Cassano Fredrik Wiklund
m
attan är mönstrad med röda medaljonger mot en ljus botten. Runt om löper
en bård dekorerad med fåglar och blommor. Mitt på den står en kvinna i en preussiskt blå klänning med en grupp barn som samlats runt hennes ben. När hon böjer sig ned mot dem, för att räcka över pappersduvan som hon nu håller fram efter att ha gömt den bakom ryggen, lägger sig den fotsida klänningen på golvet runt henne och skapar baktill en sådan perfekt rundad övergång att hon nästan liknar en staty fortfarande förenad med det material den mejslats fram ur. Flickan som tar emot duvan (hennes påskgula hårband är dekorerat med 7
små benvita liljor) niger först artigt och springer sedan, tätt följd av de andra, in i ett angränsande rum medan hon håller upp fågeln framför sig, som om de leker att den är en liten komet och att de tillsammans utgör dess svans. Kvinnan går nu bort till ett av de stora fönstren. Genom den vintriga allé som leder fram till huset promenerar två officerare sakta fram. Deras uniformer lyser i det grå januariljuset. En av männen gestikulerar ivrigt, han tycks vara i färd med att berätta något oerhört, men avbryter sig plötsligt när han får syn på henne där hon står i ett av de bågformade fönstren på den översta våningen och betraktar dem. Den andre hinner gå en bit innan han inser att kollegan stannat. Efter att ha vänt sig om och upptäckt att han står och vinkar upp mot huset, vänder han sig om igen och ser då kvinnan som i just det ögonblicket försvinner bort från fönstret. Jaha, säger han. 8
Hon går genom ett valv in i en stor salong. Direkt till höger, i en alkov, står ett ovalt bord i vars blanka yta reflektionen från en samovar omgiven av ett antal glashållare placerade på en silverbricka skapar en mångata i miniatyr. Det ligger även travar med böcker där, som antingen helt planlöst eller enligt en princip som för oss ännu är okänd, måste ha plockats ut ur bokhyllorna som omgärdar matgruppen, för här och var, utspritt över hela samlingen, skymtar både mindre och större öppningar. Hon fortsätter ut över rummets väldiga trägolv och kommer fram till en ljusblå fåtölj som hon försiktigt slår sig ned i. En likadan fåtölj står framför den öppna spisen en bit bort, liksom framdragen dit, där det, över ett av dess armstöd, ligger en slarvigt hopvikt filt. Alldeles ovanför hennes huvud hänger nu en målning vars motiv domineras av en kvinna som sitter i en gungstol i ett sparsmakat möblerat rum. Vi får inte se hennes ansikte, bara nacken 9
som blänker i det svala, flimrande ljuset som ger bilden en biklang av uppflammande sensommar. Huvudet är lite framåtlutat, som om det trycks ned av tystnaden där inne som känns så tung att den utövar en kraft fullt jämförbar med gravitationen. På väggen framför kvinnan på bilden hänger en målning med, som det ser ut, frukter på. Den kopparfärgade ramen är bara någon nyans ljusare än hennes hår. Och i det infallande ljuset – som över de upptrampade mattorna delas in av fönstrens rutmönster i åtta snett växande rektangulära fält av vilka de översta två nästan når fram till hennes fötter – stiger omärkligt dammet. Plötsligt faller hon i gråt och gömmer ansiktet i händerna. Snart tystnar hon dock, och efter att ha suttit så i säkert en minut, kanske ännu längre, när hon till slut kikar fram där bakifrån genom att vinkla upp handflatorna, upptäcker hon två av 10
barnen stå och betrakta henne, bekymrade och häpna på samma gång. Ett av dem (hon med hårbandet) höjer då långsamt sin högra arm och håller upp pappersduvan framför hennes ansikte. Flickan står kvar så, med armen utsträckt, tills kvinnan äntligen tar emot den. Hon skakar lätt på huvudet och ler, varpå barnen utbyter en blick, nickar och springer därifrån. Kvinnan ser på duvan och smeker tankfullt med sitt ena finger över dess huvud och nacke. Fågeln är målad vit förutom den ljusbruna näbben, kroppen är utklippt i ett tjockt kartongpapper efter en ritad linje som delvis fortfarande är synlig och i mitten har man gjort en skåra genom vilken ett fint vikt silkespapper trätts för att sedan vecklas ut till vingar. Hon lägger ifrån sig den på ett runt bord bredvid sig, vid foten av en stor fotogenlampa, och när hon tar bort sin hand ser hon hur rörelsen speglas i den blanka mässingen. Vad tyst det är här inne nu. Försiktigt, 11