© Emma Holmgren 2021 Utgiven av Parus förlag Formgivning omslag och inlaga: Emma Holmgren Omslagsbild: Nikola Stankovic Krumelur: Khabarushka/Shutterstock.com Tryck: Print in Baltic, Litauen 2021 ISBN: 978-91-985288-6-2 Första upplagan, första tryckningen
Våga leva igen – efter utmattningssyndrom
EMMA HOLMGREN
www.parusforlag.se
Våga leva igen
Är det så här det känns att leva? Har jag glömt hur det var? Det är tidig junimorgon. Mjuka vassvippor ramar in gångvägen och Mjörns vatten vilar under en klarblå himmel. Min amerikanska cockerspaniel nosar ivrigt mellan stenar och grästuvor innan hon bestämmer sig för att vi ska framåt. Fort ska det gå! Jag hakar på. Tar sikte på en röd förrådsbyggnad och börjar springa. Stegen är förvånansvärt lätta under mig. När vi kommer fram till förrådet saktar vi in och svänger av mot stranden. Minosh tar några skutt ut i det kalla vattnet. Jag blickar ut över sjön. Allt är stilla. Även inom mig. Jag önskar att jag hade haft en flaska vatten, men det är också det enda jag skulle behöva. Ingen ”livlina” som kan köra mig de kilometer som är kvar att gå, ingen som övertygar mig om att de ökade hjärtslagen inte innebär livsfara. En promenad för sju år sedan susar förbi i minnet. Min man som frågar om han 5
ska köra mig hem i barnens sulky, för att min energi inte ens räckte till en kilometer. Efter det blev ett kvarter för långt att gå. Matta ben, hjärtat som hoppade i bröstet och den välkända ångestklumpen i halsen. Jag skapade ett kontrollbehov, var tvungen att veta var jag var och hur långt det var kvar. Det höll i sig i flera år, trots att jag gjorde tappra försök att utmana mina rädslor och lita på min kropp. Rädslan blev extra tydlig vid ett tillfälle då vi besökte Skurugata utanför Eksjö. En enorm bergsskreva där 35 meter höga bergsväggar tornar upp sig utmed ”gatan” som bildats i mitten. ”Det är en mäktig syn att stå längst nere i Skurugata och se upp på bergsväggarna med all sin mystik och skönhet”, informerar hemsidan. Jag tittade upp på bergsväggarna och kunde inte känna något annat än rädsla. Insåg att jag aldrig skulle kunna ta mig därifrån när jag väl börjat gå. Och om jag inte fixade det, skulle min man orka bära mig? Kanske om han och pappa turades om? De andra undrade varför mitt tempo var så högt. Jag skyllde på hunden som ivrigt drog i kopplet, men sanningen var att jag behövde veta att jag skulle orka hela vägen. Åttahundra meter över lösa stenar, klippblock och omkullfallna träd. Uppför backar som var så branta att jag knappt fick luft. Att så snabbt som möjligt få komma ut på andra sidan Skurugata var det enda sättet att hålla ångesten i schack. Jag blickar ut över sjön och känner en sådan lättnad över skillnaden som är nu, både i kropp och själ. Idag vill kroppen springa och förra veckan gick jag ensam i en okänd skog. Hade ingen aning om var jag befann mig
eller hur långt det var kvar. Inte en tanke på ångesten, bara lugn och närvaro bland träden. Starka ben som bar mig över nedtrampade stigar och slingriga rötter. Det kan bara beskrivas med ett ord – frihet. Minosh och jag lämnar stranden och går vidare över den varma asfalten. Utmed Säveån ligger rader av båtar förtöjda och ännu ett vemodigt minne kommer till mig. Dotterns åttonde födelsedag. Jag hade blivit sjuk samma månad, men en picknick på sjön är väl rimligt att man klarar av? Det var längesen jag körde båten och min man, mest van vid segling, tog över ratten. Jag tyckte att han var för hetsig när han gasade på för att backa ut i åns strömma vatten. Stresspåslaget drog igång. Vi hann knappt puttra ut från piren innan ångesten var ett faktum. Jag ville inte sitta fast på sjön i någon jävla motorbåt! Vi vände tillbaka in. Ledsna barn i orangea flytvästar och solblekt hår. En grinig man som inte längre ville styra. Dotterns födelsedag var förstörd och mitt hjärta brast. Jag klarade inte ens en dag på sjön, jag kände mig så trasig. Minosh tittar upp på mig när vi passerar Ångbåtsvarvet och pappas båt. Den glänser vit i solen under det blå kapellet. Det är mest min bror som är ute med båten numera. Jag försöker känna efter om jag saknar det, men jag vet inte längre. Jag har förenklat livet, kanske ingår det då att inte ha en båt att ta hand om? Mina steg är starka och trygga, jag nästan studsar fram i mina svarta Nike-skor. När jag svänger in under tunneln till vår långa gata så springer vi igen. Nu är det hunden som hakar på mig. 7
När jag kommer hem gör jag ett avslutande sommarinlägg på mitt Instagramkonto @emmasbok. Tillsammans med Facebooksidan ”Våga vara rädd – en sida om utmattningssyndrom” har det blivit ett forum för igenkänning, stöd och kunskap, men det senaste halvåret har inläggen sinat. Jag har inte längre stressande upplevelser och symtom från kropp och knopp att dela med mig av och då kanske jag inte har något att ge alla mina tusentals följare? Jag får fina svar, de skriver att de vill läsa om det friska. För att det är stärkande och inspirerande att se att det är möjligt att läka. De tackar för mina tidigare böcker som har betytt så mycket, och plötsligt vet jag – jag har en bok kvar att skriva och det är den här. Våga leva igen – efter utmattningssyndrom.
8
Läkande sömn
Jag kryper ner under täcket och förundras över hur mjukt det känns mot kroppen, hur len huden på mina ben känns när jag rör dem mot varandra. Jag rullar över på sidan och blundar. Kan inte minnas sist det kändes så här – det är skönt att lägga sig. Det var så längesen min säng var mjuk och omfamnande. Sömnen har varit hotfull, jag har undrat om jag ska vakna igen. En trött hjärna har närmare till ångest och mina värsta stunder har varit på kvällen. Ensam har jag andats mig igenom ångestattacker när min man varit på turné och spridit dansglädje till publiken. På varsin sida om mig har mina döttrar slumrat, ovetandes om att all trygghet lämnat deras mamma. Ett par gånger har jag lämnat dem sovandes med sin pappa och kört in mig själv till akuten. Suttit i det kvava väntrummet och undrat om jag tar en plats från någon som behöver den bättre. Den eviga väntan på provsvar i ett slitet patientrum. 9
Är det så här det känns att leva? Har jag glömt hur det var? Sju år efter sitt utmattningssyndrom berättar Emma personligt om livet som är nu. Om trygghet, mod och ny energi. Men också om hjärnspöken, förvirr ande tandborstar och ambulansbesök. Våga leva igen är den fristående uppföljaren på Emma Holmgrens första bok Våga vara rädd som sålt i 15 000 exemplar och beskrivits som en av de bästa böckerna om utmattningssyndrom. I denna bok är det Emmas personliga berättelse som är i fokus, för att ge hopp om det friska livet efter ett utmattningssyndrom.
”Det finns en kraft och något lugnande i igenkänningen som den här boken ger. När jag var sjukskriven läste jag böcker om utmattning men tänk om jag hade fått läsa Våga leva igen. Den hade gett mig hopp om att det faktiskt finns en väg tillbaka.” Manuskonsult Erica Eklund Parus förlag
ISBN: 978-91-985288-6-2