9789198427943

*

»Cambiospelet är inte bara en nervkittlande mordgåta i 1810talsmiljö. Det är också en snabbkurs i historia. Den lilla berättelsen – den om ödet för familjen Zapff och den hjältemodige husaren Måns – vävs på ett elegant sätt samman med en större berättelse om ett Sverige och Europa i förändring. Karaktärerna är tydliga och såväl miljöskildringarna som beskrivningarna av de historiska skeenden som berättelsen vävs runt vittnar om ett gediget researcharbete. Berättelsen är både rapp och färgstark, det är en verklig nagelbitare!« Frans af Schmidt redaktör Nationalencyklopedin

Lars H Johansson

Cambiospelet

PETESSO FÖRL AG

1 Torsdagen den 13 januari 1814 Skåne

BLAR best. -6, Figuren på det lägsta kortet i cambio- eller killespelet föreställande ett grinande narrhuvud

F i x e r a d v i d s i t t förestående offer, en fasan, svävar en slaghök över en lätt snöklädd Lundaslätt. Accelerationen är enorm där hon dyker mot fasanen som letar efter något ätbart mitt i en vägkorsning. Klorna spärras ut, riktar in sig på bytet men på tusendelen av en sekund tvingas slaghöken avbryta attacken och lyfta tvärt mot skyn igen, då hovklappret från en ryttare får bytet att ta till flykten.

På vägen tar sig den snart tjugoettårige husaren fram i kort trav ovetande om att han precis agerat skyddsängel. Själv närmar han sig sin resas mål och förhoppningsvis svaren på alla de frågor han burit på under snart fyra år. Fyra år av rent helvete. Istället för att titta ner och tillbaka blickar han upp mot en nästan molnfri himmel. I sin praktfulla men medfarna mörkblå uniform sträcker Måns på sig, rättar upp sig i sadeln efter att kärleksfullt klappat Lillemans bog. Det är inte var dag en slaghök far genom luften och på så nära avstånd.

Med den skorstensliknande blågulklädda, konformade och skärmlösa högmössan och dess fyrtio centimeter långa fjäderplym når den tre aln1 långe husaren en imponerande längd. Den filtklädda högmössan perforerad med två kulhål är utsmyckad med kordonger och en långsträckt trekantig duk, flygeln, vilken kan viras runt hal5

sen vid hård ritt. Det brukar sitta en kokard på högmössans front, men det runda lilla blågula mössmärket slets av för några månader sedan i slaget vid Leipzig. Sabeln och sabeltaskan, den platta läderväskan med plats för personliga tillhörigheter, slår lätt mot Måns ben i takt med den korta traven. Under snart fyra år har han varit värvad vid Mörners husarregemente vilket ingår i den svenska arméns lätta kavalleri och grundar sig på snabbhet och smidighet för la petite guerre, ”det lilla kriget”. Genom husarernas rörlighet kan de större arméförbanden få upplysning om fiendens rörelser genom spaning och utfrågning av lokalbefolkning.

Ritten från Svedala by till Bäckaskog slott går från tidig morgon till sen kväll och tillåter bara ett par hastiga raster. En dagsritt är ingenting för Måns Zapff och den fuxfärgade valacken Lilleman. Det samspelta ekipaget litar blint på varandra och hästen bär ingen annan än Måns på sin rygg. Båda är märkta och sargade av krigets fasor. Tillsammans har de upplevt slakten i slaget vid Leipzig, där Napoleon under fyra blodiga oktoberdagar i grunden fick se sig besegrad av en koalition av österrikiska, ryska, preussiska och svenska arméer. Måns skulle kunna berätta om fruktansvärda upplevelser, men helst vill han tränga bort bilderna av lemlästningar och den outsägliga smärta han mött. Ingen hade någonsin kunnat förstå utan att själv ha upplevt vidrigheterna på ett slagfält i ett krig. Även om det finns två husarregementen i Skåne är det inte varje dag en av dess krigare kommer till Hörby. Flickor släpper allt vad de håller på med för att granska Måns när han gör halt vid gästgiveriet. Från fodersäcken tar han upp lite hö som han stoppar ner i tornistern, kränger den över hästens mule och spänner fast. Det knapras ljudligt när Lilleman börjar tugga. En av gästgiveriets drängar kommer bärande på en hink med vatten och tar på sig att 6

ge hästen dricka. En av de trånande flickorna som samlats kring den granne husaren kommer morsk fram och frågar om hon får känna på uniformens guldgula knappar och innan Måns hinner svara fingrar hon redan på uniformsrocken, den åtsittande dolman med kort skört. Fingrarna letar sig vidare mot dolmans vackert dinglande guldtofsar och de fjorton gula revbensmönstrade knäppsnörena som löper horisontellt från midjan upp till kragen. Ytterligare en flicka vågar sig fram. Hennes nyfikenhet ser ut att vara väckt av Måns andra och mer eleganta dolma med svart pälsbräm som hänger fastknuten på hans vänstra axel. Flickan klappar och känner på den mjuka pälsen, men då hennes fingrar börjar undersöka sabeln under pälsdolman får hon en skarp tillsägelse. Inte ens en liten flicka från Hörby får röra sabeln han fått som gåva av den danske greven Fredrik Kristian av Holstein Augustenborg.

Efter det att även Måns fått något att äta, en värmande ölsoppa med krampsill och blöt sumpgädda, fortsätter färden mot Östra Göinge. Måns lämnar slättlandskapet, följer milstenarna mot Kristianstad och ganska snart färdas han genom Linderödsåsens skogar, omgiven av bok- och ekträd och strilande solljus. På åsen skiftar landskapets skepnad och övergår i mossar och ljunghedar. Snart följer han de lätt isiga vägarna via fäladsmarkerna mot Härslövs by, där Långebros fyrahundrasjuttio meter knarrande träkonstruktion tar honom över Helgeå till Kristianstad. Runt staden får Lillemans hovar känna på stensatt väg, men färden övergår snart åter till eländig kärr- och ridväg. Solen är snart klar med sitt korta dagsverke, den kommande skymningen sveper istället med sig en råkall vind och Måns känner att det är dags att ta på sig pälsdolman. Vid Kiaby prästgård får han veta att det inte är långt kvar till Bäckaskog slott som vilar på det smala näset mellan Oppmannasjön och Ivösjön, 7

här kan ingen passera obemärkt förbi. Måns känner ett lätt obehag när han ser resans mål torna upp sig och hästen märker av sin herres sinnesstämning. En lång pilallé leder dem framåt, en allé som tycks bli allt smalare ju närmare slottet de kommer. Grenarna viner likt läderpiskor runt Måns som vid ett par tillfällen måste ducka för att inte få sig ett rapp. Från Ivösjön rullar blytunga svarta moln in. På några sekunder slukas allt ljus. Skymningen kapitulerar. Lika plötsligt som molnen förmörkat näset mellan sjöarna, lika plötsligt börjar Måns känna av den blixtrande huvudvärk som han brukar få inför varnande förebud, järtecken eller märkliga händelser. De drömsyner han då och då upplever får honom under några sekunder att förlora både tid och rum. Nu skriker det inom honom. ”För Guds skull, vänd tillbaka!” Står hans liv på spel? Det får bli vad det vill med det.

Gränsen för återvändo är passerad.

Som i ett slag tystnar vindens sus i trädkronorna och månens sken bryter genom det uppsprickande molntäcket. På gott och ont blir allt med ens lite ljusare tack vare det reflekterande snötäcket.

Väl framme vid Bäckaskog rider Måns i sakta mak längs med den lite mer än drygt femtio meter lång ladan, östra delen av det sexhundraåriga, borgliknande och fyrlängade slottet. Ovanför ladan sticker en tornsilhuett upp i nordväst från borgens västra länga. Det är inte lätt för Måns att orientera sig. Var ska han ta sig in i den relativt låga och vad det verkar folktomma borgen? Först måste han runda ett djupt svårforcerat dike, en vallgrav, för att lite längre fram på vägen närma sig slottet från norr. ”Vad i helvete!”

Från ett närliggande buskage hörs plötsligt ett skrällande läte som åtföljs av bullrande vingslag, en fasantupp flyger upp framför Måns och över till andra sidan vägen.

8

”Djävla fasanhelvete. Rent dumma i huvudet är vad de är.”

Drygt trettio meter norr om slottet gör Måns halt och skyler sig vid ett träd. Han reser sig upp i stigbyglarna, rekognoserar och lokaliserar den välvda och öppna portalen som leder in till borggården.

Misstänksam sitter Måns av hästen, det är alltför riskabelt att ta sig in på borggården den vägen. Istället beslutar han sig för att ta sig fram längs med ladan, från vägen hade han lagt märke till en port som slarvigt nog stod halvöppen. Tillsammans med Lilleman går han tätt intill ladan, till vad som visar sig vara stallporten. Utan att bida sin tid öppnar han porten på vid gavel. Inne i stallet är det mörkt men rakt framför sig upptäcker Måns ytterligare en port genom vilken han tror sig kunna komma direkt ut till borggården.

Lillemans hovar klapprar lätt mot det kullerstenbelagda stallgolvet, men Måns hör endast sin egen andning och sina hjärtslag. Försiktigt gläntar han på porten och kikar ut över den snöprydda borggården.

Drygt femtio meter bort ligger själva slottslängan, som så när som på ett fåtal upplysta fönster är nedsläckt. Det är absolut dit in jag ska, tänker Måns, men är det genom längans vänstra dörr eller är det måhända genom porten till höger? Han tar ett par steg ut från stallporten, stannar upp och känner obehag då det fem våningar höga och sadeltaksförsedda slottstornet tycks luta sig hotfullt mot honom. Från ingenstans dyker det upp en dräng vid sidan om Måns.

Utan ett ord bugar drängen, räcker fram sin hand som en gest att han är redo att ta tyglarna och föra Lilleman tillbaka in i stallet.

Drängen ser ut att frysa och han verkar vara rädd. För ett ögonblick tvekar Måns, ser sig omkring ut på borggården och lämnar så ifrån sig tyglarna. ”Ta väl hand om honom. Fodra, rykta, värm. Förstår du?”

Då slottslängans högra port öppnas med ens och ljus flödar ut 9

över snötäcket, skapas en illusion av ett gapande, bottenlöst svalg.

Drängen hajar till och stelnar i rörelsen. I porten syns konturerna av en man som tycks göra en svepande och inbjudande gest för att därefter försvinna in i slottet. Där är han till sist, Äcklet! Äntligen är det dags. Inte ens i sin vildaste fantasi hade Måns kunnat ana att livet skulle ta sig sådana vändningar då han för fyra år sedan värvades till husar i en enkel mjölnarbostad. År som kantats av mord, krig, pennalism och trakasserier men framför allt av innerlig sorg och avgrundsdjup smärta är snart tillända. Bokslutet är nära, räkenskapens dag är kommen. I detta befintliga nu, i den sista akten av många tidigare redan skrivna, ska punkt sättas för hans privata vendetta. Äcklet väntar på honom därinne i slottet. ”Fräls oss. Snälla, fräls oss från Blaren. Ta oss ur denna fasa”, vädjar drängen med skälvande röst. *

10

foto: marie nilsson

Tomelillafödde författaren Lars H Johansson, är verksam som präst i Svedala församling sedan över trettio år. Utöver sin prästtjänst har han bland annat skrivit två musikaler.

Den första musikalen utgår från bondeupproret 1811 och den andra handlar om Axel von Fersen och hans liv. Båda musikalerna har setts av drygt 15 000 personer. Johansson har även publicerat två folianter; om Svedala församlings kyrkor samt jubileumsskriften om Tomelilla IF 100 år.