Trogen mot sin vilja. Erotiska dagboksblad Johann Wolfgang von Goethe
Översättning och inledning Bengt Anderberg
•
det är ett ord, som ständigt återvänder, att mänskohjärtats djup kan ingen loda, att så i hedna som i kristna länder som syndare vi äro lika goda. Välan, så låt oss ta varandras händer och ingen evig sanning där förmoda; ty om än frestaren vår svaghet finner, så händer det likväl att dygden vinner.
Jag färdades långt fjärran från min kära, av jordiska bekymmer sluten inne, men vad jag än förvärvat och fått lära, så bar jag henne ständigt i mitt sinne. Som himlen emot kväll ses stjärnor bära, vars glans oss hänför likt ett kärleksminne, var kväll jag skrev, när dagens larm mig lämnat, ett dagboksblad, för hennes ögon ämnat.
11
På hemväg var jag nu, men måste stanna: min vagn var sönder. Än en natts försening! Nu fick ej längtan hem mig övermanna, förtret och ilska voro utan mening. Likgiltigt hörde smeden mig förbanna min otur och hans tröghet i förening. Han sökte tyst att vagnens skador bota. Vad återstod? Att vänta och att knota.
Jag gick mot värdshusskyltens gyllne stjärna och fann det lilla huset nog så drägligt. En flicka kom, en sällsynt fager tärna, med ljus i hand. Vårt hjärta är bedrägligt! Här, tänkte jag, jag övernattar gärna, här kommer jag att trivas outsägligt. Så syndaren, som utan fäste svävar, vävs in i Skönhetens subtila vävar.
13
Med bok och bläck jag slog mig ned vid bordet och tänkte åter några sidor skriva som ofta förr, när allt var stilla vordet, att min och min förtrognas glädje liva. Men hur det var, jag fann ej rätta ordet, det gick så trögt att dagen återgiva. Den vackra flickan kom med aftonvarden, behagfullt, lätt och graciöst hon bar den.
Hon talar. Blicken snabbt mot mig hon vänder, för varje ord behagar hon mig mera. Jag ser på hennes armar, hennes händer, som skickligt hönan på mitt fat tranchera – vad allt, som elden i vårt inre tänder! De heta ögonkasten bli allt flera, jag springer upp, jag omfamnar den lilla; med handen mot mitt bröst hon viskar stilla:
15
»Nej, vänta, vänta! Tant är ännu vaken, hon räknar var minut jag borta dröjer. Hon misstror mig i allt, den gamla draken, och för det minsta söl hon käppen höjer. Men lås ej dörren och lägg ej på haken; vid midnatt kommer jag, när intet röjer vår hemlighet!« Och borta är hon redan; som tjänsteflicka blott tillbaka sedan.
Nej, mer! En rodnads purpurskyar sväva på kind och hals, i ögats eld jag spårar en kärlekslängtan som hon ej kan kväva, där mötas sällsamt leenden och tårar. Hon talar ej, men tusen suckar häva den ljuva barmen, som min blick bedårar. Och när hon intet mer att göra finner, helt tveksamt går hon, ser sig om, försvinner.
17
När midnatt slår, och hus och gator tiga, den breda sängen jag förstulet prövar som snart vi skola till vår kärlek viga; min hand till varje trakt av bädden strövar. Nu hör jag henne uppför trappan stiga. Hon kommer in. En hastig kyss jag rövar, jag smeker hennes bröst, hur hjärtat klappar! Jag trevar efter dräktens band och knappar.
Hon gör sig fri: »Du måste höra på mig, som främling vill jag inte hos dig vara! Du kanske tror att vem som helst kan få mig, men det är fel, jag vet att mig försvara mot varje man, som dristigt söker nå mig. Dock, inför dig jag lyst till hjärtat bara, som vid din första anblick hördes säga att din jag var, att dig jag ville äga.
19