9789198471809

MAGNUS SUNDEMO

SANNINGEN OM

VOLVO Från Gyllenhammar till Geely: En radikal fackordförandes berättelse

Toltap

Magnus Sundemos bok är spännande, avslöjande och full av personliga insider­betraktelser. Han drömmer om ett Volvo Cars där de anställda ses som jämbördig ­partner till både företags­ledningen och ägarna. Fler borde göra det. Boken är helt enkelt lysande.

Sophie Nachemson-Ekwall, Fd ekonomi­journalist, forskare på Handelshögskolan och debattör

– Volvo väcker känslor och detta är en stark och unik historia. Magnus ­delar med sig av en mycket v­ iktig berättelse som det säkert blir d ­ is­ kussion om. Men känner jag Magnus rätt så var också detta tanken.

Peter Larsson, Senior rådgivare, c­ ivilingenjör, Sveriges Ingenjörer

– För den som vill förstå vad med­arbetar­skap innebär i p ­ raktiken, sett utifrån ett modernt fackligt perspektiv, rekommenderas denna per­ sonliga och innehållsrika bok varmt!

Anna Jonsson, organisationsforskare och docent i företagsekonomi, Lunds universitet och Score

Papper fran

© 2018 Magnus Sundemo

Toltap Förlag, Mölndal · www.toltap.com · info@toltap.com Text: Magnus Sundemo Redaktör: Josefine Tomio Gren, Textografiska AB Omslagbild och författarportrait: Linnea Sundemo Grafisk form och originalarbete: Mario Tomio Gren, Textografiska AB Repro: Textografiska AB Tryckt: ScandBook UAB, Litauen 2018 Tryckår: 2018, första tryckningen ISBN 978-91-984718-0-9

Förord Många håller på sitt favoritlag i fotboll eller hockey. Jag håller på Volvo. Att älska ett företag är riskfyllt men att älska människorna i företaget och de produkter vi utvecklat tillsammans har varit en kärlek som besvarats.

För mig är det alla dessa människor som utgör det verkliga Volvo och som har bidragit till det företag vi ser idag. Ledare och medarbetare att granska, kritisera, utmana och älska.

Jag startade min resa på Volvo 1979 då jag som nybakad civil­ ingenjör från Chalmers Tekniska Högskola steg in på utvecklings­ kontoret och började rita ljuddämpare och avgassystem till ­modeller som Volvo 760 och Volvo 240. Att jag skulle bli före­taget troget i nästan 40 år var inget jag kunde föreställa mig då. Men möjligheterna och utmaningarna gjorde att jag s­tannade kvar.

Inte minst chansen jag fick att varva min professionella karriär som utvecklingsingenjör, projektledare och linjechef med ord­ förandeskapet i lokalavdelningen för Sveriges Ingenjörer på Volvo Cars har s­ timulerat mig oerhört. Jag har hamnat i s­ ituationer och på platser som jag aldrig kunde drömma om när jag stämplade in min första arbetsdag på konstruktionskontoret i Torslanda.

Som ordförande i facket har jag också haft förmånen att lära känna samtliga Volvo Cars vd:ar sedan 1980-talet, och som representant för löntagarna har jag också gjort många bekantskaper bland medlemmarna i bolagsstyrelsen. Men det är trots allt alla arbetskamrater, där många också blivit mina vänner, som gjort det största intrycket på mig.

3

Min berättelse har flera bottnar. Dels handlar den om min personliga resa genom ett långt arbetsliv med dess toppar och dalar, dels om ett stycke industrihistoria om ett av Sveriges mest betydelsefulla företag, från tidigt 1990-tal till idag. Ett företag vars produkter och ledare varit synonymt med Sverige och som därför intresserar väldigt många människor. Det rullar miljontals Volvobilar runt om i världen.

Den viktigaste berättelsen är trots allt den om hur jag medvetet drivit en utveckling av den fackliga verksamheten. När jag tog steget in i facket var det för att jag ville göra skillnad. Jag ville påverka. Jag har strävat bort från en reaktiv offerkultur till en aktiv och nyfiken attityd som tar ansvar och visar på vägar framåt. För oss på Volvo har det inneburit att fackklubben engagerat sig i allt från att ge sig in i konkreta produktfrågor som att s­ änka bränsle­förbrukningen på våra bilar, till att starta det fackägda ­konsortium Jakob med mål att köpa tillbaka Volvo Cars från Ford.

Det kan kanske låta förmätet, men min bild är att Volvofacket bildat skola för hur en fackförening kan agera som idébärare och idé­spruta i stället för att ta på sig rollen som offer och motståndare.

Detta har inte hindrat oss från att driva frågor stick i stäv med företagsledningen men alltid med medarbetarnas och företagets bästa som första prioritet.

Jag har haft ett motto under mina år på Volvo som lyder ”ditt ansvar är alltid större än dina befogenheter”. Det har varit en reaktion på rädda människor som hukar när det börjar b ­ låsa och som skyller på att de inte kan göra något för de saknar de ­rätta befogenheterna. Sådant har sällan stoppat mig. För mig är

4

det ­personliga ansvarstagandet grunden i det jag kallar ”Volvo-­ andan”, att agera när det behövs. En anda som inte bara sätter sin lit till starka ledare utan där alla har ett ansvar, ett medarbetar­ ansvar att agera för det gemensamma bästa. Så byggs ett starkt företag och en sund företagskultur över tid. Och parallellerna med ett demokratiskt sam­hälle i stort är slående.

Jag vill med min berättelse framför allt bidra med min insikt att det lönar sig att göra sin röst hörd. Att våga argumentera, protestera och ­formulera nya förslag och idéer i kritiska lägen.

Att framtiden inte är förutbestämd, utan bestäms av oss alla – du och jag – g ­ enom de val och de liv vi väljer att leva. Att just viljan och önskan att påverka blir till påverkan i det ögonblick vi väljer att ge röst och ord till våra t­ankar och vår tro. Det är en universell kunskap som vi alla kan lära av, oavsett var vi befinner oss i livet. Den är inte förbehållen vd:ar eller toppolitiker eller ens för­troende­valda fackledare.

Vi får aldrig lita på att någon annan ska klä våra tvivel och vår oro i ord.

Det här är historien och min sanning om mina år på Volvo.

Med förhoppning om spännande, underhållande och intressant läsning.

Torslanda i april 2018 Magnus Sundemo

5

INNEHÅLL

FÖRSTA DELEN (1993 –1994) 17

Civilingenjörerna och Volvo-Renaultaffären

ANDRA DELEN (2008 –2010)

103

TREDJE DELEN (2010 –2018)

209

VOLVO CARS FRAMTID

283

Konsortium Jakob eller Ingenjörerna som försökte köpa Volvo

Fågel Fenix stiger ur askan med hjälp av Geely

Avslutande reflektioner

FÖRSTA DELEN Civilingenjörerna och Volvo-Renaultaffären 1993 – 1994

Uppsägningarna December 1992 JAG SATT VID MITT SKRIVBORD och försökte smälta det som just hade hänt. Hur var det ens möjligt, att jag, som helt ­saknade erfaren­het av fackligt arbete, plötsligt satt med ordförande­klubban i Civilingenjörsförbundet på Volvo? Förutom min totala brist på erfarenhet hade jag dessutom, under ett händelseförlopp ett halvår t­idigare, uppfattats som minst sagt irriterande av fackförbundets egen l­edning. Då hade jag nyligen fått mitt första chefsjobb och ansvarade för en liten grupp om fyra personer inom avdelningen Motor­utveckling på Volvo Personvagnar. Vid den här tidpunkten stod vi inför en stor omorganisering som skulle kunna inne­bära upp­sägningar av personal, då Personvagnar drabbats av en k ­ ombination av låg­konjunktur och bristande konkurrenskraft på den ­tuffa bilmarknaden. Upprinnelsen till min väg mot ordförande­posten hade varit ett telefonsamtal som hade fått det att krypa av obehag i k ­ roppen på mig. Samtalet kom från min närmaste chef, Ulla-Britt. ”Magnus, det är bara jag”, sa en välbekant röst i andra änden.

Ulla-Britt gick rakt på sak: ”Jag är i Skövde och har talat med J.C Persson. Vi blir tvungna att säga upp Dan!” Det gick kalla kårar, upp och ner, längs hela min rygg. Dan var en relativt nyanställd och mycket duktig medarbetare i min lilla grupp. Han ansvarade för införandet av de nya, effektiva arbetsformerna som datoriseringsprojekten inom CAD/CAM innebar

17

och var utan tvekan en medarbetare som på alla sätt bidrog till avdelningens resultat. ”Inom min avdelning är det Dan och Lloyd som måste gå”, fortsatte hon mycket forcerat. ”Du vet ju hur turordningsreglerna är…” ”Jag förstår ingenting”, sa jag. ”Vi har mängder med halvbra konsulter som vi kan slänga ut innan det är dags att börja säga upp fastanställda!” ”Det funkar inte så”, svarade Ulla-Britt. ”Det här är en order, och den kommer från högsta ledningen. J.C. måste säga upp ett visst antal och namnen har redan gått till både facket och Lennart Jeansson som ska kvittera att alla avsnitt lämnat sina bidrag.”

J.C. Persson var Volvos motorchef och Lennart Jeansson var vd för Volvo Personvagnar vid den här tidpunkten. ”Jag fattar ändå inte logiken”, fortsatte jag. ”Det blir mycket billigare att säga upp konsulterna. Det måste väl vara ekonomin som är avgörande och inte anställningsformen?” ”Det hjälper inte vad vi tycker och tror”, svarade Ulla-Britt. ”J.C. vill träffa Dan i eftermiddag och delge honom uppsägningen klockan 15.00. Ser du till att han finns på plats då?” ”Okej, men jag följer med som moraliskt stöd om Dan vill”, svarade jag.

Uppsägningarna blev på många sätt en tragikomisk övning med kraftigt haltande argumentation. Min främsta invändning mot uppsägningen av Dan var att jag enkelt kunde peka ut åtminstone fyra konsulter inom mycket närliggande avsnitt som hade kunnat ersättas av Dan utan att arbetsresultatet hade blivit lidande, snarare tvärtom. Dessutom till en lägre kostnad för företaget.

18

Jag försökte ta hjälp av fackföreningarna. Själv var jag medlem i Civil­ingenjörsförbundet (CF), och kom snart i kontakt med vår dåvarande lokalordförande, Benny Sommerfeldt. Min ståndpunkt var att vi borde ogiltigförklara uppsägningarna och kräva att kon­ sulterna skulle sägas upp före eventuella uppsägningar av fast­ anställda. Jag hänvisades till CF:s jurist från kansliet i Stockholm, som visade sig helt ointresserad av att engagera sig. Hans svar gick i korthet ut på att man bara tog sig an ärenden till Arbetsdomstolen som man på förhand visste att man skulle vinna. Ärenden av ny karaktär, som detta handlade om, ville man överhuvudtaget inte befatta sig med. I samma andetag passande han på att tala om att jag kanske var en kompetent ingenjör men juridiken skulle jag lämna över till dem som visste vad det handlade om.

Besvikelsen brände inom mig och jag försökte på olika sätt påverka CF:s lokalstyrelse, utan att egentligen få något som helst gehör för mina tankar. Till slut skrev jag ner mina frågor i ett brev till Personvagnars vd, Lennart Jeansson, som till min stora förvåning ringde upp. Han förklarade att tids nog skulle även samtliga konsulter bli uppsagda, men att ändra sin uppfattning om Dans uppsägning var inte att tänka på.

Vanmakten var överväldigande och total. Vad var det för företag jag arbetade på egentligen? Arbetslusten var som bortblåst och många av mina arbetskamrater gick omkring och sörjde uppsagda kollegors öde. Inte nog med att företaget blundade med både ögon och öron, även facket svek när det skulle behövts som bäst! En nyckelhändelse under denna period var ett tillfälle när jag förgäves försökte få min närmaste chef att agera mot Dans uppsägning. Jag är en känslomänniska och även om jag

19

bara gråtit ett fåtal gånger under mina 37 år på Volvo, slutade mötet med att vi båda satt och grät i ren frustration. För mig var händelseförloppet kring uppsägningarna så omskakande att jag till att börja med hade svårt att hämta mig. Men de tände också något inom mig, en vilja att engagera mig och försöka förändra de brister som jag så tydligt såg.

Ordförande för Civilingenjörsförbundet Eftersom jag uppfattats som både påfrestande och obstinat av den sittande CF-styrelsen under turerna kring Dans uppsägning, blev jag naturligtvis mycket förvånad när jag något halvår senare blev tillfrågad att kandidera till en plats i CF:s styrelse. Men jag var glad att få frågan och tackade ja efter viss betänketid. Med tanke på hur hårt uppsägningarna tagit mig, kunde det vara min tid att åtminstone försöka vara med att påverka!

När mitt första årsmöte med styrelsen närmade sig i december 1992, framkom det att Benny Sommerfeldt hade fått nytt arbete på Volvos kontor i Los Angeles. Man stod nu utan ordförande.

Efter många diskussioner blev jag så till slut tillfrågad om jag kunde tänka mig ta över som ordförande. I efterhand fick jag veta att många var tveksamma till om jag med mitt engagemang skulle kunna vara tillräckligt diplomatisk i det fackliga arbetet mot företagsledningen. Men det fanns ingen annan som var villig att kandidera och därigenom fann jag mig helt plötsligt sittandes med ordförandeklubban. Som ny ordförande kastades jag rakt in i

20

ett dramatiskt skede i svensk industrihistoria och mitt livs dittills tuffaste strid lurade runt hörnet.

I och med min nya post hamnade jag i en facklig värld som jag hade väldigt liten erfarenhet av. Ett av begreppen som snabbt dök upp var PTK-PV och PTK-Volvo (där PTK stod för Privat Tjänstemanna Kartellen) som visade sig vara samarbetsorgan för de tre tjänstemannaklubbarna inom Volvo. De kallade till möten titt som tätt men min upplevelse av de här klubbarna var att de i första hand var till för att hålla heltidsfackliga sysselsatta. Vi i den nya CF-styrelsen bestämde oss för att lägga så lite energi som möjligt på dessa aktiviteter och i stället koncentrera oss på sakfrågor. Vi ville i största möjliga omfattning engagera oss direkt med och mot chefer för att få maximal påverkan i för oss viktiga frågor.

Mycket snart dök det upp en fråga som både styrelsen och jag kände var viktigare än alla andra, nämligen Volvos allians med den halvstatliga, franska biltillverkaren Renault. Alliansen hade tillkännagivits i februari 1990 och innebar att båda bolagen skulle äga stora aktieposter hos varandra. Motivet bakom en allians för Volvos del var att man i ett internationellt perspektiv var en allt för liten tillverkare. Volvo Personvagnar stod och stampade på cirka 400 000 bilar per år och hade svårt att ta sig vidare. PV var en liten spelare globalt sett med en andel på 1–2 % av den totala världsmarknaden. Lönsamheten var i och för sig god när dollarkursen var stark men sviktade så fort dollarn försvagades. Det hade också krävts mycket kapital för att utveckla Volvos senaste modell, 850:n, och koncernledningen var tveksam till om man skulle kunna fortsätta satsa så stort på nästa generations bilar.

21

Vore det kanske bättre att sikta på att bli störst på lastbilar? Volvo Lastvagnar ansågs vara välskött och lönsamt och var vid den här tiden en av världens största tillverkare av tunga lastbilar. Genom en allians med Renault såg ledningen, med Pehr G Gyllenhammar i spetsen, möjligheten att passera Mercedes Benz, som då var marknadsledande. I gengäld skulle Renault kunna dra nytta av Volvos produktionseffektivitet och dess kapital. En fråga som jag ställer mig så här i efterhand är om PG trodde på Personvagnar överhuvudtaget?

Det första steget i alliansen med Renault innebar att vi ökade samarbetet utan att ha slagit ihop bolagen fullt ut i en fusion. För att fusionen skulle bli verklighet krävdes att ägarna tog beslut om det på en bolagstämma, något som alltså ännu inte hade skett.

Däremot startades ett antal samarbetsprojekt i och med alliansen.

PV:s inköpsorganisation slogs ihop med Renaults vilket ledde till att svenskar fick franska Renaultchefer och några fransmän fick svenska Volvochefer. Fransmännen framstod dock som mycket mer taktiska och politiskt tränade än vi svenskar, något som resulterade i en klar maktförskjutning. Exempelvis dominerade Renaultcheferna på de flesta viktiga posterna inom Inköp. Språket var en annan stor stötesten; fransmännen var överlag dåliga på engelska och det ställde till otaliga problem.

Sammantaget ledde de första stegen mot en fusion till stor irritation i Volvoorganisationen. Många medarbetare kom till oss på facket med oroliga frågor: Vad låg i planerna hos ledningen?

Hur skulle samarbetet kunna utvecklas och vilka konsekvenser skulle det bli för oss CF-medlemmar på Personvagnar? Bland

22

mina kollegor på operationell nivå var det få som såg några tydliga fördelar med samarbetet med Renault under allianstiden.

Mycket av medlemmarnas oro kretsade kring hur samarbetet med Renault utvecklades i vårt gemensamma plattformsprojekt, för nästa generation stora bilar, som kallades P4. En del berättade om hur de ansträngt sig för att översätta underlag till engelska, som var vårt gemensamma språk i alliansen med Renault, och sedan fått oöversatta Renaultdokument på franska i retur. Vi tolkade det som arrogans och översittarfasoner, men det som upprörde allra mest var valet av vilken motor som skulle sitta i toppmodellen av våra bilar.

MAGNUS SUNDEMO, född 1954, är civil­ ingenjören som varit Volvo ­ trogen i ­närmare fyrtio år. Han har haft en mängd olika roller inom Volvo Person­vagnar så som konstruktör, projekt­ledare och linje­ chef på olika nivåer. Magnus var projektledare för den upp­ märk­ sammade koncept­ bilen XC60 och chef för bil­ konceptutvecklingen inom Volvo Cars.

Han har även haft ett ­mycket starkt fackligt engagemang och var ord­förande för Akademiker­för­eningen Volvo Cars på deltid m ­ ellan 1992 – 1994 och på h ­ eltid från 2007 – 2016. Genom sin plats i bolagsstyrelsen för Volvo Cars under totalt tolv år, har Magnus unika insikter i spelet bakom kulisserna.

Hör mer av Magnus via Spotify och hans populära poddcast ­Garaget. Där intervjuar han intressanta personer med koppling till Volvo Cars – allt från nuvarande vd:n Håkan S ­amuelsson till kommun­styrelsens ordförande i Göteborg Ann-Sofie Hermansson.

Under mina närmare fyrtio år på Volvo har jag sett företaget förändras under olika sorters ledar­skap och ägarkonstellationer. Sanningen om Volvo belyser tre mycket dramatiska skeenden i ­ företagets historia, ur ett per­ spektiv som aldrig tidigare framkommit i den officiella ­debatten:

.

Renaultaffären på 1990-talet som blev Volvos okrönte kejsare Pehr G Gyllenhammars fall.

. Den ödesdigra försäljningen av Volvo Personvagnar till Ford 1999 och det fackägda Konsortium Jakob som försökte köpa hela företaget cirka tio år senare.

. Det senaste decenniets otroliga utveckling med kinesiska Geely som ny ä­ gare och bilbranschens oerhört spännande men utmanade framtid.

genom svensk industrihistoria, ger en unik inblick i ett av Sveriges mest betydelsefulla företag samt v ­ isar hur fackligt arbete kan nå oanade höjder genom ­modiga24medlemmar och ett inspirerat ledarskap.

Toltap Förlag · info@toltap.com

9 789198 471809 >

SANNINGEN OM VOLVO bjuder dig på en en personlig resa

ISBN 978-91-984718-0-9

I egenskap av facklig ordförande och ledamot i bolags­ styrelsen, har jag befunnit mig nära ­maktens centrum och tagit del av Volvo inifrån. I den här b ­ oken vill jag lyfta den lilla människans möjlighet och skyldig­het att påverka sin egen arbetssituation och ­vilket sorts företag man vill arbeta för. De fackliga strider som jag har lett, har sällan varit av traditionell karaktär, utan istället utmanat synen på hur fackligt arbete bör bedrivas. Jag vill visa hur man kan sträva bort från en reaktiv offerkultur och i stället anta en aktiv och nyfiken attityd med ansvarstagande och framtidstro som ledord.

www.toltap.com