9789198399912 by Smakprov Media AB

SPÖKHÄSTEN i galoppstaden

HELENA 1MANSÉN

Vad händer när en galoppbana läggs ned och en helt ny stadsdel byggs upp på platsen men någonting har glömts kvar som galopperar omkring på nätterna och gnäggar ensamt och övergivet... På den allra sista dagen, i det allra sista loppet, en olycka i sista kurvan, jockeyn som låg i koma, hästen som dog... ...de hör en stalldörr slå, och röster. En häst som frustar.., stampar med hovarna, en skottkärra gnisslar... ..men stallbacken finns inte längre... här ligger bara nya höga bostadshus... stalldörren fortsätter att slå, vinden griper tag i den, ljuden från morgonutfodringen hörs allt tydligare... ...liksom hovklappret mot de asfalterade gatorna... För trettonåriga Tindra, nyinflyttad med sin familj, är det högst verkligt. Det väcker henne på nätterna, lämnar henne ingen ro. Ingen tror henne, men hästens vilsna gnäggningar där den nattetid springer omkring på gatorna i den nya staden, för hennes ångestfyllda drömmar upp till ytan. Drömmarna om hennes döda syster Scilla. Scilla som alltid har älskat hästar. Och nu verkade den här hästen vilja just Tindra någonting... En spännande ungdomsbok, om hästar, vänskap, mystiska saker och övernaturliga ting - av författaren till bl a böckerna om Colorado, galopphästen.

ISBN 9789198399912

SPRITZ MEDIA ISBN 978-91-983999-1-2

9 789198 399912 >

Spökhästen i galoppstaden

SPÖKHÄSTEN

HELENA MANSÉN

SPÖKHÄSTE

Helena Mansén

SPRITZ MEDIA

Vad händer när en galoppbana läggs ned och en helt ny stadsdel byggs upp på platsen - men någonting har glömts kvar som galopperar omkring på nätterna och gnäggar ensamt och övergivet...

i galoppstade

i galoppstaden

3 HELENA MANSÉN

Ttidigare böcker av Helena Mansén: COLORADO - galopphästen från vildmarken, 2011 Lisas Resa. Året var 1976, 2012 COLORADO - tävlar i Amerika, 2013 Sebbe, Ringo och galoppgänget, 2015 COLORADO - tävlar i Dubai, 2016 Tomtenissen som inte ville fira jul, 2017

ISBN 978-91-983999-1-2 © Helena Mansén 2019 Spritz Media HM, www.spritzmedia.se Omslagsillustration: Christine Sjöström, christine70@gmail.com, @art by chriz Tryck: ScandBook, Falun, 2019.

Prolog

I Täby, en och en halv mil norr om Stockholm, inklämt mellan en hårt trafikerad E20 och Roslagsbanan, låg i över femtio år en värld för sig. Täby Galopp. Där det en gång i veckan hölls kapplöpningar med fullblodshästar, avlade för att galoppera i hastigheter på 65 km/h och som reds av lätta jockeyer. En värld bestående av flera stora stallar och sisådär en fyra hundra galopphästar. Och människor som tillbringade en stor del av sina liv med att arbeta där. Att sköta om, rida och träna hästarna. Där jobbade också fastighetsskötare och banarbetare som tog hand om anläggningen, preparerade banorna där hästarna tränade och tävlade, stallarna, hagarna, läktarplatsen, blomrabatter och övriga ytor. En värld där allt kretsade kring de fyrahundra hästarna. En värld av krävande, självständigt, utmanande och roligt arbete. Där fanns människor av alla möjliga nationaliteter. Svenskar, norrmän, danskar, engelsmän, irländare, tyskar, fransmän, spanjorer, sydamerikanare, indier, name it. En internationell miljö, liksom på de flesta galoppbanor runtom i världen. Människor som konkurrerade i tävlingarna, men som var som en stor familj till vardags. Ibland trätande, men alltid stöttande när det gällde och snabba att gratulera varandras framgångar. Jordnära, hårdföra, tuffa, luttrade, fulla av humor och en speciell jargong. Alla med en sak gemensamt - passion för hästar och galoppsport.

En värld som få övriga kommuninvånare kände till. En plats som mest var känd för att det var där trafikradion om vardagsmorgnarna rapporterade att bilköerna in mot Stockholm startade. En värld intill det stora shoppingcentret Täby Centrum, vid hållplats Galoppfältet. Ett par hundra meter från den väldiga läktarbyggnaden och den 1800 meter ovala tävlingsbanan - där låg stallbacken. Det var där hästarna bodde. Förutom för den trogna galoppubliken, som alltid kom för att titta på loppen och spela på hästarna, var det för den stora allmänheten en ickeexisterande värld. En grupp frekventa besökare var i och för sig de tusentals människor som vallfärdade dit varje lördagsförmiddag när det var Loppis. När de strömmade in skulle man kunnat tro det var en VM-match i fotboll som pågick, eller en rockkonsert med Rolling Stones. Men de kom bara för att köpa och sälja begagnade prylar, från tillfälligt uppställda campingbord och bilars bakluckor. Att det låg en galoppbana med hästar och människor som levde sina liv där, på platsen det under loppis ställdes upp gamla prylar till försäljning, det lade nästan ingen märke till. Inte ens när de energiska fullblodshästarna skrittade förbi på vägen efter sina träningspass på banan. Under den stora galopputredningen Galoppens Framtid 2007-2009, konstaterades att Täby Galopps anläggning var väldigt sliten men sporten hade inte pengar till att rusta upp den. Däremot ägde Svensk Galopp marken - en attraktiv och värdefull mark som kommunen i decennier velat köpa för att bygga bostäder på. Man beslutade därför efter utredningen att sälja marken - och för pengarna bygga en helt ny modern galoppbana med gott om utrymme för att träna och tävla ga6

lopphästar på. Efter mycket efterforskande i Stockholms alla kranskommuner föll valet slutligen på ett 220 ha stort område utanför Bro i Upplands Bro, drygt fyra mil norr om Stockholm. Marken där Täby Galopp låg såldes. Strålkastarna slocknade. Högtalarna som annonserat ut vinnare på tävlingsdagarna tystnade. Grävskoporna kom. Liksom byggföretagen med sina visioner. Arkitekter med stora ritningar. Det fanns gott om plats för nya bostäder. En ny stadsdel. Hästarna, skötarna, ryttarna och tränarna. Alla fick ändra adress. Till nya galoppbanan i Bro. Bro Park. På den gamla i Täby försvann allt. Stallarna på stallbacken revs och forslades bort. Som om de aldrig funnits. Naturen tog över. Växtlighet dolde det som en gång varit. Där hästar gnäggat efter morgonhavren och där det rått liv och rörelse om morgnarna när hästarnas togs ut till träningspassen, där fanns inget kvar. Allt var öde. Borta. Lyftkranarna anlände och arbetare byggde nytt. Efter några år gick området inte att känna igen. Där fanns bostadshus, skyskrapor, affärer och restauranger, kontor, skolor, bil- och cykelvägar. Och en rekreationspark. Och ett litet torg. Som man, efter inkomna förslag döpt till en bortgången, känd, galopptränares ära - Bobbie Killicks torg.

Människor flyttade in. Täby Galopps område bytte skepnad. Och namn. Till Täby Park. Galoppstaden, säger en del, de som var med. Men riktigt allt var inte borta. Någonting hade glömts kvar... Något som gnäggade om nätterna. Något ensamt och övergivet som åstadkom snabba högljudda hovklapper mot de asfalterade gatorna. Ett eko från en svunnen tid..? Eller, vad var det..? För trettonåriga Tindra, nyinflyttad med sin familj, var det högst verkligt. Det väckte henne på nätterna, lämnade henne ingen ro. Hästens vilsna gnäggningar när den nattetid sprang omkring på gatorna i den nya staden, väckte ångestfyllda tankar till liv. Tankarna på hennes döda syster Scilla. Scilla som alltid hade älskat hästar. Och nu verkade den här hästen vilja just Tindra någonting. Det var så verkligt.

1. Tindras sovrum var mörkt, så när som på en tunn ljusstrimma som letade sig in från månen utanför. Täcket hade hon kastat av sig. Det ryckte i hennes händer och fötter. Som på en hund i djup sömn som drömmer om harjakt och fajter, under morrningar, pip och gnäll. Tindra drömde inte om harar men hon gav underliga ljud ifrån sig. Rabblade obegripliga fraser, mumlade, pratade och suckade. Hon famlade vilt omkring sig, liksom kämpade för att komma upp. Kämpade från det mörka, djupa vatten hon befann sig i. Kippade efter luft. För att plötsligt befinna sig vid en sjögrässlipprig stenklippa, och ideligen halka tillbaka ner i djupet, men envist fokuserad mot ljuset ovanför ytan. Nådde luften och kravlade sig upp på gräset. Stod på knäna, reste sig, vinglade, tog systerns utsträckta hand - och de sprang över en blomsterprydd äng. Två sprudlande glada flickor. Solen gassade, humlorna surrade från blomma till blomma. Fåglarna kvittrade alldeles inpå dem. Långt borta syntes silhuetten av en häst. ”Tindra, skynda dig!” skrattade Scilla. Systerns långa, tunna, linblonda hår glittrade ikapp med solstrålarna. ”Skynda dig! Innan hästen springer sin väg!” ”Jag kommer!” ropade Tindra tillbaka, men inget ljud kom över hennes läppar. Hon försökte igen men orden lät sig inte formas. Hon kämpade med att samla ihop bokstäverna i munnen men lyckades inte, de blev kvar som i ett sammelsurium. Stämbanden kämpade för fullt men klarade inte att vibrera.

”Tindra! Kom! Vi hoppar upp på hästen och galopperar längs stranden! Skynda dig innan tidvattnet sköljer in!” ”Jag kommer!” försökte hon återigen ropa. Men inget ljud kom fram. Systerns hand gled ur hennes grepp och Scilla försvann allt längre bort, virvlade iväg. ”Tidvattnet är på väg!” hördes hennes röst långt bortifrån. Flocken med småfåglar följde efter och slog sig ned på Scil las axlar och huvud. ”Vänta! Vänta!” Tindra ropade och skrek men ingenting hördes. Scilla vinkade överseende och försvann mot hållet där hästen stod. ”Scilla!” Hon skrek allt hon kunde, men det var som om någon satt ett lock för munnen. Ropen stannade inuti munnen. Hon flaxade med armarna, skrek högt. Hon satte sig tvärt upp i sängen - och flämtade. Hjärtat bultade hårt och hon var blöt av svett. Lakanen plaskvåta. Ögonen vidöppna. Hon drog djupa andetag. Om och om igen. Andades in, andades ut. Månen lyste något starkare, strimman genom persiennerna blev bredare och sken in i andra halvan av rummet. Då hörde hon det. Hovklapper mot asfalt. Kloppeti-klopp-klapp, kloppeti-klopp-klapp, kloppeti-klopp-klapp. Taktfast, kanske lite ojämnt. Snabbt. En häst som galopperade utanför på gatan. Den gnäggade gällt. Hon blinkade hårt. Det var inte en dröm. Hon rusade fram till fönstret. Vinklade upp persiennen och kikade febrilt ut genom springorna. Hovklappret kom närmare. Buskarna två våningar nedanför fladdrade som om en stormvind gripit tag i dem. Hon såg en flyktig skugga.

Sen blev det tyst. Som om hästen stannat precis nedanför hennes fönster. Tindra vågade knappt andas. Där! Nu såg hon den! Ett guldglänsande smäckert häst huvud vändes upp just mot hennes fönster. Varför tittade den upp mot henne? Visste den att hon stod där? Hon såg hästens vitöga men dess blick var mörk och outgrundlig. Näsborrarna skälvde. Det kom ånga från dem. Gatlyktans sken svepte in hästen i ett gyllene skimmer. Hon öppnade försiktigt fönstret och sträckte ut huvudet för att se bättre. Då tvärvände hästen och försvann snabbt. Någonstans förbi husgaveln. Hon hann se ryggen, bakdelen och den svepande svansen. Hann se att den rörde sig med långa språng. En plötslig vindil grep tag i trädens löv. Hovklappret tonade ut. Tindra smög fort och tyst ut ur sovrummet, korsade hallen och gick in i köket, vars fönster vette mot andra sidan av huset. Åt hållet hästen hade sprungit. Men hon såg ingen häst. Bara grannhuset där alla ljus var släckta och gräsmattan nedanför låg mörk och öde. ”Vad gör du, gumman?” hördes mammas sömniga röst inifrån föräldrarnas sovrum. ”Ingenting, kunde inte sova bara.” ”Åh, men lilla hjärtat, försök gå och lägg dig igen”, mumlade mamma. ”Det är skola i morgon.” ”Mmm, jadå, jag ska.” Den här gången var hon säker. En häst hade galopperat utanför på gatan. Hon hade sett den så tydligt. Men var kom den ifrån? Och vad gjorde den ute helt själv på natten? Och vem sjutton släpper ut en häst på natten så där? Överhuvudtaget låter den springa lös? 11

Det hade gått tre månader sen de flyttat in i den nybyggda stadsdelen Täby Park. Och en månad sen hon börjat höra hovklapper på nätterna. Hela familjen satt vid frukostbordet. Mamma Vicky, pappa Roger och småbröderna Leo och Anton. Tindra bredde långsamt och eftertänksamt det rostade, frasiga brödet och lade lite marmelad ovanpå. Hennes ögonlock var tung och hon hade svårt att hålla huvudet uppe. ”Men lilla gumman, vad du ser trött ut.” Mamma betraktade bekymrat sin dotter. Sin enda älskade dotter hon hade kvar. Hon smekte Tindra ömt på kinden. ”Hade du en otäck dröm i natt igen?” Tindra gjorde en grimas som skulle likna ett leende. Skrattgroparna som kom fram gav en missvisande bild av hur hon kände sig. Hon fäste de ostyriga, tjocka cendréfärgade lockarna bakom öronen och tog pliktskyldigast en tugga av smörgåsen. ”Sådär.” Hon tittade upp på sin mamma med stora blå ögon, som nu var en aning dimmiga och sömndruckna. ”Först drömde jag så där jobbigt igen.” Mamma nickade medlidsamt och strök hennes kind igen. Hon visste och förstod. Smärtan efter Scilla tillhörde dem alla. ”Sen hörde jag hästen. Och jag såg den tydligt den här gången.” Pappa tittade upp från morgontidningen. Gav först Tindra en orolig blick, sen ett forskande ögonkast på sin fru för att försöka avläsa vad hon tänkte. Vicky mötte snabbt och diskret hans blick, men blinkade genast bort den som om hon ville avstyra honom från att säga något. Han återgick till tidningen.

”Du och den där hästen”, retades Leo, familjens lilla lintott, åtta år gammal. ”Är du säker på att det inte var en elefant”, skojade Anton, som var tio. Hennes andra rara lillebror som såg allt i stort och ville bli en tungviktsbrottare, helst innan elva fyllda. Tindra grimaserade mot dem, ryckte på axlarna och fortsatte att truga i sig smörgåsen. Hon var väl medveten om att ingen trodde henne.

2. Tindra försökte koncentrera sig på uppgifterna i geografibo ken men tankarna for iväg. Hennes blick var tom när hon tittade ut genom klassrumsfönstret. Därute sken solen, himlen var hög och blå utan ett moln. Löven på träden hade gulnat och börjat falla av. Hösten var här. Hon saknade henne så. Det var orättvist. Att hon själv satt här och Scilla var borta. För alltid. De skulle aldrig mer kunna prata med varandra. Hennes sköra tid på jorden varade i knappt fjorton år. Det hade gått ett år sen Scilla slöt sina ögon för sista gången, mumlat tyst sina sista ord och tagit ett sista andetag. Hon hade gjort det med ett rofyllt, stilla leende. De hade varit med henne in i det sista. Hela familjen. Tindra mindes det som igår. Den stunden hade följt med henne ända sen dess. Och ingenting hade hon kunnat göra för att hålla kvar Scilla. Ingen hade kunnat göra något. Inte läkarna. Inte föräldrarna. Inte hon.

”Kan du svara på det, Tindra?” Lärarens röst trängde abrupt och obevekligt fram till henne. Blinkande, förvirrad, överraskad, som en yrvaken vände hon sig mot honom. ”V..va..vad? Vadå?” stammade hon. ”De fyra längsta floderna i Förenta Staterna? Kan du räkna upp dem, Tindra?” Hon stirrade på honom och försökte förtvivlat hitta svaret i sitt geografiminne. Men ingenting poppade upp. Förenta Staterna? ”Jag kan!” ropade Kajsa som satt ett par bänkar framför henne. Läraren, Holger, såg uppgivet på Tindra och lät frågan gå vidare. ”Ja? Kajsa?” ”Mississippi, Missourifloden, Rio Grande och Colorado River.” ”Nästan rätt. Yukon River vars största del går genom Alaska, men även genom Kanada, är längre än Colorado River. Alaska tillhör ju Förenta Staterna. Men delvis rätt kan man säga att du har ändå.” Kajsa nickade begrundande men var nöjd efter berömmet. De hade vetat om det länge. När Scilla, som egentligen hette Priscilla, var sex månader fick hon diagnosen. Svaret på varför hon inte ökade i vikt som andra bebisar, varför hon var så stillsam och ofta blåaktig om läpparna. Det var ett medfött hjärtfel och det gick inte att operera. De visste att de skulle förlora henne tidigt. Scilla var två år äldre än Tindra, men kändes alltid som en lillasyster. Hon var så liten, späd, skör och svag. Men ändå stark. Och envis. Levnadsglad. Alltid vänlig och förstående. Försökte alltid lugna andra, talade om för dem att hon var lycklig. 14

Och hon älskade hästar. Tindra tänkte på hästen som hon sett på natten. Hovklappret hon hört flera nätter. Tänk om Scilla kunnat få uppleva det! Scilla visste allt om hästar. Fastän hon var för svag att rida själv. Men hon hade samlat på allt som hade med hästar att göra. Hade rummet fullt med hästar av alla slag i alla storlekar. Gunghästar, porslinshästar, plasthästar, modellhästar, pappershästar och en jättefin bronsstaty av en berömd kapplöpningshäst som hon fått ärva efter deras morfars far som bodde i Amerika. Scillas väggar var fulla av hästbilder, foton och hästtavlor. Hon hade kartonger med tidningsurklipp om hästar. Hästböcker i massor. Romaner och faktaböcker. Fråga Scilla något om hästar! Det fanns ingenting hon inte visste. Ibland, när Scilla haft sina lite må-bättre-perioder hade hon fått sitta upp på en av den närliggande ridskolans snällaste hästar, med någon som ledde hästen i skritt runt i manegen. Då var hon som lyckligast lycklig! Sken som en sol. Hennes leende lyste upp hela manegen, ögonen glittrade och gnistrade. Ingenting kunde överträffa den upplevelsen för Scilla. Tindra mindes det så väl, och hon själv och alla andra blev alldeles varma och lyckliga inombords bara av att se hur strålande lycklig Scilla blev. Tindra log brett bara av att tänka tillbaka på de stunderna. Innan Scilla lyftes av hästen brukade hon lägga sig över den långa halsen, slå armarna om den och borra in ansiktet i den tjocka sträva manen och insupa värmen och doften från hästen. Tindra själv var egentligen inte särskilt intresserad av hästar. Visst, hon tyckte de var väldigt fina. Och för Scillas skull

brukade hon lyssna ivrigt när hon pratade om hästar och ibland lekte de häst tillsammans. Men det var som att hästarna - det var Scillas värld. Och Tindra ville inte på något sätt ta den ifrån henne. Hon hade ändå många andra intressen. Pop och rockmusik, en del hiphop, simma, spela basket och killar. Hon var lite förtjust i ett par stycken i klassen, och en i nian fast han var lite för gammal för henne. Eller, hon var för ung för honom. Han hade nog inte ens lagt märke till henne. Men det gjorde ingenting. Hon hade nyligen fyllt tretton och börjat i sjuan. Viggo i parallellklassen var också ganska gullig. Fast hon hade knappt vågat prata med honom alls. Ibland smygtittat på honom när de hade lektioner ihop, tyckte han såg så mogen ut med sitt lockiga ljusa hår, markerad näsa och stora ljusblå ögon. Mer än många andra killar i samma ålder. Och han var precis lagom mycket längre än henne. Ibland tyckte hon att han tittade på henne också, men då slog hon kvickt ned ögonen och vände bort huvudet. Het om kinderna. Han fick inte se att hon spanade på honom! Det ringde ut och hon rycktes tillbaka till verkligheten, samlade ihop böckerna och lade dem i skolväskan. Alla elever skyndade ut. När hon gick förbi Holger ropade han tillbaka henne. ”Tindra, vänta lite! Jag vill prata med dig.” Hon suckade och vände om. Som en robot. Han väntade tills alla elever hade lämnat klassrummet, stängde sen dörren och gjorde en gest åt henne att sätta sig. Hon satte sig med trumpen min. Förstod vad han skulle säga. ”Tindra, förlåt att jag säger det, men du verkar väldigt frånvarande under lektionerna. Jag vill bara höra hur du mår? Har

det hänt något särskilt?” Tindra ruskade på huvudet. Holger var deras klassföreståndare. Han var kanske okej, hon hade inte funderat så mycket över det. Inte över någon av de andra ämneslärarna heller för den delen. ”Nej då, det är inget särskilt.” ”Jag vill bara du ska veta att du kan berätta om det är något som trycker dig. Jag ser att dina tankar verkar vara någon helt annanstans än här i klassrummet.” Hon tittade ner i bänken, svarade inte. ”Du vet ju att nu är det viktiga år framför er i skolan. Det gäller att försöka hänga med, för att få de kunskaper ni behöver för att komma in på gymnasiet och sen ut i arbetslivet. Du är duktig Tindra, det har jag noterat. Du har lätt för dig, läser och skriver bra. Det behövs bara att du försöker vara lite mer närvarande under lektionerna.” Hon nickade. ”Vill du försöka med det, Tindra?” Hon höjde hastigt blicken och nickade igen. ”Bra, tack! Tindra, jag tror på dig. Det kommer ordna sig.” Hon nickade ännu en gång. ”Jadå”, mumlade hon lågt. ”Tack.” ”Vi ses i morgon”, sa Holger och såg efter henne med bekymrad rynkad panna. När hon kom ut i korridoren stod hennes klasskamrat Alva där och väntade på henne. Hon kände Alva bara lite grann. De hade pratat några gånger på rasterna och Alva hade valt henne till laget en gång när de skulle spela basket på gymnastiken. ”Hur gick det? Vad ville han?” frågade hon vänligt. ”Äh, inget särskilt. Han tyckte bara att jag inte verkar

hänga med på lektionerna.” Alva nickade men sa inget mer. De följdes åt ut mot skolgården. ”Jag har spanska nu”, sa Alva med kluven bråttomblick i sina gröna mandelformade ögon. ”Vart ska du?” ”Till franskan.” ”Kan vi inte ses någon gång efter skolan?” frågade Alva och drog jackans luva över huvudet så den dolde det kortklippta mörkbruna håret. Det hade börjat blåsa småkallt. ”Jo, det vore kul.” Tindra blev glad och skrattgroparna skymtade. Det var första gången någon i hennes nya skola frågat om de skulle ses. ”Okej, vi hörs mer sen då!” De sa hej då och fortsatte åt varsitt håll. När skoldagen äntligen var slut längtade Tindra hem. Hon var så trött efter att ha sovit dåligt och haft alldeles för många tankar i huvudet, ville bara lägga sig på sängen och vila. Därefter tänkte hon ta itu med läxorna. Hon hade en del att ta igen. Hon strosade sakta genom Täby Park där hon bodde. Området var knappt tre år gammalt, hade hon hört. Det fanns många bostadshus, en del med över tio våningar. Där hon bodde var det fyra våningar. Det fanns också kontorsbyggnader och i andra änden, mot järnvägen, låg några butiker och ett aktivitetscentrum med en fin park där man kunde jogga, spela fotboll och annat. Hon och hennes familj hade bara bott i Täby Park i tre månader, deras hus var helt nytt, så hon hade inte utforskat området än. Bara promenerat rätt igenom på väg till och från skolan, som låg nära det stora shoppingcentret Täby Centrum på andra sidan Roslagsbanan. Hon hade åkt med tåget in till stan en gång tillsammans med föräldrarna.

Både hennes mamma och pappa jobbade inne i Stockholm och tog tåget varje dag. Förut bodde de utanför Uppsala, men efter att pappa fått nytt jobb ville de flytta närmare huvudstaden. Tindra längtade ofta tillbaka till deras gamla hem och klasskompisarna hon hade där. Men sista tiden, både före och efter Scillas död, hade det ändå varit så mycket annat att hon mer eller mindre förlorat kontakten med de gamla vännerna. Det var nog hennes eget fel, funderade hon ibland. Hon kanske inte heller hade kontaktat dem. Men hon tänkte göra det. Snart. Hon strosade förbi tobaksaffären, pizzerian och ICA-affären som låg nära där hon bodde. Även om Täby Park inte var helt färdigbyggt än - de höll fortfarande på att bygga några höghus i andra änden mot Grindtorp och i området på de stora parkeringarna - så bodde det många människor där. Omkring femtontusen hade hennes pappa sagt en gång efter att ha läst om siffran i tidningen. Och det märktes. Det var mycket folk i rörelse på trottoarerna och i affärerna och ganska många bilar som körde på genomfartsvägarna. Hon lade plötsligt märke till en äldre man som gick en bit framför henne. Han var kort och påtagligt hjulbent. Han passade inte riktigt in i omgivningen bland de andra männi skorna. Såg gråklädd och gammalmodig ut. Hon kunde inte låta bli att fnissa för sig själv. Han bar gråa, slitna ridbyxor, brungråa smutsiga läderboots, en mörkbrun blekt skinnväst ovanpå en smutsig skjorta och en grårutig keps. Ingen jacka fastän det faktiskt hade börjat bli lite kyligt ute. Men han såg inte det minsta frusen ut. Tindra kunde inte släppa honom med blicken. Han hörde

verkligen inte hemma här, tänkte hon. Såg mer ut som om han jobbade i något stall. Men det fanns inget stall i närheten. Antagligen var han på besök här, skulle väl handla. Hon gick fortare än honom för att komma närmare, och var knappt tio meter bakom då han plötsligt stannade för att tittade in i ett skyltfönster. Hon saktade ner på sina steg. Helt oförhappandes vände han sig om och tittade rakt på henne. Hon var inte alls beredd på det och ryckte till. Stannade. Hans ansikte var som läder, brunt, väderbitet, fårat och bistert. Ögonen - hon drog efter andan - bestod bara av tomma smala springor. Eller, det måste såklart finnas ögon där, men de var som uttryckslösa, enfärgade, vattniga pluggar. För en kort sekund möttes deras blickar, om man kunde kalla det blickar, för han verkade inte kunna se. Genast låtsades hon titta in i skyltfönstret intill henne. Vågade inte se på honom. Vågade inte visa att han gjort henne nyfiken. Men också rädd. Fast ändå inte, av någon väldigt underlig anledning. När hon sneglade åt sidan igen var han borta. Förbryllad såg hon sig omkring. Vart tog han vägen? Det var säkerligen trettio meter till nästa gatuhörn. Hur kunde han ha hunnit dit? Fanns det någon port nära som han gått in i? Hon tittade, nej det gjorde det inte. Istället såg hon en katt som taktfast och mjukt vandrade en bit bort på trottoaren. En svart katt med vit nos och vita tassar. Nosen såg hon när den helt flyktigt råkade vända huvudet mot henne, innan den fortsatte och försvann runt hörnet på nästa hus. Var hade den kommit ifrån? Tindra skyndade fram till gatukorsningen, rundade hörnet av huset för att titta efter mannen eller katten. Ingen av dem syntes till. Märkligt, tänkte hon. Hennes blick sökte bland

människorna på trottoaren och trafiken på gatan. Undrande skakade hon på huvudet, vände om och gick mot huset där hon bodde. När hon var framme, stannade hon till på platsen där hon sett hästen natten innan. Hon tittade upp mot sitt eget sovrumsfönster. Precis här hade den stått och tittat så som hon gjorde nu. Hon såg sig omkring för att eventuellt hitta något spår. Det var mest asfalt runtomkring, men vid buskarna och träden fanns det små gräsmattor och jord. Hon synade rabatten. Men inga hovavtryck eller annat som tydde på att en häst varit där. Konstigt. Hon hade ju sett den så tydligt. Gatlampans sken hade gjort att hon sett den extra bra. Hon såg sig plötsligt förvirrat omkring. Vadå gatlampans sken? Hon snurrade runt. Vilken gatlampa? Det fanns ingen gatubelysning här! Närmaste gatlampa stod en bra bit bort. Hon flämtade till. Hon var säker på att hon sett hästen omgiven av ett ljussken. Eller hade hon sett fel? Men nej, något hade lyst upp hästen. Annars skulle hon inte ha kunnat se den så tydligt. Kanske det hade varit tänt i lägenheten under? Men det verkade också konstigt, mitt i natten. Fast varför inte? Grannen eller grannarna som bor där kanske också hade hört hovklappret och tittat ut. Hon måste fråga dem. Hon tog trapporna upp till första våningen och ringde på. Ingen öppnade. Verkade inte vara någon hemma. De jobbade väl. Hon tog trapporna till nästa våning där hon bodde. Det fanns hiss men hon gillade att gå i trappor. Hon var ensam hemma. Småbröderna var fortfarande på fritids och mamma skulle inte komma hem förrän om ett par timmar. Pappa brukade komma lite senare.

Tindra lade sig en stund, för att samla krafter till att sätta igång med läxorna. Men efter tio minuter reste hon sig, gick fram till fönstret och tittade ner mot platsen där hästen hade stått. Hon kunde inte sluta tänka på det. Hon hade hört hovklapper från den flera gånger förut. Men aldrig sett den så tydligt som förra natten. Förut hade hon kanske sett en glimt av ett stort djur med fladdrande man och svans som försvann i natten. En diffus silhuett av en häst. Det var allt. Men nu hade hon sett den så tydligt. Och den hade stannat och tittat rakt upp mot henne. Hur kom det sig att ingen annan lade märke till den? Varför pratade inte folk om det? Varför stod det inget om det i lokaltidningen? Eller varför satt det ingen lapp om det i snabbköpet? Typ: Vad är det för häst som springer omkring i Täby Park på nätterna? Någon som känner till var den kommer ifrån? Eller varför skrev man inte om det på Facebook? Fast, såklart, hon var inte med i någon Facebookgrupp för de som bodde i Täby. Hon kanske skulle gå med i en sådan grupp? Det kanske skrevs massor om det redan. Eller var det verkligen så att hon inbillade sig? Till och med hennes egna föräldrar tittade misstroget på henne när hon nämnde hästen. Och brorsorna retade henne hela tiden. De borde ju också i så fall hört andra prata om hästen. Ett par gånger hade mamma även sagt något om att sorgen efter Scilla måste få ta sin tid, och det gällde dem alla. Scilla skulle för alltid vara med dem i deras minnen, i deras hjärtan. Att de måste tillåta sig sörja och det skulle ta sig olika uttryck. Hon sa det på ett sätt utan att vilja mena att Tindras hästuppenbarelser berodde på det. På sorgen efter Scilla. Men Tindra förstod att det var det både mamma och pappa tänkte.

Att hon såg en häst bara för att Scilla älskade hästar. Men hon själv tänkte inte alls så. Eller gjorde hon det? Utan att vara medveten om det. Höll hon på att bli galen? Tindra kände hur tårarna trängde fram innanför ögonlocken, hon tryckte händerna mot ansiktet och blundade. Nej, nu fick hon skärpa sig! Hon skulle sluta tänka på hästar. Hon skulle göra läxorna. Komma ikapp i skolan.

3. Hon sov lugnt de två nästföljande nätterna. Ingen dröm om Scilla, inget hovklapper som väckte henne. Hon läste på läxorna och fick till och med lite beröm av Holger när hon klarade av att peka ut tjugo av USAs delstater på kartan helt rätt. Tredje natten kom det tillbaka. Samma dröm. Hon famlade i djupt vatten för att komma upp till ytan, kippade efter luft som en fisk som håller på att drunkna, plötsligt klamrade hon sig fast på en brant, hal klippvägg och sen sprang hon över en äng mot en diffus hästsilhuett, hand i hand med Scilla. För att sen förlora greppet om henne. Ropa desperat efter henne. Vakna genomsvettig. Och hovklappret. Bankande hjärta, vidgade ögon, tung andhämtning. Försökte koppla grepp om verkligheten. Hon skyndade fram till fönstret och tittade ner. Där, en flyktig skugga. Det flimrade till, som ett ljussken och så stod den där. Manen fladdrade i den plötsliga vinden, huvudet vändes upp mot henne, näsborrarna vidgades. Sen

tvärvände den och var borta. Hon andades häftigt. Brydde sig inte om att springa till köksfönstret den här gången för att se om hon kunde se mer av den. Ville inte störa familjen. Ville inte få några fler pikar. Hon skulle ändå inte hinna se den. Darrande satte hon sig på sängen. Vad var det som hände? -------

Spännande fortsättning följer..!