9789198423495 by Smakprov Media AB

foto: emil spennare

Marcus Tallberg, född år 1989 i Trollhättan, är entreprenör, författare och föreläsare. Han bosatte sig i Stockholm år 2008 och publicerade då sin första bok Bögjävel tillsammans med Emma Björck. Marcus har även skrivit ungdomsböckerna Splittrat glas och Att vara Alice, samt barnböckerna Dinosaurien Ty får en vikarie, och Dinosaurien Ty startar sin dag. Kejsaren är den avslutande delen i Kraften-trilogin som startade med boken Kraften, en postapokalyptisk urban fantasy-bok, och följdes upp av Drömfångaren.

060922_KEJS_omslag_135x210.indd All Pages

Det är nu upp till Freja, Ivalde och Embla att hitta ett sätt att förstöra vapnet. Kommer de lyckas? Men framför allt, kommer de hitta det innan det är för sent?

Kejsaren är den efterlängtade och avslutande delen i Kraften-trilogin.

ISBN: 978-91-984234-9-5

KEJSAREN

Men de har tiden emot sig. Presidenten har Ludwig, ett massförstörelsevapen från den gamla världen, och det är inte bara de med krafter, tabier, som han kommer utplåna. Om Ludwig släpps lös blir ALLA människor på planeten måltavlor och världen kommer ödeläggas. Hela Elas framtid står på spel.

MARCUS TALLBERG

Freja, Ivalde och Embla fortsätter sin kamp mot Myndigheten och kommer allt närmare sitt mål – radiotornet. För att få befolkningen på sin sida behöver de nå ut med sanningen. De behöver ett uppror – NU.

MARCUS TALLBERG

KEJSAREN 2022-09-12 15:14

kejsaren

Böcker av Marcus Tallberg Kraften-trilogin Kraften, 2018 (med Elin Frykholm) Drömfångaren, 2020 Kejsaren, 2022 Bögjävel, 2008 (med Emma Björck) Splittrat glas, 2015 Att vara Alice, 2017

Copyright © Marcus Tallberg 2022 Utgiven av Tallbergs Förlag, Helsingborg 2022 Tallbergs Förlag ingår i Hoi Publishing www.tallbergsforlag.se info@tallbergsforlag.se Formgivning omslag: Tallbergs Förlag Formgivning inlaga: Mia Fallby, m-Dsign ISBN: 978-91-984234-9-5 Tryckt hos ScandBook, Falun 2022

Till Emma Björck

1 Ursäkta avbrottet. Jag behövde samla mig innan jag kunde fort sätta. Det som jag kommer berätta om nu är väldigt traumatiskt för mig, och det var inte alltför längesedan som det skedde. Vi kommer närmare och närmare avslöjandet av min position. Ja, jag kommer att berätta vilket radiotorn jag är vid och sänder ut till er, och ja, jag vet att ni, Myndigheten, lyssnar. Jag vet vad det är jag offrar. Jag är redo. Men innan jag gör det, så ska jag berätta hur jag kom hit. Och för att göra det, så måste jag återuppleva några av de värsta stunderna i mitt liv. Det bränner. Min kropps instinkt att inte andas är så stark att den på något vis övervinner plågan. Jag vet inte hur länge jag kan hålla ut. Men håller jag andan mycket längre till kommer jag att dö så jag kan lika gärna öppna min mun och ta ett andetag. Problemet är att det inte skulle släppa in luft utan vatten. Det bränner starkare i lungorna och i magen. Jag kan inte ge efter. Jag måste hålla ut. Precis när jag känner en kaskad av vätska tränga sig in i näsan försvinner allt vatten runt omkring mig och jag tar mina första impulsiva andetag. De är tunga. Varje inandning känns som eld i mina lungor. Jag hostar upp vatten och försöker se mig omkring. Allt är suddigt till en början, men efter en stund börjar det klarna. 9

Framför mig står min gamla lärare i samhällskunskap, domi Bern Cainea, med ett rått leende. Som vanligt får han mig att huttra av kylan han utsöndrar. Hans blåa hår är inte lika välkammat som vanligt utan liknar mer vågorna i ett stormigt hav. Jag hänger i luften mitt i rummet med armarna och benen utsträckta så att min kropp formar ett X. Något slags kraftfält stoppar mig från att röra någon annan kroppsdel än mina ögon som frenetiskt försöker ta in alla intryck i rummet. Bern är inte ensam. Malva är där också. Malva Malimot. Förrädaren. Vreden griper tag och sjuder inom mig. Jag känner hatet bubbla häftigt. Vi litade på henne och hon lämnade över oss till Myndigheten. Till fienden. Det är hennes fel att jag befinner mig i den här situationen och det kommer jag aldrig att förlåta henne för. Jag vill skrika åt henne men jag väljer att hålla allt inom mig så länge. Bern knäpper med fingrarna och begär att mitt fokus ska ligga på honom. Jag är inte klar med Malva, men hon får vänta. Just nu har jag större problem än henne. Bern tittar på mig under tystnad. Det känns som att han ser rätt igenom mig. Mitt hjärta börjar slå allt snabbare. Vad är det han planerar att göra med mig? Ett litet, subtilt leende leker på hans läppar. Jag tar ett skakigt andetag och stålsätter mig för vattnet som jag vet snart kommer flöda runt min kropp. Vatten som kommer att ta allt syre ifrån mig. Mina ögon möter hans med en trotsig blick. Han kommer inte få höra mig böna och be. Men inget vatten kommer, han bara lutar huvudet svagt åt vänster och ger mig en nedlåtande blick. ”Samarbeta och du kommer att slippa detta fortare”, säger Bern. Hans ton är långt ifrån vad jag minns från lektionerna på Bionbyr. Den är hård men samtidigt lekfull. Han njuter av det här. Att plåga mig. Och på ett sätt kan jag förstå varför. Det är mitt fel att hans bror inte längre finns kvar i livet. Malva kommer gående mot mig. Hon håller i en liten flaska. 10

Kraftfältet gör att jag sjunker ned så att vi är i ungefär samma höjd trots att jag fortfarande svävar i luften. Hon undviker min blick. Varför? Skäms hon? Ångrar hon att hon har satt mig i den här positionen? Med två fingrar öppnar hon upp mitt öga och med sin lediga hand droppar hon ned något från flaskan. Det svider till. Jag blir tårögd. Hon gör likadant med mitt andra öga. Det snurrar i mitt huvud och jag blir genast illamående. Jag måste blunda. Min hand vill instinktivt lyftas till pannan men det är omöjligt. Jag kan inte röra mig. Yrseln går inte över och jag har svårt att koncentrera mig. Jag hör att Bern försöker säga något men jag kan inte utläsa ord, än mindre sammansatta meningar. ”Wow, det är som en helt annan värld!” Rösten tillhör Onni. Som en gammal tv-skärm som sätts på går det svarta i mitt huvud över till rörliga bilder. Jag ser Onni klart nu. Vi sitter på ett tak med varsin isglass och ser ut över staden. Ithmah är som vackrast i ljuset från skymningssolen. De rostiga tuberna till hus blandas med den gröna växtligheten på balkonger och hustak. Solen får allt att kännas varmt och välkomnande. Havet som sträcker ut sig vid horisonten får mig att känna mig liten. Tankarna byter kanal och istället ser jag Embla framför mig. Vi befinner oss i vårt gamla rum på barnhemmet. Hon ser uppgiven ut trots leendet. ”Vi klarar det tillsammans. Du och jag. Det kanske inte är så illa som vi tror. Och så får vi se världen”, säger Embla. Jag känner mig trygg i hennes närvaro. ”Det handlar inte om att vilja det eller inte, det handlar om att göra det.” Minnet är från precis innan vi åkte till Presidentens militärskola, Bionbyr. Jag minns att hon var på väg att rymma för att undvika att komma till skolan, men något fick henne att ändra sig. Det var Apsel. 11

”Och skulle något hända, så skyddar jag dig.” Jag visste det inte då, men Apsel hade berättat för henne att hon var en tabia. Hennes kraft gör henne oslagbar. Jag borde ha förstått det långt innan. Det var så många gånger som det var uppenbart, men varken hon eller jag tänkte att hon kunde vara en sådan. ”En värld utan känslor låter tråkigt”, säger jag till Ivalde. Det är ett nytt minne. Vi sitter på hans säng. Jag har precis väckt honom. Stenväggarna, de vita stenpelarna och tygerna i varma färger som hänger från taket får mig att förstå att vi befinner oss i Shan Yun – lynxernas stad. Det är mitt i natten och alldeles tyst runt omkring oss. Lugnet före stormen. ”Du gör mig lycklig. Jag tror det är för att jag aldrig har känt att jag passar in. Jag älskar mina föräldrar, det är inte det. Jag älskar Levente. Men, jag känner att livet inte har varit mitt. Det har tillhört någon annan. Så kom du och Embla. Och sen kom Malva med dessa otroliga historier om våra biologiska föräldrar, att vi var syskon. Det var för mycket. Jag ville inte. Men jag förstod nog inte riktigt att det var precis det jag behövde. Freija, du är min syster. Jag önskar bara att jag hade fått lära känna dig mycket tidigare.” Det blir mörkt, men så ser jag barnhemmet, Sethunyagården, framför mig igen. Jag ser åkrarna. Jag ser barnen. Geten Freda. Och barnhemsföreståndaren Apsel Faas. Den person som varit det närmaste jag kan komma till att kalla för pappa. Jag ser också Onni, som vid tretton års ålder fick ta över ansvaret efter att jag och Embla lämnade barnhemmet när vi blev rekryterade till Bionbyr. Myndighetens stolthet. Han växte upp för tidigt men trots det blev hans vuxna liv kortvarigt. Jag känner gråten inom mig när jag tvingas tillbaka i mitt minne till den dagen vi kom till barnhemmet efter attacken. När vi såg de förkolnade kropparna och de brinnande ruinerna. Då jag inte tilläts gråta för att inte visa svaghet. Den dagen förändrade allt. Och det är Myndighetens fel. Det var de som låg bakom attacken, bara för att locka fram mig. 12

Då trodde vi att det var Embla som var den Myndigheten ville ha, men det var mig. Det har alltid varit mig. Och nu har de mig. Bern skrattar kallt och hånfullt. ”Det var ett, jag ska försöka hitta rätt ord – roligt – uppdrag. Utmaningen där var att hålla masken och inte avslöja för mycket.” Hur visste han vad jag tänkte? Bern pekar på några skärmar uppsatta på väggen där Malva står. Det ser ut som att de visar videor från övervakningskameror, jag ser både Malva och Bern på skärmarna. Men jag ser inte mig själv utan det är snarare som att kamerorna filmar det jag ser. Kan de se mina tankar? ”Sluta.” Jag försöker skrika ut ordet men det kommer ut som en viskning. Jag är alldeles matt i kroppen. Svag. Jag tvingar mig att inte ge upp trots att det hade varit så enkelt. Ge upp. Låta dem vinna. Inte bry sig om konsekvenserna av det. Låta någon annan göra motstånd. Då hade allt varit förgäves. ”Vad gjorde ni i Lanmé?” frågar Bern. Det snurrar fortfarande inom mig. Över allt annat skulle jag vilja lägga mig ned och blunda för att få det att sluta. Blodet från armarna är borta och jag har knappt någon känsel kvar i fingrarna. Det är bara kyla som känns. ”Ignorera mig lite till så ska du få se vad som händer”, fräser Bern. Hans tålamod, om han nu hade något, är helt borta. ”Vad gjorde ni i Lanmé?!” ryter han. När jag inte svarar gör han en handgest och jag är återigen fast under ytan. Bern och Malva går knappt att urskilja i det forsande vattnet. Syrebristen gör att det svartnar för mig. Min kropp gör nu allt på automatik. Om jag andas in kommer det att vara det sista jag gör. Yrseln, lungorna som bränner, den outhärdliga smärtan i kroppen och blodet som pulserar bakom mina ögon; på något vis blir allt detta min drivkraft till att inte ge upp. Jag är en överlevare 13

och jag kommer att klara mig ur det här. De vill att jag ska prata. De vill ha mig vid liv. Rädslan och paniken som får mitt hjärta att dunka hårdare mot bröstkorgen är snart under kontroll. Håll ut, Freija, säger jag till mig själv. Fokusera på vad som kommer hända sedan. Jag vet inte om det var längre eller kortare tid än förra gången jag var under vattnet, men när jag väl kan andas in syre igen jobbar lungorna på högvarv, tills jag slutligen tuppar av. När jag vaknar upp igen är jag tillbaka i min cell. Jag ligger i min säng. Min kropp känns som hur jag antar att en urkramad trasa skulle känna sig. Bröstet svider. Ögonen pulserar. Det spänner bakom pannan och min mun är torr. I luften ligger en elektrisk spänning som gör mig illamående. Trots att jag inte kan se var det kommer ifrån vet jag vad den gör. Den hämmar mina krafter. Utan dem känner jag mig naken, värdelös. Det tog lång tid innan jag kunde acceptera krafterna, och nu vet jag inte längre vem jag är utan dem. Det sticker till på mina handleder. Jag vänder dem mot mig och upptäcker två små sår på vardera handled. Två perfekta, röda cirklar med små hål i mitten. De måste ha kommit från handbojorna jag hade på mig. Ett mekaniskt armband. Som Malva placerade på min armar. ”Du är tillbaka”, säger en välbekant röst. Jag vänder mig ansträngt om och ser ett kärt ansikte. Ivalde. Det känns som en evighet sedan jag såg honom på riktigt. På ett sätt ser han ut precis som han gjorde den dagen jag först träffade honom på Bionbyr. Men om man tittar noga så kan man se att lystern har försvunnit. Små subtila rynkor pryder hans panna och klättrar ned runt ögonen. Det är någonting i blicken som har gått förlorat, någonting som han aldrig kommer att få tillbaka. De har tagit det ifrån honom, precis som de har tagit så mycket annat. Myndigheten. Det känns som att en kniv vrids om i mitt hjärta. 14

Trots att han försöker dölja det så ser jag. Jag ser och jag förstår. Om jag skulle se mig själv i en spegel så hade jag förmodligen mötts av precis samma blick. Det är som att våra själar har åldrats flera hundra år och jag är rädd att våra kroppar snart ska hinna ikapp. Hur mycket mer kan en människa klara? Ivaldes kruslockiga, svarta hår har de trimmat ned. Även det saknar den glans och glädje det först hade när vi sågs. Vi båda är klädda i ljusblått. Linneskjortorna har inga kragsnibbar utan kanterna är enkla och sofistikerade. Byxorna är även de av linne. Jag älskar känslan mot huden och under andra omständigheter hade detta förmodligen varit mina favoritplagg. Till skillnad från mig sitter både skjortan och byxorna lösare på Ivalde, han är ju bara skinn och ben. Ivalde är i cellen bredvid mig. En glasvägg separerar oss. När vi kom till det här tabialägret var vi alla i samma cell. Han, jag … och Embla. När var det? Jag vet inte. Men kort efter ankomsten besökte Malva oss, satte oss i varsin cell och tog med sig Embla härifrån. Jag har inte sett henne sedan dess. ”Vad gjorde de med dig?” frågar Ivalde oroligt. Jag har lite svårt att orientera mig. Varken mina tankar eller min kropp vill samarbeta. ”Bern … vatten …” Jag försöker svälja för att få fram mer ord men kan knappt bilda någon saliv. Det räcker för att Ivalde ska förstå. Han rycker till. ”Jag minns”, säger han och sätter sig ned på sin säng. Precis innan vi flydde från Bionbyr torterade Bern även Ivalde. Då var även Berns bror, Esbern, med. Esbern kunde framkalla eld och de turades om att plåga Ivalde. När jag och Embla hittade honom var han alldeles mörbultad. Uniformen sönderriven och bränd. Vi kunde se brännmärken på hans hud. ”Vad ville de?” Jag sätter mig upp, fortfarande för skakig för att resa mig helt, och lyckas få benen över sängkanten så att fötterna nuddar det kalla 15

betonggolvet. Det är skönt och gör faktiskt att jag kan fokusera lite bättre. Mitt mål är handfatet två meter bort. Jag behöver dricka. ”De … de ville …” Jag blir arg på mig själv för att jag inte lyckas ta mig samman. Alla är så rädda för min kraftfullhet, men jag kan inte ens sätta ihop hela meningar. Jag andas in djupt. En gång till. Och sedan en gång till. Mina händer darrar. ”De ville veta varför vi var i Lanmé”, säger jag efter en stund. ”Vad sa du till dem?” ”Inget.” ”Inget?” ”Inget. Jag kunde inte. Det gick inte.” Jag reser mig upp försiktigt och tar några trevande steg mot handfatet. Mina ben bär mig inte som jag hade hoppats. Jag faller framåt och tar tag i bordet som står bredvid sängen. Jag gör ett nytt försök, ramlar men greppar tag i det hårda, rostfria stålet. Jag lyckas behålla balansen någorlunda så jag sätter på kranen och låter vattnet forsa. Jag gör ytterligare en inandning; fyller ett av glasen som står på handfatet med vatten. Jag dricker det så snabbt att vattnet rinner från mungiporna och ned över halsen. Så fort glaset är tomt fyller jag ett till och sveper det också. ”De har sätt att se vad vi tänker”, säger jag och torkar av min mun med underarmen. Jag fyller ytterligare ett glas och går tillbaka till sängen. Ivalde ser oroligt på mig. ”Jag är okej”, svarar jag till hans blick. ”Jag önskar jag kunde få dig att känna dig bättre.” Ivalde fnyser. ”Hela mitt liv har jag önskat att jag kunde sluta känna andras känslor, men nu skulle jag ge allt för att få tillbaka min kraft.” ”Jag är okej”, upprepar jag.

Jag hatar Ivaldes medömkande blick. Den får mig att känna mig ännu mer ynklig än vad jag är. ”Malva var där.” Det jag säger får önskad effekt. Hans blick ändras till irritation, ilska. ”Hon vågade inte titta på mig. Jag försökte fånga hennes blick.” ”Jag tror inte det är möjligt att hata en människa så mycket som jag hatar henne just nu.” Jag nickar. ”Tror du att hon någonsin var på vår sida?” undrar Ivalde. ”Det är svårt att säga.” Det är sant. Vi misstänkte henne flera gånger men hon hade alltid en bra förklaring på allt. Hon lurade oss. ”Vad jag inte förstår är … varför gjorde hon allt det hon gjorde för oss om hon ändå bara skulle lämna över oss till Myndigheten? Jag menar, utan henne hade vi inte lyckats ta oss ifrån Bionbyr”, säger Ivalde. Jag tänker tillbaka till den kvällen. Bern och Esbern hade hittat IPKA:n som Ivalde hade. Den vi använde för att ladda ned information om den korrupta Myndigheten. De tog honom till lärarvåningen. Embla hade kommit fram till det exakta rummet han förvarades i, men när vi väl kom dit var det tomt. Vi hade lurats in i ett bakhåll och möttes av Nói och Marcell. Marcell, som växte upp på barnhemmet och var som en bror under vår uppväxt. På Bionbyr blev han dock en helt annan person. De lyckades göra honom till en av sina marionettdockor. De gjorde att jag förlorade ytterligare en familjemedlem och han slutade prata med mig. Jag undrar om han fortfarande lever. På Bionbyr träffade jag även Nói, en blond kille från årskursen över mig. Min första kyss var med honom. Men det var inte med välkomnande omfamningar vi möttes, istället hade de vapen dragna mot oss. Till slut hade vi ingen annan

väg än att fly genom att hoppa ned från balkongen mot vattnet i hamnen. Embla låg under mig i fallet och tog emot majoriteten av smällen, men hennes kraft hade skyddat henne. Hade den skyddat mig också? Vi kommer nog aldrig få veta eftersom det i slutändan var Malva som bromsade vårt fall med sin sköldkraft. Om hon inte varit där – hade vi då klarat oss? Utan henne – hade vi då kunnat stjäla en av båtarna och flytt? Jag vet inte. När jag tänker efter så undrar jag om allt inte var alldeles för planerat. Malva hade räddat Ivalde och tagit honom till Presidentens båt – den enda båten som inte var kopplad till Bionbyrs säkerhetssystem. ”Jag ville verkligen tro henne”, säger jag. ”Det fanns så många chanser för henne att överlämna oss, men hon gjorde aldrig det. Vad var det för mening med allt?” Ivalde rycker på axlarna. ”Du sa att de kan se vad vi tänker?” frågar han bekymrat. ”Hur?” Jag nickar. ”Jag vet inte hur det fungerar men de kunde se mina minnen på skärmarna i rummet. Vi får vara försiktiga.” Ivalde instämmer. ”Vet du var Embla är?” frågar jag. ”Jag har inte sett henne sen hon togs från oss.” Jag önskar att jag kunde ha bytt plats med dig, syster stora. Ingen förtjänar att gå igenom det du gjorde. Och så många oskyldiga personer som fick göra det. Varje dag. Du, de, är anledningen till att jag fortsätter. Ni är syret till min glöd. Och jag kommer inte sluta förrän jag har lyckats. Men jag klarar inte av det ensam. Jag behöver er hjälp. Tillsammans kan vi störta president Didrik Daegal och hans myndighet. Är du med?

2 Jag tar ett djupt andetag. Det finns ett obehag inom mig som jag inte kan tränga bort. En djup avgrund. Oändlig. Jag befinner mig i ett litet rum som innehåller, vad jag förmodar, det som behövs för dess syfte. Jag sitter vid bordet i mitten av rummet. Det står en tom stol på andra sidan av mig. Förutom en lampa finns det ingenting annat än mina händer som vilar mot den kalla ytan. Runt mina handleder sitter ett mekaniskt armband i metall, samma som Malva satte på mig tidigare. Armbandet har två piggar som trycker mot mina handleder. Smärtan vänjer jag mig vid, men jag kan ändå känna hur det påverkar mig. När hon satte på mig det sprutades något in i mig via piggarna. Curadnox, antar jag, för jag kan inte använda mina krafter. Bakom mig är ett fönster, eller en illusion av ett – jag såg det bara i all hast när jag blev eskorterad in hit. Det är kalt på väggarna förutom en fyrkantig klocka som tickar. Tick. Tick. Tick. Jag kan inte minnas när jag såg en så uråldrig klocka sist. Jag trodde inte att de fortfarande var i bruk utan att alla i Ela enbart förlitar sig på digitala klockor. Jag har hört talas om digitala klockor som låter som att de tickar, men det är precis som allt annat en illusion. Falsk information. Jag är inte ensam. Snett bakom mig står en väktare. Den vinröda färgen på uniformen går knappt att urskilja i det dunkla ljuset men den guldiga hjälmen lyckas reflektera det lilla ljus som finns. Jag ser bara väktaren i reflektionen i glasväggen framför mig. Även 19

detta glas är mycket mörkare än vanligt. Det går knappt att se korridoren utanför. Inte för att det är så mycket att se. Det enda jag kan uppfatta är en vägg där det hänger en tavla med Presidentens porträtt. Vi hade en exakt kopia av den tavlan på barnhemmet. Alla bostäder i Ela har det. Meningen är att man ska ha den upphängd, synligt, och med respekt omhänderta den med en särskilt trasa. Apsel hade bara tavlan framme vid myndighetsbesök. Istället hade han två andra presidentporträtt upphängda och porträttet på Didrik Daegal var undangömt på kontoret under ett tygstycke. Det kommer in en kvinna i rummet. Hon stänger dörren och trycker på en knapp som gör att glasväggen blir helt mörk. Nu går det inte att se ut alls, och jag gissar att det inte heller går att se vad som händer här inne. Obehaget inom mig växer. Kvinnan sätter sig på den tomma stolen. Hennes ansikte blir knappt upplyst av lampan på bordet. Men jag kan se henne tydligt ändå. Jag känner igen henne, men kan inte placera varifrån. Hennes röda hår sitter uppsatt i en hård knut, och precis som alla andra myndighetspersoner jag har mött är hennes hy blek. Hon lägger sina händer på bordet, men till skillnad från mina är de fria. Den blågröna, skrynkelfria kostymen ser dyr ut. ”Mitt namn är Keres Kaj. Jag är utredare hos Myndigheten.” Hon ger utrymme för en reaktion från mig, som om jag skulle veta exakt vem hon är och förundras. Men hennes namn säger mig ingenting. Kanske hon bara liknar någon. ”Var är Embla?” frågar jag istället. ”Här på anstalten.” Hon ger mig ett leende, som en tröst. Men det får motsatt effekt. Keres börjar trumma rytmiskt med fingrarna. ”Myndigheten tar terroristhot på allvar.” ”Vi är inga terrorister. Jag …” ”Det finns mycket som pekar på att ni är det. Riktiga bevis.” Keres blick släpper inte taget om mig. ”Vet du varför du är här?” 20

”Jag blev förd hit mot min vilja.” ”Vet du varför?” Det finns en så stark motvilja inom mig att svara på de här frågorna. Det känns löjligt. Både hon och jag vet varför jag är här. Fast hur mycket vet hon egentligen? Är jag här för att jag har blivit utpekad som terrorist? Nej, det är en fasad. Det är bara något de säger för att rättfärdiga sättet de tog oss på. En anledning för dem att ta oss till fånga utan att behöva stå till svars för något. Men jag vet den riktiga anledningen. Jag är skapad för ett enda syfte: att bli ett skal till Presidentens medvetande så att han kan behärska flera krafter samtidigt, och på så vis leva för evigt i en yngre kropp. Men tack vare min mamma och framförallt Apsel har jag lyckats hålla mig gömd i snart arton år. ”Vet du varför?” Keres upprepar frågan. Rösten är lugn och tålmodig. Hennes trummande fingrar gör mig ännu mer irriterad. ”Varför berättar inte du det för mig?” Keres leende dör ut, men hennes irriterande trummande fort sätter. Hon sträcker på sig och harklar sig. ”Låt mig se … olagliga aktiviteter på Bionbyr, stöld av Victoria – Presidentens amifibiemobil, terrorattacken i Bergh där tvåtusen människor miste livet, och sen var det attacken på en av våra faciliteter där ytterligare åttio dog. Jag får inte heller glömma morden på inte bara en utan tre myndighetspersoner: Esbern Cainea, Andor Amaro och Ubel Barrak. Även om det inte är bekräftat kan jag säkert räkna in Eilif Faris på den listan. Hon är fortfarande spårlöst försvunnen.” Förutom att jag vet exakt var hon är. I ett fängelse i Shan Yun. Jag gör allt jag kan för att inte hånflina. ”Jag skulle inte riktigt formulera mig så”, säger jag. ”Åh? Inte? Hur skulle du formulera dig då?” ”Du vet att det inte är sant.” Det är sanningen. Av de brott hon räknat upp kan jag bara ärligt påstå att jag begått två av dem. Terrorattackerna hon listade 21

foto: emil spennare

060922_KEJS_omslag_135x210.indd All Pages

Det är nu upp till Freja, Ivalde och Embla att hitta ett sätt att förstöra vapnet. Kommer de lyckas? Men framför allt, kommer de hitta det innan det är för sent?

Kejsaren är den efterlängtade och avslutande delen i Kraften-trilogin.

ISBN: 978-91-984234-9-5

KEJSAREN

MARCUS TALLBERG

KEJSAREN 2022-09-12 15:14