det och ivern fredrik wiklund
ymer
79
I Ord och inga visor. Men vem är han egentligen, vårt vittne? Jag vet inte. Någon jag träffat på en fest för länge sedan, någon jag suttit bredvid på ett flygplan. Men det är inte viktigt. Allting är redan sagt. Det är däremot viktigt. Det är mycket viktigare. När allting redan är sagt kan ingenting längre förvåna, någonstans finns ett prejudikat, vilket det naturligtvis kan, kom jag på, jag sa fel. Men det gör ingenting. Kanske beror det på att jag skadade båda trumhinnorna i en dykolycka en gång, felsägningen alltså, jag vet inte. Jag vet, ursäkter, ursäkter. Jag vet ingenting. Jag är ovetande. Jag är lejonet i djurparken som somnat framför teveapparaten, alldeles tämjd, alldeles tam, jag är sodasifonen utan fungerande kolsyrepatron som man köpte på bakluckeloppis, jag är de oslipade hockeyrören som spelaren upptäcker är det först när matchen har börjat. Men jag är även den vita sandstranden som skuggas av skräckens svarta badboll, jag är killen i gitarraffären som visar
80
stjärnklientelet hur de ska spela, jag är vattentornet man passerar utan att förstå att det är ett vattentorn, man har inte undersökt saken, man är ovetande, jag är många saker, förstår ni. Just så, just så. Det är bra. Säg som det är. Bekänn. Tårarna. De är skatter. De är det röda i de vilda rödrävarnas pälsar. Förstorade kunde man inuti dem se varje liten stöld. Vill man det? Skulle man vilja det? Jag vet inte. Jag är ett foster. Jag befinner mig i ett fosterstadium. Jag är den lilla vinkande handen på ultraljudsbilden. Du förstår, jag förstår inte. Det är det. Det är mest det. Tappra försök, kan man väl kalla dem, mina ansträngningar, mina bemödanden, men knappast något mer, ett fåtal träklossar hinner jag stapla på varandra innan tornet faller och de olikfärgade bitarna sprids ut över parkettgolvet. Det är samma visa varje gång. Bilderna flyter ihop. Allt flyter ihop. Världen trippelexponeras. Lerduvan träffas av hagelsvärmen i sin bana och exploderar i ett litet moln. Objektet löses upp. Objektet undandrar sig observation. Objektet upphör att existera som objekt. Jag går bort till skjutbanan på kvällen och ser ut över fältet där skärvorna ligger spridda, bland miljontals andra. Jag står ute på gårdsplanen i den kalla vinternatten i bara skjortärmarna och håller upp en pusselbit mot stjärnhimlen. Ungefär så. Ungefär där. Det är en ständigt pågående kamp. Det är den inre intifadan. Det är – Såja, säger plötsligt Vittnet. Ajdå. Han är tillbaka. Typiskt. Mörka moln drar in över oss och i ett nafs sjunker temperaturen med flera grader. Lyssna på mig nu, säger han sedan, jag vill nämligen försöka förklara något för dig
som jag eventuellt inte gjorde tillräckligt tydligt förra gången. Åh, det är inte bara du, det är hela din generation, och de efterföljande också, och den efter den. För strängt taget är det det enda ni sysselsätter er med, åsikter. Förstörda av skola, television och allmän demokratiseringsiver tror ni verkligen att de betyder någonting. Titta, jag står här på ett torg upplyst med facklor tillsammans med några likasinnade med en penna i handen och slår ett slag för yttrandefriheten som är fin så länge alla säger sådant som är fint. Ja, men exakt. Åsikter är knallpulver. Åsikter är peruker. Man bär dem. Man går omkring i dem. Man gör sig av med dem. Åsikter är kläder köpta på postorder som inte passar. Det är fel storlek. Det är fel allting. Det spelar ingen roll. Ni orkar inte skicka tillbaka dem. Ni orkar inte byta. Ni gör dygd av nödvändigheten och använder dem ändå, och passar samtidigt på att kalla det revolt, uttråkade som ni är, då ledan är närmast total. Men önskelistor är alltid kul. Önskelistor är en smygimperalistisk all inclusive-charter till ett fattigt land. Jodå, tomten är vaken. Tomten har öppet dygnet runt. Tomten stoppar en tussilago i gevärspipan och förklarar på sitt trevna sätt med spritdoftande andedräkt att hotet om en rysk invasion inte är någonting vi borde ta helt på allvar eftersom en sådan väl vore lite i ofräschaste laget ändå. Krig är historia. Krig är krigsfilm. Våldet måste filtreras, i sin renaste form existerar det knappt, så obehagligt är det. Våld är boxning. Nej, era åsikter är bara ett led i er övriga skenindividualism, er positionering, som naturligtvis bara är på låtsas då den som på riktigt sticker ut inte
81
82
spelar spelet och därför är helt renons på myspoäng, som är en direkt förutsättning för att leken ska kunna fortsätta, skiljd från alla realiteter. Det är orden som är er verklighet, inte längre verkligheten, tyckandet ersätter själva sakfrågan och tar dess plats. Det är ingenting annat än ett litet mirakel. Måla om, klä världen i vackra ord och min skuld blir lättare att bära, sådant är ert korrektiv. Allt är språk. Allt är belysning. Reformerna ni förordar är bara en förlängning av era egna privilegier, så gränslöst naiva att de är dömda att stanna kvar i era egna huvuden, vilket ni väl också, sanningen att säga, hade lite på känn, hur som helst är humöret bättre nu och konsumtionen kan återupptas i full skala, ännu en gång. Och vänstern, den vackra, vad hände med den? Jo, det ska jag tala om, den är besegrad, det är vad som hände med vänstern. Vänstern är ett lämnat hem. Vänstern är ett fuktskadat eternithus femton meter från den nya motorvägen. Vänstern är en skrotad manskapsbod där en almanacka från 1975 hänger kvar på väggen i vilken någon ringat in veckorna för industrisemestern med röd tuschpenna och ovanför skrivit »Ned med Kuk-Bohman, republik nu!« med stora bokstäver. De alternativa produktionssätten har ni helt enkelt slopat och kapitalet har blivit norm. Optioner är helkul. Optioner är fyrhjulsdrivet. Optioner är snaps till lunchen. I stället skjuter man in sig på de mjuka frågorna, man är för allt som är bra och emot allt som är dåligt, man är behjärtansvärd i största allmänhet, man kokar sin piffiga gryta på rättvisesträvande rotfrukter, ekoodlad sparris, lite kvarblivna rester efter den gamla
vanliga ateismen, pacifismen och antirojalismen, samtidigt som de rika aldrig har varit rikare, samtidigt som de offentliga medlen i överfulla godsvagnar transporteras över gränsen i skytteltrafik, inte bara om nätterna, utan numera även i fullt dagsljus. Men verkligheten är den spenvarma mjölken på botten av träspannen. Verkligheten är bären ni kramar saften ur och som ni kan dricka först efter att ha tillsatt artificiellt sötningsmedel. Suketten är ert elexir. Er livsduglighet är noll. Jakt är barbari. Meat is murder. Algots Päls AB är ett problem på riktigt. Algot är ond. Algot borde ruineras. Algot borde hängas. Men fånga ett djur snälla, vi är hungriga. Nej, jag tänkte väl det, inga frivilliga anmäler sig. Men även om ni ville. Ni vet inte hur man gör. Ni vet inte ens att ni inte vet. Kunskapens ballong är minimal. Ytan mot okunskapen den omgärdas av är minimal. Jag skulle kunna fortsätta. Jag skulle kunna berätta mer. Jag skulle kunna hålla på hela dagen. Men du har redan slutat lyssna, jag ser ju det. Antagligen passerade jag någonstans en gräns. Jag upphörde att vara den gravt reaktionäre fyrtiotalisten som skriver en smula märkliga insändare med ett visst underhållningsvärde till att bli påfrestande på riktigt. Så ser det ut. Där har vi det. Men jag ska lugna ner mig nu, jag lovar... Jaha. Vad säger man? Jag tycker inte om honom. Hans ord känns så spetsiga på något sätt, så vassa. Han kallar sig ett vittne, men vad är det han säger sig vittna om? Jag vet inte det. Och den eviga puffande pipan, det långa stripiga skägget med stora tovor i, som pälsen på en ovanligt ovårdad hund, ungefär. Men kanske (antagligen) är det bara
83
84
ett av alla mina spöken det här (kalla det förstoringar om du vill, det går nästan lika bra), ingenting mer. Fast de är så verkliga. De framträder så tydligt. Jag sitter i min stol och ger mig iväg. Jag sitter i min stol och färdas bort. Sedan återvänder jag. Sedan är allt som vanligt igen. Men nu var det inte det jag ville prata om. Problemet, tror jag, är att det jag försöker åstadkomma, dit allt det här syftar, på så många sätt är motsatsen till en bild, motsatsen till en gestaltning. Men kanske är det möjligt ändå, om jag helt enkelt ger upp hela företaget och själva uppgivandet får tjäna som illustration, jag erbjuder, så att säga, den tystnad som uppstod när musiken tystnade, så här låter den... Frånvaron av det som en gång var, det som en gång fanns, den långa tystnaden efteråt, blir frånvaron jag samtidigt uttrycker, inte bara genom att misslyckas att beskriva den, utan även genom att i detalj beskriva själva försöket, själva misslyckandet. Orden blir något »i stället för«, symboler som inte har något att symbolisera, butiksskyltar som monterats ned på grund av att verksamheten upphört, jag står och håller i en som det står »gästgifveri« på som jag hittade i en kartong märkt »diverse« på en loppmarknad, en spegel utan spegelglas, en liten påminnelse om att ingen spegling längre sker. Ja, kanske. Som en multiplikation med två negativa tal, minustecknen tar ut varandra, var det inte så? Eller så vandrar vi längs tallinjen, den kritade spikraka linjen dragen tvärs över fälten, rakt genom buffelhjordarna och renflockarna, rakt över de fikande samernas solvarma snöskotersitsar, i ett nytt nolläge där inga koor-
dinater längre ritas in, i en omgivning som väl knappast kan beskrivas som »flack« om ingen som helst variation erbjuds? Vilken fråga. Jag vet inte hur jag ska besvara den. Och i vilken riktning ska jag gå? I vilken ände finns pilen, finns det över huvud taget en pil, och i sådana fall, är den fortfarande aktuell, linjen kanske är dragen hela vägen runt, som kring ett klot, man befinner sig på ett klot, man rör sig i själva verket i en cirkel, och i sådana fall, och om man visste att så var fallet, skulle det i praktiken förändra något? Jag vet inte det heller. Men det spelar ingen större roll. Det förändrar ingenting i sak, så mycket vet jag i alla fall. Allt ska fortsätta. Man tar ett steg och sedan ytterligare ett. Det är så det fungerar. Det är så det alltid har fungerat. Det är evigt. Man glömmer sina små avvikelser och det gäller att inte hamna på efterkälken, det ser inte bra ut och rykten är en realitet, att ifrågasätta är att kokettera och man misstänkliggörs lätt. Ungefär så ser det ut. Men man överför bara sin egen ängslighet då. Utsagan blir dubbel. Utsagan blir övertydlig. Det gör ingenting. Den som förstår, ska förstå. Så har det alltid varit. Det är evigt. Men att vandra ovanpå detta plan, detta platta plan, jag skojar inte, det är ett helt platt plan, det sviktar litet, det är av plywood, i det skarpa skenet, men det är inte solen som skiner, ljuskällan är en annan, man har låtit montera upp stora lysrörsarmaturer i långa rader, i tystnaden, nej, inte så, inte i tystnaden, spridda ljud kan fortfarande höras, inte ofta, ibland, här och där, men dämpade, just det, dämpade, som genom madrasserade väggar, jag håller snäckan mot mitt öra, jag
85
andas så tyst jag bara kan, bortom alla sammanhang, efter alla utsagor. Någon borde beskriva hur det är. Någon som går före. Någon som återvänder med rapporter. Bristen på variation är påfallande, ungefär så kunde det låta. Ingen tid kapslar in det som sker. Den är upphävd. Tiden är upphävd. Allt tycks hända ändå, utan att egentligen hända. Det är mycket märkligt. Allt faller, utan att falla.