Vandra
10
Sova ute
38
Laga mat och fika
64
Plocka ätbart
92
Artskåda
120
Bygga bon
148
Odla mångfald
176
Bara vara
206
N ÅG R A O R D PÅ VÄG E N Naturnärhet. Ärligt talat vet vi inte om ordet ens finns. Men strunt i det, vi tror att ni förstår precis vad som avses. Vi kommer inte att orda en massa här om vad som är vitsen med denna naturnärhet. Vi utgår från att ni redan anar, åtminstone som en nyfiken längtan, den rikedom på upplevelser som väntar därute. Men några ord på vägen ska ni ändå få. Det råkar vara ytterligare några ord som kanske inte ens finns. Men som borde göra det. Kansjälvkänsla. Det är alltid angenämt att känna att man kan. Och den kompetensglädje som är förknippad med just naturnärhet är alldeles extra skön, vill vi påstå. I en tid när praktiska färdigheter framförallt handlar om hur man navigerar i det digitala gör det gott att tillägna sig en och annan tidlös och basal mänsklig färdighet. Att veta hur man får till ett bekvämt och mysigt nattläger, att veta hur man skiljer bofink och lövsångare åt på sången, att känna igen några av natthimlens stjärnbilder och att kunna koka en god kopp kaffe på eget stormkök. Sådant är synnerligen välgörande för kansjälvkänslan. Och ju mer kansjälvkänsla, desto stadigare kan man uppleva att man står på jorden. Höratillfredsställelse. Det går att leva ett liv helt i människoskapade miljöer. Man överlever. Men det blir lite fattigt; lite trångt och endimensionellt. Världen är så mycket större än så. Naturnärhet måste förstås inte handla om att ha en fjällmosaikslända på näsan, sådant kan bli lite väl närgånget för somliga. Vi tänker oss närhet i en mycket vidare betydelse: Att ibland vilja söka sig till suset från skogarna och solglittrets dans på vågorna. Att närma sig sina medvarelser med lust och intresse; allt det där levande och myllrande som befolkar vår värld. Och att – åtminstone i korta stunder – belönas med känslan av att höra till någonting större än det mänskliga samhället. Men handbok? Nej, det här är väl inget man bär med sig ut i fält i första taget, det ska erkännas. Men den är konkret och full av praktiska tips som vi hoppas och tror ska väcka din lust att själv bege dig ut – på egen hand eller tillsammans med vänner i alla åldrar. Så sätt dig bekvämt tillrätta och låt dig inspireras. De aktiviteter vi skriver om är inte svåra, inte ens om du är ovan. Ta ett steg i taget bara, så ska du se att du snart känner dig hemma därute.
VANDRA
Till det yttre framstår hon som en rakt igenom utåtriktad och social människa. Det är så kollegorna på spelutvecklingsföretaget i Stockholm känner henne. Men i hemlighet längtar Li Cederblad-Friberg efter det tillstånd av fullständigt lugn som bara uppstår när hon är på vandring i naturen, i sällskap med ingen annan än sig själv. Ja, och så hunden Bisous förstås, en shih tzu som älskar att sova i tält och som fyllde femton i april och därför håller en behagligt låg marschfart.
VA N D R A
När Li Cederblad-Friberg parkerar bilen, gärna någonstans i anslutning till Tyresta nationalpark söder om Stockholm, byter till vandrarkängorna och ger sig av längs stigen in i skogen har hon det viktigaste med sig i ryggsäcken. Dricksvatten, första hjälpen-grejer, ett ombyte, sittunderlag, ett litet gaskök och mat att värma vid behov. Det hon verkligen inte behöver – stress och krav och förväntningar – lämnas kvar i bilen, eller klingar av under de första kilometerna till fots. ”Skogen är en väldigt bra plats för att bara släppa”, säger Li. Hon beskriver sig själv som en prestationsmänniska. Hon vill göra bra ifrån sig på jobbet, hon vill göra bra ifrån sig när hon idrottar (hon har ett förflutet som konståkerska på elitnivå). ”Men när det kommer till vandring, då går det liksom inte att prestera.” Och om det skulle behövas hjälper Bisous, den ständiga vandringsvännen, till att hålla farten nere. Om någon undrar: jodå, Li vandrar med resten av familjen också, inte minst med äldsta dottern, hon som är sju år idag och som redan som fyraåring satt där och såg ut över sjön utanför tältet och utbrast: ”Mamma, här behöver man verkligen ingen iPad ... naturen är paddan!” Men för att kunna vara den där mamman som inviger döttrarna i vandrandets glädje, måste Li också få sina egna stunder därute. Det behövs inga långvandringar för att det efterlängtade ska inträffa. Ibland märker hon redan under första rasten, på en klipphäll med utsikt över något av Tyrestaskogarnas sjöblänk, att det har hänt: det
har blivit sådär lugnt i magen. Och det är vandringen dit som har åstadkommit det. Den är slussen som leder ut mot lugnet. Steg för steg. Li Cederblad-Friberg har haft en längtan till skog och stillhet sedan hon var barn. Inte ens vid familjens lantställe i södra Uppland var det tyst nog. ”Så jag tog med mig ett mellanmål och en bok och cyklade bort till trollskogen, som jag kallade den, där mossan var särskilt grön.” Men i samband med att hon växte upp och flyttade hemifrån slutade hon vara ute på det där självklara sättet. Plugg och idrott tog mer plats, och sedan familjen. Konståkerskan träffade en hockeyspelare, födde en dotter och sedan en till. Men efter en djup förlossningsdepression förstod Li Cederblad-Friberg hur stort och hur eftersatt hennes behov av återhämtning varit. Hennes jobb är extremt socialt, där tror alla att hon är utåtriktad, och det är hon. Men hon är också raka motsatsen, och det var den sidan av sig själv hon gav utrymme och frihet när hon började vandra. Skogen ligger lyckligtvis inte många hundra meter från bostaden i en av Stockholms sydöstra förorter. ”Jag insåg att jag inte behöver gå långt och vara borta länge. Men stunderna på egen hand är så viktiga.” Li Cederblad-Friberg är långtifrån ensam om att ha hittat till vandringen. Frågan är om lederna i rikets lågland och fjäll någonsin varit så frekventerade som nu. Och det beror inte bara på att restriktionerna slog tvärstopp för
13
Li Cederblad-Friberg
VA N D R A
utlandsresandet för några år sedan, intressekurvan pekade uppåt redan före pandemins utbrott. En viktig faktor är enkelheten. Tröskeln är låg. Att sätta ena foten framför den andra kräver inga speciella färdigheter. Den utrustning som behövs är (trots att man ibland kan få motsatt intryck) begränsad och enkel, i alla fall så länge det handlar om kortare vandringar under milda årstider. Nästan alla i det här landet har dessutom vandringsvänlig natur på någorlunda nära håll. Om man ska begå sin debut som friluftsäventyrare ligger det alltså nära till hands att välja just vandring. Många kan nog också känna igen sig i Li Cederblad-Fribergs upplevelse av det där inre lugnet som liksom smyger sig på medan benen är upptagna av att gå. Naturen i sig är en viktig förklaring till att det händer. Forskning har visat många gånger om, och många av oss vet det av egen personlig erfarenhet: man mår bra inombords av vida utsikter, ombonade skogsrum, slingrande stigar, vattenblänk, himlar, ja allt det där som vandringsleder kan bjuda på. Själva rörelsen är förstås också en viktig del av det sköna: kroppen blir lycklig av att tas i anspråk. Och detta sker samtidigt som huvudet får ledigt! Förvisso har man att göra: med att styra sina steg, planera nästa rastplats eller bara notera vad som händer såväl inombords som i omgivningarna medan färden går förbi nästa krök och över nästa krön. Men allt annat har man tillåtelse att bara släppa. Tillvaron under vandringen är på så sätt förenklad till det mest basala. Den notoriska vandraren Kajsa Albrechtsson från Huskvarna beskriver det som ett tillstånd av frihet, detta
16
att bära allt på sin rygg, även sin bostad. Man stannar när man vill, man rår sig själv. ”Jag vet inte om självförverkligande är rätt ord, men man blir lite stärkt av att klara sig i dagar och kanske veckor på det man bär på ryggen. Det kan vara sol ena timmen och störtregn nästa, och ändå reder man ut det. Jag kan tycka att det är en rätt skön känsla.” Kajsa Albrechtsson vet vad hon talar om. Hon har vandrat sedan hon var barn, både i det korta och långa formatet, i vuxen ålder nästan alltid tillsammans med kompisen Gunilla Sundberg. Tillsammans kallar de sig Tanter på tur (trots att de är 42 respektive 56 år unga) och delar allt från enkla vindskyddsövernattningar med packningen i Ikeakassar till årliga fjällvandringar på en till två veckor. Och så emellanåt en riktig långvandring: 2012 gick de det så kallade Gröna bandet längs hela svenska fjällkedjan (1 300 kilometer på 55 dagar). 2016 vandrade de Pacific Crest Trail i västra USA (4 300 kilometer under 5 månader). I år är det dags för Nordkalottenleden på tvären genom nordligaste Norge, Sverige och Finland (800 kilometer på 35 dagar). Dessutom jobbar Kajsa till vardags i en friluftsbutik, så hon har mött alla tänkbara vandrartyper. Dagsturarna och långvandrarna. Ensamvandrarna och sällskapsvandrarna. De tjugofemåriga gymkillarna som absolut ska upp på Kebnekaises topp och naturnjutarna som ogärna vandrar utan kikare och fjällflora. De som alltid har det senaste, och de som kör med farfars buckliga rödspritskök. Hon som värdesätter långa dagsetapper och han som tycker att lägerlivet är viktigast. Ultralättvandraren som med beslutsam nit går in för att kapa kilon och gram från sin packning. ”Och så förstås den konservative som haft samma
VA N D R A
modell av Fjällrävenplagg i bomull och polyester sedan Gud talade till Moses.” Och det är det som är tjusningen, enligt Kajsa Albrechtsson. Att vandring ger utrymme för alla sorters personer; att man får vara som man vill. Själv placerar hon sig någonstans mittemellan. När det gäller packningen raljerar hon till exempel gärna i all vänskaplighet över gramjägarnas bestämda åsikter, men samtidigt har hon själv medvetet bantat sin utrustning. Där hon förr vandrade med tjugo kilo på ryggen kan hon nu klara sig med tolv. ”Det gör stor skillnad i bekvämlighet. Och så får man möjlighet att ta med sig nån extra godsak som man annars inte hade orkat bära.” Till Tanter på turs obligatorier hör till exempel en flaska vin, som delas under vandringens första lägerkväll (för att inte tynga packningen alltför länge). Och en rejäl bit parmesanost, som håller sig bra i ryggsäcken och kan piffa upp den tristaste frystorkat-portion. Vilka andra råd har hon då till blivande vandrare? ”Vi brukar säga att för att vandringen ska bli lyckad ska man ha bra på fötterna och bra på ryggen. Börja där. Det finns inget som är så hemskt som skoskav på grund av för dåligt ingångna kängor eller skor.” Kajsa varnar också för alltför tajta tidsplaner. Det är synd och skam att inte hinna stanna och njuta när man hittar en oförutsedd oas. Eller att behöva stressa för att fullborda vandringen på en bestämd tid om dåligt väder eller andra överraskningar spräcker planeringen. Räkna in rejält med luft i vandringsplanen, alltså. För övrigt tycker hon att man ska tänka sig för både en och två gånger innan man gör Kebnekaises topp till sitt första vandringsmål. Visst, det ser bra ut på sociala medier (om man tar sig upp). Men det är betydligt job-
bigare än många föreställer sig. Och det finns så mycket annat härligt att göra därute. Hon har själv vandrat förbi Sveriges högsta fjäll åtskilliga gånger, men ännu aldrig känt sig sugen på att ta sig upp. Hon är mer intresserad av vidderna och den trägna lunken. Inte den enda höga toppen utan den böljande vandringen uppför och nedför höjdkurvorna medan nya milsvida rum hela tiden öppnar sig i landskapet. Vi som skriver den här boken har de senaste åren idkat fjällvandring enligt baslägersprincipen. Vi vandrar en dagsetapp med packning, slår upp tältet på en fin plats och ägnar resterande dagar åt att ha det skönt i lägret och göra dagsturer i omgivningarna. När vi känner oss nöjda bryter vi lägret, vandrar tillbaka till civilisationen och åker hemåt. Påfyllda. Fast behöver man alls åka nånstans för att vandra? Självklart inte, menar Joakim Gellner, som driver två vandringsgrupper på Facebook med drygt tjugotusen medlemmar vardera: ”Jag kan vandra i en timme, hoppa över en bäck, ta mig fram till en sjö, göra upp en liten eld för att käka lunch och sedan gå tillbaka – och känna att jag vandrat. Vid andra tillfällen kan jag gå jättelångt utan att det känns som vandring. Vad som är vad måste ju vara upp till en själv.” Digitala forum som utsidan.se eller Joakims grupper Vandringsvänner och Ensamvandring är mötesplatser där det nya och växande intresset för vandring frodas och odlas. Det är här man delar med sig av sina upplevelser och frestas att prova nya. Det är här man utbyter tips och frågar om råd. Och om man känner sig ensam i sin vandringslängtan kan man ofta hitta någon att dela den med. Joakim Gellner berättar att i gruppen Vandringsvänner
17
VA N D R A
dominerar just frågor av karaktären: Hej jag bor i Falun och söker någon att vandra med, har du lust att följa med? ”Jag njuter verkligen av att se hur folk träffar varandra på det här sättet. En kille skrev: Jag ska vandra vid Hellasgården här i Stockholm på annandag jul, är det någon som vill följa med? Det kom tjugo pers.” Men digitala mötesplatser kan också vara bra på andra sätt. De kan locka fram det mod som krävs för att hitta tillbaka till den där inre flickan som älskade att vara ensam i skogen. Även om Li Cederblad-Friberg började ensamvandra igen för några år sedan fanns det en barriär kvar att ta sig över och förbi. ”Att gå på dagen har jag absolut inget problem med, men jag är otroligt mörkrädd.” Hon vågade inte vandra så länge att det riskerade att bli mörkt innan hon kom hem, och att övernatta ute – förutsättningen för längre vandringar – kändes otänkbart. Vilket plågade henne. ”Det är tragiskt om något som jag mår så otroligt bra av inte ska bli av för att jag är rädd för något som jag rimligtvis inte behöver vara rädd för.” Vi ska snart ägna ett helt kapitel åt att sova ute. Men låt oss föregå det en smula, eftersom utesovandet och vandrandet är så intimt förknippade med varandra, inte bara för Li Cederblad-Friberg utan för alla som vill gå mer än en dagstur. Hennes väg ut ur dilemmat gick via Facebookgruppen Ensamvandring. Där blev hon varse att många känner
18
likadant; att de har samma rädslor och har byggt upp samma mentala hinder. Det gjorde henne på något sätt modigare, både genom att hon blev stöttad – och utmanad. ”Hornen i pannan växte ut. Jag tänkte: jag ska klara det.” Till sist satte hon upp målet att övernatta ensam ute minst en natt per månad – och uppfyllde det. Därmed öppnade sig en helt ny värld av vandringsmöjligheter, både korta turer (ut en vardagskväll, gå några kilometer, slå upp tältet och komma tillbaka lycklig nästa morgon) och längre vandringar. ”Det är egentligen helt galet vad jag lärt mig från gruppen Ensamvandring. Så sent som i torsdags sov jag ute på en plats här i Nackareservatet som jag blev tipsad om där.” En särskilt minnesvärd sommarhelg häromåret var hon på Ekerö väster om huvudstaden för att vandra med äldsta dottern, som har ett bestämt krav på alla lägerplatser: man ska ha sjöutsikt när man öppnar tältet på morgonen. Alltså valdes en lägerplats vid Mälarens strand. Framåt kvällen dök det upp ett annat sällskap, en farmor och en farfar, deras son och ett barnbarn. Efter en stund kom den äldre kvinnan fram och pratade. Ska ni sova här inatt? Vad modiga ni är! Hon berättade att hon själv längtat hela sitt liv efter att vandra ensam och sova ute själv, men inte vågat. ”Det blev ett väldigt fint möte. Jag kände mig så glad över att jag pushat mig så pass att jag faktiskt vågat. Och hon landade i att det faktiskt inte är för sent bara för att man är sjuttio. Det är bara att göra det!”
VA N D R A
19
VA N D R A
K L Ä D D FÖ R VA N D R I N G HUVUDBONAD
DAMASKER
Keps, beanie, Beppehatt eller bandana – oavsett vad man väljer är det skönt att kunna värma skallen, alternativt skyla sig mot solen.
Eller gaiters som det brukar kallas nu för tiden. Framförallt bra att ha om man går genom våt växtlighet i stiglös terräng.
RYGGSÄCK
SKOR, KÄNGOR ELLER STÖVLAR
Ska du vandra långt och bära tält och sovsäck behöver du en stor, minst 65 liter. På dagsturer räcker en liten och nätt, max 30 liter.
Vid vandring med lättare packning är terränglöpningsskor ett alternativ (var beredd på blöta fötter vid våt terräng och väderlek). Om packningen är tung föredrar många kängor. I blöta förhållanden håller man sig torrast i så kallade skalkängor med gummiklädd fot. Även gummistövlar kan vara ett alternativ, men välj då stövlar som är gjorda för vandring.
HÖFTBÄLTE Ska som namnet säger vila på höften så att axlarna avlastas, hamnar bältet på magen är ryggsäcken för liten för din kroppslängd. GÅSTAVAR Ger extra tryck i uppförsbackarna. Stegen blir dessutom tryggare på hala spänger och steniga stigar.
S L I P P S KOS KAV I butiken: Köp skodon som verkligen passar. Tänk på att dina fötter sväller ungefär en halv storlek under vandringen. På hemmaplan: Gå in kängorna i god tid före vandringen. Promenera först kortare sträckor, sedan längre, gärna med packning. Lägg märke till om, och i så fall var, du tenderar att få skavsår. Inför vandringen: Tejpa dina fötter där du är känslig för skav.
Under vandringen: Se till att det inte uppstår friktion mellan strumpa och hud. Ett klassiskt sätt är att ha dubbla strumpor (gärna ull, aldrig bomull): en tunn innerst, en lite tjockare utanpå. Då hamnar friktionen mellan strumpa och strumpa istället för mellan strumpa och hud. Under vandringen: Så snart du känner minsta antydan till skav, stanna genast och tejpa. Om du ändå får skavsår: Tejpa med speciellt skavsårsplåster.
21
VA N D R A
H I TTA VÄG E N
KARTA Ska tas med även när man vandrar en markerad led – av flera skäl: För frihetens skull: kan du läsa kartan måste du inte slaviskt följa leden. Av säkerhetsskäl: kartan kan rädda dig när du tappar bort stigen eller om något händer som gör att du snabbt behöver ta dig till närmaste väg eller hus. För naturnärhetens skull: den som kan följa med på kartan under vandringen samspelar med omgivningen på ett mycket mer levande sätt. Lämplig skala: 1:50 000*, 1:75 000 och
1:100 000. Skala 1:50 000 betyder att en kilometer i terrängen blir två centimeter på kartan. (Skalan är alltså ett mått på hur mycket verkligheten är förminskad på kartbilden.) Utgivare av kartor: Mest heltäckande är Lantmäteriets Sverigeserien (tidigare Terrängkartan) i skala 1:50 000 respektive Fjällkartan i 1:100 000 eller 1:50 000. Det finns även andra utgivare av ”papperskartor”**, särskilt över populära fjällområden. Kartor för egen utskrift: Många vandringsleder har egna hemsidor där man hittar bra etappkartor. Även Lantmäteriets kartor kan skrivas ut direkt från Min karta på lantmäteriet.se
* Vill man låta som att man vet vad man snackar om säger man: ett till femtiotusen. ** Materialet i köpekartorna är numera extremt slitstarkt och vattentåligt, inte vanligt papper alltså.
22
VA N D R A
Riktningspil
Kompassnål Kompasshus
Norrpil
KOMPASS Lika viktig i packningen som kartan. Satsa på en riktig orienteringskompass, av den typ som syns på bilden här intill. Den kan du använda för att ta ut kompassriktningen när du ska röra dig i stiglös terräng (se nedan). Men den mest grundläggande kompassfärdigheten är att ”passa kartan”, det vill säga vrida den så att kartans norr stämmer överens med norr i terrängen. Om du inte gör det kommer det att vara snudd på omöjligt att få orienteringen att funka. Gör såhär: Lägg kompassen på kartan och håll plant så att kompassnålen kan snurra fritt. Vrid sedan alltihop tills kartans norr pekar i samma riktning som det röda på kompassnålen. Sådärja, nu stämmer kartan och verkligheten.
A
TA UT EN KOMPASSRIKTNING För att veta åt vilket håll du ska gå för att komma till målet när det inte finns en led att följa. A) Lägg kompassen så att ”långsidan” följer en rak linje från utgångspunkt till mål.
B
B) Utan att rubba själva kompassen: vrid kompasshuset så att dess målade norrpil pekar mot kartans norr. Ta hjälp av de tunna nord-syd-linjerna (meridianerna) på kartan. C
C) Ta kompassen i din hand (plant så att nålen snurrar fritt) och snurra långsamt runt på stället tills kompassnålens norrdel hamnar precis i kompasshusets norrpil. Nu pekar kompassens riktningspil ut den riktning du ska gå.
MEN MOBILEN DÅ? Jovisst, det finns utmärkta navigations- och kartappar, inget fel i att använda sådana. Men! Mobilen kan tappas bort. Eller plurra. Eller så tar batteriet slut. Och då står man där. Kort sagt: förlita dig aldrig bara på telefonen när det gäller en så viktig sak som att hitta rätt väg.
LEDMARKERINGAR Vandringsleder märks oftast ut med orange färgmarkeringar. I skogsmiljö hittar man markeringarna på trädstammar längs stigen. Där inga träd finns (som uppe på kalfjället) sitter markeringarna på stenar eller utgörs av små rösen. En varning till dig som vandrar i fjällen: de röda ledkryssen som står på stolpar i terrängen markerar vinterleder! Ibland gör vinterleden och sommarleden förvisso gemensam sak, men när vinterleden går sin alldeles egen väg bör den undvikas av vandrare. Den leder då ofta rakt över värsta blötmyrarna.
Såhär markeras de olika typerna av leder på fjällkartorna: Markerad vinterled
Markerad vinter- och sommarled
Markerad sommarled
23
GÅ UT VÄLJ EN PLATS VAR STILLA
ÖPPNA SINNENA STANNA KVAR