9789198525120 by Smakprov Media AB

Den gudomlIga famIljen

Den gudomliga familjen är en idéroman om de långtgående konsekvenserna av att Gud straffade historiens första feminist Lilith och skapade en ny kvinna åt Adam.

ANNA LÖFDAHL

Den egensinniga Lilith var Adams första hustru. Deras lika starka viljor ledde till osämja och gräl i Paradiset, så Lilith lämnade Adam. Då skapade Gud en ny kvinna av Adams revben: Eva. Nu lever Eva och Adam villaliv med barn och när Eva upptäcker att Adam är notoriskt otrogen skakas deras tillvaro i grunden. De andra i mytens dysfunktionella familj dras in i Evas och Adams livskris och uråldriga familjemönster väcks till liv. Lilith vill att jordens mesiga revbenskvinna ska försvinna för gott. Gud vill, som vanligt, att Eva ska förlåta Adam och Djävulen vill att Gud ska inse sin egen historiska skuld. När Lilith lockar ut Eva på äventyr börjar det dysfunktionella familjemönstret falla samman. Men vem avgår med segern?

Det blir ett tillhåll för ökendjur och hyenor, en plats där gastar möts. Där håller också Lilith till och finner en plats att vila.

Jesaja 34:14

Vem är hon som strålar som morgonrodnaden, skön som den vita månen, fullkomlig som den heta solen, skrämmande som stjärnornas här?

Höga visan 6:10

GUD: Det här är berättelsen om när allt gick åt helvete.

LILITH: Det här är berättelsen om när jag återställde ordningen.

DJÄVULEN: Det här är berättelsen om när min älskade fick sitt liv tillbaka.

EVA: Det här är berättelsen om när jag återfann min förlorade eld.

ADAM: Det här är berättelsen som jag inte vill vara med i. Alls.

KAPITEL 1

Vid foten av berget Stora Zemret, på en liten klippavsats, satt Lilith som vanligt och blickade ut över den vidsträckta dal som hon gett namnet Nekelech. Dalen låg västerut, och om vatten, sol och vind hade funnits här hade Nekelech varit ett hav. Två nakna bergstoppar reste sig ur bergsöknen, märkligt skira, som jättelika torn av spröd krokan. Lilith hade döpt dem till Lilla och Stora Zemret, liksom hon hade namngivit alla större och mindre landmärken, alla platser, utmärkande särdrag och skiftningar i Landet utan återvändo, med samma omsorg som kärleken till ett barn. Landet hade hon döpt till Sem’lek Asrab. Här, i Landet utan återvändo, satt Lilith av sitt straff, glömd av Gud, Adam och människorna. Hon och platsen var förbannade av Gud. Om Lilith började gå åt ett håll, kom hon alltid tillbaka till samma plats. Hon hade gjort det lika många gånger som det fanns droppar i jordens alla regn. Och varje gång hade hon hoppats att hon skulle se en ny bergsformation, en ny horisont, något hon inte kände igen, beträda främmande mark och vandra bort mot friheten. Men förbannelsen hade inte släppt sitt grepp. Den enda frihet hon hade – om det nu kunde kallas frihet – var att när solen gått ned på jorden, i skydd av mörker och skuggor, vandra in och ut ur människornas medvetande och hemsöka och sätta skräck i dem. Det var mycket länge sedan hon hade gjort det. 15

Till Landet utan återvändo var hon förvisad sedan evinnerliga tider. Istället hade Eva fått hennes plats i historien. Många visste inte ens vem hon var. Lilith, Adams första hustru. Mänsklighetens minne var kort, men händelserna vid tidernas begynnelse var djupt ristade på väggarna i hennes egen minneskammare: Och Herren Gud skapade då Lilith, den första kvinnan, av jord, på samma sätt som han hade skapat Adam. Snart började Adam och Lilith att gräla med varandra. Hon sa till honom: ”Jag vill inte ligga underst!” Han sa till henne: ”Jag vill inte ligga underst, utan överst, för du är menad att ligga underst och jag att ligga överst.” Hon sa till honom: ”Vi är båda jämlika, eftersom vi båda är skapade av jorden.” Men de lyssnade inte till varandra. Gud såg Adam och Lilith träta bortom försoning i sin skapelse, och när Lilith sedan, vilket Gud aldrig förlät, lämnade Adam, fann sig Gud snabbt. Han förbannade Lilith, förvisade henne från faderskärlek och tvåsamhetens tänkta lycka, livet i Paradiset och den viktiga rollen som urmoder åt jordens alla döttrar. Hennes enda brott: en längtan att vara sig själv. En längtan Gud lagt ned i hennes hjärta. Adam försökte att med våld tvinga henne till lydnad och när Lilith såg detta, uttalade hon i raseri Guds magiska namn, steg upp i luften och lämnade Adam. Hon hade många gånger valt att stanna, men dagen Adam begick våld mot henne lämnade hon honom omedelbart. Vad 16

hade han trott? Adam hade drabbats av storhetsvansinne av att vistas i Guds närhet. Adam ville inte längre ha en fri själ vid sin sida. Adam stod i bön inför sin Skapare och sa: ”Kvinnan du har gett mig har övergivit mig!” Och Herren Gud skickade genast änglarna Senoy, Sansenoy och Semangelof att hämta Lilith tillbaka. Och Herren Gud sa till Adam: ”Om hon kommer tillbaka så är det bra, men om inte, måste hon ta på sig att hundra av hennes barn ska dö varje dag.” Änglatrion fann Lilith vid Röda Havet, där otaliga liderliga demoner bodde, till vilka Lilith födde över hundra Lilims om dagen. ”Återvänd till Adam utan dröjsmål”, sade änglarna, ”eller så dränker vi dig!” De ord Lilith ville höra; ”Adam älskar och behöver dig! Du är hans kvinna och jämlike i allt!” kom inte över änglarnas läppar, så Lilith stod fast vid sitt beslut. Hon sa till dem: ”Lämna mig! Jag var inte skapt för något annat ändamål än att skada barn, åtta dagar efter födelsen för pojkar och tjugo dagar efter födelsen för flickor.” När änglarna hörde detta pressade de henne ännu mer att återvända. Lilith sa: ”Jag svär, vid den levande Gudens namn, att om jag ser er eller er bild på en amulett, har jag ingen makt över just det barnet.” Och hon tog på sig att varje dag måste hundra av hennes barn dö. Bilder av en avlägsen framtid hade flimrat förbi Liliths inre blick. Nyfödda flickor som lämnades att dö. Flickfoster som 17

aborterades. Oönskade redan i moderlivet. Döttrar i giftasvuxen ålder som dödades av sina egna fäder. Oönskade i livet. Döttrar vars liv helt saknade värde. Deras längtan och vilja drog skam över familjen. Därför måste de dö. Kvinnor med vanskapta underliv. Det allra heligaste, i männens och traditionens våld. Knivar som skar. Unga kvinnor som skrek. Misshandel till döds. Våldtäkter till döds. Utan ände. Utan slut. Allt medan världen såg på. Lilith stod skräckfylld och förtvivlad inför dessa syner, men vek ändå inte från sitt beslut. Kärleken som Adam och Gud ville ge henne hade villkor. De älskade henne endast om hon uppfyllde dem. Den sortens kärlek kunde Lilith leva utan. Varpå Gud och Adam hjälptes åt att sudda ut alla spår efter Lilith i Paradiset. Men för Adam fann Gud inte någon hjälp, sådan som anstod honom. Då lät Herren Gud en tung sömn falla på mannen, och när han hade somnat, tog han ut ett av hans revben och fyllde dess plats med kött. Och Herren Gud byggde en kvinna av revbenet som han hade tagit av mannen, och förde henne fram till mannen. Då sade mannen: ”Ja, denna är nu ben av mina ben och kött av mitt kött. Hon skall heta maninna, ty av man är hon tagen.” Den nya kvinnan fick namnet Eva, och var från första stund alltid mystiskt förbunden med Adam – inte med sig själv. Adam höll med Gud, Eva teg och Lilith förvisades till en öken så vidsträckt och avlägsen att hennes skrik inte kunde höras. 18

Gud dömde henne till evigt liv som hondjävul, och gjorde hennes öde till en undermedveten, molande rädsla hos alla människor som någon gång övervägde att motsätta sig normer och auktoriteter. Vad hade det tjänat till? Lilith vilade sin blick i den vidsträckta dalen. Oräkneliga gånger hade hon återvänt till historien om sig själv, utan att egentligen finna några svar. Bortom dalen Nekelech reste sig ytterligare ett brant, grått berg – det var Uma Ayrad. Norr över sträckte sig berget mer sluttande upp och blev till den stora bergsplatån Aikaplakarak. Lilith reste sig upp. Hon borstade bort den finkorniga sanden, likt grå aska, från sin svarta, fotsida klädnad. Med jämna mellanrum sträckte hon på benen och vandrade längs med väl upptrampade stigar genom Landet utan återvändo. Hon kunde gå dem i sömnen, hon kunde blunda och förklara in i minsta detalj vad som fanns runtomkring henne. Hon var utled på sina förbannade promenader. Hon vandrade bort från foten av Stora Zemret och en tanke for genom hennes huvud. Kanske var det just idag som vägen mot friheten skulle uppenbara sig? Kanske var det just idag som en ny horisont skulle breda ut sig framför hennes trötta blick? Hon skakade på huvudet åt den oväntade tanken. Samtidigt förstod hon att ta tillvara de få tecken på motståndskraft som kom till henne nuförtiden, och ett leende for snabbt över hennes ansikte. Hon ökade farten. Den raskare takten fick det fotknölslånga svarta håret att fladdra lätt bakom henne. Gestalten avtecknade sig mot de grå bergsmassiven, en ensam rörelse, i allt det stilla19

stående. Hon gick österut, mot de avskräckande slätterna, fyllda med sand och åter sand – Mukara, Kashud, Bagrum och Ikrek. När Lilith såg ut över dessa vidder avslöjade sig Landet utan återvändo i varje ögonblick i hela sin monotoni. Landskapet var outhärdligt enformigt och den eviga tystnad som rådde drev varelser till vansinne. Hos en människa skulle den allra kortaste vistelse här väcka en fasansfull och outplånlig känsla av yttersta tomhet. Att bli överrumplad av en sandstorms piskande vindar, att bli solstekt på dagen eller plågad av kölden på natten, att skräckfylld rygga för ormar, spindlar, skorpioner, framstod som en underbar, lockande dröm, jämfört med denna entoniga tillvaro, där frånvaron av allt hade hånskrattat mot Lilith i en evighet. Med tiden hade Sem´lek Asrab ändå kommit att bli en plats som Lilith tålmodigt älskade. Den lena, kalla och grå sanden, som lugnade hennes sinne då hon silade den mellan sina fingrar. Den ständigt grå himlen. Bergen. Horisonterna. Stillheten. Tystnaden. De manade till drömmar, som hon närde för att överleva. Bortom det grå, bortom öknen, bortom horisonterna och hennes erbarmliga existens, fanns ju ändå livet och kanske väntade det på henne? Livet på jorden, där hennes Adam nu levde. Också han förvisad från Paradiset, tillsammans med den där Eva, som troget stod vid hans sida. I början hade hon tusenfalt fantiserat om återföreningen med Adam. Om hans läppar mot sin mun, hans ögons varma lyster, hans goda och hängivna händer mot hennes nakna hud. Trots all vrede älskade hon honom väldigt länge. Men efter att ha följt Adam och hans gärningar i liv efter liv, var hennes besvikelse över honom lika stor som den var 20

över Gud och revbenskvinnan Eva. Denna tärande besvikelse blötte upp henne inifrån, likt ett unket, stillastående vatten, och släckte hennes elds klara låga. Elden spottade och fräste i mötet med det blöta, men vad hjälpte det? Obevekligt steg besvikelsens grumliga vätska i henne. I Landet utan återvändo, med hjälp av Gud, Adam och Eva, hade Lilith så småningom förvandlats till någon annan än den hon egentligen var. Demonernas moder. Den gudomliga skökan. De förstörande eldarna och orkanerna. Den fruktade modern. Ormarnas och kräldjurens gudinna. Mardrömmarnas ursprung. De vilda djurens själ. Vampyrernas drottning. Den bevingade uggleliknande nattgudinnan. Barnamörderskan. Den som kom om natten och dräpte de ljuva små, tog dem tillbaka till den plats de nyss kommit från. De mjuka, väldoftande små kropparna lade hon i båten, och förde dem varsamt tillbaka över floden. Hon försvarade sina handlingar genom att intala sig att hon befriade Evas döttrar från ett liv i bojor. En kvinna med ett barn kunde i en mening aldrig mer vara sig själv. Med barnets födelse tog en kvinnas liv en ny början, men det innebar också ett slut på den absoluta friheten. Tillsammans med barnet föddes beroendet. Till barnet. Och till mannens goda sidor. Mannen som beskyddare, älskare och bästa vän. Av de Adams söner hon såg vandra på jorden, vilka levde upp till det? Lilith hade bara velat befria kvinnorna från moderskapets mödor och männens kalla händer. Bara velat ge dem utrymme att följa sin längtan och andas det okändas friska luft. Rädda dem från att kvävas i upprätthållandets instängdhet och framleva sina liv som männens obetydliga och utbytbara ägodelar. 21

Kvinnorna lade amuletter vid sina nyfödda, med hennes och änglarnas avbild på, för att hon skulle skona de små liven. Hon hade hållit sitt löfte till änglarna, de med amuletter i sin bädd, hade hon lämnat i fred. Mansslukerskan då? Den som förförde de ovärdiga och sovande männen om natten, den som drack deras blod och åt deras kött. Hur hade hon tänkt där? Ja, om de inte kunde vörda den kvinna som fött deras barn skulle de få möta sin överkvinna. På höjden av deras njutning, grensle med deras lemmar frenetiskt och okänsligt stötande i sin kropp, hade Lilith blottat sina huggtänder och vrålat mot natten. Hon hade känt hur varje muskel i deras kroppar stelnat och hur den stötande rörelsen dött ut. Hört hur deras sexuella grymtanden övergått i ett skri. Hennes inre hade jublat medan tänderna grävt sig in i deras skrovliga halsar, krasat sönder deras adamsäpplen och kvävt det vrål som de hoppats skulle rädda dem. Hon hade sett deras ögon rulla av fasa, och hon hade tänkt, märkligt lugn, att hur många kvinnoskrik hade inte de kvävt i sin jakt på njutning. I kärlekens namn. I sin position av makt över kvinnan. Dödandet hade berusat henne. Hon hade längtat att släcka dessa Adams söners föraktliga liv. En god natt hann hon med så många att hon tappade räkningen. Med klädnaden drypande av blod återvände hon till sin håla i öknen i gryningen. Där väntade Djävulen. Hungrande och eggade av blodsdoften från de utsläckta liven hade de älskat. Han slickade blodet av hennes hud och tömde sin säd i henne, i öppningen till underjorden. Många gånger hade hon befriat kvinnorna från deras plågoandar, men till sin förskräckelse hade hon sett att inom kort tid var den gamle tyrannen ersatt med en ny. En aldrig sinande 22

ström av otillräckliga och onda män, det var vad Gud, hennes far, hade skapat. Undantagen fanns, men var för få för att blidka henne vrede. Ondskans furstinna i Landet utan återvändo. Många var de odjur, bestar, demoner och illvilliga, som sökt sig till henne för att mäta sina krafter och slåss om riken bortom människornas förstånd. För att erövra den åtråvärda makten över mörkret. I den tidiga historien hade många strider utkämpats här. De slutade alltid i blodsutgjutelse, eller rena blodbaden, med den vrålande och skrattande Lilith som segrare. Förlorarna mötte Liliths vrede, ansikte mot ansikte. Den var förödande stark och så djup att de blev skuggor av sig själva och förvirrade irrade runt i öknens utkanter. I dagar, i veckor, i år. När Liliths vrede lagt sig tog de åter sakta form och kunde lämna Landet utan återvändo. För evigt besegrade. Hon hade härskat obestritt i årtusenden, in i mörkrets allra djupaste vrår. Hon var stammoder till demoner, bergakungar, gastar, mylingar, djinner, dibbukar och huldror och omgav sig med ett hov av ondskans tjänare som trofast dödade vid hennes minsta vink. Men nu var det länge sedan hon hade dödat någon. Lilith stannade upp. Promenaden längs med vägen hade, som den alltid gjorde, lett henne tillbaka till Nekelech. Återigen såg hon ut över den vidsträckta dalen och ännu en dag i Landet utan återvändo gick mot sitt slut. Hon satte sig på sin klippavsats och fantiserade om livet på jorden. Om Nekelech hade varit ett hav, och solen hade funnits, hade den nu lagt sig att vila i en rödglödgad bädd och de sista glittrande strålarna hade värmt hennes bleka kinder. Om vinden hade funnits, hade 23

en ljum havsbris lekt i hennes mörka, långa hår. Hon längtade att kasta sig i havets vågor. Skulle vattnet bära hennes kropp? Lyste solen där under havets yta? Sträckte sig solens strålar mot havets botten likt gyllene strängar på en harpa? Jo, så var det nog. Men hur lät havet? Hur smekte vinden? Hur kändes solnedgången i en människas bröst? Hon mindes inte längre. Skulle hon någonsin få uppleva det jordiska livet igen? Som en vanlig dödlig.

KAPITEL 2

Du gillade att hålla ordning på saker. Nu för tiden var det det enda du gjorde. Städade. Plockade kringströdda saker. Liksom i förbifarten. Till och med på väg till toaletten. Tvättade, hängde, vek och lade in tvätten. Strök. Dammsög. Torkade golv. Dammade. Nej, det gjorde du nästan aldrig, för du hann inte komma dit, innan du var tvungen att börja tvätta igen. Barnens aktiviteter. Barnens kalas. Presenterna som skulle inhandlas till barnens kalas. Barnens utflykter i skolan. Ryggsäckarna som skulle packas med mat, sittunderlag och varm choklad. Morotstårtorna som skulle bakas till Öppet Hus i skolan. Jordgubbstårtorna som skulle levereras till sommaravslutningen. Lussebullarna och pepparkakorna, med klassens alla barns namn i snirklig rosa, grön och vit kristyr, till Lucia. Din mamma undrade vad skolan gjorde nuförtiden. Hade de inte några anställda? Vardagsmaten. Något som alla gillade och kunde äta. Festmaten. Något extra gott till vänner och släkt. Födelsedagarna. Dina egna barns kalas. Jularna. Påskarna. Högtider av alla de slag. Inredningen. I huset i stan och i huset på landet. Kuddar, schäslonger, nya tapeter och nytt porslin. Trädgården. I huset i stan och i huset på landet. Grävde djupa rabatter, la på fin jord, sådde grönsaker, planterade perenner, rensade ogräs, gödslade och vattnade. Jobbet. Arbetade heltid och halvtid och åttio procent, för att vara så mycket som möjligt med barnen. Almanackan. Ett ständigt pusslande. Göralistan. 25

Var den bäst på ett papper eller elektroniskt? Eller kanske i en liten bok med fina pärmar, med guldmönster på, som du köpte i bokhandeln? Ibland lösgjorde sig en fråga: Var detta meningen med ditt liv? I början hade du stretat emot. Arbetsfördelning och scheman hade upprättats. Du hade faktiskt slagits med näbbar och klor. Sedan hade Adam fått det där viktiga jobbet som var viktigare än ditt jobb som barnmorska. Det kunde man se på lönen, och i Adams och folks ögon. En chefredaktör räddade världen med ord. Barnmorskor räddade bara liv på mödrar och barn. Vid den här tiden i era liv var era två barn små. Adams jobb innebar resor. Du kunde flexa, jobba natt, jobba deltid och helger. Det var bra, barnen var små, de skulle inte behöva vara på dagis så mycket. Omärkligt gled mer och mer ansvar för hemmet över på dig, samtidigt som Adam skapade sig mer och mer karriär. Kampen slank dig ur händerna. ”Är vi inte två i den här relationen?” undrade du. ”Var ska jag få plats?” ”Det är väl bara att ta sig plats. Bara att ta sig för”, sa Adam. ”Bestäm dig. Vad vill du göra?” ”Men jag gör redan något! Jag arbetar! På inklämd tid, i relation till dig, din karriär, till barnen och till gud vet allt! Om jag ska ha möjligheten att andas och tänka måste vi skaffa barnflicka. Varför skaffade vi då barn? Om andra ska ta hand om dem?” ”Det är ditt val. De dör inte av att en barnflicka tar hand om dem. Då och då.” 26

Du tröstade dig med att barnen inte skulle vara små i en evighet. Hanna och Elliot. Nu var de åtta och sex år gamla. Din tid fanns fortfarande. Låg framför dig och väntade. Som ännu outforskad mark. Du som skulle bli världsberömd. I vad visste du inte riktigt. Men något var det, det var du alldeles säker på. Eller hade åtminstone varit. Säker på. Du var hemma och tvättade. På radion var det lyssnardebatt. En man hade ringt in och föreslagit att Sverige skulle legalisera prostitution och införa lagliga bordeller, som i Tyskland och Nederländerna. Detta för att lösa de växande problemen med våldtäkter och våld mot kvinnor. Telefonväxeln gick varm. Programledaren tog emot den ena högljudda protesten efter den andra. ”Som om män behövde redan utsatta kvinnor att löpa amok på? För att få avreagera sin brutalitet som nödvändigtvis måste ta sig sexuella uttryck?” Hittills hade ingen hållit med prostitutionsförespråkaren. Du tömde barnens och Adams fickor. Sand och grus, otuggade tuggummin, godispapper, torkade kastanjer, förbrukade flygbiljetter, avrivna boardingpass, bussbiljetter, tomma cigarettpaket och småmynt. En svag doft av Adams rakvatten nådde din näsa. Den påminde dig, på ett inte helt angenämt sätt, om din fars rakvatten. De hade inte alls samma märke, och du undrade hur det kom sig att de doftade så lika. ”När prostitutionen skulle avskaffas i Sverige år 1919 höjdes många kritiska röster som undrade hur det skulle gå för den dygdiga kvinnan när männen inte hade andra kvinnor att släppa loss sin otyglade lust på. Men hur har det gått? Jo, vi har fått ett bättre samhälle, där män och kvinnor tillåts leva sina liv på mer 27

jämlika premisser. Tyvärr är Sverige inte norm, utan ett av få undantag i världen.” Du tryckte med foten på badrummets blänkande, pedalförsedda papperskorg, locket for upp, och du slängde det samlade skräpet. Precis innan du lät foten glida av pedalen såg du en väl hopvikt lapp ramla ur det tomma cigarettpaketet. En oväntad impuls fick dig att böja dig ner och rädda lappen från sopförbränningens eldar. Locket for igen med en duns och du ryckte till, som om någon kommit på dig med att göra något förbjudet. Nästa impuls, som sa dig att slänga lappen igen, stod du emot, istället vecklade du beslutsamt upp den. Din mans namn, Adam, var skrivet i mitten. Inringat. Runtomkring stod det: Klara, Terese, Charlotte och Claudia. Och så ditt namn, Eva. Eva stod närmast Adam på pappret, snett upp till vänster, med ett heldraget streck mellan de två namnen. Namnet Eva var också inringat. Du tittade på lappen och tänkte ingenting. Det var tydliga, men olika slags streck, dragna mellan de övriga fyra kvinnonamnen, och din mans namn. Ett heldraget streck mellan Klara och Adam, ett streckat mellan Terese och Adam, ett något kurvigt, heldraget streck, med en pil på slutet mellan Charlotte och Adam, ytterligare ett streckat mellan Claudia och Adam. Charlottes namn stod längst bort från Adams. Claudia och Terese något närmare. Eva och Klara närmast. Bara namnet Eva var inringat. Allt skrivet med Adams ganska slarviga handstil. Du stod stilla. Du hörde radiodebatten som i ett avlägset rum. Dina andetag och hjärtslag hade skruvats upp något, inne i huvudet, tillsammans med trampande, stillastående tankar. 28

Vackra namn, tänkte du, vackrare än det alldagliga Eva. Du svalde. Torrt i munnen. Du lade ifrån dig lappen på tvättmaskinen och fortsatte att sortera tvätt. Din hand grep tag i den prickiga blusens tunna tyg. Din arm förde klänningen mot den rätta tvätthögen. Dina fingrar släppte taget om tyget. Du såg hur de vecklade ut sig och hur klänningen föll ner mot högen. Fanns det något mer att lägga i trettiohögen eller var den klar? Din hand rotade i tvätthögen, din blick sökte efter tunna, känsliga plagg. Du konstaterade att trettiohögen var klar, lade viljelöst in den i maskinen, hällde upp tvättmedel i måttet, hällde medlet i maskinens tvättmedelsfack och såg lappen som låg där på tvättmaskinen och skrek: Klara! Charlotte! Terese! Claudia! Eva och Adam! Vred om vredet med blicken på lappen. Det välbekanta ljudet från tvättmaskinen som körde igång gav dig en slags känsla av lugn. Du lämnade lappen på tvättmaskinen och gick ut i köket för att koka kaffe. Du tittade på klockan på köksväggen. Den var bara tjugo i tio. Gick bort mot fönstret och hängde din späda och väl proportionerliga kropp över diskbänken, med armbågarna stödda mot det kalla stålet och tog några djupa andetag. Såg ut mot trädgårdens framsida. Några övervintrande pilfinkar pickade på en talgboll som Adam hängt upp i ditt äppelträd. Du var spenslig, på gränsen till mager. Om en älva tog form skulle hon se ut som du. Din mage var lätt inåtvälvd, som om du tagit ett djupt andetag och aldrig andats ut igen. Du stirrade ner i vasken. Kunde du försvinna ut där? Rinna ner i avloppet och bara försvinna? Ner i kloakerna? Du hällde upp ett glas kallt vatten. Din hand darrade när du förde glaset till din mun. Du drack några ordentliga klunkar. På radion sa rösten: 29

”Prostitution är ett slags modernt slaveri. Om prostitutionen tolereras och legaliseras ökar efterfrågan, och antalet kvinnor och barn som säljs till sexslaveri ökar förstås också.” Du rattade in musik istället. Hällde upp vatten till kaffet i en kastrull och ställde den på plattan. Satte dig att vänta vid matbordet. Försökte distrahera dig med den välbekanta sångtexten. Gnolade lite. Kunde ett par rader. Kom av dig. I köket, på en av arbetsbänkarna, stod Adams splitternya espressomaskin i borstat krom och glänste. Den gav ifrån sig ett frustande ljud, som för att göra sig påmind, men du iddes inte använda den. Det var för krångligt. Du stirrade på espressomaskinen med ett hjärta som bultade innanför bröstet som om du nyss vunnit ett hundrameterslopp. Du reste dig lugnt och gick ut i hallen. Började rota i Adams jack- och rockfickor. Fanns det något du borde finna? Fanns det något du borde se? Var det något du hade missat? Du gick runt trappan som ledde upp till övervåningen och bort mot ert sovrum. Det var sparsamt möblerat och du insåg att det inte var rätt plats att gömma någonting. Med raska steg gick du istället till den andra sidan av undervåningen, till arbetsrummet. Du rotade i lådor, vände upp och ner på papper, slog på datorn, sökte i mappar, bland foton och filer, stod mitt i rummet med flackande blick och försökte att få syn på något. Få upp spåret. Hitta bevis. Stärka din ledtråd. Du avbröts av att det luktade bränt. När du kom ut i köket hade ditt kaffevatten kokat bort och kastrullen överhettats. Du svor tyst, slängde den heta kastrullen med en smäll i vasken och tog fram en ny. Satte på vatten igen och satte dig spänt ner vid köksbordet. Du skälvde lätt. 30

Djupt inne i din kropp och i magen malde en ny slags oro. Du kände dig fånig. Larvig. Obetydlig. Bortkommen. Korkad. Eller var det kanske skam? De vita väggarna och de svarta köksluckorna kröp långsamt mot dig och det rymliga köket var plötsligt trångt och syrefattigt. Det regnbågsfärgade mönstret på den granna, stora mattan som låg under matbordet och stolen du satt på snurrade runt, runt som ett optiskt popmönster och gjorde dig yr. Illamående. Mattans virvlande mönster kom närmare och närmare. Du reste dig hastigt upp och sköt upp glasdörrarna mot terrassen med en våldsam kraft. Du hade så bråttom ut att du snavade över tröskeln och föll. Slog ena knäet mot den isiga terrassen och tog emot dig med händerna som inte fick fäste. Blev blöt om strumporna och byxorna och svor halvkvävt igen. Satte dig tillrätta på baken med en hand om det ömmande knäet. Du hade glömt att det var isigt på terrassen. Att det var mars och att kylan fortfarande dröjde sig kvar. Med den andra handen strök du frenetiskt ditt pagelånga ljusa hår ur pannan. Under isfläckarna skymtade granitplattorna med de små skavankerna i skarvarna, som fick dig att minnas den varma sommaren då du och Adam hade lagt terrassen. Ni hade valt stenen tillsammans, en ganska dyr mörk granit. Ni hade knackat stenen för hand för att passa den ena skarven mot den andra. Ni hade knackat, burit och lagt, knackat, burit och lagt. En hel sommar. Kvällarna den sommaren hade varit varma och ni hade druckit vin i den ljumma sommarnatten och förnöjt betraktat hur terrassen växte, dag för dag, under era händer. Du hörde en bil svänga in på er gata och lyfte på huvudet. Det var postbilen. Chauffören vinkade glatt och du lyfte reflexmäs31

sigt din arm till svar, samtidigt som du förbannade den kala syrenhäcken som just nu inte erbjöd något insynsskydd alls. Du kände dig påkommen och generad där du satt utan ytterkläder i kylan. Du reste dig vingligt upp och gick in i huset. Kaffevattnet kokade. Du struntade i det kokande vattnet, gick tillbaka till badrummet och ställde dig i dörröppningen. Lappen låg fortfarande där, som ett utropstecken, på tvättmaskinen. En liten, skrynklig, vit papperslapp. Hade den en naturlig förklaring? Du tvekade och stirrade in i badrummet på lappen. Skulle du slänga den och låtsas som om du aldrig hade sett den? Din mobil ringde. Den fåniga melodislingan kom från hallen. Den ryckte dig tillbaka till verkligheten och platsen där du stod. Dina strumpor var blöta. Dina händer var kalla. Signalen gick fram flera gånger. Till sist samlade du dig tillräckligt mycket för att få kroppens muskler att lyda, och gick bort och svarade. ”Ja, det är Eva.” Det var sjukhuset som ringde. Chefbarnmorskan. Det var många förlossningar idag. Kunde du komma in tidigare, vid två kanske, istället för fyra? Genom fönstret i hallen såg du ditt kryddland. Vissnade, risiga små buskar som stack upp ur resterna av smältande snö. Om ett par månader skulle aromatiska kryddor i olika sorter, färger, storlekar och former, prunka där, vackert avvägda mot varandra. Så fort kylan släppte sitt grepp var det dags att rensa, klippa ner, plocka bort döda kvistar och gödsla. Men bara lite gödsel, för kryddor var växter som nästan inte behövde någon näring alls. Du längtade till värmen. Vintern hade varit både kall och lång. 32

”Hallå?” hörde du chefbarnmorskan. ”Jo visst”, sa du, ”det ska jag nog hinna.Vid två?” Chefbarnmorskan tackade glatt och ursäktade sig med att hon måste ringa några fler samtal och lade på. Du stod med mobilen i handen en stund, innan du också lade på. Du gick till badrummet än en gång, tog i förbifarten lappen i handen, släckte lyset, stängde dörren och gick tillbaka ut i köket. Du hällde två rågade teskedar pulverkaffe i en kopp, hällde på varmt vatten och en skvätt mjölk. Du lade lappen framför dig på bordet och tittade på den, om och om igen, som om en förklaring skulle stiga upp ur det platta pappret. Du läppjade på kaffet, drack så sakta att det kallnade. Var det Adams gamla flickvänner? Borde du inte hört talas om dem? Varför var ditt namn med? Det kanske inte var du. Eva var ett vanligt namn. Det var många kvinnor. Och så Adam. Du kände igen musiken de spelade på radion. Du älskade att sjunga. Helst alldeles ensam. Du kunde faktiskt texten: ”I try to think about rainbows, when it gets bad. You got to think about something, to keep from going mad.” Men du sjöng inte med.

Den gudomlIga famIljen

Den gudomliga familjen är en idéroman om de långtgående konsekvenserna av att Gud straffade historiens första feminist Lilith och skapade en ny kvinna åt Adam.

ANNA LÖFDAHL