Smakprov Från Corona till … 7 noveller om vad som kunde ha hänt En novellantologi med bidrag av: Spero Etiam, Siri Sigrand, Jessika Lustig, Martin Bergén, Anastasia Bark, Lisa Gummesson och Anna-Maria Olsson Multatuli Förlag Härnösand, Sverige www.multatuli.se
ISBN: 978-91-985963-6-6 Text: Spero Etiam ©2020, Siri Sigrand ©2020, Jessika Lustig ©2020, Martin Bergén ©2020, Anastasia Bark ©2020, Lisa Gummesson ©2020 och Anna-Maria Olsson ©2020. Redaktion: Michiel van Lint och Elisabet Jonsson Korrektur: Linn Karpsten Klangevik Sättning: Michiel van Lint Omslag: Johanna Wälivaara Tryck: Ågrenshuset, Bjästa, Sverige Multatuli Förlag har sålt boken för att läsas. Läs den gärna högt för andra för att ge ett intryck av texten. Det är inte tillåtet att publicera eller använda (delar av) texten, med undantag av ett kort citat som understryker din uppskattning av boken. Det är inte heller tillåtet att använda texten som grund för ett eget verk (i skrift eller annat medium) utan skriftligt tillstånd av Multatuli Förlag.
Innehållsförteckning 7 Förord 9 Du och världen Lisa Gummesson 17 Var inte rädd Anna-Maria Olsson 39 Vårt ord för motstånd Spero Etiam 51 Ödemarken Martin Bergén 73 I skuggan av en pandemi Jessika Lustig 93 Ensamhetens ö Siri Sigrand 103 Midnattsmötet Anastasia Bark
Förord I början av 2020 drabbades världen av en pandemi. Först trodde vi att den skulle gå över efter några månader, sedan såg det ut som att världen aldrig skulle bli densamma igen. Corona håller oss i ett fast grepp och i skrivande stund kan många fortfarande knappt tänka på något annat. Vad är bäst, att försöka glömma krisen eller, som psykologin föreslår, att bearbeta traumat genom att återuppleva det? Under våren 2020 utlyste Multatuli Förlag en novelltävling med Corona som tema och då med utgångspunkten hur situationen skulle kunna spåra ur. Bland dem som skickade in bidrag var det många som angav att det var befriande att kunna skriva om krisen. Vi hoppas att du gillar att läsa om Corona, antingen för att bearbeta dina egna upplevelser eller för att skratta eller rysa åt våra. Vi fick in många bra bidrag och det var inte lätt att utnämna en segrare. Som extra jurymedlem har vi fått hjälp av Alva Isaksson som tidigare har publicerat en novell hos Multatuli Förlag. Vi utsåg Anna-Maria Olssons novell Var inte rädd till vinnare, en text som bygger upp spänning på ett mycket suggestivt sätt. Var inte rädd har vi redan publicerat som enovell. Texterna i den här antologin är inte desamma som de inskickade bidragen. Vi har gett alla författare återkoppling på sina texter utifrån utgivarperspektiv och de bästa fick handledning i processen att omarbeta och förbättra sin text. Därför kan vi nu presentera sju spännande, intressanta och personliga historier. Vissa berättelser bygger på spänningselement, andra är psykologiskt fängslande och en
Du och världen Lisa Gummesson I början trodde vi att det handlade om några veckor. Vi följde regeringens order och hade alltid med våra intyg när vi gick ut på den dagliga promenaden eller till mataffären. Det kändes skönt med drastiska, ordentliga åtgärder. Om vi bara stannade inne skulle allt bli bra. Om vi bara satt alldeles stilla så skulle vi vinna över den osynliga ondskan. Det var en passiv styrka som egentligen var allt annat än det krig presidenten talade om. Men när de två veckorna förlängdes till en månad, till två månader, till obestämd tid, kändes det till sist oöverstigligt. Vi turades om att sitta på vår lilla balkong och titta ut över takåsarna. Min dotter lekte vid mina ben som var uppsvällda och tunga. Jag hade svårt att hitta motivationen till alla de hemmaövningar vi fick tips om. Men att inte göra någonting blev till sist normaltillstånd. Jag glömde bort hur det kändes att springa i backarna i parken i kvarteret. Jag saknade det inte längre. Min isolerade kropp vande sig och det där som man kallade ”efter” blev alltmer diffust. Kanske skulle vi aldrig återgå till det som varit, kanske skulle parentesen aldrig stängas, kanske hade vi klivit in i en ny era där hela befolkningar var och förblev instängda i hälsans namn. Ingen förstår längre vad regeringen har för plan. Rädda oss alla från pandemin genom att ta ifrån oss våra liv? Det fanns för längesedan ett datum. Ett datum då det var meningen att allt skulle bli som vanligt, att vi skulle släppas ut, att skolorna skulle öppna och att en del av arbetslivet skulle ta fart igen. De pratade om det där datumet och det som
Var inte rädd Anna-Maria Olsson Låset stod emot två sparkar, men på tredje försöket gav det med sig. Jag satte mig på Johannas cykel och trampade iväg så fort jag kunde. Grannarna fick tro vad de ville. Ute på Lantmannagatan log folk sina pliktskyldiga leenden och rörde sig försiktigt och uppmärksamt. Buss fem tutade när jag cyklade mot rött över Amiralsgatan, men jag såg mig inte om utan fortsatte cykla så snabbt jag kunde, genom mina gamla kvarter upp till Stenkulaskolan. Jag slängde cykeln och ringde Lissi samtidigt som jag sprang mot Holgers skolgård. Lissi svarade. Jag stannade och försökte hämta andan. ”Hej hjärtat, var är du?” ”Vi är i matsalen.” ”Kan du gå ut och möta mig. Nu. Utan att vänta, snälla gör det, direkt.” ”Vad har hänt?” ”Gör som jag säger bara. Ta dig snabbt ut till cykelbanan som går ner mot gröningen. Skynda dig, säg inget till någon. Kan du göra det? Jag förstår att det är läskigt, men du måste bara göra det, nu genast.” Jag lade på utan att ge henne chansen att ställa fler frågor. Hon var förståndig, hon skulle klara av att ta sig ut utan att dra uppmärksamhet till sig. Impulsen att gömma mig för nyfikna blickar tills jag var säker på att jag kunde ge ett lugnt intryck var stark, men jag sköt den åt sidan och sprang genom grinden. Jag hukade mig lite under den jättelika skylten. ”Vi gör det tillsammans.
Vårt ord för motstånd Spero Etiam Visst fick man tänka själv i Sverige, här stod inte poliser beredda med böteslappar. Men grannarna misstyckte om allt möjligt, det fick hon höra av gubben när de satt framför tv:n. Han var död nu, så hon försökte läsa av deras ansikten i den lilla byaffären, vände de sig snabbt om, då hade de skvallrat. Minst tre av dem hade en buddhastaty på tomten med någon skavank på knäskålen efter flygresan. En av dem kallade henne Kwamtanten, de stod och pratade om stugans fasad som norrlandsmän gör, gubben hade just hängt upp skylten, hon bara smålog som vanligt. Hon tänkte själv för det mesta, det var det positiva med att gubben hade hämtat henne till Sverige, räddat henne tyckte han. Hon hade ritat bokstäverna till skylten och sagt att den skulle hänga ovanför dörren. Gubben grymtade vid Sportnytt att man inte säger ”tant” till någon som är så ung. Men senare började han också säga Kwam, ju kortare, ju bättre för honom. Hennes riktiga namn sa han alltid fel, så hon sa inte emot. Hon sa aldrig emot. Hon kunde ändå inte förbli den hon varit. Men nu, vem var hon nu? Och vem skulle hon vara om hon åkte tillbaka? Fördelen med stugan var det stora området med vildmark omkring, hon hade ingen aning om hur mycket av det som hörde till, men hon lät det växa så högt det ville. Det var inte Nam Nao precis, men man kunde röra sig ostört. Hon kunde känna sig hemma. När det kom någon, instruerade hon denne att komma in via skogsstigen. De kom långt ifrån, hon beundrade dem för att de lyckades. Sverige hade inte stängt sina gränser men hon fick inte flyga
Ödemarken Martin Bergén Jag låste fast cykeln med granitlåset runt en stolpe. Den tunga metallen var kall i min hand. En bit bort stod en utbränd bil, som ett rostigt skelett av något utdött djur. Gatan var tom och skräpig. En plastpåse tycktes för ett ögonblick få liv av en vindil som drog fram emot mig. Jag vände mig om och såg att jag inte var ensam. Han hade stått tyst invid husväggen och iakttagit mig medan jag tittat på det brända bilvraket. ”Den har stått där i flera veckor nu”, sa han och pekade med ett köttigt finger på bilen. ”Det är gängen.” ”Okej”, sa jag och tittade på höghusen med sina infällda balkonger och slumpmässigt utspridda parabolantenner. ”Men nu är det lugnt här. Inga gäng, inga bilbränder, de nya lagarna har varit effektiva. Du behöver knappt låsa fast hojen.” Han var kort och bred och hade en marinblå vindjacka över kavajen. Jag nickade och hälsade. Han vände sig om och började gå diagonalt över gården som var hem åt några spretiga nyponbuskar, en lekpark med två gungor och en bucklig rutschkana. Två skator kraxade i en rönn. ”Det är inte så många barnfamiljer här längre”, sa han. ”Har ni barn?” ”Ja, jag har barn …” ”Hm. Här ska vi in.” Likt en fångvaktare låste han upp porten och en lukt av gammal puts och fuktigt papper slog emot mig. Fem trappor upp kom vi in i en ostädad men tom lägenhet. En familj hade blivit vräkt och nu tillhörde hyreskontraktet den som kunde
I skuggan av en pandemi Jessika Lustig En trana bredde ut sina stora vingar, tog ett skutt upp i luften och gled över på andra sidan kanalen. Det var en kall vårdag och kylan i luften gled ner djupt i mina lungor för varje andetag jag tog. Jag gick på en grusväg längs kanalen och kände vårens gröna färger fylla mig med hopp om en ny framtid. I vattnet kunde jag se min spegelbild och den som tittade tillbaka på mig var knappt någon jag kände igen. Jag var gammal och grå, åren hade tagit ut sin rätt på mitt ansikte och jag ville inte längre bära skulden från förr. Jag tänkte på den tiden när jag varit i tjugoårsåldern och allting hade varit möjligt än. Jag hade genomfört en resa med tåg genom Asien, bott i Japan och Australien. Nu kunde man bara läsa om sådant i historieböckerna, mitt liv var i sig bara en historia som snart skulle bli bortglömd. Från högtalarna längs grusvägen hörde jag ledorden som skar genom den lugna vårdagen. ”En säker befolkning är en lugn befolkning. En lugn befolkning är en tyst befolkning.” Allt hade börjat när jag kom hem från Australien. Jag hade varit borta i nästan ett år, men blev tvungen att flytta hem plötsligt. Den första riktiga pandemin hade börjat i Kina och spridit sig över världen som en löpeld. I början förstod ingen riktigt hur fort det skulle gå, att på bara några månader skulle världen aldrig bli sig lik igen. Jag hade kommit hem med ett av de sista flygen som gick till Arlanda och mamma hade hämtat mig på flygplatsen. Jag kände mig som en tonåring när jag stod där och såg mamma vänta på mig i vänthallen. Vad
Ensamhetens ö Siri Sigrand Ö-logg i ensamhet, 26 juni Det är märkligt hur det kan göra så stor skillnad att skriva, trots att ingen svarar. Det leder ju ingen vart, men ändå känns det som en länk till världen. Ett sätt att inte försvinna helt. Hur kan det kännas så viktigt att uttrycka sina tankar? Kan det vara så, att en stor del av att vara människa är att kunna meddela sig med andra? Att vi förlorar konturerna utan den kommunikation som definierar oss. Avskuren från de människor som ger mig sammanhang tappar jag bort mig själv i ensamheten. Vad jag önskar att jag hade berättat för dem hur mycket de betyder. Att jag tänker på dem. Medan jag fortfarande kunde nå fram. Så att vi kunde hitta samhörighet i saknaden. För det värsta är ändå inte ensamheten. Det värsta är tomheten i att sakna mina vänner och släktingar utan att de vet om det. Känslan av att de tror att jag glömt dem. Men jag glömmer aldrig dig, det vet du väl? Jag tror du vet det. Därför känns det tryggare att skriva till dig. Att tänka på de andra gör att tomheten omkring mig växer. Så att skriva får bli som att tala med dig, fast med min inre röst. Att du inte svarar är kanske ingen fara, för du håller kanske bara på att somna bredvid mig. Så tänker jag mig det. Det kan gå fort att känna sig ensam. Men att fastna i det tysta mörkret är en omärkligt långsam process, som är svår att vända när den väl upptäcks. Som en groda som sakta kokas, fastnar man i sin egen sega sorgsenhet. Undrar hur många
Midnattsmötet Anastasia Bark Det är midnatt i den djupa skogen. Den majestätiska salen i herrgården är mörk, det enda som lyser upp rummet är de gotiska takkronorna med flammande levande ljus. Fönstren löper från golv till tak, golvet är av kal, vit marmor. Vid ett avlångt, svart bord sitter det tio gestalter: ett vampyrpar, en zombie, tre häxor – Margot, Hilda och Frida –, två spöken – en före detta slav och en före detta kung –, liemannen (utan lie) och Djävulen (med stor bokstav!). Framför de tio individerna står det bägare och koppar med olika drycker i. Även skålar med skorpioner och blodkakfat är framställda på rokokobordet. Det rödklädda vampyrparet dricker mörknat blod i sina gyllene bägare, Djävulen dricker tomatjuice, häxorna dricker örtte ur stora runda tekoppar, kungen och liemannen dricker rött vin ur stora tyngdlösa glas, zombien dricker ingenting (istället äter han en grön, möglig köttbit som Djävulen lyckats fixa fram) och spökena glufsar i sig kakor från de stora faten. Djävulen har försökt inleda mötet tre gånger genom att välkomna gästerna, men då alla gästerna är upptagna med att skvallra om dem som inte befinner sig i rummet för tillfället – till och med zombien försöker ta del av samtalet, men ingen kan uppfatta hans lidelsefulla bidrag – får Djävulen till slut harkla sig riktigt högt. Alla blir plötsligen tysta och lyssnar upp. Äntligen, tänker Djävulen. ”Godkväll, mina damer och herrar! Jag hälsar er hjärtligt välkomna till detta årliga midnattsmöte. Det är mycket som skall diskuteras så jag önskar att vi kunde börja i god tid, vi