Vreden i Yttsäter Del 5 av mörka händelser i Yttsäter Staffan Öberg
Böcker skrivna av Staffan Öberg Seniorer på gång 2014 Morden i Yttsäter 2015 Mörka nätter i Yttsäter 2015 Hemligheter i Yttsäter 2016 Protester i Yttsäter 2018 Vreden i Yttsäter 2020 Vem är Lea? 2015 Leas armé 2016 Leas livvakt 2017 Vilse på kryssningen 2017 Mardrömmar 2019
Copyright © 2020 Staffan Öberg www.staffanoberg.se Utgiven av Anasys förlag Grafisk form omslag/inlaga: www.m-Dsign.com Korrektur: Maria Lindgren Tryck: Print Group Sp. z.o.o Szczecin, Polen 2020 ISBN 978-91-985060-4-4
Åke Åkerman Karl-Evert Elvira/Evelina Mikael Josefin Ardy Agda Granberg
Startar protestgrupper. Kioskägare. Vet allt om alla. Dejtar Karl-Evert. Son till Karl-Evert. Mikaels sambo. Främling som dyker upp ibland. Bor hos Åke.
Susan Melarus Madde Melarus Martina Bolin Tom Leonard Lindberg Gertrud Sven-Olof Buke Carina Västerö
Journalist på Norra Sverige. Dotter till Susan. Chefredaktör på Norra Sverige. Assistent på Norra Sverige. Reporter på Norra Sverige. Prenumerationsansvarig. Journalist på Aftonpressen på Norra Sverige. Journalist på Alla Nyheter.
Gunilla Trollberg Johan Trollberg Rune Trollberg Kristina Trollberg Vera
Våldtagen kvinna. Gunillas bror i Norge. Johans son. Runes mamma. Kompis till Gunilla
Reidar Ingela Emma Ingrid Harald Algot Hanna Doris Svenne Roger
Gruppdeltagare från Mäland. Kompis med Reidar. Tjej från Bispgården. Par från Nordingrå. Par från Nordingrå. Markägare från Nyland. Förskollärare i Ullånger. Konsult från Docksta. Snacksalig kille. Svennes tystlåtne kompis.
Margareta Wedin Kristina Wedin Ernst Berit Berggren Jolita Ågren Olle Olsson Hilma Hermansson Rufus Hermansson
Kristinas yngre syster. Margaretas äldre syster. Dräng hos systrarna Wedin. Ägare till vandrarhemmet. Änka, svägerska till Åke Åkerman. Ny ägare av Daltons gård. Äldre par från Härnösand. Äldre par från Härnösand.
Mårtensson Westin Klarberg Johansson
Poliskommissarie Undersökningsledare Undersökningsledare Poliskonstapel
Edvin Kari Våldtäktsgänget Anton
Tidigare pojkvän med Elvira. Kompis till Edvin 17 år, bunden i ett träd.
Alexander David Kevin Hamid
20 책r, skjuten. 23 책r 26 책r 31 책r, ledaren
Prolog Morden i Yttsäter Tvillingarna Åkerman och deras pappa Åke upptäckte ett bestialiskt trippelmord i den lilla byn Yttsäter. Dessutom hittades en kvinna bunden, våldtagen och brutalt misshandlad. Det var den femte september och det datumet är utgångspunkten för alla tidsangivelser i böckerna om de mörka händelserna i Yttsäter. Polisen med Klarberg, Mårtensson och Westin i spetsen gjorde sitt bästa för att utreda morden utan att lyckas. Dessutom låg de oftast steget efter journalisten Sven-Olof Buke från Aftonpressen, landets ledande tidning. Till sin hjälp fick Buke ofta lokala tips från Karl-Evert, som ägde byns skvallercentral. Det var den välbesökta kiosken med tillhörande mindre servering. Fru Ågren var den som blev utsatt för våldtäkten. Hon hamnade först på sjukhus och därefter på vilohem. Efter någon månad kom hon hem till sin gård, där allt utspelats. Mörka nätter i Yttsäter När första snöstormen drabbade byn återvände mördaren och gav sig på Fredrik Wallensten, som var en av de yngre männen i byn. Resultatet blev ett makabert lik som hängde i ett stort träd i vinterskrud. Det skedde samtidigt som en bekant till fru Ågren satt häktad som misstänkt för trippelmordet. Denne släpptes naturligtvis efter förhör. I stället blev en annan man anhållen och senare dömd i tingsrätten för både trippelmordet och mordet på den unge mannen. Inne i tingsrätten fick journalisten Buke ett mycket upprört samtal från Karl-Evert om att något hänt i Yttsäter. Samtidigt som tingsrättens fällande dom slog mördaren åter till och gav eftertryck åt sin närvaro med ett dinglande skelett. Till polisens stora förtret var Buke tillsammans med Karl-Evert först på mordplatsen och tipsade om ett nytt mord som begåtts. Buke blev berömd för alla artiklar om den lilla byn men samtidigt blev han allt mer indragen i mordhistorien. Han började ana ett mönster och hade vissa misstankar. När Åke med brorsonen Arild bjöd honom några dagar till en fiskestuga, blev han utsatt för en behandling som hade ett löjets skimmer över sig. Efter en blöt fest i stugan stod han lutad mot ett träd för att göra sina behov. Då smällde det till ovanför hans huvud. En kniv satt fast några decimeter upp. Någon sekund senare kastades ännu en kniv som fastnade i barken bara några centimeter från hjässan. Hemligheter i Yttsäter Den blöta festen avtog samtidigt som grabben tänkte dra. Farfar fick ställa upp som så många gånger tidigare och hämta. Efter en vådlig kanotfärd med ett möte med en ilsken björn möttes farfar och grabben som var illa sargad i arm och axel. En ny ägare, Olsson, till Daltons gård hade anlänt och gjorde sig extra bekant med fru Ågren. Det medförde en ny fiendskap från Arild som gav sig på Olssons hundar och anlade en brand. En gammal dagbok dök upp och förändrade livet för familjen Åkerman. Åkes svägerska, som avlidit i explosionen tio år tidigare, hade skrivit om sitt liv. Åkes hustru Elisa hittade dagboken och skrev dumt nog in den i sin dator vilket Arild enkelt fick tillgång till. Där framgick nya sanningar som förändrade livet framför allt för Arild. Hans frustration visste inga gränser. Arild sökte hämnd, en hämnd som inte gick att få. Han involverade farfar som genomförde dådet av kärlek till sin sonson. Farfar förstod aldrig varför hatet var så stort men hjälpte ändå till att genomföra det sista mordet. För Arild fanns det ingen tröst. Hans enda lösning var att avsluta sitt liv med ett badkar fyllt av brinnande bränsle. Protester i Yttsäter Åke Åkerman hade länge irriterat sig över avfolkningen på landsbygden och tillsammans med kioskägaren Karl-Evert startade han protestgrupper mot utflyttningen till Stockholm. Samtidigt begick en knarkliga en otäck gruppvåldtäkt som bevittnades av ett farligt vittne fyllt av våldsam
frustration. Journalisten Susan Melarus skrev om våldtäkten och blev inblandad i en våldsspiral. Hon räddades av en mystisk man som hon kallade sin beskyddare, men som av andra betraktades som en förövare. En kollega blev fylld med alkohol, skendränkt och piskad, men räddades även han av Susans beskyddare. Åke med sällskap begav sig upp i bergen för att beundra den vackra utsikten. När de vänt hemåt trädde en mystisk figur fram ur skogen. En skepnad från en svunnen tid med en gigantisk pilbåge redo för nästa byte. Händelseförloppet utspelas inte enbart i Yttsäter utan även i andra delar av Ångermanland.
Kapitel 1 Lögnen 3 juli, 7 år efter trippelmorden. ”Fan fan fan fan fan fan!” Tom skrek ut sin ångest genom den öppna bilrutan. Han körde först som en dåre, men lyckades lugna ner sig och stanna till vid en infart till en mindre väg. Kroppen skakade. Tårarna rann. Han höll på att bli galen. Han visste det. Galen. Han måste bort från den där dåren. Allt var gasmaskens fel. Han ville själv inte döda. Han var ingen mördare. Han var bara galen. Gasmasken var mördare. Tom måste fly. Tom försökte lugna ner sig utan resultat. Händerna skakade så han inte klarade av att köra längre. Han lämnade bilen och haltade ut mot en skogsdunge. En stor sten fick tillfälligt avlasta benen som också darrade. Då först kände han att han gjort på sig. Han luktade kiss. Vad borde han nu göra? Han hade tänkt söka upp Gunilla, men vad skulle hon säga om en nerkissad journalist som gången före kommit med en blombukett? ”Hallå.” Tystnad. ”Hallå, vem är det?” undrade Gunilla. ”Hjäälp”, viskade Tom nästan ohörbart. ”Är det du, min älskade journalist?” Tystnad. Gunilla började förstå att något allvarligt hänt. Tom behövde henne. Hon, som var värdelös, var behövd. ”Tom, Tom, Tom, vad har hänt?” ”Gasmasken, akta dig, han är vansinnig, hämnd. Han söker bara hämnd.” ”Var är du? Kom hit!” Tom lugnade ner sig när han hörde Gunillas röst. Han fick komma till henne. Vad skulle han säga? Han kunde inte avslöja att han hade dödat även om han blivit lurad till det. Det var gasmasken som tvingat honom. Tänka tänka. ”Jag är strax söder om dig. Måste vila. Blir tokig. Det har hänt något hemskt.” ”Vad?” ”Gasmasken.” ”Säg inget mer. Klarar du av att köra till mig? Jag finns här för dig.” ”Tack.” Gunilla begrep inte vad som hänt med gullige Tom. Han hade uppvaktat henne med blommor och choklad och nu var han chockad och skadad. Den här gången var det hennes tur att ge tillbaka och ta hand om honom. Han hade upplevt något hemskt och behövde tröst. Hon trodde att mat kunde trösta. Det sades så om män. Gunilla hade varit och handlat och satte i gång med det som fanns hemma. Hon hade både lövbiff och pommes och även varit till systemet och inhandlat en flaska rött. Visste hon att hon skulle få besök? Tom satte sig i bilen igen. Usch vad han luktade illa. Det var omöjligt att besöka Gunilla med den odören. Han lämnade bilen och tog sig till en större vattenpöl han lagt märke till. Bättre med rena och blöta byxor än torra och kissiga, tänkte Tom och blaskade av byxorna så gott det gick i vattnet. Nu var lukten borta trodde han. Det gjorde inget att sätet blev blött bara han inte luktade för mycket. Dessutom kom han ihåg en doftgran som fanns i handskfacket. Fast det var inte gamla tidens doftgran utan en sådan på burk med äventyrlig och maskulin doft. Från kissig till maskulin doft. Tom log en aning för sig själv och var någorlunda nöjd. In i bilen och iväg. Han kände tröttheten smyga på efter allt som hänt och behövde sova. Om han bara kopplade av skulle han slockna. Tom snurrade först runt i stan med bilen då han glömt
adressen i sitt förvirrade tillstånd. Han försökte klara sig utan att ringa upp Gunilla på nytt och till slut kände han igen sig och fann även en ledig parkeringsplats. ”Stackars liten, jag håller på med lite gott åt dig som du kan äta”, sa Gunilla när hon släppte in Tom en dryg kvart senare. ”Jag behöver sova. Jag är så trött att jag kan spy.” Tom staplade in i hallen och direkt till sovrummet där han lade sig utslagen och hamnade skakande i fosterställning. Gunilla gick in till köket och avbröt sin matlagning. Hon insåg att det inte var läge för en festlig måltid. Tom var för tillfället inte mottaglig för vare sig mat eller prat. Hon undrade om hon borde ringa någon inom sjukvården, men beslöt att vänta tills han vaknade och kom till sans. En dryg timme senare började Tom röra på sig. Gunilla hade hela tiden suttit intill i en vilstol och virkat och väntat. Ju längre det dröjde med något tecken från honom, desto oroligare blev hon. ”Var är jag?” stönade Tom. ”Du är hos mig. Kommer du inte ihåg att du stapplade in här för en timme sedan? Det gick inte att få kontakt med dig utan du somnade på en gång. Vad har hänt?” Tom vaknade till så pass att han insåg sin situation och att han i sitt förvirrade sinne ändå tänkt ut en plan. Han var oskyldig. ”Jag blev vittne till ett mord mitt framför ögonen på mig. Gasmasken var på mig. Svamlade om hämnd. Jag måste hämnas för att ligan nästan dödade mig. Men han hämnades i stället. En i våldsligan är dödad. Jag såg det med egna ögon.” ”Menar du att mannen med gasmask sköt ihjäl en ligamedlem? Var det inte han som såg när dom idioterna gav sig på mig? Det är nästan att jag tycker dom får skylla sig själv. Tänker han ge sig på fler?” ”Du ville ju inte hämnas? Han hämnades för min skull. Han väste ur sig konstiga idéer. Den mannen är inte klok. Han är sjuk och hyperfarlig. Pilbåge och kniv är hans vapen.” ”Jag har hört flera helikoptrar söderut. Är dom ute och letar efter honom? Om han kom med bil är han väl borta för länge sedan.” Tom var tom invärtes, men kunde ändå tänka. Han var oskyldig. Det var gasmasken som hade skjutit. Han var så duktig på att övertyga sig själv som ett oskyldigt vittne att han trodde på det. ”Vad sägs om en god middag? Kan vi lägga våra tankar åt sidan en stund och njuta av god mat. Jag tänkte möta dig med en färdig middag, men du bara stöp i säng och somnade.” ”Gulle dig. Vilken tur att jag fick komma hit. Vet inte vart jag skulle ha tagit vägen annars. Jag kan inte åka hem just nu. Jag känner mig jättehungrig.” En stund senare satt de mitt emot varandra och skålade. Tom kände sig mycket bättre och lugnare i Gunillas sällskap. Förhållandet var det motsatta jämfört med deras första träff då Tom mött upp med blommor och choklad för en intervju. Han kände att han måste fly bort några veckor och undvika nyfikna frågor både från kollegor och polis, men vart skulle han fly? Det gick inte att gå tillbaka till jobbet. Det visste han med säkerhet. Hans sjukskrivning varade några veckor till, fast det räckte inte. Han måste hålla sig undan en längre tid. ”Jag måste försvinna några månader. Har du något förslag?” ”Varför det?” frågade Gunilla, men ångrade direkt frågan. ”Vi ska tänka ut något”, fortsatte hon och kramade Toms hand. Gunilla insåg då att Tom var nära en genomklappning. Hans psyke gick tydligen i vågor. Ibland skrattade han till och var trevlig följt av att han plötsligt blev tyst och stirrade ner i bordet. Hon gick runt bordet och lade armarna om pojken. För henne var han bara en pojke även om han var en vuxen man. En pojke som blivit utsatt för något han inte klarade av att hantera. Toms händer började skaka så han måste lägga ner besticken. Det hjälpte inte utan skakningarna fortsatte ut i hela kroppen. Han tappade helt besinningen och ramlade ner på golvet och skakade som om han drabbats av epilepsi.
”Min lilla pojke, min lilla lilla pojke.” Gunilla hjälpte upp Tom tillbaka till hennes säng och bäddade ner honom där. Det blev inte någon middag och inte heller något samtal. Tom var helt borta. Hon visste inte vad som fanns i hans huvud. Hon undrade för sig själv vad som egentligen hänt. Varför blev han så förstörd? Mannen med gasmasken måste ha gjort något förutom att döda en ligamedlem. Efter en stund kom Gunilla på att använda nätet och söka. Hon behövde inte leta länge förrän nyheterna nådde henne. Det hade skett ett dubbelmord i Kittjärn, men Tom pratade enbart om att en i ligan blivit dödad. Vem var den andra personen? När hon tagit en paus med kaffe och därefter fortsatt att leta nyheter såg hon att den andra personen var en äldre kvinna. Hon undrade om Tom kände till det. Han nämnde bara en yngre ligamedlem. Gunilla lyssnade åter på nyheterna där man ägnade lång tid åt dubbelmordet. Det började gå rykten om en mystisk figur som figurerat i byn och tidigare angripit gänget. Man påminde även om att gänget stått inför domstol på grund av en gruppvåldtäkt på en kvinna tidigare under våren. De hade emellertid frikänts i tingsrätten då det visat sig att polisarbetet fallerat. Åklagare ansåg det meningslöst att driva målet vidare till hovrätten då all teknisk bevisföring var saboterad. Kvinnan tänkte först på egen hand tillsammans med sin advokat driva målet vidare, men gav upp för att hon inte orkade driva målet. Gunilla kände igen kommentarerna Hon var den våldtagna kvinnan. Hon kände tårarna komma då hon blev påmind om angreppet på henne. Det hjälpte inte att tidningen Norra Sverige senare hade publicerat en film som till viss del visade vad som skett. Åklagaren menade att det måste finnas ytterligare substans för att åter ta upp målet. Enligt Tom fanns det ett vittne som filmat våldtäkten. Hon undrade om det var samma person som nu fanns med i handlingen och tänkte hämnas för hennes skull. Hon kände sig tudelad i om hon ville ha någon hämnd, men om någon annan obekant genomförde den var det annorlunda. Då behövde hon inte själv vara rädd för påhopp från ligan. Hon måste prata med Tom när han vaknade. Varför nämnde han inte att det var ett dubbelmord? Det sades att någon skrikit gällt. Var det Tom eller ynglingen? ”Hej, lilla gubben, känns det bättre nu?” Tom började röra på sig efter ytterligare någon timmes sömn och hade blivit lugnare. Inga skakningar störde honom. Han tittade sömnigt på Gunilla och log. Kom ihåg att han rusat till henne, men sedan var det tomt. ”Jag har läst och lyssnat på nyheterna. Vet du om att det var ett dubbelmord? Mitt vittne, mannen med gasmasken, har dödat två människor. Den andra personen är en kvinna. Båda var skjutna med pilar.” ”Va? Är du säker? När jag sprang iväg var det bara killen som var skjuten. Det fanns ingen kvinna där. Det är jag säker på.” ”Var det du som skrek? Folk i gården intill hade hört skrik och undrat och kanske kvinnan gick för att se vem som skrek. Var det du?” Tom blev tyst. Han kom inte ihåg. Men han var säker på att han inte sett någon kvinna. Gasmasken måste ha skjutit henne efteråt. Han är inte klok, tänkte Tom. Fullständigt skvatt galen. Det måste ha varit han själv som skrek. ”Jag vill inte bli inblandad i det här. Jag har aldrig varit där. Lova att inte säga något. Jag klarar inte av att prata om det. Det var för hemskt. Han är tokig.” ”Jag lovar, lilla gubben. Jag ska tänka ut något”, försäkrade Gunilla.