musikhistorien och albumet som format. Det här är bok #5 i serien.
ALBUMSERIEN #5
ISBN: 978-91-985423-4-9
A L B U M S E R I E N är en hyllning till den svenska
#5
Noice
Tonårsdrömmar
»Jag gick i lågstadiet. Jag hade inga kompisar. Och så en dag kom mamma hem med musik. En kassett med Noice och en med Gyllene Tider. Jag fastnade direkt för Noice. Där fanns det farliga som jag suktade efter. ›Hit med lite farligheter!‹ skrek hela min ensamma lilla varelse. Och Noice hade allt det. De sjöng om livet ute på stan. Nere i tunnelbanan. Om att känna sig utanför och utstirrad. Om att vilja ha något mer. Om att inte passa in.«
L I N DA S KU G G E har sedan nittiotalet varit en av landets mest kända krönikörer i bland annat Expressen och Aftonbladet. Hon har även skrivit flera romaner, barnböcker, novellsamlingar och fackböcker.
Substans Substans : :
LINDA SKUGGE
Noice
Tonårsdrömmar LINDA SKUGGE
Substans :
A L B U M S E R I E N #5 © Linda Skugge och Substans, 2021 www.substans.nu Omslagsfotot och bilden på s. 36–37 är tagna av Curt Hansson. Omslagsform och typografi: Eva Wilsson Sättning: Anna Bäfverfeldt Tryck: Elanders, Stockholm 2021 ISBN: 978-91-985423-4-9
LÅTLISTA
A I natt e hela stan vår 2:26 En kväll i T-banan 3:43 Jag vill inte va (som alla andra) 2:06 Nina 3:07 Du e inte man 3:37
B Television 3:21 Rock’n’roll å droger 2:40 Jag kommer inte in 2:44 Jag är trött på tonårsdrömmen 1:56 Din tid kommer också 2:46 Nu bryter jag upp 4:23
HIT MED LITE FARLIGHETER!
Vi var nog många som älskade Ronja Rövardotter just för det där härliga utropet. Det var inte bara dess innebörd som gav oss rysningar av välbehag, utan också hur hon sa det. Med en desperation som rymde så mycket på en och samma gång: längtan, glädje, förhoppning, tristess. Just tristessen var nog det som jag kunde relatera till allra mest, hos Ronja och alla andra som strävade efter något mer, något större, något … ja, farligare. Livet kan inte bara vara så här futtigt. Det kan inte vara meningen att man ska vara så här uttråkad. Det måste finnas något där ute. Några som är som vi. Som vi kan skratta med. Som vi kan göra en massa olämpliga saker tillsammans med. Utmana. Utmanas. Vi har tråkigt, vi vill bort, vi trivs inte där vi är, vi vet att vi har mer att ge, vår fulla potential utnyttjas inte. Ronjas enda sätt att fly var att ge sig ut i skogen, med dess #5
vildvittror, grådvärgar, rumpnissar, skumtroll och de underjordiska. Men även om de underjordiskas psykedeliska touch hade en viss dragning lockade inte skogen eller naturen mig alls. Nej, jag ville till staden! Först Stockholm, sedan Berlin, sedan New York, sedan vad som helst – bara det inte var Stockholmsförorten där jag bodde. Min allra första skiva var Noices Tonårsdrömmar. Många av mina nuvarande vänner berättar om hur de tvingades ta bussen från den minimala, gudsförgätna håla där de växte upp, till en annan håla och den enda butik som saluförde skivor, för att köpa någon märklig daf -singel. Så var det inte för mig. Nej, min första skiva var inte någon cool vinyl, utan en kassett. Som min mamma köpte till mig. På Expert i Sollentuna centrum. Förmodligen måste hon ha frågat någon av grabbarna i butiken, för hon lyssnade aldrig på musik, kanske på sin höjd någon Abba-låt på nyårsafton. Jag gick i lågstadiet. Jag hade inga kompisar. Och så en dag kom alltså mamma hem med musik. En kassett med Noice och en med Gyllene Tider. Jag fastnade direkt för Noice. Där fanns det farliga som jag suktade efter. »Hit med lite farligheter!« skrek hela min ensamma lilla varelse. Och Noice hade allt det. De sjöng om livet ute på stan. Nere i tunnelbanan. Om att känna sig utanför och utstirrad. Om att vilja ha något mer. #6
Om att inte passa in. Medlemmarna i Noice var själva rätt unga när den första skivan släpptes år 1979. Bandet bestod då av basisten Peo Thyrén, trummisen Robert Klasen, Freddie Hansson på keyboard och Hasse Carlsson som sjöng och spelade gitarr. De brukade ses och repa i Robert Klasens föräldrars garage i Gustavsberg utanför Stockholm och alla spelningar fick ske på helger när de inte gick i skolan. De flesta som gillade Noice hade Hasse som favorit. Men det var Freddie som var föremål för mina heta drömmar. Han var den ultimata killen för mig. Ingen trist förutsägbar pretty boy, utan farlig och konstig. Allt som var konstigt tilltalade mig. Det som krävde lite mer. Och som förmodligen var lite skadat och kantstött. Förkärleken för struliga och trasiga män, som jag likt en naiv idiot trott att jag skulle kunna »rädda«, är något jag tillskriver mitt unga jags allra första kärlek. Freddie. Mmm! Från Noice var steget sedan inte så långt till världen. Tack vare Tonårsdrömmar låg plötsligt hela världen för mina fötter. Magnus Uggla, omd , The Human League, The Cure – pärlbandet av all underbar musik tog aldrig slut. Gary Numan. David Sylvian. Alla missförstådda och knäppa. De som var som jag. Trots vår totala ensamhet visste vi att vi besatt något #7
som ingen ännu upptäckt. Vi visste att det fanns fler som vi där ute. Det gällde bara att packa väskan och ge sig ut och leta. Och till sist fann vi varandra. I boken Ett bedårande barns bekännelser skriver Peo Thyrén: »Jag tänkte tillbaka på hur jag några år tidigare satt i min storasyster Eva-Maries rum och bläddrade i hennes skivsamling. Där var ›Hunky dory‹ med David Bowie, ›Transformer‹ och ›Rock’n’roll animal‹ med Lou Reed och ›Mott‹ med Mott The Hoople. Det var där jag bestämde mig: en dag skulle jag själv stå på en scen och göra samma sak som mina idoler. Det var där drömmen föddes.« För Peo Thyrén följde sedan en rad språkresor till London och övriga Storbritannien, där allt som krävdes för att slå igenom som svenskt punkband fanns: Sex Pistols, The Clash, spetsiga skor, chelsea boots, nitbälten, säkerhetsnålar, attityden. »Hela livet låg framför oss. Hela världen väntade på oss. Allt nu.« Allt nu. Så väljer jag att sammanfatta min kärlek till Noice. Jag har Noices musik att tacka för att jag lyckades ta mig så mycket längre än jag någonsin vågat drömma om.
#8
TONÅRSDRÖMMAR MED PEO THYRÉN
Inför intervjun med Noices musikaliska motor, Peo Thyrén, är jag inte bara grymt nervös utan jag hoppas också i smyg på att han ska föreslå att jag ska komma hem till honom för att lyssna igenom hans stora skivsamling. Kanske följt av en biltur runt den lilla bruksorten Gustavsberg, där han visar mig alla ställen där hans drömmar om ett liv på de stora scenerna föddes. Alla platser han med fokuset hos en elitidrottare lyckades lämna, för att skapa det liv han ville leva. Men så lamslogs världen av en pandemi och mina drömmar och planer slogs omkull. Jag fick i stället nöja mig med att intervjua denne begåvade och spännande låtskrivare via länk. Vi snackade om Noices debutskiva Tonårsdrömmar, albumet med det numera ikoniska omslaget, där de blott tonåriga pojkarna i Noice sitter nere i Gamla stans tunnelbana och den på väggen sprayade låttiteln är så nygjord att färgen rinner. #9
Stockholmsversionen av punken som funkade. Som tog dessa killar exakt så långt deras drömmar nådde.
I natt e hela stan vår peo thyrén: Vi skulle skriva en punkig låt som skulle kunna
funka bra live. Den sorts låt jag hade i åtanke var något åt samma håll som Sham 69:s låt »Hurry Up Harry« eller »Borstal Breakout«. Jag ville ha den typen av energi. Och sedan var det så att Hasse Carlssons brorsa Rolle (han spelade i ett band som hette Sane) hade skrivit en låt som hette »Bara för en kväll«. Jag fick nog idén till »I natt e hela stan vår« när jag hörde deras låt, och gjorde en liten variant på den när jag skrev refrängen. linda skugge: Blev han sur då? pt: Hans låt var nog mer romantisk, så det var två helt olika
typer av låtar. Ett år tidigare skrev Magnus Uggla en låt som hette »Vittring« och där finns ett uppenbart släktskap. Jag hade ett tidningsklipp uppsatt på väggen med kids som var ute och gjorde upplopp på stan, och den känslan ville jag få med i låten. ls: Har du varit öppen med hur inspirerad du var av »Vittring«? # 10
pt: Nej, jag har inte nämnt det men det är ju uppenbart.
Jag var väldigt förtjust i Uggla och lyssnade massor på honom ända från första skivan och fram till runt 1980. Det var ingen hemlighet att vi gillade hans grejer.
En kväll i T-banan pt: Vi ville göra en låt med samma driv och typ av beat som
i Mott the Hooples version av Lou Reeds »Sweet Jane«. Det skulle vara samma sorts riff – men inte exakt samma. Och Uggla hade ett liknande riff i en låt som heter »Jag skiter«, där han i refrängen sjunger »Jerry, tänk på din framtid«. Jag tror vi båda snodde det från »Sweet Jane«. Först det där riffet och sedan ackorden, det är ju e, h och a. Och ciss-moll. Och det där mollackordet var det som skulle bryta av, så att det inte blev exakt samma som i »Sweet Jane«. Så jag började med det riffet och senare, egentligen först när vi spelade in låten, dök den där slingan från Närkontakt av tredje graden upp. Det var en melodislinga som de använde sig av i filmen för att locka till sig lite aliens, helt enkelt … ls: Haha! pt: Så där »du du du«. Jag hade läst i en bok att de gjorde
ett experiment där de testade den där slingan för att se vad # 11
musikhistorien och albumet som format. Det här är bok #5 i serien.
ALBUMSERIEN #5
ISBN: 978-91-985423-4-9
A L B U M S E R I E N är en hyllning till den svenska
#5
Noice
Tonårsdrömmar
»Jag gick i lågstadiet. Jag hade inga kompisar. Och så en dag kom mamma hem med musik. En kassett med Noice och en med Gyllene Tider. Jag fastnade direkt för Noice. Där fanns det farliga som jag suktade efter. ›Hit med lite farligheter!‹ skrek hela min ensamma lilla varelse. Och Noice hade allt det. De sjöng om livet ute på stan. Nere i tunnelbanan. Om att känna sig utanför och utstirrad. Om att vilja ha något mer. Om att inte passa in.«
L I N DA S KU G G E har sedan nittiotalet varit en av landets mest kända krönikörer i bland annat Expressen och Aftonbladet. Hon har även skrivit flera romaner, barnböcker, novellsamlingar och fackböcker.
Substans Substans : :
LINDA SKUGGE