9789198516623 by Smakprov Media AB

JP Lahall Bilder. Drömmar.

Innehåll

27 28 66 118 164 190 242 249

Sarek september 1995, 1/2 ”Det öppnar sig nya landskap överallt” Om att se konst i allt och ingenting och våga vara lite galen

Drömmen om att gå med en kråka på axeln Om barndomsskogen, första fotot och mörkrummets fröjder

”I Alaska blev jag fotograf” Om en lycklig tid på resande fot

25 000 bilder i tuggen Om glädje, slit och förhinder på jobbet

”Sverige är så häftigt att det inte är riktigt klokt” Om gamla granskogar, hemmanaturen och andra pärlor

Den bästa bilden finns någonstans framför en Om att det inte alltid blir som man tänkt sig

Sarek september 1995, 2/2

oto

”Det öppnar sig nya landskap överallt” Om att se konst i allt och ingenting och våga vara lite galen

an-Peter Lahall har, som alla fotografer, en stark relation till ljuset. Han älskar överraskningen i det – att man aldrig riktigt säkert kan veta hur det slår mot ett visst motiv. Att det skiftar med tiden på dagen, årstiderna och vädret, ja faktiskt mest hela tiden. Nästan alla fotografer med naturen som arbetsplats tycker att den är som vackrast riktigt tidigt på morgonen. Så även Jan-Peter Lahall. Problemet är att han är extremt morgontrött. Det verkar lite opraktiskt. Han måste ju väldigt ofta stiga upp någon timme före gryningen när han jobbar, så är det bara. Men för kärleken till morgonljus, fåglar och fotograferande samt med en stor dos envishet och ambition har han lärt sig övervinna sin inre nattmänniska. Han tvingar sig helt enkelt upp. Morgon efter morgon. ”Om jag inte går upp tidigt får jag sådan jädra ångest”, säger han. ”Om jag missar en magisk morgon på grund av lathet blir jag vansinnig på mig själv.” Väl ute mår han väldigt bra. Riktigt tidigt på morgonen möter han sällan någon annan människa. Då finns ingenting som stör hans plåtande eller inkräktar på hans sköna men lite sköra känslotillstånd i fotobubblan, som han säger. ”Jag känner mig fri då, jag gillar känslan av att vara ifred och liksom ha naturen för mig själv”, säger han. Men det är inte bara vackert ljus som gör honom lycklig och inspirerad. Han är galen i dimma, ja han formulerar det faktiskt så. ”Den tillför så mycket – bilden blir som en olje- eller akvarellmålning”, säger han. Soluppgång i dimma fungerar som rena lyckopillret på Jan-Peter. Det tycker han är lika snyggt i medljus som i motljus, sidoljus också förresten. Men det gäller att vara snabb, att inte tveka. ”Den är så förgänglig dimman, tio minuter senare kan det vara för sent. Då är magin borta.” Dramatiskt väder är också flyktigt och erbjuder fantastiskt ljus. Han beskriver hur mörka molntunga skyar kan få honom att glömma allt annat när han fotograferar.

Som när han plåtade ett gäng snygga kor mot en praktfull mörk himmel i nationalparken New Forest i England för ett antal år sedan. Plötsligt – utan förvarning för Jan-Peter som befann sig i fotobubblan – kom en massiv hagelskur. Han fortsatte bara knäppa. ”Jag blev dyngsur ända in på kalsongerna, men det var det värt. Vädret tillförde bilderna mycket, haglet ritade liksom streck i luften.” Det var varken första eller sista gången han blev blöt förstås. Planen är klokt nog att alltid ha regnskydd till kamerautrustningen och vädertäta kläder på sig själv, för att kunna klara en rejäl regnskur utan att behöva avbryta turen för att byta till torra kläder. ”Det får bara inte hända”, säger han. ”Men det viktigaste är att kameran är torr.” När Jan-Peter Lahall är ute och jobbar kommer han oftast till en plats på eftermiddagen eller kvällen och går runt och ser sig omkring. Han läser av landskapet och söker motiv. Vad kan bli snyggt? Var går solen upp? Var kommer det att bli fint ljus framåt kvällen? Inom sig målar han upp bilder av motiven, han ser fotona framför sig. Nästa morgon går han – alltså helt mot sin natur – upp ungefär en timme före soluppgången. Han återvänder till de utvalda fotoplatserna och sätter igång att jobba. Det kan hända att ljuset faller på ett lite annat sätt än han förutspått. Då måste han snabbt tänka om, morgonstämningen flyr som sagt. ”Det låter faktiskt ganska intressant när jag berättar det”, säger han lite förvånat. ”Jag har aldrig formulerat i ord att det är så jag gör.” Det gäller att inte vara låst i sinnet. Ofta räcker det med att ta några steg åt sidan för att se på ett nytt sätt. Att titta från ett annat håll. ”Det öppnar sig nya landskap överallt”, säger Jan-Peter Lahall. Men om en fotograf med naturen som huvudsaklig arbetsplats bara skulle jobba i gryning och skymning eller när himlen är dramatiskt vacker skulle inte mycket bli gjort. Molnigt väder är också bra, berättar Jan-Peter, då är ljuset mjukt och fint och han kan jobba hela dagen.

Om solen skiner från klarblå himmel tar han gärna ledigt från utejobbet. Inför sig själv kan han ursäkta sig med att han är mentalt trött vid det laget efter att ha jobbat sedan soluppgången. (Han försöker vara lite rädd om sig och inte pressa sig själv för hårt, vis av erfarenhet.) Men den främsta orsaken är den att han, liksom de flesta fotografer, inte vill ha det där hårda, skarpa sol-mitt-pådagen-ljuset i sina bilder. Det händer dock mellan varven att han övervinner det negativa tänkandet och använder solen som verktyg istället. ”Jag har med åren lärt mig att vissa motiv faktiskt vill ha sol. Med sol kommer skuggor som man kan jobba med, det kan bli otroligt spännande”, säger JanPeter. Inom dokumentär gatufotografering, så kallad street photography, gör man ofta det. Det är en genre han gillar och har provat. Men han har också testat fullt solljus på sångsvanarna i hemmamarkerna vid fågelsjön Tysslingen utanför Örebro. Han berättar om ett tillfälle när han verkligen stannade kvar med solen. Han satte sig ner och iakttog omgivningarna, öppnade sinnena på vid gavel. Vad kan jag göra med det här? tänkte han. Då ramlade bilderna över honom. Det han såg först var hur skuggan av en sångsvans hals och huvud föll på en annan svan som stod strax intill. Han knäppte och knäppte igen. Till slut hade han spenderat en halv dag med att leta skuggor. ”Det var superkul. Tänk att jag som fotat sångsvanar så mycket hittade något nytt!” Sångsvanarna i Tysslingen och gryningsljus i svensk natur är alltså viktiga i Jan-Peter Lahalls fotouniversum. Det är också närbilder, som ibland är så abstrakta att det är nästan omöjligt att vid första anblicken se vad de föreställer. ”Jag gillar när bilden växer fram under tiden man tittar på den”, säger han. I böckerna Jag har sett och Minnena och ljuset lever Jan-Peter ut den där lusten till det icke föreställande i samarbete med poeten Arne Johnsson från Lindesberg. I dessa böcker blandas natur med byggnader, bilar och järnvägsräls. Han tar ett steg bort från det vackra, allt blir liksom skitigare och mörkare, men

utan att det prutas på estetiken. Här krävs betraktarens uppmärksamhet på ett helt annat sätt än när det gäller klassiskt naturfoto. Jan-Peter fick särskilt mycket reaktioner när Jag har sett kom ut. ”Folk hörde av sig och berättade om hur boken hade hjälpt dem i en livskris – orden och bilderna i kombination blev väldigt bra där. Den boken är jag väldigt stolt över.” Men inte traskar han runt och letar efter närbilder direkt, det vill han ”Man kan se konst i allting, inte påstå. Det blir oftast som det blir bara. Som när han tog en bild av en om man bara törs” isformation med stenar i olika färger (se sidan 182-183) under en vandring på Svalbard. Han gick en tur tillsammans med en grupp andra fotografer, men ingen annan stannade och fotade det motivet. Jan-Peter knäppte tre, fyra bilder i förbigående. Det var först när han kom hem som han verkligen såg hur bra motivet var. ”Det retar mig att jag emellanåt inte ser potentialen i ett motiv direkt”, säger han. Numera betraktar han bilden av isformationen som en av sina bästa någonsin. Jan-Peter, som i vanliga fall har både ögat och orden, tappar nästan målföret när han ska beskriva den. ”Bilden liknar en oljemålning. Tack vare att den uråldriga glaciärisen är så hårt hoptryckt har den blivit … ja jag vet inte riktigt … jag tycker att den är fantastisk.” I Jag har sett har också den möjligen underskattade abstrakta genren fågelskitsfoto fått ta plats. På två bilder visas spretigt utrunnen fågelspillning på lavbevuxna nästan kroppsligt mulliga klippor – en röd- och en grönskimrande stenhäll. Jan-Peter tar alls inte åt sig äran för den mustiga fågelbajsidén. Inspirationen fick han, långt innan han tog bilderna, på naturfotofestivalen i Vårgårda 1989.

Två hyllade norska fotografer, Jørn Bøhmer Olsen och Rolf Sørensen, visade bilder på fågelspillning och det kändes helt nytt. Jan-Peter minns att de sa att de mest konstnärliga skitarna kom från skarvar. ”Norrmännen hade en rolig inställning: Man kan se konst i allting, om man bara törs. Det håller jag med om. Allt som kan bli bra på en bild är intressant.” Han tycker i efterhand att det var rätt vågat att ta med två bilder ur sitt fågelskitsarkiv i Jag har sett. Men han gillade ju bilderna själv. ”Jag drevs av min övertygelse”, säger Jan-Peter. Och jag brydde mig inte om ifall andra skulle tycka att det var ren skit.” För att sprida glädje, mod och inspiration ordnade han en liten fågelspillningsfototävling på sin Facebooksida. Första pris var en av Jan-Peters egna fågelskitsbilder i glas och ram. Det kom in väldigt många bra bilder, berättar han. Den välrenommerade tremannajuryn fick ett förvånansvärt svårt arbete när de skulle välja den bästa bilden. Att ta ut svängarna rejält ibland är viktigt, det är då det händer saker. Jan-Peter Lahall vill inte låta sig hållas tillbaka av några traditioner. ”Jag vill kunna göra min egen grej utan några hämningar – och tillåter mig då och då att vara lite galen.” Vid sidan av fotoögat och en väl utvecklad uppmärksamhetsförmåga har Jan-Peter en viktig egenskap som gynnar honom i jobbet: uthållighet. Den kommer till uttryck bland annat i hans eviga traskande med kameran. Fram och tillbaka. Hit och dit. Han gör det för att täcka av områden när han rekognoserar, men också för att han vill se saker och ting från olika håll. Han är, och har alltid varit, en vandrande fotograf. Skogen är Jan-Peters älsklingsmiljö sedan barnsben. Det ska helst vara en gammelskog med träd i olika åldrar, levande och döda om varann. I det stora, när man lyfter blicken mot helheten, får trädstammar gärna ligga som plockepinn bland resliga tallar. I det lilla, på marken; barr, löv och kvistar och annat i ett enda stök. Men även i ett synbart kaos finns ordning och balans, enligt JanPeter. Den rätta kompositionen finns där någonstans.

”Sökandet med blicken är himla spännande!” säger han. Jan-Peter Lahall pratar mycket om proportioner, om det estetiska idealet gyllene snittet, om harmonin i bilden. Den där balanserade bilden – där löven eller trädstammarna ligger perfekt – går han helt enkelt runt och letar efter tills han finner den. Sedan tar han två–tre olika varianter av motivet, väljer bilder redan på plats. Men det lyckas inte alltid till hundra procent. ”Väl hemma vid datorn kan jag bli förbaskad på mig själv om jag hamnat bara några centimeter fel”, säger han. ”Då kan jag ge mig själv alla möjliga tillmä”Det är inte kameran som len som inte lämpar sig för tryck.” Att han är noggrann är viktigt för att tar bilder. Den är bara ett fotot ska kännas genomarbetat för verktyg – som hammaren honom själv, men han vill också tro att den som ser bilderna uppfattar hans för snickaren” ambitioner. ”Det långsamma fotograferandet lärde jag mig med min Pentax 6x7, den analoga kameran som jag hade i tjugotvå år. Det arbetssättet har jag hållit fast vid”, säger Jan-Peter. När det handlar om att fotografera fåglar och andra vilda djur är det annorlunda. De rör sig hela tiden, då behövs fler bilder. Då är långsamhet inte användbart. ”Där handlar det om att fånga rätt ögonblick. Då tar jag många exponeringar och väljer sedan hemma vid datorn”, säger han. Men vilken kamera ett foto är taget med är egentligen fullständigt likgiltigt för Jan-Peter Lahall. Han är inte särskilt nyfiken på nya kameramodeller och skulle aldrig drömma om att spontant upplysa sina följare på sociala medier om vilken kamera han använder. Om någon frågar svarar han visserligen, men först efter att ha dubbelkollat vad modellen heter, för det minns han aldrig. ”Det är inte kameran som tar bilder”, säger han. ”Den är bara ett verktyg – som hammaren för snickaren.”

Första bilden med favoritkameran Pentax 6x7.