9789198516609

FÅGELM AT NING A LLT DU BEHÖV ER V E TA

Niklas Aronsson

2

FÅGELM AT NING A LLT DU BEHÖV ER V E TA Niklas Aronsson

3

4Nötkråka. Foto: Torbjörn Arvidson

5

KAPITEL 1

Så började det s. 8

KAPITEL 2

Varför matar vi fåglar? s. 18

KAPITEL 3

Att planera och utforma en fågelmatning s. 22

KAPITEL 4

Vilken mat ska du välja? s. 40

KAPITEL 5

Egentillverkad fågelmat och andra tips s. 56

KAPITEL 6

Vilka fåglar äter vad? s. 64

KAPITEL 7

Myter om fågelmatning s. 72

6

KAPITEL 8

Sjukdomar vid fågelmatningen s. 82

KAPITEL 9

Vinterfåglar inpå knuten s. 90

KAPITEL 10

Invasionsarter s. 104

KAPITEL 11

Vilka effekter har fågelmatning? s. 112

KAPITEL 12

Färgfel hos fåglar s. 140

KAPITEL 13

Vanliga frågor s. 146

KAPITEL 14

Artpresentationer s. 164

7

KAPITEL 1

Så började det

Jag vaknar med ett ryck. Solljuset strilar in genom sovrums­ fönstret. Det har varit rejält kallt under natten, marken är täckt av frost. Jag går upp, sätter på mig kläder och går ut i köket, väl medveten om att det kommer sitta en skata där utanför, upp­ flugen på altanräcket. Mycket riktigt. Där sitter den och t­ ittar ­uppfordrande på mig genom fönsterglaset som skiljer oss åt i vår tysta ­kommunikation. Den vet, av erfarenhet, att jag strax k ­ ommer ut för att fylla på rören med solrosfrön och jordnötter, den l­ illa ­hus­mataren med en mix av vete, solrosfrö och hampfrö, samt kontrollera om det behövs fler talgbollar. Skatan gillar visserligen att plocka nedfallna solrosfrön från marken, men det är inte därför den sitter på räcket. Den vet nämligen också att jag alltid har med mig en bit bröd eller påläggskorv. Så har vi haft det i ett par års tid nu, skatan och jag. Det är talg­oxarna, blåmesarna, nötväckan och grönfinkarna omedvetna om, men skulle nog tacka s­ katan om de förstod sambandet, eller borde i alla fall. De är snabbt ­framme så fort jag har kommit in igen och stängt altandörren efter mig. ­Nästan alltid är en talg­oxe först på plats. Den väljer alltid ett solrosfrö och flyger till rönnen med det. Sedan placerar den fröet mellan klorna, griper tag och använder näbben för att öppna upp skalet. Det tar någon minut, sedan är solroskärnan uppäten. Under tiden har två blåmesar hittat till fågelmatningen, liksom en nöt­ väcka.

Jag började mata fåglar när jag flyttade till hus år 2005. Dess­ förinnan hade jag bott i lägenhet. Jag hade förstås kunnat mata fåglar även där – det hade ju legat nära till hands kan man tycka, eftersom jag har kallat mig fågelskådare sedan 1992. Men på något sätt hade jag aldrig tänkt på det. När jag flyttade till ett fristående

8

Skata. Foto: Niclas Ahlberg 9

Blåmes, talgoxe och gråspett samsas vid en jordnötsmatare. Foto: Torbjörn Arvidson

hus ­däremot blev det plötsligt självklart. Jag började mata fåglar, och det förändrade i grunden mitt sätt att se på dem. Tidigare hade mitt fågel­intresse till stor del handlat om att se många olika arter och föra statistik över vad jag sett på olika ställen. Det som ofta kallas att kryssa fåglar.

Det dröjde inte länge från det att jag fyllde det första fröröret med solrosfrön tills den första fågeln uppenbarade sig. Och därefter tog det inte lång stund innan jag förundrades över alla fåglar. Vad gjorde de? Varför kom de? Hur tänkte de? Kommer de tillbaka? Är det samma talgoxe idag som igår? Är maten på väg att ta slut?

Vi ska åka bort till helgen, vad händer då, klarar de sig? Nu var jag inte längre bara en betraktare av naturen, utan en del av den.

Jag påverkar naturen med mitt matande. Jag bjuder in andra varelser på middag. De kommer, men bara på sina egna villkor.

Efter en dag med trafikstockning kan det nästa dag vara soprent på fåglar. Till synes helt utan anledning. Är det en tillfällighet eller har n ­ ågot hänt? Jag får sällan svar på mina funderingar – det som ­händer runt fågelmatningen är en ständig källa till nya f­ rågor. Det är jag inte ensam om, har jag märkt genom åren. Ganska kort efter att jag hade flyttat till hus och startat min fågelmatning, förstod jag att det inte fanns någon bok om ämnet. Jag hade letat efter en ­sådan inför en artikel som jag höll på att s­ kriva till Göteborgs-­ Posten. Jag tog kontakt med Sveriges Ornitologiska F ­ örening ­(numera BirdLife Sverige) och frågade om jag kunde få skriva en sådan bok åt dem. Det fick jag så gärna. Resultatet blev boken Mata fåglar med en bergfink på omslaget. Boken sålde bra. Det var uppenbart att det fanns både intresse och behov av en bok som berättade om hur man matar fåglar på bästa sätt. När jag började

10

Bofink är en av de arter som gärna äter vid fågelmatningar. Foto: Torbjörn Arvidson

skriva Mata fåglar hade jag en tro på att jag skulle reda ut vad varje art helst av allt ville bli bjuden på, och att det varierade väldigt m ­ ycket.

Men ganska snart förstod jag att min bild inte stämde med verklig­ heten, eftersom i princip alla arter tycktes vilja ha solrosfrö framför ­andra läckerheter som fanns uppdukade. Värst var nötväckan som till och med kastade undan alla andra frön med sin näbb i jakten på solros­ frön. Med tiden upptäckte jag att det trots allt fanns skillnader i vilken föda olika arter på fågelmatningen helst ville ha, men att dessa var ­mindre än jag hade trott från början.

Sedan jag 2006 skrev Mata fåglar har det hänt massor på området. Året efter slog sjukdomen gulknopp ner som en bomb, hos grönfink i första hand. Idag har antalet grönfinkar rasat till hälften av vad som fanns då. En annan stor förändring har skett på produktområdet. Det finns så mycket mer att välja på idag för den som matar. Skalade solros­ frön, talgkorvar och mjölmask är ­några produkter som har tillkommit.

Sommarmatning förekom i viss u ­ tsträckning redan då, men har blivit vanligare.

Jag är långt ifrån ensam om att mata fåglar. Hur många som gör samma sak i Sverige är det ingen som vet exakt, men Per Linder på företaget Rolli-pet Tiernahrung, en av Europas ledande t­ illverkare av vildfågelmat, har en god bild av marknaden. U ­ ppskattningsvis är det 400 000 konsumenter i Sverige som matar v­ ilda fåglar någon gång ­under vintersäsongen, och av dem matar ungefär 150 000 regel­bundet, berättar han. Han vill inte uppge hur många kilo fågelmat som säljs, men om vi antar att det är 50 kilo fågelfrö per konsument och år så hamnar vi på 20 miljoner kilo. Med ett kilopris på 25 kronor så blir omsättningen en halv miljard kronor per år, bara i Sverige. Det k ­ anske låter mycket med 50 kilo per år, men det tickar på snabbt. Köper man

11

12

Grönfinkar. Foto: Niclas Ahlberg

en tiokilossäck med solrosfrö och en fem­k iloshink med talgbollar tre gånger på en säsong ger bara det 45 kilo. Drygt 20 000 hushåll deltar också årligen i BirdLife Sveriges ­räkning av gästerna vid ­f ågelmatningarna – i arrangemanget V ­ interfåglar inpå knuten. Vi är alla med i denna fågelmatande folkrörelse. Men hur kommer det sig då att vi är så många som ägnar oss åt detta? Svaret verkar vara att det gör oss glada. Dessutom hjälper vi många fåglar att över­ leva, särskilt under vintern, vilket vi ska se längre fram i den här boken. En annan stor skillnad, utöver utbudet av fågelmat, är all den forskning som har gjorts sedan 2006. Hur ­påverkas f­ åglarna av all fågelmatning? Är det alltid bra att mata fåglar? Blir de beroende av oss? Dessa frågor och många andra ska jag försöka att b ­ esvara.

Fågelmatning är ett fantastiskt sätt att komma fåglar nära. Det är så vi kan lära känna dem och beundra hur vackra de är. När vi dessutom kan sätta namn på dem, så ökar deras betydelse och värde för oss. Det vi känner till och har en relation till, det vill vi bevara. Därför är fågelmatning också en ingång till fågelskydd och bevarande av naturen. Till sist är det en idealisk syssla för hela familjen. Alla kan delta och lära sig, till e­ xempel genom att göra egen fågelmat och sedan njuta av v­ ariationen och fåglarnas upptåg i trädgården, på gården eller b ­ alkongen.

13

16

Koltrast, hona. Foto: Niclas Ahlberg 17

KAPITEL 2

Varför matar vi fåglar?

Jag brukar börja mata fåglarna någon gång under sen­hösten.

Ofta är min egen födelsedag i början av november något av en väckarklocka som säger att nu är det dags. Vid den tiden har alla flyttfåglar dragit förbi mitt hus i sydvästra hörnet av Bohuslän. Inte för att det i sig har någon betydelse, det är en myt att fåglar som ska övervintra söder om oss kan känna sig manade att stanna om de skulle hitta en pålitlig matkälla på vägen. Nej, det är snarare för att lugnet har lagt sig när flyttfågelsträcken har passerat. Livet i träd­ gården har gått in i en ny fas. Gräs och örter vissnar ner, t­ rädens blad har slagit om från grönt till orange och rött. Talg­oxarna fin­ kammar ljuslyktor och springor efter övervintrande insekter och spindlar som fortfarande kämpar på. Det är då jag börjar se över matningsrör och talgbollshållare, och handlar säsongens första säckar med solrosfrö.

Jag tycker det känns självklart att mata fåglar, men varför egentligen? För mig kom det naturligt när jag flyttade till hus, det var något man gjorde bara. Jag slogs av hur lätt det var att locka fåglarna till trädgården – mesar, nötväckor och större hackspettar var här helt plötsligt. En dag till och med en järnsparv! Så hade jag aldrig sett den förut, kilande som en liten mus på marken. Redan då hade osynliga band etablerats mellan mig och fåglarna därute.

De var inte längre bara anonyma fåglar, utan individer. Varje dag var jag nyfiken på om gästerna från dagen innan skulle komma tillbaka.

18

Blåmesen är mycket förtjust i äpplen vintertid. Foto: Torbjörn Arvidson

Naturligtvis finns det många skäl till att vi matar fåglar. Jag har till exempel aldrig tänkt att de skulle svälta ihjäl i naturen om jag inte la ut mat, men jag har förstått att just det argumentet är vanligt, kanske inte att de skulle svälta ihjäl bokstavligt talat, men i alla fall ha svårt att hitta mat. Det finns f­ orskare som har kikat närmare på vad vi människor har för bevekelse­­grunder för att mata fåglar. Två brittiska forskare från u ­ niversitetet i Exeter i sydvästra England, har intresserat sig för just detta. De utgick från ett resonemang om att urbaniseringen leder till att vi i allt h ­ ögre grad fjärmar oss från naturen. Städerna blir s­ törre och förtätas, och allt färre bor på landsbygden. Mönstret är d ­ etsamma världen över, och inte oväntat har det fått konsekvenser för oss människor. Men det är inte några nya tankar. Redan den f­ ranske 1700-talsfilosofen Jean-Jacques Rousseau såg c­ ivilisationen som n ­ ågot negativt som fördärvade människan. I naturen var ­människan harmonisk och frisk. Det slog han fast redan i industrialiseringens allra t­ idigaste barndom, utan att ha studerat stressnivåer hos befolkningen. ­Imponerande! Receptet 250 år senare är detsamma. Många s­ tudier har visat att stress­nivåerna sjunker när vi vistas i naturen. ­Kanske kommer framtidens läkare att ­ordinera fågelmatning som ett svar på folksjukdomen stress? Nu går jag kanske handlingen lite i förväg, det var ju de två b ­ rittiska forskarnas studie som vi skulle se närmare på. De hade även noterat en annan trend. Trots att vi människor urbaniseras och skärmar slukar en stor del av vår tid, så

19

Steglits. Foto: Torbjörn Arvidson

har det ­visat sig att i­ ntresset för att mata fåglar har ökat. För att förstå varför formulerade de tre ­tänkbara drivkrafter som skulle kunna ligga bakom detta stigande intresse: – – –

Fågelmatning har en psykologiskt positiv kraft. Den som matar ­ fåglar mår bättre och känner sig mer a­ vstressad.

Fågelmatning är ett sätt att visa ­omtanke om ­f åglarna, som ­ grundar sig i en ­övertygelse om att f­ åglarna behöver ett ­mattillskott på vintern.

Fågelmatning är en del i ett mer generellt n ­ ärmande till n ­ aturen.

Det finns forskning som visar att en del personer är mer positiva än andra till att påverka naturen på olika sätt, genom fågelmatning bland annat. Forskarna intervjuade också personer i 331 hushåll i södra England som fick förhålla sig till de tre tänkbara motiven och fylla i ett frågeformulär. De fann att personer som regelbundet matar fåglar kände sig mer avslappnade och förbundna med naturen när de i­ akttog trädgårdsfåglar, och upplevde att fågelmatning är bra för fåglars välmående. Den starkaste drivkraften bakom fågelmatandet var enligt forskarna det ökade psykologiska välbefinnandet. Många av p ­ ersonerna i undersökningen vittnade om att de mådde bättre och kände sig mindre stressade när de matade fåglar. Den känslan var ­starkast hos dem som matade ofta och tillbringade en större del av dagen med att se på fåglarna i trädgården. Forskarna menar att fågel­ matning därmed kan spela en viktig roll för att engagera människor till gagn för både dem själva och för fågelskydd. En annan intressant

20

Lavskrikan vågar sig fram till den som bjuder på korv. Foto: Torbjörn Arvidson

slutsats som forskarna kunde dra var att i ju högre grad de intervju­ ade personerna trodde att det var ont om föda i naturen, desto mer fågelmat la de ut. Föreställningen om att det är ont om mat var vanligare hos de äldre. Det verkar som att det jag själv känner och tänker stämmer rätt bra överens med hur merparten av hushållen i England svarade på frågan.

Men om det nu är bra för själen att mata fåglar, varför är det då inte ännu fler som gör det? Forskarna ställde sig även denna fråga.

De skriver att av de hushåll som sa att de inte matade alls, var det bara 22 procent som sa att de aldrig skulle göra det. Den v­ anligaste orsaken att inte mata var att personerna helt enkelt glömde bort det. Det gällde i särskilt hög grad de som var yngre.

Så långt den brittiska studien. Det finns ingen anledning att tro att det skulle bli annorlunda svar om man gjorde en l­ iknande ­undersökning i Sverige. Det är helt enkelt viktigt för oss att spen­ dera tid utomhus, och att komma naturen nära. Fågelmatning är ett sätt att göra det på, inte minst under vintern när vi generellt sett tillbringar mer tid inomhus. Då kan fokus på naturen och ­f åglar vara extra betydelsefullt och ge oss känslan av delaktighet.

21

38

Solrosor. Foto: Niclas Ahlberg 39

Vegetabilisk föda

Solrosfrö

De solrosfrukter, inneslutna i h ­ årda skal, som används som fågelmat ­kommer från växten solros Helianthus ­annuus. I ­handeln kallas de frön, men är ­egentligen frukter. Om du bara ska ha en enda typ av mat vid din fågel­restaurang så är det solrosfrö du ska v­ älja. Av ­tradition har det i Sverige a­ nsetts vara bättre för fåglarna med strimmigt sol­ rosfrö än med svart. Överallt i resten av världen är det tvärtom. Jag konstate­ rade detta redan i min bok Mata fåglar (2006), men det finns fortfarande en stark skepsis mot de svarta fröna. En anledning skulle vara att strimmigt sol­ rosfrö har tunnare skal. Men även här är det tvärtom. Biologen Darryl Jones skriver i boken The Birds at My Table: Why We Feed Wild Birds and Why It Matters: ”Although developed primarily for high levels of edible oils, ­compared to the t­ raditional striped variety, black sunflowers have larger, ”meatier” ­kernels, more protein, and, most im­ portant, much thinner husks.” Inte bara ­tunnare skal, utan mycket t­ unnare. Ett annat ­argument är att skalet på svarta solrosfrön ligger närmare frukten än på strimmigt, vilket skulle göra det mer svår­skalat för fåglarna. Det är värt att poängtera att det saknas riktiga under­ sökningar kring fåglarnas preferenser här, alltså om de väljer svart eller strim­ migt. Mina egna högst ­ovetenskapliga tester har inte gett stöd för att fåglarna skulle föredra strimmigt. Faktiskt mer

42

tvärtom. Jag personligen tycker att det är bättre att välja det svarta, mer energi­ rika solrosfröet, framför det strimmiga.

Känslan är också att det är mer svart solrosfrö på marknaden idag jämfört med för 15 år sedan.

I Nordamerika slog svart solrosfrö igenom på 1970-talet. Det blev omedel­ bart en succé. Fåglarna kom i massor och folk återvände till affärerna för att handla mer. Till Storbritannien kom det svarta solrosfröet med det allra högsta ­oljeinnehållet märkligt nog först 1991.

Lika poppis bland fåglarna blev det i Storbritannien.

Men varför är det så populärt hos fåglar världen över? Till och med i ­Australien där Darryl Jones b ­ eskriver ­g igantiska flockar med kakaduor som sänker sig ner över solrosfälten till ­odlarnas förtvivlan. Många av oss har säkert också varit med om att en grön­ fink eller nötväcka går bärsärkagång och vräker ner alla sorters frön utom ett. Du har säkert redan gissat vilket – solros­ fröet. Naturligtvis är en viktig förkla­ ring att det innehåller en stor procent­ andel oljesyra, som är energirikt. Det finns olika typer av svart solrosfrö som innehåller olika hög andel oljesyra, över 90 procent i solrosfrö med allra högst andel. Raffinerad solrosolja innehåller inget protein alls, men fröna gör det. I dem är proteininnehållet 21 procent. Det är relativt mycket, dubbelt så mycket som i vete till exempel, men lägre än i

Bergfink, hanne. På vintern döljs huvudfjädrarnas svarta baser av fina ljusa bräm. När våren kommer slits dessa successivt bort och huvudet blir till sist helt svart. Foto: Torbjörn Arvidson

Rödhake och gulsparv äter gärna från marken. Foto: Torbjörn Arvidson

43

Animalisk föda Smör Smör är en mejeriprodukt gjord av ­kär­nad grädde. Det innehåller 51 procent mättat fett. Mättat fett har högre smält­ punkt än omättat vilken förklarar varför vegetabiliska matoljor är flytande medan smör är fast även vid inomhustempera­ turer. Smör kan i fågelmatningssamman­ hang användas på samma sätt som ­margarin, talg, späck och ister.

Talg, späck och ister Talgoxen har fått sitt namn för att den glupskt äter av djurtalg som har lagts ut.

I det gamla bondesamhället var kopp­ lingen till djuren starkare än den är idag.

Talg är fett från nöt och får. Det är inte svårt att tänka sig att talgoxar och andra fåglar och djur höll sig framme när det var dags att slakta ett djur på gården.

Många andra arter tycker också om talg, men det är inte något för de mer utpräglade fröätarna som gulsparv och finkar. Däremot är mesar, kråkfåglar, måsar, trutar och flera arter hackspet­ tar förtjusta i det. Hos gris heter talgens motsvarighet späck (det som finns direkt under huden) och ister (det som finns runt tarmar, njurar och revben). Det har samma dragningskraft som talg. Bitar av julskinka, oftast de späckrika delarna, kan med fördel läggas ut. Det varnas ibland för att julskinkan skulle vara för salt, men så är det inte. Den är salt, absolut, men inte på farligt höga ­nivåer.

Både talg, späck och ister kan köpas för nästan inga pengar alls i livsmedels­ butiker, men behöver ibland beställas i förväg. Det kan hängas ut som de är, i ett

52

träd till exempel, eller användas som bas i egengjord matning.

Mjölmask För många arter är protein ett väl­ kommet tillskott, inte minst när vinter övergår i vår och häckningen närmar sig. ­Insekter innehåller viktiga amino­syror och omega-3-fettsyror. Mjölmask är då en möjlighet. Stor mjölbagges larver kallas vardagligt för mjölmask. Den är lätt att föda upp och har blivit föregångs­ modell för insektsmat. I fågelmatnings­ sammanhang köps den vanligen frystor­ kad, torkad eller konserverad. Det finns särskilda fågelmatare för mjölmask att köpa. Bland de arter som oftast förekom­ mer vid svenska fågelmatningar torde rödhake vara den som skulle kunna dra mest nytta av mjölmask. Trastar äter också gärna mjölmask, men har inga ­bekymmer med solrosfrö och klarar sig bra med dem. Gärdsmyg framhålls ibland som ännu en art som skulle kun­ na äta mjölmask, men trots att den över­ vintrar i södra Sverige så är det ytterst sällan den ses vid en fågelmatning. Kan­ ske kan tillgång på mjölmask locka fram den? Det finns ett ekologiskt perspektiv som kan vara värt att nämna i det här sammanhanget. Om mjölmaskarna föds upp med havregryn från hårt besprutade havrefält har vi skapat en olycklig kedja som missgynnar biologisk mångfald.

Stenskvättan eller gulsparven som lever i åkerkanten och som påverkas negativt av att det finns dåligt med insekter på grund av besprutade fält har ingen glädje

Stjärtmes äter gärna fett i olika former. Foto: Torbjörn Arvidson

Samling runt talgen. Blåmes och talgoxar. Foto: Torbjörn Arvidson

53

62

Vallmo. Foto: Niclas Ahlberg

”Anlägg en äng och njut av tornseglarnas s­ virrande tjut, vaktelns snärtiga spel, rapphönsen, ä­ rtsångaren och ladusvalorna som hela tiden rör sig över ängen för att leta fågelmat till sina ungar. Det är mitt bästa recept på en fågelmatning som gynnar många arter!

Inte bara fåglar.”

Jan Wester, Vreta kloster

63

KAPITEL 13

Vanliga frågor ”Våra talgoxar äter av kittet vid fönstren, varför?”

– Det är inte bara talgoxe som kan ses sysselsätta sig med att picka i sig fönsterkitt, även blåmes kan göra samma sak och säkert även andra arter. De kan vilja få i sig den linolja som finns i vissa fönster­k itt, alltså en fettkälla. Men mesar ägnar hela dagarna åt att picka på och undersöka saker så det kan också vara en del i ett helt vanligt födosökande.

”Jag har en blåmes som pickar på fönstret.

Jag fö ­ rstår inte varför den gör det.”

– Beteendet är kopplat till att hannarna hävdar revir under häcknings­säsongen med början redan i januari eller februari för blå­mesar och talgoxar. När de ser sin spegelbild vill de picka på den för att den ska försvinna. Det är samma reaktion som lite senare på våren kan ses hos sädesärlor som attackerar backspeglar på bilar.

”Våra blåmesar äter av stearinljusen, ­varför?”

– Dagens ”stearinljus” är oftast tillverkade av paraffin eller en blandning av stearin och paraffin. Konsistensen lurar fåglar att tro att det är mat (fett). Paraffin är en petroleumprodukt och består alltså av kolväten. Varken vi människor eller fåglar kan b ­ ryta ned paraffinet och tillgodogöra oss energin, men det är heller inte ­farligt att äta det. Det passerar genom kroppen o­ påverkat.

På b ­ egravningsplatser kan man se kråkor och skator äta grav­ ljus, v­ ilket är ett annat exempel på samma sak. Ofarligt men ­meningslöst.

146

Nötväckan hör till de fåglar som hamstrar föda. Foto: Torbjörn Arvidson

”Jag ser fåglar som hämtar ett solrosfrö och sedan flyger i väg. Vart tar de vägen med fröet? Ofta kom­ mer de tillbaka kort därefter och hämtar ett till.”

– Fåglar har olika strategier för att öka sina odds att överleva. De flesta fåglar som häckar i Sverige är flyttfåglar, cirka 85 procent av alla individer närmare bestämt. Dessa är nästan uteslutande insekts­ätare som inte skulle överleva vår insektsfattiga vinter. Flera av de arter som stannar hamstrar föda. De samlar och gömmer den på olika ställen för att kunna ha när tiderna blir bistrare. På hösten ser man ofta nötskrikor med ekollon i näbben som de ska ­gömma.

Skator kan stycka upp en gnagare de lyckats ta, och gömma delar­­­­ na. Av de mesar som häckar i landet är alla hamstrare utom blåmes och talgoxe. Även nötväckan hamstrar. Så om den fågel du ser flyga iväg med ett frö är en entita eller kanske en nötväcka, kan det vara för att gömma det, även om det kan vara svårt att utesluta att ­f ågeln flyger till ett buskage för att där kunna äta det i lugn och ro.

”Vilka andra fåglar drar nytta av koncentrationen av småfåglar vid fågelmatningen?”

– Sparvhök är Sveriges vanligaste rovfågel. En stor andel av dessa flyger ner i Europa under hösten, men en hel del stannar kvar i södra och mellersta Sverige. Den lever uteslutande av småfåglar som den fångar genom överraskningsattacker. Fågelmatningen är ett smörgåsbord för sparvhöken, och varje år rapporteras ett par tusen sparvhökar i fågelräkningen Vinterfåglar inpå knuten.

Så genom att vi matar fåglar hjälper vi även sparvhöken att klara ­vintern. I nordligaste Sverige, från Jämtland och norrut, tar sparv­ ugglan över stafettpinnen från sparvhöken. Men antalet är lägre.

Det ses ett femtiotal sparvugglor i Vinterfåglar inpå knuten varje år.

147

162

Lavskrika. Foto: Emma Nilsson 163

KAPITEL 14

Artpresentationer Här följer en uppräkning av de 53 vanligaste f­ ågelarterna vid de matningar som deltog i BirdLife Sveriges evene­ mang Vinterfåglar inpå knuten 2019–2021. Siffran i ­procent efter varje art talar om hur många av de deltagande fågelmatningarna som noterade arten.

Varje art har även en Sverigekarta där de 21 länen är utmärkta. I varje län finns en procentsiffra. Den berättar hur många procent av matningarna i respektive län som noterat en viss art. Den gröna färgen följer siffrorna, ju mörkare ton desto högre procentuell förekomst. Detta ger oss en ögonblicksbild av situationen vid landets fågelmat­ ningar i slutet av januari. Notera att siffrorna bara säger något om vanlighet vid fågelmatningar. Vissa arter är mer benägna att besöka dessa än andra.

Siffrorna visar ­förekomsten länsvis, vilket gör upp­ lösningen sämre längre norrut, eftersom länen där är större ytmässigt. Det innebär till exempel att siffran 45 procent för större hackspett i Norrbotten bara säger något om l­änet som helhet och inget om hur det ser ut i K ­ iruna eller Luleå. Det statistiska underlaget är framtaget g­ enom att jag har adderat förekomsten av en art under de tre senaste årens (2019, 2020 och 2021) Vinterfåglar inpå ­knuten, och sedan räknat fram den procentuella före­ komsten vid fågelmatningar i samtliga län.

Fotograf i kapitlet är Niclas Ahlberg, om inget annat anges.

164

100 %

0%

Förekomst i p ­ rocent vid fågelmatningar under Vinterfåglar inpå knuten. Ju mörkare grön ton desto högre procentuell förekom­s t.

Norrbottens län

Västerbottens län

Jämtlands län Västernorrlands län

Dalarnas län

Gävleborgs län Uppsala län

Värmlands län

Västmanlands län Stockholms län

Örebro län

Södermanlands län Östergötlands län

Västra Götalands län

Gotlands län

Jönköpings län Hallands län

Kalmar län

Kronobergs län Blekinge län Skåne län

165

1. Talgoxe – 96 %

97 %

97 %

97 %

97 %

Förekomst

Allmän i hela landet. Minst vanlig i ­Skåne och Halland.

98 %

Äter

97 %

98 %

Solrosfrön, hampfrön, jordnötter, ost­ bitar, talg.

97 %

98 %

97 %

96 %

97 % 97 % 95 %

98 %

98 % 94 %

166

97 % 96 %

96 %

96 %

Beteende

Tidigt på plats, ofta den som u ­ ndersöker ny fågelmat först. Föredrar att äta från frörör eller annan upphöjd p ­ osition framför att äta på marken. Är inte ­spar­smakad utan låter sig väl smaka av det mesta som serveras.

4. Koltrast – 68 %

1%

9%

12 %

2%

Förekomst

Har ökat över tid vid ­f ågelmatningar.

Vanligast i de sydligaste länen samt ­på Gotland och i Stockholm. Förekomsten avtar snabbt i inlandet, från Värmland och norrut, men med något större före­ komst längs Norrlandskusten.

33 % 23 % 34 %

74 % 55 %

80 %

76 %

80 % 65 % 91 %

82 % 92 %

81 %

77 %

92 %

93 %

Äter

Klarar som få andra arter att v­ äxla ­mellan frukt och frö. Solrosfrön, ­solroskärnor, äpplen, russin, hirs, ­jordnötter (gärna i bitar), mjölmask.

Beteende

Ofta den som, tillsammans med röd­ haken, är allra tidigast på plats på ­morgonen. Äter helst på marken.

91 %

169

10. Rödhake – 32 %

0%

0%

2%

0%

Förekomst

Mycket vanlig i de tre sydligaste länen, avtar sedan snabbt med ökad breddgrad.

Försvinner i Norrland så när som på viss förekomst i Västernorrland.

2% 2% 11 %

7% 9%

Äter 16 %

25 %

45 %

34 % 79 %

Jordnötsbitar, hackade solroskärnor, ­skalade hampfrön, talg och fett.

Beteende

12 %

21 %

57 %

81 %

4%

42 %

Äter helst från marken, men kan också sitta högre upp och äta upphängt fett.

Som revirhävdande är den vanligen ­ensam. Ibland förekommer ytterligare en eller två i närheten med revirstrider dem emellan som följd.

68 %

175

21. Talltita – 16 %

47 %

47 %

25 %

48 %

Förekomst

Saknas helt på Gotland. Ökar i frekvens norrut och har sina största förekomster i Norrland. Den misstas ibland för ­entita, som dock inte förekommer norr om D ­ alarna och Gävleborg.

18 % 20 % 21 %

19 % 18 %

17 % 18 % 5%

186

12 %

12 %

Äter

Solrosfrön, talg i olika former.

Beteende

16 %

Kommer oftast ensam eller ibland ­t illsammans med en eller ett par ­artfränder.

18 %

14 %

10 %

8% 8%

0%

Tack Det är en lång och omständlig process att skriva en bok. Först ska författaren skapa sin egen urskog av lösa trådar, uppslag och vilda idéer, för att sedan gå vilse i den. Därefter irra runt och leta öppningar, ­mening och struktur.

Men så en dag, nästan utan föraning, skymta en strimma ljus och strax stå utanför och betrakta det färdiga verket. Utan hjälp av en rad människor skulle jag ännu vara vilse i den där gammelskogen.

Tack alla ni som läst manuskriptet och kommit med förslag på förbättringar, och alla som lyssnat på mig när jag har berättat om projektet. Ni vet vilka ni är.

Ett särskilt tack, för stort tålamod, vill jag rikta till mina barn och min sambo Malin!

© Avium förlag 2021 Författare Omslagsfoto Fotografer Formgivare Korrektur Tryck ISBN

Niklas Aronsson Torbjörn Arvidson Niclas Ahlberg, Torbjörn Arvidson m.fl.

Terése Karlsson Halldén Ulla-Pia Lindberg Tryckt i Litauen genom Italgraf Media 2021 978-91-985166-0-9