9789198602135

Skuggländerna Männen med de röda kåporna Alexander Jönsson

antasiförlaget

Fantasiförlaget har även gett ut Revolt av Lisa Rodebrand ISBN 978-91-981602-0-8 5-BUSSEN av Staffan Rodebrand ISBN 978-91-981602-1-5 En droppe i rymden av Lisa Rodebrand ISBN 978-91-981602-3-9, 978-91-981602-9-1 Undergång av Nathalie Sjögren ISBN 978-91-981602-5-3 Dit du inte får gå av Emil Haskett ISBN 978-91-981602-6-0 Serandos förbannelse av Nathalie Sjögren ISBN 978-91-981602-7-7 Resenären & Banemannen av Tommy Gustafsson ISBN 978-91-986021-0-4 Systervälde av Stefan Dahlström ISBN 978-91-986021-2-8

© Alexander Jönsson ISBN 978-91-986021-3-5 Första upplagan. Första tryckningen.

Utgiven av Fantasiförlaget Tryck: ScandBook AB, Falun 2021 Omslagsillustratör Hans Mothander Karta Elin Holmerin Foto Eve Fotografi

Utdrag ur Skuggländerna Medan tåget kyler ner inför nästa avgång städar Charlie rent parkettgolvet från förrymda bönor och dödligt glassplitter. Det känns pinsamt att han inte tagit hand om det tidigare. Trots allt är det han som stökat ner vagnen.

Kanske är det därför Tom beter sig som han gör, för att han är sur på mig? Charlie tar en sista titt runt golvet innan huvudet poppar in i badrummet. En ensam böna har lyckats ta sig över gränsen och flytt ända till tvättkorgen. Den hamnar bland de andra bönorna, som bröt mot femsekundersregeln, i fängelseskålen. Efter det ser golvet lika välstädat ut som när han klev ombord. Han fnyser belåtet och går fram till fönstret. Konduktören syns inte till ute på perrongen.

Ser ut som om Tom har svårare att ta hand om tåget ensam än vad han vågar medge. Charlie grinar lömskt åt den tanken men det ändrar inte det faktum att tåget ännu inte har åkt. För att inte bli uttråkad bestämmer han sig för att ta en bensträckare samtidigt som han kan undersöka saken.

Vinden som tränger in när dörren öppnas känns uppfriskande.

Trots att Charlie står helt ensam ute på perrongen känner han sig mer omringad av liv än vad han gjorde inne i tågvagnen. Fåglar kvittrar i träd som är överdrivet stora, minst lika höga som skyskrapor. ”Herr Tom, kan du höra mig?”

Det enda som hörs är träden som knakar och en slö vind som sicksackar mellan trädstammarna.

Förutom vagn sju, som han kom ut ifrån, finns det tolv andra vagnar. Alla dörrarna är låsta, så det enda sättet att se om någon är där inne är genom att klättra på utsidan och se in genom fönstren.

Det är mer dött innanför än det är utanför. ”Tom”, ropar Charlie för att testa om konduktören ska hoppa fram bakom en dörr och rätta honom.

4

Säg inte att något har hänt honom. Från perrongen spanar Charlie ut över området efter tecken på vad som kan ha hänt: blodfläckar, avbrutna grenar, tygbitar som fastnat någonstans, sådant som polisdetektiver i böcker letar efter. De får det alltid att låta så enkelt.

Charlie känner att han behöver en stor skylt där det står här finns en ledtråd med en extra stor pil som pekar.

Men tänk om Tom inte kommer tillbaka. Vad gör jag då? Kapar jag tåget då och bara åker i väg? Efter ett tags grubblande låter idén ändå vettig. Tåget behövs för att komma till andra världar. Uppgiften att hitta Haemon känns överväldigande. Beroende på hur stora Skuggländerna är kan uppgiften bli svår, kanske till och med omöjlig.

Charlie ruskar ut de negativa tankarna från huvudet. Inför en sådan här uppgift måste han hålla huvudet kallt.

Skogen där tåget står just nu känns som om den kan strykas från listan på potentiella platser som Haemon kan vara på. Ingenting på platsen antyder att någon bor här. De enda tecknen på civilisation är tåget, rälsen och rampen. Runt omkring finns bara en massa träd. Vore det inte för trädens kolossala storlek skulle skogen ha varit som vilken annan skog som helst. Det finns inte ens en stig till rampen. Vem skulle hoppa på här?

Sedan ser han något i ögonvrån. Bakom ett av träden sticker ett smalt huvud ut. ”Tom?” Charlie hinner knappt vända sig om innan huvudet dras in bakom stammen. Han ser en naken arm som griper tag om barken. Den är spinkig och kritvit, ännu vitare än Haemons underliga svärd. Bakom trädet kommer en ung flicka ut. Hon är något kortare än Charlie och står fortfarande med benen gömda bakom trädets enorma rötter. Det gröna spiralhåret täcker överkroppen ända ner till höfterna. Både bröst och mage verkar vara lika nakna som armarna men det gröna håret är tjockt och vildvuxet. Det ser ut att vara tillräckligt för att hålla henne varm om nätterna.

Jämfört med Tom är hon inte blek, utan bokstavligt talat vit i huden. Ögonen, som har samma gröna färg som håret, stirrar på honom som om hon ser ett spöke, vilket är ironiskt eftersom hon själv ser ut att kunna vara ett.

5

”Hej”, börjar Charlie. ”Du råkar inte ha sett en man med lila frack? En sådan där rolig pingvinkostym, du vet, och så har han en hög, svart hatt med rött band.”

Flickan skakar bara försiktigt på huvudet.

Hon verkar förstå mig i alla fall. ”Inte? Det var tråkigt att höra. Jag heter Charlie förresten.”

Flickan säger inget utan fortsätter gapa stort. ”Du är inte så pratglad, märker jag. Är det okej om jag kommer närmare? Jag ser dig knappt härifrån.” Sakta förflyttar fötterna honom närmare trädet. Innan han kliver av rampen lägger han ett träd som saknar barr på minnet ifall han behöver ett riktmärke för att hitta tillbaka till tåget. ”Vänta!” ropar Charlie när flickan försvinner in bakom trädet igen. Även om hon inte sett Tom kanske hon kan upplysa honom om vad Tendrasel är för ställe eller var närmaste stad ligger.

När Charlie kommer fram till trädet stannar han. ”Jag vill dig inget illa. Det kändes så opersonligt att behöva prata från rampen.” Han rundar trädet, men efter att ha gått ett helt varv har flickan inte synts till. Charlie testar att gå ett varv till.

Sedan ett till, och sedan ett åt motsatt håll, men flickan är som bortblåst, precis som Tom. Flickan såg så verklig ut. Att hon har gått upp i rök känns mer troligt än att ögonen bara spelat honom ett spratt.

Bäst att gå tillbaka innan Tom råkar lämna mig här ensam. Med lite tur kanske den galna konduktören är tillbaka i vagnen och mer villig att besvara hans frågor efter att ha sett det välstädade golvet.

Riktmärket ligger knappt två stenkast bort, men någonting är på tok. Trädet som saknar barr ser han från där han står, men inte tåget han kom hit med. Inte heller rampen eller rälsen syns till. ”Tom, kan du höra mig? Herr Tom!” Panikslagen springer han fram till det nakna trädet och gräver med fingrarna bland gräs och mossa.

Var är rälsen? Perrongen och tåget borde vara rakt framför mina fötter.

Flickan kunde ha varit en illusion, ett spratt, men inte tåget.

Hur mycket tid och energi han än lägger ner hittar han inga spår 6

av vare sig rälsen, perrongen eller tåget. Allt och alla är spårlöst borta, inklusive han själv eftersom han inte har någon aning om var han är förutom namnet på platsen. ”Välkommen till Tendrasel”, säger Charlie till sig själv, osäker på vad han ska göra härnäst.

Mellan himmel och jord regerar trädkronor som är så stora att de växer in i varandra. Tillräckligt med solljus strömmar förbi mellan de miljontals blad som svajar i skyn för att den gröna världen nedanför ska bli upplyst.

Det finns även partier där trädkronorna växer så tätt att solen hålls borta helt och hållet. Där vågar nattmörkret under rötterna sig fram tidigare. Rötter, grenar och stenar är alldeles för svåra att se med blotta ögat. Charlie testar att gå igenom ett mörkt parti och när han kommer ut på andra sidan känns kroppen mörbultad efter alla gånger han trillat omkull och gått rakt in i grenar och stora rötter.

Medan solen är uppe är områdena enkla att undvika. Men ju längre tiden går, desto mer breder mörkret ut sig. Varje gång han går igenom känns det som om han är tillbaka i tunnelbanan men utan några lampor som skyddar honom.

Efter att ha vandrat i timmar blir det lönlöst att försöka undvika de mörka partierna. Någonstans bakom trädkronorna håller solen på att gå ner. Solljuset får färgen på bladen att skifta till en blandning mellan orange och lila. Förmodligen är månen redan på väg upp.

Charlie har inga planer på att vandra så mycket längre. Han kan skada sig om han fortsätter under natten. Istället måste han hitta någonstans att sova medan det fortfarande finns lite ljus kvar.

Magen kurrar och påminner honom om att en måltid om dagen inte är tillräckligt.

Bland alla gigantiska träd är det inte så svårt att hitta en bra sovplats. Några av träden har rötter stora som stugor som slumrar ovanför jorden. Rötterna ligger inte platt, utan är vridna och vända åt alla håll. Ibland växer de över varandra och bildar naturliga små grottor. Charlie väljer ett hålrum som känns säkert och som inte ligger alltför långt bort från spåret han följer. Han undersöker det först så att ingenting bor där.

7

Även om rälsen är borta minns Charlie åt vilket håll tåget var på väg. Han har gått i den riktningen hela dagen och hoppas att han stöter på nästa perrong eller en stad förr eller senare. Än så länge har han inte sett något ställe där tåget kan ha svängt i en ny riktning. Det finns alltid träd, rötter eller stenbumlingar som står i vägen för att det ska vara möjligt och spåret Charlie följer har varit helt fritt från hinder än så länge.

Ett blåbärssnår och några nötter som ser ätbara ut är allt han hittar i matväg. Med ena handen full sätter han sig utanför sitt hotell för natten. Magen ger ifrån sig ett kurrande läte som visar att det inte är tillräckligt. ”Du ska vara glad för den maten du får”, säger Charlie och brister ut i skratt. Han undrar hur galen han ser ut när han sitter där ensam, blå runt munnen efter bären och skrattar för sig själv. Men med tanke på vilken enorm uppgift han tagit på sig är han redan galen. För hur ska han hitta sin far i en värld han inte känner till och utan någon aning om var han själv är? ”Haemon, varför berättade du aldrig för mig var du kom ifrån?”

Haemon berättade aldrig något om sitt förflutna. Det gör ondare att inse än något av Rikards slag. Haemons förflutna är ett mysterium och kommer att förbli det om Charlie inte överlever natten. Det sticker till i ögonen, men innan en tår hinner smita ut drar han tröjärmen över ansiktet. Munnen ger ifrån sig en tung suck. Sedan knaprar han på nötterna och tar in det sista av solljuset som skiner ner genom lövverket.

Mitt i tuggandet bryts en gren av. Charlie ställer sig upp och ser sig vaksamt runt i omgivningen. Förhoppningsvis rör det sig om ett ofarligt litet djur, men Charlie tänker inte ta några risker.

Sovplatsen är bara några meter bort. Det hänger ett långt stycke mossa över öppningen, vilket gör det till ett bra gömställe, men han är rädd att det kommer att låta för mycket så klumpigt som han rör sig. Så han hukar sig bara. Ögonen ser fyra vita hovar som galopperar genom undervegetationen. Gestalten med det gröna spiralhåret känner Charlie omedelbart igen. ”Hej!” ropar han och viftar överdrivet med armarna. ”Jag menade verkligen inte att skrämma dig förut.”

8

Flickan rider förbi innan meningen är avslutad. Innan skogen gömmer henne hinner deras blickar mötas i knappt en bråkdels sekund. Budskapet är tydligt: Spring!

Ljudet från hovarna som slår mot marken avtar snabbt. Charlie funderar över om han också borde springa, men hinner inte fatta något beslut innan marken börjar vibrera. Han tror att det är en jordbävning tills han ser alla ryttare som flyger fram mellan träden.

Det handlar inte om en eller två, utan närmare hundra som rider för sina liv. För att inte bli omkullknuffad smiter Charlie in bland rötterna. Ingen lägger märke till honom när huvudet sticker ut för att få en bättre överblick. Ryttarna svischar förbi som bilar på autobahn.

Längs med kanterna rider krigarna, med spjut och pilbågar i händerna. Några enstaka har på sig rustningar som ser ut att vara gjorda av någon sorts trä eller bark. De som rider i mitten av flocken är barn och andra civila. Bakom klungan kommer eftersläntrarna, de som är för gamla eller sjuka för att orka hålla samma takt. Det är då det sjunker in hos Charlie. ”De rider inte … Hälften människa, hälften häst! De är kentaurer.” Även om Charlie skulle ha skrikit ut det hade han inte kunnat överrösta hovarna som dundrar förbi. När den stora klungan har passerat lämnar Charlie sitt gömställe och studerar eftersläntrarna innan de försvinner in bakom träden. ”Hur häftigt är det inte att ha sett livs levande kentaurer.” Han hoppar, skuttar, gör glädjetjut och dansar. ”Du skulle ha älskat att få se det här, Lisa.”

Charlie nyper sig i kinden för att säkerställa att det inte var inbillning. Resan för att hitta Haemon kommer garanterat att bli utmanande och svår, men vem säger att den inte också kan bli spännande?

Men vad flydde kentaurerna från?

Marken skakar på nytt. Den här gången till ett rasslande av metall som slår mot metall. Bullrandet dränker alla ljud som annars kunde ha avslöjat honom när han kastar sig in i grottan med huvudet före och bryter av varenda gren på vägen. Den här gången tänker han inte ta chansen att sticka ut huvudet. Vem vet vad som jagar kentaurerna? Men snart kommer han att få svar.

9

Metallregnet passerar genom undervegetationen utanför Charlies gömställe. Varje gång marken bullrar slår hans huvud i taket. Stora gestalter rör sig utanför. Deras silvermörka rustningar sjunger i höga toner. Gestalterna är beväpnade med allt från tvåhandsyxor och svärd till spikklubbor. I den dova skymningen ser de mänskliga ut tills han lägger märkte till hornen och pälsen.

Minotaurer.

Fastän antalet är betydligt färre än den förra gruppen tar det längre tid för minotaurerna att passera. Från sitt gömställe ser Charlie tjugo stycken som rusar förbi. Olikt kentaurerna, som galopperade i samlad trupp, springer minotaurerna mer individuellt. Slagsmål är nära att bryta ut när två av dem kommer för nära varandra.

Först försvinner ljudet, sedan slutar marken att skaka. Charlie slits mellan att sticka ut huvudet eller att sitta fastlimmad med ryggen mot väggen längst in i grottan, men till sist väljer han att krypa ut. Det är en dålig idé, men kroppen har alldeles för mycket adrenalin för att han ska kunna sitta stilla.

Haemon, när jag hittar dig ska jag skälla ut dig för att du aldrig berättade om det här stället. Tänk om vi kan åka hit på semester när det här är över. Vi kan försöka få med oss Lisa om hon någonsin skulle tro mig.

Hon skulle uppskatta det lika mycket som jag.

Charlie går några varv runt träden för att lugna ner sig. Han är alldeles för uppspelt för att kunna sova. Natten kommer säkerligen att bli kall. Det är svalt nu när han rör på sig men om han står stilla kommer han nog att börja huttra. Till sist säger benen ifrån.

Undrar hur det går för kentaurerna. Jag hoppas att de kommer undan. Vid en jordplätt nära ingången hukar sig Charlie och tittar på spåren.

Klövar och hovar. Om han inte sett allt med egna ögon skulle han ha trott att de tillhörde vilda djur. Han gäspar och sträcker ut armarna. Samtidigt som han reser sig huttrar han. Halsen känns torr, så han tar en sista titt runt omkring sig. Öronen fångar inte upp något ljud av rinnande vatten.

Imorgon skulle det vara bra att hitta ett vattendrag eller en sjö med rent vatten. Man kan klara sig tre veckor utan mat. Men utan vatten klarar man sig endast i tre dagar.

10

Någonting annat fångar hans uppmärksamhet. Nära ingången till hans sovplats syns två svarta biljardklot som iakttar honom.

Instinktivt backar Charlie. Fötterna tar små men snabba steg bort från gestalten som göms i mörkret. Ett morrande hörs innan ägaren till ögonen slinker ut i dagens sista ljus. På rötterna står en varelse på fyra ben, men den liknar ingenting som Charlie känner till. Vid första anblicken ser det ut som en muterad varg med svart päls.

Sedan märker han att pälsen egentligen är spaderformade fjäll som påminner om taggarna på en igelkott. Sakta öppnar varelsen munnen och avslöjar konformade tänder indränkta i saliv.

Vad än det där är, så är den definitivt inte vänlig. Den måste ha använt mörkret som kamouflage för att smyga sig på mig. Förmodligen är den snabbare än jag, men kanske kan jag skrämma i väg den.

Utan att släppa den främmande varelsen med blicken letar han med händerna efter något att försvara sig med. Pinnen som han hittar är stor, klumpig och tung, med andra ord värdelös för uppgiften. Irriterat pressar Charlie ihop tänderna för att inte svära åt sin otur. Båda händerna måste användas för att vifta fram och tillbaka med pinnen. ”Schas! Försvinn! Stick härifrån!” fräser han med hotfull ton.

Varelsen hoppar ner från rötterna. Den lunkar ett par steg innan den tar ett språng. Charlie försöker träffa varelsens huvud med pinnen, men den undviker slaget och med framtassarna trycker den ner Charlie på marken. Saliv regnar över Charlie när varelsen siktar in sina särade käftar mot hans ansikte. Armen med armskyddet tar smällen. Tänderna sliter i lädret men tränger inte igenom. När varelsen inser att det är lönlöst släpper den taget och försöker på nytt. Charlie skriker och skogen börjar snurra och bli suddig. Nattens mörker blandas med naturens färger tills det blir långa sträck. Sedan svartnar allt.

11