ALEXEJ SMIRNOV
DET ARTONDE LEJONET
THRILLER
PETESSO FÖRLAG
Photo: Wikimedia Commons/Arild Vågen
Alexej Smirnov
DET ARTONDE LEJONET Översättning: Sergej Gratchev
PETESSO FÖRLAG
2
I S T O C K H O L M G I C K allting först precis som planerat. Pressmed-
delandena och undervattensbilderna som skickats till tidningarna när Orion fortfarande låg till sjöss gjorde ett bra intryck. Ingen hade nämnt den förfalskade pilen från den gamla kyrkan. Dagstidningarna gick i tryck med en återhållsam berättelse om en lyckad expedition för att lokalisera en sjunken sovjetisk ubåt utanför Öland av ”den tunge forskaren och före detta kollegan till Anders Franzén”. Informationen hade han fått tack vare ”sina omfattande kontakter i Ryssland samt tips från lokala fiskare”. Som vanligt hade tidningarna valt att kontakta ett antal pensionerade militärer och historiker som utgjorde en välvillig expertpanel och påminde läsarna om hur Sovjet sökt stoppa de svenska malmtransporterna till Nazityskland. Kvällspressen frossade i bilderna men hade ganska lite text, innehållet kretsade mer kring moderna frågeställningar där samma grupp experter istället riktat blicken mot sentida sovjetiska ubåtskränkningar. Det var en tydlig eftergift för målgruppsanpassningen, mossig 40-talshistoria hade varit svårare att sälja. Det såg ut som om faran var över, men så kom det ett slag under bältet just när Sören hunnit räkna hem Ölandsexpeditionen som en seger. Två veckor efter hemkomsten till Stockholm blev 4
han bjuden till en expertpanel i tv för att diskutera problem och utmaningar inom marinarkeologin i Östersjön. Till en början gick allting som på räls. Det hela verkade mynna ut i en allmänt hållen diskussion ledd av en ung, höggravid före detta dokusåpastjärna, som här tog sina första steg mot seriös tvjournalistik. Kom igen lilla gumman, det här kommer du greja, tänkte Sören för sig själv. Det lär ta ett tag innan du kan klättra i palmerna i Robinson igen. I bakgrunden höll ”skrivbordsdykaren” Erik Tornberg, som precis blivit professor vid Södertörns högskola, att tappa tråden i sin egen långrandiga och tämligen monotona utläggning. Sören var mer nyfiken på vad panelens tredje deltagare gjorde där. Kommendör Lennart Lindblad gjorde inte så mycket väsen av sig utan satt och bläddrade i Tornbergs senaste monografi om den speciella konstruktionen av nordeuropeiska kraveller från slutet av 1500-talet. Tornberg släpade med sig boken till tv-soffan i ett tappert försök att få fart på försäljningen av sin faktaspäckade lunta. Närvaron av en representant för marinen fick sin förklaring när programledaren gick över till att diskutera utmaningar med ”privatfinansierad forskning, som kan få respekterade forskare att försöka nå önskade resultat till vilket pris som helst”: – Er fond finansieras framförallt av donationer från företag och privatpersoner, och andelen privata donationer växer stadigt, började programledaren med en skarp blick riktad mot huvudmannen bakom Östersjöns Arvsfond. Sören stirrade irriterat tillbaka och lade plötsligt märke till programledarens nya trendiga glasögon. Några glasögon bar hon inte under sin karriär i Robinson och Gladiatorerna. – Sören Morell, vad är din åsikt om att icke-experter får allt mer 5
inflytande över forskningen? Människor som donerar pengar kan ha svårt att bedöma det vetenskapliga värdet i ett arbete som till exempel detta. Programledaren sträckte sig efter exemplaret av ”Jämförande analys av kravellkonstruktioner i Holland och Nordeuropa under 1500-talet” och visade upp boken för kameran. – Ett gediget och på sätt och vis revolutionerande verk som det här skulle allmänheten kanske bara rycka på axlarna åt och hålla hårt i plånböckerna. Däremot är det inga problem att få sponsorpengar för expeditioner där man lovar att exempelvis hitta ett sjunket skepp som Jupiter, fyllt med guld och skelettdelar. Tror inte du att forskare som satsar på liknande projekt indirekt kan bidra till att utarma vetenskapen, förvandla den till en sorts underhållningsshow? – Fast med den här logiken kan man ju dra slutsatsen att många stora genombrott gjordes av populister, antingen det var Graham Bell med sin telefon eller bröderna Wrights flygplan. Dessa uppfinningar inspirerade miljontals människor, började Sören förklara irriterat. Han försökte låta bli att titta på den smilande Erik ”bokmalen” Tornberg, men det var svårt att vifta bort envisa tankar om att forskaren lyckats fylla programledarens tomma skalle med egna funderingar om ”riktiga vetenskapsmän” och ”personer som leker forskare”. – Ta marinarkeologin som exempel. Anders Franzén hade ingen specialistutbildning, men lyckades åstadkomma mer genom att hitta Vasaskeppet än dussintals så kallade äkta forskare som kan spendera åratal på att analysera ett enda fragment spant de fått serverade på ett fat i sitt arbetsrum, fortsatte Sören.
***
6
Intervju med Alexej Smirnov
Journalisten och författaren Alexej Smirnov är uppvuxen i St. Petersburg och utbildad vid Litteraturinstitutet i Moskva. Han kom till Sverige 1992 och arbetade fram till 2016 som Nordeuropakorrespondent för Moskvatidningen Novie Izvestia och redaktör för den ryskspråkiga finska tidskriften New Horisonts. ”Det artonde lejonet” är hans sjätte bok. En av dina tidigare böcker handlar om vrak i Östersjön. Varifrån kommer ditt intresse för det som döljer sig på havets botten? – Jag har alltid varit intresserad för havet och sjunkna skepp. Jag ville bli sjöman men kom inte in på högskolan för sjöfart eftersom jag är närsynt. Jag lyckades ändå tillfälligt en gång i slutet på 80talet då jag gjorde en reportageresa till Sydafrika för den satiriska tidskriften Krokodil och följde med som matros på ett sovjetiskt fiskefartyg. Eftersom Sovjet och Sydafrika saknade diplomatiska förbindelser var det den enda möjligheten att kunna resa dit. En annan anknytning till havet är att min far var ingenjör och konstruerade ubåtar. Han berättade mycket om sina erfarenheter.
7
Hur växte Det artonde lejonet fram? – Perioden när jag började jobba som utrikeskorrespondent i Sverige utvecklades undervattenstekniken väldigt mycket. Bland annat förbättrades side-scan sonaren, ett sidseende ekolod, som tillsammans med modern datateknik gav bättre undervattensbilder. Tekniken blev också billigare och mer lättillgänglig för både forskare och amatördykare. Resultatet blev att man började upptäcka många intressanta vrak. Jag skrev mycket om dessa, blev bekant med dykare och forskare och reste själv med ombord på forskningsfartyg i Östersjön några gånger. Karaktärerna i boken är delvis hämtade från mina bekanta, jag träffade till och med en grevinna som blev förebild för en av bokens karaktärer. Under vilken tidsperiod utspelar sig boken? – I slutet av 90-talet, vilket jag valde av olika anledningar. För det första var det en kort period av ett tätt samarbete mellan Sverige och Ryssland, inte minst runt vraksökandet i Östersjön. Dessutom utvecklades undervattenstekniken som möjliggjorde många intressanta upptäckter. Samtidigt gick det fortfarande att träffa levande vittnen till händelser under andra världskriget. Hur mycket i boken bygger på verkliga händelser? – I mitten av 90-talet upptäcktes en sjunken sovjetisk ubåt nära Ölands södra udde med konstiga mässingsbeteckningar på tornet. När jag frågade olika ryska experter påstod alla att sådana beteckningar aldrig kunde förekomma under kriget. Sedan upptäcktes en annan sovjetisk ubåt nära Åland med ett uppskuret hål i skrovet. Både svenska och finska militären hävdade att de aldrig hade tagit sig in i ubåten. som berättade om förhållandena i det svenska interneringslägret 8
Den sovjetiske officeren Nikolaj Basukov är delvis förebild för bokens ubåtskapten. Basukov kom till Gotland 1941 i en roddbåt. Han uppgav för svenska myndigheter att han i krigets början sattes som befälhavare för stridsbåtsflottiljen på Ösel. Därifrån flydde han till Sverige.
1944 krävde Sovjetunionen att Nikolaj Basukov skulle utlämnas. Han och en grupp andra anklagades för mord på två politruker i samband med flykten från Ösel. Här syns ”Basukov-gruppen” vid rättegången i Nyköping. Alla friades och fick stanna i Sverige som politiska flyktingar.
9
i Byringe. Dottern till en sovjetisk ubåtskapten, Basukov, berättade om dennes försvinnande i Sverige och hur Sovjet krävde hans utlämnande med stöd av en påhittad anklagelse. I boken har jag endast använt mig av fragment av de verkliga personernas öden. En svensk bekant beskrev sin släkthistoria och hur man efter Tysklands ockupation av Norge 1940 försökte frakta tung svensk utrustning, exempelvis masugnar, på norska båtar via England till Sovjet. Historien om de baltiska staternas guldreserv och dess flytt till Sverige och sedan tillbaka till Sovjet är också sann. Då jag kom i kontakt med den svenske spionen Stig Bergling berättade han om Sovjets affärer med Sverige under kriget, bland annat hur de baltiska staternas guldreserv användes som betalning. Så det finns många pusselbitar men de räckte inte riktigt till en dokumentär bok, det fanns för få dokumenterade kopplingar mellan dem. Därför valde jag att skriva en bok i skönlitterär form istället. Berätta mer om Stig Bergling. – Stig Bergling kontaktade mig i mitten av 90-talet, efter sina erfarenheter från Sovjet-tiden trodde han att alla ryska utrikeskorrespondenter var spioner. Han ville påminna Putin – som då var premiärminister och Jeltsin president – om sina förtjänster, och skrev även ett brev till Putin där han bad om rysk pension som överste i den ryska militära underrättelsetjänsten! Jag förklarade för honom att nu var det andra tider i Ryssland och att det gick att jobba som journalist utan att vara en hemlig agent. Han trodde mig inte. Jag skrev ett större reportage om mina möten med Bergling som publicerades i Novie Izvestia. Bergling berättade många intressanta saker och jag hjälpte honom genom att förmedla kontakt med några ryska tv-kanaler som betalade honom för intervjuer.
10
Photo: Wikimedia Commons/Arild Vågen
90-talet går mot sitt slut och det kalla kriget likaså. Då en sjunken sovjetisk ubåt upptäcks utanför Ölands södra udde väcker dess mässingsbeteckningar många frågor. Plötsligt tas ett snabbt myndighetsbeslut att förbjuda all dykning till vraket. Samtidigt, i det gula huset vid Fontankafloden i Sankt Petersburg, bestämmer sig Juri Berg för att resa till Stockholm och ta upp sökandet efter sin sedan länge försvunne morfar, ubåtsofficeren Alexander. Det är upptakten till en historia som via andra världskrigets svenska ”ryssläger” leder till såväl Sankt Petersburg som Stockholms skärgård, till korrupta spioner och skrupellösa konstsamlare. Vad var ubåtens last? Varför befann den sig på svenskt territorium? Det dolda budskapet i en målning leder så småningom mot gåtans lösning. Dokumenterade historiska fakta blandas med berättarglädje i Alexej Smirnovs bok, där Östersjöns vattenblänk döljer smutsiga spår från förr. Författaren Alexej Smirnov har skrivit flera historiska böcker med svensk-ryska förtecken. Uppvuxen i Sankt Petersburg med en far som utvecklade ubåtar blev han tidigt intresserad av havet och har deltagit i flera forskningsexpeditioner på Östersjön. Med Stockholm som utgångspunkt var Alexej Smirnov fram till 2016 Nordeuropakorrespondent för Moskvatidningen Novie Izvestia, för vilken han bland annat intervjuade den svenske spionen Stig Bergling. ”Det artonde lejonet” är hans sjätte bok. En intervju med författaren finns i slutet av boken.
PETESSO FÖRLAG I S B N 97 8 - 9 1 - 9 8 4 27 9 - 5 - 0