kunna få tillträde till olika kretsar. ”Se nu. Har ni någonsin sett det här tricket på era vandringar, hmm ?” Hon vände sig om och tittade rakt mot Rhovan med ett nyfiket leende. Hennes blick sade honom att hon vetat om att han 64

stått där ett tag nu trots att hon stod med ryggen mot honom. ”Ni måste vara vittberest, eller hur ?” Men hon vred på huvudet igen och lät honom slippa att svara. Några i sällskapet kastade nyfikna blickar mot honom men återgick snabbt till att studera hennes händer. ”En sten, eller hur ?” Hon höll upp den och visade sina i övrigt tomma händer. ”Presto !” Ena handen återgick lugnt till att hålla i hennes korta stav medan hon kastade upp och fångade stenen med den andra handen. Så ökade hon hastigheten och höjden på kasten. Stenen, nej stenarna, åkte upp och ned i luften. När hade hon lagt till en sten ? De två, nej fyra, stenarna jonglerades till synes utan svårighet med en hand. Var hon gycklare innan hon blev magiker ? Han hade svårt att få grepp om den här personen.

Så fort han trodde att han visste något om henne så dök det upp något som inte stämde. Eller var det Licienne och Targeille och vinet som kändes obekant ? Han tittade oroligt ned i glaset. När han höjde blicken igen var det åtta stenar som virvlade i luften och gruppen hade börjat hålla takten med korta rop.

Och så var det slut. Hon höll handen still och lät sten efter sten falla in i sin öppna hand. Alla utom en försvann och i handen låg till sist bara en sten kvar. Mera jubel och ryggdunkningar. Han såg henne dra efter andan och släppa ut den medan hon sänkte staven och stödde sig på den ett ögonblick. Där var i alla fall något han med säkerhet kände igen.

Utmattningen efter att ha använt konsten.

~

Gumman kunde förstås inte förklara vad som hänt, men hon hade upplevt det själv. Hon nickade och plirade med ögonen. ”Åh, klarheten, det är något det. Tusen tankar samtidigt. En som är så ung som jag är har kanske inte så mycket att tänka på men du är väl redan över tvåhundra år ? Som dina tankar måste ha rusat ifrån dig.” Hon skrockade när Rhevenil rättade henne med uppenbart förställd indignation. ”Bara hundratio ! På ett ungefär.” Gumman var riktigt trevlig även om hon inte verkade veta något av värde för ofolket. Druvorna var slut. Rhevenil 65

skulle precis till att tacka för sällskapet och gå vidare när hon såg en grå katt med vita tassar hoppa upp på den låga scenen som musikerna stod på. Flöjtstämman tog en extra liten virvel när flöjtisten motade bort den med sina glanspolerade lågskor och katten hoppade vidare och lade sig tillrätta framför lutspelaren. Ett kort skall från andra sidan scenen hördes och magikerns lilla vita och svarta hund – det fanns också lite brunt runt ögonen såg hon nu – hoppade fram och försökte få tag på den.

Katten fräste och trummorna gjorde dubbelslag. Hunden sprang fram och välte ett notställ vilket fick krumhornspelaren att spela falskt medan hon ordnade upp i röran. Katten hoppade förbi hunden som jagade den mellan allas ben, in i hörnet på rummet, först ivrigt skällande men den tystnade när katten försvann. Ut, tänkte Rhevenil och vände sig om.

Gumman var borta och en halvorch var i färd med att ta hennes plats. Hon såg sig om och lämnade sin egen plats till en annan halvorch men såg inte skymten av Adriane. En fjäril fladdrade vilsen omkring i rummet och en ung flicka med brunt hår och förhållandevis enkla kläder stod och tittade nyfiket på henne bakom stolarna och Rhevenil undrade om hon stått där länge.

Hon skulle precis gå vidare när hon såg en grå katt med vita tassar hoppa upp på den låga scenen som musikerna stod på.

Flöjtstämman tog en extra liten virvel när flöjtisten försökte mota bort den med sina glanspolerade lågskor men katten hoppade vidare och lade sig tillrätta framför lutspelaren.

Jag såg nyss det här. Katten låg nöjt och slickade sig om tassarna.

Den gick på samma sätt, tänkte hon, hoppade upp på samma sätt. ”Déjà vu”, sade en medelålders, av klädseln att döma lågadlig, dam vid hennes sida och pekade mot katten till sin väninna som nickade. ”De … va”, frågade Rhevenil oförstående. ”Såg ni också katten ?” Damen gav henne en blick från öron till svans och upp igen och såg ut som om hon varit en död mus som katten kommit in med som hon nu behövde ta hand om. Rhevenil kände det som att bli upplockad mellan tumme och pekfinger och hållen på 66

armlängds avstånd när kvinnan svarade : ”Déjà vu. Att se en sak igen. Att upprepa. Katter är särskilt bra på det. Men det kanske ni inte visste.”

Hon vände sig mot sin väninna igen på ett sätt som tydligt kändes som att bli utslängd i trädgården.

Rhevenil trängde sig bort förbi musikerna och hittade hunden sittande i hörnet av rummet stirrande in i väggen. Det fanns inga dörrar, fönster eller hål i närheten. Och ingen katt.

~

Anne Durmont tackade och spred artigheter runt omkring sig.

Det verkade som om hon kände minst hälften av alla närvarande personligen. Hon kom till och med fram till Rhovan och gjorde en lätt nick mot honom och bytte några ord på väg ut. Han hade för många frågor för att börja ställa dem nu så han svarade med artigheter. De borde besöka henne någon gång under de närmaste dagarna. Hon kanske visste sådant de behövde få reda på.

Han betraktade henne när hon navigerade ut ur det fortfarande fulla förrummet där musikerna nu fokuserade på att ta igen mycket av det vindrickande de gått miste om tidigare samt träna på alla de sånger de inte redan sjungit. Hon stötte staven i golvet och strax kom hennes hund lydigt till henne. Så såg hon något på golvet bredvid hunden och böjde sig ned för att plocka upp det.

Hon tog ut en liten behållare av det slag som alkemister brukar använda och stoppade in något i den. Efter det sade hon några sista farväl innan hon gick ut genom dörren. Var fanns Rhevenil ?

~

Senare, på väg tillbaka till Le Grenier, det hyrda vindsrummet Linette ordnat åt dem, slogs Rhevenil av en tanke när de passerade Avenue de la Temps. Så lustigt att den gamla gumman hade samma namn som den långa breda gatan. Men, tänkte hon, det är väl så tjänare ofta tar sina namn, från platsen de jobbar på.

Det finns säkert många med samma namn.

67

Vid det laget sov redan Adriane de la Temps en välförtjänt sömn. Hennes sista vakna tanke hade varit Äntligen !

~

Väl i rummet slängde Rhevenil sig raklång på magen på bädden och blundade. Det hade varit en lång och omtumlande dag, full av saker hon inte förstod. Kanske var det för att hon var ovan vid en storstad som Targeille. Hon tänkte över dagen och hittade en sak som skavde mer än andra, vred sig mot Rhovan som höll på att snöra av sig kängorna och sade : ”Jag är ingen regelrätt krigare, det vet både Skogsrådet och du. Jag trodde att de ville komma ut ur staden. Det hade jag kunnat hjälpa dem med, osedda i mörkret, men jag vill inte slåss i gränderna. Jag kan inte utkämpa deras krig. De har mycket högre ambitioner än att få veta tider och antal, det måste du också lagt märke till.”

Rhovan drog av sig den ena kängan och vände sig för att möta hennes blick. ”Ja, jo. Det verkar som om de griper efter halmstrån.

Jag undrar hur förberedda de egentligen är. Vi behöver ta reda på det. Men ingen begär att du ska slåss. Den delen klarar de själva, även om de säkert hoppas på någon storslagen heroisk insats, och du hörde Vanjir. Du vet hur ofolket lider. Vill du dra dig ur nu ? Vill du inte att vi ska hjälpa dem ?”

Rhevenil tog ett djupt andetag, som för att börja om. Rhovan hade, avsiktligt eller ej, träffat en öm punkt och hon tyckte inte om det. ”Dra mig ur ? Hur kan du … Nej, självklart ska vi göra allt vi kan för att hjälpa till, jag undrar bara hur. De har användning för dig som kan använda knivar både på håll och i närstrid, men de vet lika bra som du och jag att en bågskytt inte är särskilt användbar i mörka trånga gränder.”

Rhovan satt tyst under tiden som han spanade ut genom det lilla fönstret. Utsikten över staden var fantastisk och gottgjorde mer än väl för de många trappstegen. Han funderade på mötet igen. De var väl inte här enbart för att räkna stadsvakterna ? Så varför ? Var det här verkligen ett enkelt spionuppdrag ?

68

”Allt är nog inte givet än”, svarade han. ”Det finns säkert en anledning till att vi inte har fått något tydligt uppdrag den här gången. Kanske litar Rådet på att vi hittar roten till problemet själva, och löser det på det sätt vi finner bäst ? Vi kommer nog att få agera rätt fritt den här gången och det är ju inte stridskunskaper de vill ha i första hand, eller hur ? Tänk efter. Vad kan du göra som kan hjälpa Voroch när striderna bryter ut ? Vad avgör ett slag mer än något annat ?” Han drog av sig den andra kängan och såg på henne.

Rhevenil såg tillbaka på sin partner. Han hade rätt. Hon var en jägare. Hon smälte in överallt, såväl i skuggor som i ljus. Hon såg utan att synas och kunde låta ofolket få fördelen av informationen hon samlade. Kunskap om fienden avgjorde nästan alla konflikter.

Han såg hur hennes ögon glimmade till, som en rävs, och något vaknade till hos henne när hon svarade. ”En gång lärde jag dig att överleva på mina jaktmarker. Nu är det dags för dig att återgälda tjänsten.”

~

Det var riktigt sent, som det alltid blev den här kvällen på året, och Anne Durmont var omåttligt trött när hon gick in i sitt laboratorium och noggrant stängde dörren efter sig för att undvika drag.

Det kunde förstöra dammavlagringarna på kartorna. Dammet var viktigt, det visade tidens passage på ett mer subtilt sätt än de flesta anade, för den som visste att tolka det.

Ett sista experiment behövde göras. Antika skriftrullar och dammiga böcker blandade med nyare anteckningsböcker fyllde både hyllor och bordsytor. En fjärilssamling i lådor hängde på väggarna. Timglas som inte lät vanlig simpel sand rinna neråt för att mäta tid, utan istället lät finmalen deusit färdas i tidens riktning, markerade tidsflöden från olika delar av världen. Intrikat sammansatta instrument i olika metaller med visare, linser, spiralfjädrar och hävstänger stod uppställda i linje och projicerade en deusitkristalls mattblåa sken till en tunn och exakt rak strimma med ljus som

69

landade på en uppspänd världskarta på väggen. En svag doft av gammalt bränt damm kom från uppställningen men Anne ignorerade det och plockade istället fram två små flaskor från ett skåp.

En nypa torkade och pulvriserade fjärilsvingar blandat med dyrköpta änglatårar för klarhetens skull. Det var allt. Anne Durmont fnyste åt alkemister med sitt myckna, och i hennes ögon alltför oprecisa, experimenterande. * Om teorin var sund så gav sig de rätta ingredienserna automatiskt. Hon riktade in deusitstrålen på vätskan i provröret och justerade fokus på de fyra precist orienterade linserna. Så släppte hon ned en droppe från vandrarens handsvett i analysvätskan.

Tusentals fragment av fjärilsvingar glödde kortvarigt till när vätskorna blandades. Besvikelse. För lite. För obestämt. Även om han hållit i objektet eller använt det nyligen så var det för sent att detektera nu. Inga tidsskalv hade ändå registrerats på flera månader och inget kunde sägas med säkerhet, men utslaget var betydligt mer än ingenting. Någon slags tidsmagi hade han plockat upp, utsatts för eller använt. Han kanske inte var den hon letade efter, men hon kunde inte helt utesluta det. Hon suckade och sträckte på sig. Ryggen värkte av trötthet. I sin ungdom hade hon trott att forskning var enkel och rättfram. I verkligheten var det ett snår av möjligheter som varierade i sannolikhet. Precis som tiden själv. Felvens hår som hon hittat där Claude pekat ut att hon stått gav inte något utslag som höjde sig över bakgrundsbruset. Alla varelser påverkas av tiden. Att hitta någon som var mer påverkad än andra var som att försöka hitta en droppe vatten i en flod. Att en felv sökt sig till Targeille var dock ovanligt i sig.

Dessutom hade något punkterat tidsbubblan så att tiden läckte in fortare än vad som var tänkt.

Hon hade en bestämd känsla av att det skulle kunna löna sig att bevaka dessa båda. * Alkemisterna i Targeille hade, mest av en slump, lyckats tillverka körsbärslikör av en blandning av olivolja och sjövatten. Varken forskningen eller institutionsfesterna hade varit sig lika efter det.

70

D

et sägs att tiden existerar för att inte allting ska hända samtidigt och att världen existerar för att inte allting ska hända i Targeille.

Anne Durmont ansåg att gudarna som gjort den beställningen hade blivit grundlurade. Som framgångsrik forskare vid Targeilles anrika magiakademi förbereder hon sig nu för sin livs strid. En tidigare okänd magiker är lös i tidens väv och riskerar att kollapsa hela deras tidslinje. Hon hoppas kunna lura in honom i en fälla, men till vilket pris?

Samtidigt jäser det i gruvorna hos det fattiga ofolket: orcher och fattiga som utnyttjas hårt av stadens allt rikare borgare och adel.

I en stad och ett land där uppror hör till normen är det ingen som höjer ett ögonbryn över sakernas tillstånd. Men om upproret blir av, kommer det att bli annorlunda den här gången? Vem tjänar i så fall på det?

Hit kommer Räven och Vargen, utsända av Skogsrådet i norra Burgheim. Men förstår de verkligen vad deras uppdrag är och vad det kommer att kosta?

ISBN 978-91-986151-6-6

Räven och Vargen