9789198361803

1

Jag Jag har inte bara en mormor, utan två. Det var aldrig me­ ningen att jag skulle få reda på mormor Gretas existens. Det var ett misstag. Efteråt ville inte mamma prata om henne. Det fanns ett något som man inte kunde nämna eller ens snudda vid. Och detta något låg som en skör hinna mellan mamma och oss andra.

Det var sommaren 1976 och jag var nio år när jag fick höra om Greta första gången. Den varma luften dallrade i de folktomma gränderna mellan atriumhusen i området där jag bodde med mamma och pap­ pa. Persiennerna och markiserna var nerdragna i alla fönster i huset och altandörren stod på vid gavel för att släppa in luft. En fluga surra­ de trött i köksfönstret och då och då rullade en bil förbi på vägen ut­ anför, men det var också allt som hördes.

Pappa satt vid köksbordet och läste tidningen, det prasslade till ibland när han vände blad. Mamma stod vid spisen och för­beredde middagen.

Plötsligt stördes den loja tystnaden av den röda kobratelefon­ens gälla ringsignal ute i hallen och innan pappa hunnit lägga ner tid­ ningen var mamma redan där och svarade. Hon talade länge i telefon som om hon alldeles glömt bort att hon höll på med middagen. När hon kom tillbaka från hallen stirrade hon trött framför sig och sa, utan att riktigt se oss: ”Greta är död. Det var morbror Lasse som ring­ de. Han hade sett döds­annonsen.”

Pappa tittade upp och lät tidningen sjunka ner i knäet. ”Ska du gå på begravningen?” undrade han.

”Nej, det vill jag inte.” ”Varför inte?” ”Det är onödigt att dra upp allt det där gamla igen.”

Mamma gick tillbaka till spisen för att röra om i den röda emaljgry­ tan. Det doftade lagerblad och kryddpeppar. ”Hon dog på Beckomberga. Det var väl inte mer än väntat. Så kon­ stig som hon var.” ”Vem var Greta?” frågade jag. ”Det var min riktiga mamma.” Grytan åkte fram på bordet tillsam­ mans med en skål ångande potatis. ”Jag vill inte ha potatis. Vad är Beckomberga?” ”Du måste ta potatis. Det blir ingen efterrätt annars. Och Beckom­ berga är ett mentalsjukhus.” ”Vad är det då?” ”Fråga inte så mycket, ser du inte att mamma är upprörd?”

Pappa tog för sig av kalopsen och de inlagda rödbetorna som mor­ mor Anna kommit med till påsk. Jag kände mig förvirrad. Mormor hade alltid varit mormor Anna i Katrineholm, som kom med påskägg och julklappar och skickade kort till födelsedagen. Men om Greta nu var mammas riktiga mamma, borde hon då inte vara min riktiga mormor också? ”Beckomberga är ett ställe där man vårdar dem som inte är riktigt riktiga i huvudet. Som har en skruv lös”, sa mamma och öste upp av kalopsen på min tallrik.

En skruv lös – det var vad hon sa när hon ville tala om att någon var mer än tillåtet underlig. Och det var många som hon ibland tyckte hade en skruv lös. Stats­ministern till exempel. Eller Ingmar Bergman som gjorde en film som han kallade Ormens ägg. Jag såg framför mig hur gamla tandlösa gubbar och tanter satt där på sjukhuset. Varje gång de la huvudet på sned trillade det ut en skruv ur örat och någon var tvungen att gå omkring och samla upp dem igen i en liten burk.

Min mormor var en av dessa som hade haft en skruv lös. Hon hade avlidit på Beckomberga, och mamma ville visst inte prata om det. ”Jag vill inte tänka på det där mer”, sa hon.

Det skramlade hårt när hon la ner tallrikar och kastruller i diskbal­ jan för att diska efter middagen.

”Hon är ju ändå död nu.”

Några dagar senare kom min bästis Birgitta förbi för att leka.

Vi satt på gräsmattan och slickade i oss varsin isglass och bläddrade i några gamla serietidningar. Mammas träskor klapprade mot den ny­ lagda altanens tryckimpregnerade trä när hon gick omkring och vatt­ nade tomatplantor och tagetes. Sten & Stanley sjöng på radion och hon sjöng med av hjärtans lust: ”Jag vill vara diiin Margareeeeta, bara vara diiin ska du veeeta”. Birgitta och jag fnissade när vi hörde det. Det lät så roligt.

Mamma njöt av sommarvärmen i ärmlös klänning med starka fär­ ger i psykedeliska mönster och det var blommor på träskorna. Alla tycktes ha blommiga träskor den sommaren. Hon hade omsorgsfullt knutit en scarf runt håret för att skydda den nyligen lagda frisyren. I timmar hade hon suttit och lagt upp håret på papil­jotter, fäst hårsling­ orna med nålar, suttit under den stora torkhuven och bläddrat i tid­ ningen Husmodern under tiden hon väntat på att håret skulle torka.

Därefter hade hon varsamt lösgjort hårslingorna från papiljottrullar­ na och lagt håret tillrätta och knutit scarfen om. Håret måste skyddas från sol och vind så att det fortfarande skulle vara fint och vällagt när pappa kom hem från arbetet. Hon hade gjort det lika mycket för hans skull som för sin egen. Och för att alla andra grannfruar gjorde lika­ dant. När blommorna fått vatten satte hon sig ner en stund med en kopp kaffe i solen. ”Jag kan inte leka med dig i morgon för vi ska till mormor och morfar på landet”, sa Birgitta. ”Vad heter förresten din mormor och morfar?” ”Min mormor heter Anna”, sa jag.

Med viss tvekan la jag till: ”Och så har jag en annan mormor som heter Greta.”

Hon himlade med ögonen och jag såg på henne att hon inte tyckte att jag var riktigt klok och att jag kanske hade en skruv lös. ”Du kan ju bara ha en mormor. Vad heter din morfar?” ”Jag har ingen morfar.” ”Man måste ha en morfar om man har en mormor.” ”Men jag har ingen har jag sagt!”

Birgitta tittade misstroget på mig.

”Min morfar är bra på att göra träsaker. Han svarvar och täljer smörknivar. Och så har han en fin bil”, sa hon.

Jag ville också ha en egen morfar. En som var snäll och som kunde visa hur man gör sig en videflöjt att spela på om våren. Som tog upp en i sitt knä och berättade historier om vittror och spöken innan man skulle gå i säng tills mamma sa: ”Men sitt inte där och skräm upp ungen så att hon inte kan somna!” Men jag hade aldrig haft någon morfar. ”Min mormor brukar ge mig påskägg”, sa jag, för att slippa prata om en morfar som inte fanns. ”Vilken av dem?” retades Birgitta. ”Min mormor har lovat att jag ska få en kattunge när jag fyller år.” ”Nu är du dum!” skrek jag åt Birgitta, och sprang in på mitt rum där jag kastade mig på sängen. Där kom de förargliga tårarna. Jag hörde hur mamma sparkade av sig träskorna ute på altanen, hur hon sa något till Birgitta och sedan kom hon in för att höra vad som hänt. ”Jag vill också ha en morfar”, grät jag och snoret rann. ”Men snälla vän du har en morfar.” ”Varför kan jag inte få träffa honom då?” ”Det går inte.” ”Men jag vill det.” ”Nej, säger jag. Och nu ska jag gå och sätta på potatisen, pappa kommer snart hem.” ”Men Greta. Är hon min mormor då? Du sa förut att hon var det.”

Mamma gav mig en mörk blick. ”Din mormor heter Anna, det vet du. Bry dig inte om Greta, jag orkar inte prata om henne.”

Hon drog upp en näsduk med intorkat snor ur fickan och tryckte den hårt mot min näsa samtidigt som hon höll ett stadigt tag om min axel för att jag inte skulle kunna vrida mig undan. ”Seså, snyt dig nu.”

På väg ut i köket vände hon sig om och sa: ”Bara glöm henne, hör du det?”

Efter det pratade vi aldrig om Greta. Inte heller om morfar. Jag undrade över vad det var som hade hänt men vågade inte fråga. Jag ville inte göra mamma upprörd och ledsen. När hon blev det kunde

det gå dagar innan hon blev glad igen. Dagar då hon var extra skör.

Då behövde hon ofta sätta sig ner. Hon suckade och tog sig åt huvudet och frågade rätt ut i luften ska det verkligen behöva vara så här? Hon låg i sängen med stängd sovrumsdörr och pappa sa att vi inte skulle störa mamma för hon måste vila. Hon hade nog av sitt eget. Då koka­ de vi oss några ägg till middag, pappa och jag. Han blev så småningom riktigt bra på att koka ägg. Gulan blev precis lagom krämig och ibland tog vi oss lite kaviar till äggen. Sedan blev hon som vanligt igen och låtsades som att ingenting hänt. Hon tog fram en trasa och började putsa köksluckorna, ordnade med burkarna i skafferiet, drack kaffe med Birgittas mamma som hon bytte recept med och livet gick vidare lite till.

Det skulle dröja många år innan jag började förstå varför mamma inte ville berätta för mig om henne. När man petar i ett sår får man också räkna med att det blöder.

Jag har inte bara en mormor utan två. Men mormor Greta kom aldrig med något påskägg. Jag önskar att hon hade gjort det. En enda gång. Bara en. * Jag är vuxen. Eller åtminstone har jag växt upp. Men ofta känner jag mig som ett litet barn som förtvivlat söker bekräftelse och kärlek.

Osynlig och rädd för att bli övergiven. Som en liten harunge, eller rå­ djursunge som ligger och trycker i gräset i väntan på att modern ska komma tillbaka, men utan att veta om hon verkligen gör det. Kort sagt är jag livrädd för att bli lämnad och tror inte på att jag klarar mig själv.

Jag har dubbla examen, familj, arbete och allt det där andra som man strävar efter. Jag har det bra. Just nu har jag det bra.

Men vad händer om ingen längre bryr sig om mig? Och vet du mamma, jag skulle vilja prata med dig om det. Om min ångest. Jag skulle bara vilja att du höll om mig och sa att allt kommer att bli bra, att det ordnar sig. Men jag tror inte att du kommer att göra det. För du tror ju inte på det själv.

Det kommer att gå åt helvete med allt, det är jag helt säker på. Därför har jag slutat att läsa tidningen på morgonen. För om det är just idag som helvetet bryter löst vill jag inte veta det. Men maken läser noga tidningen varje dag. Man måste ju följa med i vad som händer och sker i världen menar han. Sedan lämnar han den kvar på köksbordet och rubrikerna skriker åt mig när jag sätter mig ner för att äta fru­ kostgröten. Om supermakterna släpper lös sina enorma krafter är det snart ute med oss, då går det i alla fall snabbt. Men när klimatet och naturen förändras kommer vi att långsamt stekas och svälta ihjäl.

Eller så kommer det ett dödligt virus som tar kål på en stor del av mänskligheten. ”Men måste du tänka på allt negativt hela tiden? Kan du inte bara tänka lite positiva tankar så skulle du ju inte behöva vara så deprime­ rad?” sa min vän Catrine.

Hon och jag hade åkt till stan för att shoppa lite, men så slog ång­ esten till när jag precis betalat för kläderna och jag insåg att jag just bidragit till överkonsum­tionen som suger ut jordens resurser och för­ stör miljön. Dessutom såg jag plötsligt framför mig att mina pengar skulle kunna ta slut, att Kronofogden skulle ringa på dörren för att jag inte betalat mina räkningar och att min make förmodligen lämnar mig då, för inte vill han väl försörja mig om det går åt skogen med min ekonomi på det viset? Man måste ta ansvar för sitt liv. Min enda trygg­ het är ju att han vill hålla ihop med mig. Kroppen började skaka och hjärtat skenade vilt. Det gick inte att andas när ångesten tog stryptag på mig.

Catrine drog mig med bort till caféet för att vi skulle få sätta oss en stund så att jag kunde lugna ner mig. Vadå positivt tänkande? Som om det skulle räcka att sitta med armarna i kors och tänka att nåväl, det är ju faktiskt bara halva Amazonas som brinner upp, vi har hälften kvar. Och det spelar ingen roll att en yta stor som halva England brunnit i Australien på grund av klimatförändringarna och miljonstals djur har dött ... och de kriminella skjuter väl trots allt mest ihjäl varandra så det är inget att bry sig om? Jag sa till henne: ”Jaha, så du menar att när jag läser i tidningen om hur krimi­nella skjuter ihjäl folk på öppen gata eller spränger bilar och trapphus så ska jag tänka att lite hat skadar väl ändå inte, eller vad menar du?”

Är det kanske till och med så att det är jag som är överkänslig?

Borde jag inte bli så förskräckt och reagera med oro och avsky över hatet som verkar ha fått fritt spelrum? En judisk väninna beslutade sig nyligen för att flytta från Sverige för att hon inte längre känner sig säker här i sitt eget land. Det är inget bra tecken, det är så det börjar ... och sedan ...

Catrine såg undrande på mig. ”Varför blev du så arg nu då? Du behöver väl inte skrika sådär.” ”Jag skriker inte.” ”Jo, det gör du faktiskt, och folk stirrar.” ”Och jag är inte arg.” ”Jo, det är du.” ”NEJ!” Jag slog handflatan i bordet så att skeden hoppade till i latte­muggen och jag fick räkröra på tröjärmen eftersom jag inte såg att den bakade potatisen låg precis där jag sträckte ut handen. ”Men se nu så det blev, nu kommer jag ju att lukta räkor resten av dan, så typiskt! Att det alltid ska bli såhär. Varför?”

Det var lätt för henne att sitta där och prata om positivt tänkande, hon har ju aldrig varit deprimerad eller haft ångest. Hon har sluppit ligga sömnlös på nätterna för att maran sitter på bröstet och väser: Du ska inte tro att du kommer att klara dig. Det är många som vill oss illa. Mycket illa. Det där ljudet alldeles nyss... det var en inbrottstjuv inte sant? Telefonsamtalet ... när du lyfte på luren och ingen svarade ... de försöker lura dig på pengar. Och tänk om någon hackat din dator ... det är därför den blivit så långsam, någon fjärrstyr den, du skulle inte ha klickat på den där länken. ”Nu låter du ju precis som du brukar säga att din mamma gör”, sa Catrine. ”Det gör jag väl INTE!” Catrine, som är den mer sansade av oss två, la sin hand på min arm och lutade sig närmare mig. ”Du ... jag förstår ju att du är orolig. Det är faktiskt jag också. Men ibland får jag bara en känsla av att det ligger något annat där och skaver också ... som gör att din ångest kring allt det där andra blir så mycket större ... du kanske kan gå och prata med någon om det och ta

reda på vad det är?”

Jag stirrade ner på den halva kakan som låg kvar på mitt fat. Utan att veta varför jag gör det så lämnar jag alltid halva kakan ­eller bullen.

Som om det verkar för glupskt att sätta i sig hela. Ibland, men inte alltid, tar jag den andra halvan också. Men definitivt aldrig hela ka­ kan på en gång.

Catrine tyckte att jag borde prata med någon. Vad skulle jag rim­ ligtvis ha att prata om? Det är väl inte förbjudet att äta halva kakor heller.

Inte låter jag som mamma, eller gör jag? Jag måste fråga henne varför hon oroar sig hela tiden. Mamma, kan du inte bara säga någon gång att ingenting ont kommer att hända? Jag behöver höra det nämligen.

Men att se på nyheterna tillsammans är som att sitta med Nostra­ damus och dricka te och prata om framtiden. Vad kan gå fel? Allt.

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap borde ha nytta av så­ dana som oss, som med stor inlevelse kan måla upp tänkbara värsta scenarion för det här landet. Men ångesten är tärande ska jag säga.

Jag orkar snart inte mer. ”Ta bort den förbannade tidningen från köksbordet!” röt jag åt maken i morse och tårarna rann. ”Du måste gå och få någon sorts hjälp, du kan inte gå om­­­kring så­ här längre”, sa han och vek ihop tidningen och la den i tidningskorgen.

Hjälp, vadå hjälp? Hon dog på Beckomberga, inte underligt så konstig som hon var. Har jag blivit som henne nu plötsligt? Kanske de spärrar in mig också om jag visar hur jag mår. Och vem var hon egent­ ligen, den där Greta som man inte får prata om? Jag skulle vilja fråga dig mamma, men jag törs inte. Du kan ju bli ledsen. * Jag har börjat gå i terapi. Vi är ju inte sådana i min släkt att man ska behöva en sådan sak, jag menar gå till en hjärnskrynklare och betala pengar för att prata. Är det inte bara till för de andra, de som är svaga och inte kan hantera sina liv? Egentligen kan jag ju det, men jag orkar inte vara arg och deprimerad längre. Skulle det vara möjligt att få en liten gnutta mer framtidshopp?

Så nu sitter vi här, terapeuten och jag, på hennes mottagning på en fin adress på Östermalm, i varsin fåtölj med ett litet bord mellan oss där det står en ljuslykta och en liten låda med pappers­näsdukar.

Hon har en beige linneklänning och håret uppsatt i en stram knut som hålls ihop av ett stort hårspänne av valnötsträ bak i nacken. Runt handlederna har hon stora träarmband och på fingret en jättelik orm­ formad ring i silver med en stor grön sten. Den är rätt ful och påmin­ ner mig om en gammal personalchef jag hade en gång i tiden som med förkärlek bar sådana jätteringar. Hon hade en otäck förmåga att spänna ögonen i oss i fikarummet och få oss att vilja gömma oss bak­ om kontorspalmen. Hennes ögon brukade bli smala som springor och rösten vass som en nyslipad kockkniv när hon sa: ”Nu tycker jag att ni suttit här lite för länge!” Och det sa hon så fort hon kom åt. Jag ryser.

I rummet där vi sitter nu kan jag känna en svag doft av Chanel No 5 som dröjer sig kvar efter den förra klienten. Det var nog den lite äldre damen jag mötte i trappuppgången. På bordet står en klocka som tydligt visar tiden, den begränsade samtalstiden som inte får överstiga en timme. Hur ska jag kunna säga allt jag vill på en timme? Hon ler lite när hon säger att det inte kommer att räcka med en timme. Det kan ta tid sådant här. Och det får ta den tid det tar. Man kan inte tvinga fram något. Ingen kan förutspå hur många sessioner jag behöver eller vad som kommer ut av dessa samtal – inte ens Nostradamus.

VREDEN Första terapisessionen HON Du säger att du har kommit hit för att du känner dig deprimerad och utmattad? Och för att du vill förstå den ständigt gnagande ångesten över att det kommer att hända otäcka saker så att du kan göra något åt den?

JAG Ja, det stämmer.

HON Den där oron du har ... är det oro för sådant som rör dig själv, el­ ler är det mer en tanke om att världen kommer att gå under som skrämmer dig?

JAG Det är både och. På alla plan liksom. Stort som smått ... som att jag håller på att förlora fotfästet alldeles.

JAG Och så känner jag mig så ensam och värdelös. Varför kommer jag alltid i skymundan hela tiden? Det är som att jag aldrig duger.

HON Och då kompenserar du genom att prestera ännu mer?

JAG Ja, så är det nog.

HON Det kan finnas orsaker i det förflutna ... djupare anledningar till var­ för du känner så, om du vågar undersöka det.

HON Sedan är ”värdelös” inte en känsla utan något man bara tänker.

Det kan ligga annat bakom.

JAG Som vadå till exempel?

HON Som sorg. Man kan till exempel sörja över att man aldrig får bekräftelse eller feedback på det man gör. Eller en sorg över att man känner att man inte duger som man är.

JAG Jag är feg också. Jag törs inte säga ifrån eller stå upp för mina åsikt­er.

Men feg är väl inte heller en känsla i så fall ... ?

HON Nej, inte feg, men rädsla är en av de grundläggande känslorna vi har.

Vad är det värsta som kan hända tänker du ... om du säger ifrån?

JAG Folk blir arga och missnöjda. Det blir konflikt och dålig stämning. Och faktiskt, ibland känns det som om världen ska gå under.

HON Om världen gick under för att man visar missnöje och säger ifrån så skulle den ha gått under för länge sedan med tanke på hur många människor som gör det varje dag. Det finns antagligen en djupare or­ sak till varför du får den där undergångskänslan. Vad är det i konflikt­ situationen som skrämmer dig?

JAG När de blir missnöjda med mig känns det som om de inte tycker om mig och när jag blir arg och upprörd får jag ångest av det och känner mig deppig. Jag fattar inte varför jag blir deppig varje gång jag blir arg och ångesten gör ju bara att jag inte vågar säga ifrån och sätta gränser eftersom det blir så jobbigt efteråt.

HON Kan du minnas någon situation där någon blev arg på dig och du kände rädsla? (lång tystnad) JAG Ja, det hände att mamma blev arg för något jag hade gjort. Jag hörde det på rösten och hon sa: ”Vänta bara tills pappa kommer hem så får vi se vad han säger!”

HON Hur var det då, innan han kom hem?

JAG Allt skulle vara som vanligt. Hon låtsades inte om något.

HON Du fick alltså sitta och vänta på att pappa skulle komma hem som en domare som skulle bedöma ditt uppförande och under tiden ville mam­ ma att allt skulle vara som vanligt mellan er? Hur var det?

JAG Jag var så arg, men kunde inte visa det. Ibland kändes det så orättvist.

Och så var det såklart obehagligt att veta att jag skulle få någon sorts utskällning på kvällen men ändå gå omkring och låtsas att allt var som det skulle, att behöva stänga inne känslorna på det viset.

HON Jag hör att du är upprörd. Varför tror du att hon gjorde så?

JAG Hon var kanske också rädd för konflikter och starka känslor, vad vet jag?

HON Som ilska?

JAG Ja, jag tror nästan det. Det hände att hon skrattade åt mig när jag blev arg.

HON Hon kanske kände sig hotat av din ilska. Att skratta åt den är ett sätt att avväpna hotet. Tror du hon själv var arg?

JAG Jag tror att hon var arg på henne . Hon kunde inte prata om henne.

HON Vem syftar du på när du säger henne?

JAG Mormor Greta. Det är svårt att säga hennes namn.

HON Varför då?

JAG För att ... jag vet inte, men vi gör liksom aldrig det. Mamma blir alltid så upprörd då. Det känns att det är något.

HON När vreden inte kan riktas utåt utan drabbar självet, när den riktas mot den egna personen, kan det utvecklas till en depression. Det är faran med att försöka att inte låtsas om att man blir arg och låta bli att sätta gränser av rädsla för andras reaktioner.

HON Känslor kan också kamouflera varandra. Ibland, eller kanske rätt ofta till och med, reagerar man med ilska för att dölja att man är rädd. Vrede och rädsla är ofta kopplade till varandra. Har du pratat med din mamma om vad hon egentligen kände? Och varför hon är så arg på Greta?

JAG Du skojar! Jag har aldrig kunnat prata med henne om känslor på det sättet.

Och definitivt aldrig om just Greta.

HON Och vad tror du skulle hända om du faktiskt tog upp det med henne och frågade? Det låter också som att hon är mycket bitter. Det kanske skulle vara bra att få höra varför hon är bitter?

JAG Det som definitivt skulle hända är att vi båda blir upprörda och mår dåligt av det. Och så skulle jag få vara den som rycker ut och försöker trösta och släta över, det skulle bli för jobbigt.

HON Jag får en tanke här ... att det kanske skulle kunna vara så att ni båda egent­ ligen är rädda för att inte bli omtyckta och uppskattade för dem ni är med alla känslor och eventuella brister?

HON Vi får undersöka vad den där rädslan kommer sig av. Och eftersom du tagit upp Greta kan man tänka sig att hon har en del i att ni har det som ni har det.

JAG Jag är rädd för att jag kanske ärvt någon sorts galenskap efter henne. Ja, Greta alltså. (jag betraktar den fladdrande ljuslågan på bordet en stund) JAG Jag har en mardröm också som förföljer mig på nätterna. Härom nat­ ten drömde jag igen.

HON Vill du berätta om drömmen?

JAG Varje gång börjar det på samma sätt. Jag är ensam hemma. Överna­ turliga saker händer. Plötsligt gungar kristallkronan, vattenkranen börjar rinna utan att någon öppnat kranen och tv:n sätter på sig själv.

Någon jagar mig genom rummen och jag springer full av ångest och panik utan att våga se mig om. Härom natten hände samma sak. Men den här gången vände jag mig om. Den som jagat mig var en kvinna med trasiga svarta kläder, kritvitt ansikte och grått hår. Ett spöke som stigit upp ur graven.

HON Kände du igen kvinnan som skrämt dig?

JAG Nej. HON En dag kanske du gör det.

2

Greta 1976 Beckomberga den 3 mars Dunk, dunk, dunk hörs det från vävsalen på Beckomberga sjukhus när Greta väver. Var gång hon för skytteln fram och tillbaka mellan trådarna i varpen känner hon ett lugn. Slagbommens taktfas­ ta dunkande mot väven skänker henne en trygghet som hon annars haft svårt att finna i ett liv som tett sig oförutsägbart och skrämmande.

De strikt ordnade trådarna i varpen får ett mönster att växa fram i väven. I hennes eget liv har trådarna ofta trasslat till sig och något mönster har hon inte kunnat se. Åtmin­stone inget vackert mönster.

Greta har suttit hela eftermiddagen i vävsalen, så som hon gjort varje eftermiddag sedan hon kom till Beckomberga mentalsjukhus. Var skulle hon annars ha tillbringat dagarna? Dotter som hon är till den store grosshandlaren Albert Eriksson och sprungen ur en av Sjuhä­ radsbygdens mest framgångsrika handelssläkter, med en farfar som drivit egen vävstuga och varit textilförläggare. Det kan ingen männ­ iska ta ifrån henne. Hon stryker med handen över linnetyget och är mycket nöjd med resultatet. Det gyllengula tyget glänser i skenet från arbetslampan och stadkanten är alldeles rak. En perfekt rosengång är det och nu dröjer det inte alltför länge innan väven är färdig.

I vävsalen doftar det lin från vävarna och symaskinsolja från väv­ stolarnas ny­smorda kugghjul. Greta sluter ögonen och ser sin farfar framför sig. Hur hon står där inför honom med väven hon nyss klippt

ner från vävstolen. Bävande inför hans kritiska ögon. Vad ska han säga? Kommer han att godkänna hennes händers verk? För ett ögon­ blick är det knäpptyst. Han säger inget, lyfter bara blicken och ser hen­ ne rakt i ögonen. Så kommer det en stilla, knappt skönjbar nickning.

Godkänt. Mer än så blir det inte, men det är gott nog. Hon duger i hans ögon och det räcker. Men så blir hon plötsligt avbruten av arbetstera­ peuten som kommer och säger att de måste plocka ihop nu och gå tillbaka för snart är det middag. Arbetsterapeuten plockar ner gar­ ner och tygstycken i sina lådor, sopar dammet från golvet och ser till att patienterna kommer iväg. De andra släntrar iväg en efter en, men det är motvilligt Greta lämnar sin plats vid vävstolen. Hon drar sig för att ta på sig ytterskorna och galoscherna och inte är hon särskilt hung­ rig heller. Varför måste hon då gå tillbaka? Kan hon inte bara få sitta här och väva tills hon inte orkar mer? Ännu har hon kraft kvar i de seniga armarna. Men arbetsterapeuten är inte glad åt att Greta är långsam igen. Alltid samma visa. ”Bråka inte nu Greta.” Demonstrativt släcker hon ljuset i väv­salen samtidigt som hon skramlar med nyckelknippan i luften. ”Du vet att du inte kan sitta här hela kvällen. Iväg med dig nu.” Signe som är en av de kvinnor Greta delar rum med på avdelningen vädjar: ”Kom nu, tänk så gott det blir med lite mat och kaffe på det. Så spelar vi lite kort efter maten.”

Signe är lättare att stå ut med än de andra, men hon tjatar så ibland.

Greta tar god tid på sig med galoscherna och när de äntligen går ut genom ytterdörren slår terapeuten igen den med en hård smäll så det skräller i plåten.

Det är den första onsdagen i mars och snön tynger ner buskar och grenar i Beckomberga sjukhuspark. Trädstammarna reser sig som mörka, höga pelare i en stor vit sal. ”Det är nästan som i den stora domkyrkan i Uppsala”, säger ­Greta till Signe. Hon hade varit inne i den en gång för länge sedan när hon var en liten flicka. Uppsala domkyrka, med sin siluett som syns mils­ vida över Uppsalaslätten, var nog den pampigaste byggnad hon kunde tänka sig. Familjen hade stannat till vid den när de var på väg ut till sommarvistelsen på landet. Barnen Eriksson bru­ kade under några ljuvliga sommarveckor varje år få slippa den smut­

siga luften i staden och istället få andas rikligt med frisk lantluft. Greta älskade somrarna på landet. De hade haft kaniner och kattungar, och ätit röda vinbär direkt från buskarna tills magen sa ifrån och familjens husföreståndarinna fröken Molin, förbjöd dem att ens närma sig bus­ karna.

De lekte fnissande tafatt mellan äppelträden i trädgården, hoppade rep och rullade tunnband så de var alldeles slut på kvällen när fröken Molin handfast såg till att de noga skrubbade sina händer och kontrol­ lerade att de tvättat öronen.

Det är verkligen magiskt här i parken nu, tänker hon. Precis som det var i domkyrkan den där dagen för så länge sedan.

Jag minns det far, hur vi stod där och tittade på den stora altar­tavlan.

Du sa att om Gud fanns så var det i den kyrkan. Då sa jag att mor också måste finnas där, för när mor dog sa du att hon hade gått hem till Gud. Jag minns det.

Och så minns hon sin klänning – den vita, med volanger nertill och ett litet förkläde som knöts i en stor rosett på ryggen. När ljuset lyste in på henne genom kyrkfönstret fick det henne att känna sig som en liten ängel i det stora kyrkorummet. ”Hör du hur tyst det är Greta?” frågar Signe. De stannar till på gångstigen för att lyssna.

Inte ens ljuden från bilarna borta på Beckombergavägen når in i denna mjuka, vita värld. Till och med skator och kråkor håller tyst. De sitter väl och tjurar invid skorstenarna där det finns värme att få. Greta stampar bort lite snö som fastnat under skorna. ”Du kan gå tillbaka till avdelningen, jag tar en omväg.”

Signe lägger huvudet på sned och drar upp axlarna och vädjar: ”Det är väl bättre att vi har sällskap?”

Men Greta har bestämt sig. ”Jag vill gå själv.”

Signes röst blir liten och tunn som om hon vore rädd för att väcka Gretas vrede genom att säga emot ännu en gång. Hon drar kappans krage upp över hakan, för luften är isande kall. ”Men de sa att vi måste gå tillsammans.”

Och nog blir Greta irriterad på Signe som talar så tyst att läpparna nästan inte alls rör sig. Hon tar ett steg närmare.

”Tala högre så man hör vad du säger människa!”

Signe höjer rösten en aning och upprepar det hon nyss sagt. ”Jo, ... de sa att vi måste ha sällskap hela vägen.”

Men Greta står på sig. ”Det bryr jag mig inte om”, säger hon, ”jag struntar i vad de sagt.

Gå du så kommer jag sedan. Är det så underligt att man vill gå lite för sig själv?”

Hon pekar med hela handen bort mot Stora Kvinns och Signe bör­ jar tveksamt gå i riktning mot sjukhusentrén. Hon vänder sig om ett par gånger som om hon hoppas att Greta ska ändra sig och följa med tillbaka, men det gör hon inte utan fortsätter istället gångvägen bort mot andra änden av området. Hon vill vara ifred och komma undan alla människor på avdelningen. Känna sig fri från personalens över­ vakande blickar. Vill inte prata med någon. Orkar inte. Det är så rörigt där. Det är ingen ordning.

Hon ser upp mot himlen och låter de kalla snöflingorna landa i ansiktet. En efter en smälter de mot huden. Det påminner henne om hur de åkte kälke borta i backen i Observatorielunden när hon var barn och skridskor på Nybrovikens is den första julen i Stockholm efter flytten från Fritsla. De hade kommit till Stockholm i december 1907 strax efter att kung Oscar II avlidit och tidningarna fylldes av sorgekväden: Det blåser sorgvind kring allt Sveriges rike, allt dagens kiv och trägna ävlan vike. Hans död var det alla pratade om den vintern och hur det skulle bli med allt efter det och förlusten av Norge som smärtade som ett öppet sår. Så nära det varit att det blivit krig! Hon hade varit för liten för att riktigt förstå allvaret, men vad de var fina de nya skridskorna som hon hade fått i julklapp! Vad brydde hon sig väl om vad de pratade om? Alla barnen Eriksson hade fått ett par skridskor och som de åkte den vintern. Flickorna lärde sig att göra små konstfulla piruetter. Ibland for de omkull på isen och fick den gladlynte farbror Pelle att stämma upp sitt stora bullrande skratt som måste ha hörts upp över halva Kungsträdgården. Hon minns känslan av kalla snöflingor mot huden och fartvind i ansiktet. Hur jungfrun Camilla kom med nyvispad äggtoddy när de efteråt värmde sig vid kakelugnen och yllevantarna hängdes till tork ovanför spisen i köket.

Det fanns ett före också, med skimrande minnen från barn­domens

Fritsla. Men det som följde därefter vill hon helst inte tänka på. I själva verket har hon i alla år gjort vad som stått i hennes makt för att för­ tränga det. Under nattens mörkaste timmar händer det ändå att hon vaknar av barnagråt som skär genom natten och likt ett glödgat svärd klyver henne hela vägen uppifrån och ner. Hon vet inte längre vem som gråter. Men det är ofarligt att tänka på skridskor och äggtoddy.

Inga fasansfulla barnaskrik på isen, bara värme och glädje där i köket, doften av fars dyra cigarrer och av blött ylle som torkar. Hon förlorar sig i barndomsminnen och är inte lika uppmärksam på var hon sätter ner fötterna. Därför ser hon inte isfläcken som förrädiskt dolts under ett lager nysnö.

Plötsligt glider fötterna undan och hon tappar balansen. Gång­ vägen kantas av stora taggiga buskar. När hon faller griper de efter henne med sina vassa grenar, tar tag och snärjer in henne, river upp blodiga sår på händer och hals. Kylan äter sig in genom de tunna kläderna rakt in i märgen. Hon hade inte brytt sig om att klä på sig ordentligt när hon gick iväg efter lunchen eftersom vävsalen låg allde­ les nära. Hon skulle inte gå så långt. Nu får kölden kroppen att skaka och benet värker efter fallet. Hade hon fallit så illa att hon gått och brutit sig? Det skulle vara ett elände.

Hon ropar några gånger men det verkar inte komma någon förbi denna undanskymda plats på området där vindpustarna drar upp snörök som lägger sig i små drivor över gångvägen. Varför skulle det?

De andra satt väl i korridoren utanför matsalen och väntade på mid­ dagen nu och hörde hur kökspersonalen skramlade med kantiner och bestick. Kanske tyckte de att det var skönt att de slapp vara ute i kylan och mörkret utanför väggarna. De hade blivit lovade pannbiff idag och snålvattnet rann nog redan utmed Bedas skäggiga haka. Men Greta ligger lika orörlig och oför­­­mögen att ta sig upp som korna när de hade kalvat därhemma i lagården hos farmor i Fritsla. Känseln försvinner i fötter och ben. Är det så här jag ska dö? tänker hon. All­ deles ensam på en gångväg utanför sjukhuset? Jag är så trött, jag ska bara vila mig lite här i katedralen. Sedan orkar jag kanske ta mig upp.

Hon sluter ögonen och sjunker djupare in i det förbarmande töcken som sakta omsluter henne. Någonstans hör hon mor Emelie nynna den sång hon så ofta sjöng för dem när de var små. Var är biljetten?

Vart skall du resa? Jo, jag ska resa till himmelen ... Mor är du här hos mig nu?

Hur ofta hade hon inte velat prata med mor Emelie? Många gånger hade hon i sin ensamhet suckat efter mor, ropat efter henne, bett om hjälp men bara mötts av iskall hud, livlösa ögon och en tomt gapande mun när hon i minnet försökt att återkalla bilden av sin egen mor. Men nu är det som om hon åter känner mors värme strömma genom krop­ pen, en svag doft av rosenvatten letar sig in i näsborrarna, den mjuka nynnande rösten vaggar henne till ro. Så somnar hon och den fallande snön lägger sig som en vit filt över henne på den iskalla bädden.