Pantones รถ
Äventyren i Sagofallen Styx märke Svarta damen Vita löparen Den magiska rustningen Flykten från tornet Pantones ö
Nordic Swan Ecolabel, printed matter, 3041 0971
© Hanna Blixt 2019 Utgiven av Bubo förlag Hemsida: www.hannablixt.com E-mail: writer@hannablixt.com Illustratör: Therése Larsson, Tess of Sweden Tryck: Dardedze Holografija, Lettland 2019 ISBN: 978-91-985091-3-7
Hanna Blixt
Pantones ö Illustratör Therése Larsson, Tess of Sweden
I boken får du möta:
Snöugglan – Vita kungen Sofia – Leos storasyster Leo – Sofias lillebror Sloke – Träskfolkets ledare Regina Solitudinem – Ökendrottningen Albadin – väktare som tillhör Stubbfolket Ethriel – Athrians bror De åtta – Svarta bönderna De åtta vita bönderna: Toc Doc Aris Grilldar Ilisar Vidar Reidur Jaspar
Kapitel 1
– Kusten är klar! Inte en minut för tidigt, säger Sofia. Hon sveper med blicken över den nedlagda biografen, som numera ger plats åt skolans teaterscen. Hennes gröna ögon glittrar av förväntan. Mjukt stoppade stolar med röd klädsel matchar de mörka sammetsdraperierna. Höstljus silar in från salongens enda fönster och kastar dunkla skuggor omkring sig. Teaterövningen har slutat och minuterna släpat sig fram, oändligt långsamt. Sofia och Leo har hållit sig undan och lyssnat till sorlet av klasskompisarnas planer inför helgen. Nu har rösterna äntligen dött ut. Byggnaden är tom.
9
Leo pustar otåligt. Inte nog med att hans lärare tvingat honom att vara med på övningarna inför den årliga skolföreställningen, nu vill Sofia att han ska stanna kvar här ännu längre. Han skulle tusen gånger hellre varit på väg till schackklubben, en plats där han spenderat allt mer tid på sistone. Om han åtminstone hade fått klä ut sig till någon spännande historisk person som Napoleon eller Julius Caesar, men nej, han hade blivit tilldelad rollen som varg. Sofia däremot har njutit i fulla drag. Hon fick välja mellan att vara prinsessa i en askungeklänning, eller att få vara en av krigarna. För något år sedan hade hon utan tvekan valt prinsessklänningen. Hon tycker fortfarande om vackra klänningar, särskilt om de går i mossgrönt, kornblått eller guld. Men den här gången har hon valt det senare alternativet, krigare, eftersom kläderna påminner henne om Xenia som är ledare för Maskrosfolket i Sagofallen. Sofia har fortfarande tunikan med snörning och de åtsittande byxorna på sig. – Visa mig nu vad det var du ville så att vi kan gå hem sen, säger Leo, med tillkämpat tålamod. Sofia ler hemlighetsfullt. – Kom, säger hon och börjar gå mot den främre delen av salongen. Hon pekar på en dörr som leder in under scenen. Leo lägger demonstrativt armarna i kors, men trots att han
10
försöker visa sitt missnöje anar Sofia en nyfikenhet i hans blick. – Vad är det där för dörr? frågar Leo till slut. Jag och mina vargkumpaner har gått förbi här minst tio gånger bara i eftermiddag. Jag skulle kunna svära på att den inte funnits där tidigare. Sofia ler för sig själv åt bilden av Leo i den kliande och håriga vargdräkten. Hon trycker ner handtaget och letar efter strömbrytaren som hon tidigare hittat på väggens insida. Så snart deras ögon vant sig vid det dunkla ljuset, är Leos missnöjda min tillbaka. Hans mun är sammanpressad till ett smalt streck. – Hurra! Ett rum fullt med utklädningskläder, muttrar han. Säg inte att du har hållit mig kvar bara för detta. Jag trodde det var något spännande. Sofia struntar i hans sura ton och går fram till raden med klänningar, tunikor och linneskjortor. En och annan mantel och brynja finns också med i samlingen. Hon drar fingertopparna över de sträva och silkeslena plaggen och stannar till vid en vit långklänning. Hon lyfter av galgen från stången och håller upp klänningen framför Leo. – Titta på den här! Leo som precis är på väg att vända tillbaka igen, stannar upp mitt i rörelsen. – Den där ser ju precis ut som Tiaras klänning! Eller den
11
är åtminstone väldigt lik den, utbrister han förvånat. – Ja, och det finns fler, säger Sofia ivrigt och tar upp ytterligare ett plagg. Den här gången en skjorta. Leo höjer på ögonbrynen. – Du har rätt, den ser ju ut som en av Athrians skjortor! – Ju mer jag tittar, desto fler kläder känner jag igen, säger Sofia förundrat. Det började med kläderna jag har på mig. Visst påminner de om Xenias? Leo nickar. Sofia minns Sagofallen, landet med smaker och nyanser som inte påminner om något hon upplevt i den egna världen, Mirroria. Sagofallen som gett dem fler äventyr än de vågat drömma om. Flera av dem farliga, med livet som insats. Sofia var från början inte särskilt förtjust i att ge sig ut på äventyr, men med tiden har det förändrats. Hon vet att vare sig hon eller Leo skulle tveka att återvända dit om de bara får chansen, om bara Snöugglan kallar på dem. Problemet är att de aldrig själva kan bestämma när de ska dit och de har aldrig kunnat ta sig till Sagofallen på samma sätt. Det känns som en evighet sedan de var där. Dagar har blivit till veckor och veckor till månader. Sofias minnen hade nästan börjat blekna när drömmarna kom. Hon hade sett den välbekanta vita ugglan med de mjuka fjädrarna och runda kloka ögonen
12
glimta till. Därefter hade ett människoansikte trätt fram. Ansiktet var diffust, hon kunde inte se hårfärgen eller några detaljer. Det enda som var knivskarpt var de vänliga bruna ögonen, som både var varma och oroliga på samma gång. Sofia hade inte sett ögonen förut, det var hon helt säker på. Hon avbryts i sina tankar då något fångat hennes uppmärksamhet. På kanten av en klädstång sitter ett armband i läder. I mitten av armbandet finns en vit rund sten med streck och symboler. Sofia känner hur hon likt en magnet dras till armbandet och utan att tänka sig för hakar hon av det från stången. Hon stryker varsamt med fingret över den lena stenen. Det finns ett skimmer över armbandet som får henne att vilja sätta det på sig. Något får henne ändå att tveka, men bara för en sekund. Hon bara måste prova det. Sofia knäpper upp spännet och fäster armbandet runt sin handled. I samma ögonblick hörs ett surrande ljud. Först svagt som från en humla, sedan starkare likt havets dån. Armbandet börjar glöda. – Vad händer? ropar Leo som just håller på att prova en av Athrians skjortor. – Armbandet, flämtar Sofia. Leo skyndar dit och Sofia möter skräckslaget hans blick. Leo blir alldeles vild när han ser armbandet.
13
– Ser du inte vad det står? utbrister han. Sofia tittar ner på den vita stenen i armbandet. Symbolerna och strecken är inget hon kan tyda. Hon skakar bestämt på huvudet. – Du vet att jag inte kan läsa inskriptioner från Sagofallen, svarar hon. – DE ÅTTA SER DIG, läser Leo. Sofia får med ens en obehaglig, krypande känsla inombords. Hon känner hur håren reser sig i nacken. Inte blir det bättre när en kall vindpust blåser genom rummet, trots att rummet saknar fönster. Det som händer sedan får både Sofia och Leo att bli alldeles stela av skräck. Framför sig ser de hur åtta varelser i svarta slängkappor radar upp sig. På något sätt har de tagit sig in i rummet och börjar nu röra sig rakt mot dem. Sofia och Leo kan inte se deras ansikten, men de tänker inte stanna kvar och ta reda på vilka inkräktarna är. Sofia är den första att få fart på benen och rycker tag i Leos arm. De börjar springa mot dörren så fort de kan, men deras förföljare är snabbare. De hinner inte mer än några steg förrän Sofia känner hur någon tar ett fast grepp om hennes axlar och föser henne framför sig mot en stor öppen kista som nu blockerar dörren. Hon försöker spjärna emot så gott det går, men det är lönlöst. Med en lätt puff faller både Sofia och Leo huvudstupa ner i kistan. Sedan blir allt svart.
14
Kapitel 2
Sofia blundar hårt. Hennes hjärta bultar och tankarna far runt på högvarv. Hur lång tid kommer det att ta innan någon börjar leta efter dem? Ingen vet var de är. Och Leo som inte klarar av trånga utrymmen. En svettpärla tränger fram på hennes överläpp, men innan hon hinner tänka något mer känner hon hur Leo varsamt puttar på henne. Försiktigt öppnar hon ögonen. Till sin stora förvåning befinner de sig inte längre på insidan av kistan. Istället ligger de på ett golv i ett svagt upplyst rum. När Sofia ställer sig upp märker hon att de har legat på ett tjockt lager av halm. Hon plockar bort några halmstrån ur sitt långa bruna hår
16
och i takt med att ögonen börjar vänja sig, ser hon sig om i rummet. Väggarna består av träplankor och på stora pinnar hänger hästsadlar. Doften från havre och läder är stark. De befinner sig i en sadelkammare! – Hur hamnade vi här? Och var är vi egentligen? frågar hon. Inte en människa syns till, däremot hörs ljudet av fotsteg som närmar sig. – Vi måste gömma oss! viskar hon snabbt. Leo letar desperat efter något som kan användas som vapen om det skulle vara de svartklädda varelserna som kommer tillbaka. Men innan han får tag på något ser de hur deras kidnappare radar upp sig framför dem. Både Sofia och Leo håller andan när de mörkklädda tar av sig sina huvor. – Det var inte meningen att skrämma er, men vi hade bråttom och hann inte förklara, säger en av dem. Sofia och Leo ser förvånat på männen framför sig. Deras kappor är inte svarta utan mörkt grå och de är inga vanställda troll med röda glödande ögon. Sofia vet inte riktigt vad hon hade väntat sig, men åtminstone inte åtta helt vanliga män i olika längd och med olika hud- och hårfärg. En av dem med runda glasögon. De flesta är kraftiga som om de arbetar med kroppen. De har alla varsitt svärd fäst i bältet, men Sofia konstaterar lättat att männen i alla fall ser vänligt sinnade ut.
17
– Vilka är ni? frågar Leo, fortfarande på helspänn. – Toc, Doc, Jaspar, Vidar, Reidur, Grilldar, Aris och Ilisar, enkla bönder från Sagofallen, säger en av männen som har långt rött hår och pipskägg. Det verkar vara han som är Toc. Doc måste vara hans tvillingbror. De är på pricken lika så när som på att Doc har sitt röda skägg och håret i nacken fäst i tofsar. Sofia låter blicken glida från ansikte till ansikte och fastnar till sist på den yngsta av dem, inte mycket äldre än hon själv, som presenterades som Jaspar. En kille med rena drag och kort hår med mörka mjuka lockar. Det är något bekant över honom, något med hans ögon … Sofia känner sig helt säker på att hon har sett Jaspar förut, men var? I hans ansikte blir två smilgropar synliga, innan han förläget slår ner blicken. Sofia känner hur det kittlar till i magen och hur det börjar pirra på ett sätt som det aldrig har gjort tidigare. Hon blir både varm och kall samtidigt. I samma ögonblick inser hon var hon sett honom. Det är ju killen från drömmarna med Snöugglan! – Varför har ni tagit hit oss? Bråttom eller inte, nu måste ni förklara er, säger Leo. Toc, som verkar vara ledaren, harklar sig och far med handen över det röda pipskägget innan han svarar: – Mörkret har åter tätnat över Sagofallen och De åtta har lagt en förbannelse över våra åkrar. Om vi inte lyckas stoppa
18
dem och det snart, står vi inför en hungersnöd och svält i hela landet. – De åtta, säger Leo tankfullt. De råkar inte vara bönder, precis som ni? – Hur visste du det? frågar Toc. Leo rycker på axlarna. De hade fått kämpa emot kungen, damen, löparen, hästen och tornet. Nu kunde det bara vara de svarta bönderna kvar, det måste vara de som kallas De åtta. – Så det är på väg att bli hungersnöd även i Sagofallen? säger Sofia, mer som ett konstaterande än en fråga. Hon vet sedan tidigare att deras världar, Mirroria och Sagofallen, är ihopkopplade på något vis. Det som händer i den ena världen har flera gånger visat sig påverka den andra. Även i Mirroria börjar läget bli allvarligt. Det har länge varit problem på sina ställen, med åkrar och odlingar som utan vidare skrumpnat ihop och dött. Men även där det fortfarande är grönt, ger det ingen skörd. Hungersnöden kryper allt närmare inpå. Det hade börjat med att de fått snåla med vissa matvaror. Sofia har nästan glömt hur det var när de kunde äta vad de ville. Aldrig förr hade människor haft så mycket pengar, men maten höll helt enkelt på att ta slut. – Om vi inte alla ska svälta ihjäl måste vi häva förbannelsen, förklarar Toc och tvinnar sitt skägg mellan tummen och pekfingret.
19
– Hur gör vi det då? frågar Sofia. – Det finns en växt, Livets växt, som enligt legenden kan få det att börja gro igen. Vi måste försöka hitta den och plantera den i jorden. Bara då kan förbannelsen brytas. Växten finns någonstans på Pantones ö, men ön är dold för omvärlden. Inte ens vi vet var den finns. För att kunna ta oss dit måste vi först få tag på en karta, berättar Toc. – Kan ni inte ta hjälp av Ljusets armé och våra andra vänner här i Sagofallen då? frågar Sofia. Toc skakar på huvudet. – Uppdraget har tilldelats oss bönder och enbart oss. Instruktionerna från Snöugglan var tydliga, och han vill även att ni ska vara med. Det måste göras på rätt sätt, annars kommer det inte att fungera. Vi kommer att behöva hjälpas åt och vi var just på väg att hämta er när … – Vi hjälper gärna till, men ni har fortfarande inte förklarat varför ni puttade ner oss i kistan på det där sättet. Ni hade bara behövt fråga, avbryter Sofia. – Vi var som sagt på väg att hämta er, fortsätter Toc, när något hände som gjorde att det blev än mer bråttom. Vi förde er hit på det snabbaste sättet vi kunde och det var för att skydda er. Att stanna kvar i det där rummet hade inneburit direkt livsfara och vi ville få tag på er innan De åtta hann före. – Vad menar du? frågar Sofia med stora ögon.
20
Hon sneglar på Leo som ser sammanbiten ut. Ingen av dem gillar vart det här leder. Ilisar med sin blanka hjässa och som är något kortare än de andra männen, tittar upp på Sofia och spänner ögonen i henne. – Armbandet du har på dig! säger han och lägger armarna i kors. När du satte på dig det startade jakten. De åtta kan känna lukten av den som bär armbandet och har förmodligen redan fått upp ett spår. De kommer förstå varför ni är här och kommer göra allt för att stoppa oss från att nå fram till växten. De vet sedan tidigare hur mycket ni har gjort för Snöugglan och den vita sidan här i Sagofallen. Du vet inte vad du har satt igång! Sofia sträcker sig hastigt efter armbandet för att knäppa loss det, men märker att det inte går. Även Leo rycker tag i Sofias handled och gör vad han kan för att slita av det. När han inte lyckas med fingrarna tar han hjälp av en tång som han hittat i sadelkammaren. – Aj, försiktigt! ropar Sofia. Till slut ger Leo upp. Armbandet sitter där det sitter. – Om det är som ni säger, är ni säkrare om ni håller er långt ifrån mig, säger Sofia djärvt, samtidigt som hon bleknar. – I den här världen kan vi åtminstone försöka skydda dig, invänder Jaspar och skakar bekymrat på huvudet så att
21
de mörka lockarna faller fram i hans ansikte. Och som Toc sa kan förbannelsen enbart hävas om vi gör det tillsammans. – Och det illa kvickt, innan vi går under allihop, säger Toc. De åtta vill genom hungersnöden tvinga den vita sidan att överlämna makten, så att de kan regera Sagofallen i mörker och ondska. Leo dunkar frustrerat knytnäven i väggen och i samma stund börjar armbandet att glöda. – Det kan bara betyda en sak, att De åtta har fått upp vittringen, säger Toc. Vi måste ge oss av med detsamma.
22