9789198288551

Page 1


INNEHÅLL FÖRORD 9 1. BAKOM VÄGGEN – Linus Thörnblad 14 Höjdhopp är inget för mig 16 Hela världen tittar på 22 En tusenlapp under ribban 26 2. BURNOUT – Utbrända idrottare syns inte Glödlampan gör oss nervsvaga

29 30

3. SÄNKA EN JOURNALIST – Linus Thörnblad 33 Keep moving forward 38 En joker i EM 41 4. BARA EN BLUFF – Kejsarens utbrända kläder 45 Amygdala härjar fritt 48 Felkoppling i smärtsystemet 50 Utbrändhet en folkrörelse 53 5. ETT ÅRS TRÄNINGSVÄRK – Christian Bertilsson 58 Riktigt smör & en odetonerad bomb 62 Duracellkanin med wattmätare 66 Slut på energi 70 För stark för sin kropp 72 Upp- och nedvända världen 74 6. UPPLEVD TRÖTTHET – Går den att operera bort? 80 Träna hårt med god marginal 85 Ett starkt pannben 86


7. VÄRLDSBÄST PÅ RINKEN – Magnus Muhrén Det här klarar jag själv Ett inre kärnkraftverk

90 92 95

8. VILA? INTE EN CHANS – Linus Thörnblad 100 Målmedveten väg tillbaka 102 9. BIKT UNDER AMBULANSFÄRD – Tom Krantz 107 Från Ungern till Sverige 110 Tio procent klarar det 112 Gnistan saknas 115 Nu dör jag 119 10. EN SUND SJÄL – i en sund kropp 124 Avstängning för evigt 128 Stålfarfar cyklar vidare 133 11. PRESS BLIR TILL STRESS – Clas Björling 135 Just fucking train 140 Militärtjänsten en ögonöppnare 149 Målgång utan dropp 154 12. INTE RÅD ATT VILA – Clas Björling 157 Sjukdom på sjukdom 161 Utbränd 166 Ta vara på ditt liv 170 13. PERFEKTIONISM – Ulf Andersson Schack – yrke & kärlek En konstnär inom schack Schack lika med galenskap? Världsetta med fickschacket i sängen

175 178 181 185 188


14. HEALTHY ATHLETE SYNDROME – Hönan eller ägget?

194

15. FETTPROCENT – Johan Larsson 200 Blod, svett och tårar 204 Morötter och löpteknik 208 Nästan kenyan 212 Glorifierat självplågeri 218 Jag tror inte på vila 220 16. ETT DYGNS GLÄDJE – Marcus Streijffert 229 ”Du behöver pacemaker” 234 17. HALVSVÄLT – Det finns ingen vägg 238 Ett tvärvetenskapligt perspektiv 245 18. EN DIAGNOS – Linus Thörnblad

250

19. TID FÖR EFTERTANKE – Friskare tider 256 Från självdestruktivitet till harmoni 256 Ett ekorrhjul 260 Ett urladdat batteri 264 Borde haft fotboja 267 Bara Tarzan klarar det 270 Vettvillingarnas hemlighet 274 EFTERORD 277 TACK 281 KÄLLOR 282 PRESENTATION AV IDROTTARNA

289


FÖRORD

Stockholm Stadion, 7 september 2013. När klockan ringer för Fredrik Uhrboms sista varv på Finnkampens 10 000-meterslopp blir löpstilen ryckigare. Först märker man det knappt. De blå skorna med gula skosnören pekar utåt och armarna tar en vidare båge än tidigare. Normalt sägs han vara fotogenisk även när han närmar sig gränsen för vad han klarar av, men snart flaxar armarna, benen krampar, huvudet är bakåtlutat, munnen halvöppen och blicken frånvarande. Den stora kampen pågår emellertid i Uhrboms huvud. Han får inte låta några tankar få fäste, får inte tänka på den gassande solen eller känna efter hur trött han är. Han märker inte att Mikael Ekvall springer i mål som etta eller att Finland tar plats två och tre, han vet bara att det sista varvet kommer att avgöra om han blir näst bäste svensk. I Finnkampen tävlar man egentligen bara mot finnarna och inte mot sina lagkamrater, men det hade varit en fin merit att bli fyra – speciellt med tanke på att han kallades in sent som reserv och inte hunnit trappa ner på träningen. Hans enda uppladdning har varit att dricka rödbetsjuice kvällen innan. Den siste finnen är en hel långsida efter, men den enda tanke som går genom Uhrboms huvud är att inte vika ner sig och släppa förbi den tredje svenske löparen. Tjugo år som elitlöpare har lärt honom att fokusera på ett steg och en armpendling i taget. Sänker han farten nu finns det risk att han gör samma sak i nästa tävling.

7


Men benen kan inte följa huvudets order om att trycka på. Han tappar i kurvan och inser att han får nöja sig med att bli femma. Nu gäller det bara att förflytta sig 250 meter för att få välförtjänt vila i skuggan. Så ska det inte bli. Uhrbom har sprungit genom väggen lite för tidigt. På bortre lång viker sig knäna. Halvt sittande på huk fortsätter han att kämpa sig framåt, men tappar kontrollen och faller ner i längdhoppsgropen. Han tar emot med den ena handen och är snabbt uppe, bara för att snava på den lilla förhöjningen som avgränsar löparbanorna. Efter att ha svängt runt ett helt varv reser han sig igen, men har inte kraft att sträcka ut benen utan faller på nytt mot sanden. En funktionär rusar fram – och viftas bort. Uhrbom är fast besluten att ta sig till mållinjen och säkra två lagpoäng. De böjda knäna och de vevande armarna ser ut som en märklig dans, som om han håller på att drunkna. Sekunderna går och han slår i marken ytterligare några gånger. Framåt kommer han inte. När han trillar på nytt är funktionären där och håller emot. Uhrbom fortsätter flaxa, som för att kompensera för att benen inte rör sig, och slår nästan till funktionären i huvudet. Så är han nere på alla fyra och finnen passerar. Uhrbom är förbannad när han blir utburen på bår. Huvudet har varit med hela tiden och liggande på mage med händerna över huvudet vet han att Sverige blir utan lagpoäng. – Det handlar om vätskebrist, slår tevekommentatorn Jacob Hård fast och en stund senare kommer rapporter om att Uhrbom får dropp, men är okej. På Idrottsgalan några månader senare lyfts han fram som en idrottshjälte. Han har inte kommit först i mål eller slagit några rekord, men han har vunnit folkets hjärtan för att han gav allt och lite till för landslaget – även om det handlade om fåfängan att besegra en lagkamrat. Publiken på galan i Globen skrattar och

8


gråter om vartannat. Det gör jag också. Uhrboms kollaps är det största idrottsögonblick jag upplevt. Den konkretiserar elitidrottarnas abnorma vilja, deras förmåga att ignorera trötthet och deras mod att utmana naturlagarna. När en människa slår sig skickas en signal till hjärnan, som väcker smärtsystemet för att meddela att det är allvar. Vi får ont för att vi omedelbart ska undvika den hotande faran. Det är ett effektivt system, och utnyttjas inte minst när fångar torteras tills de avslöjar sina hemligheter. Få står emot. Men Uhrbom saktade inte ner. När benen signalerade fara fortsatte han att medvetet skada sig själv, steg efter steg tills kroppen såg sig tvungen att koppla bort de nerver som styrde benen. Han sprang in i sin fysiska vägg – tillfälligt. Som liten spelade jag i samma fotbollslag som Linus Thörnblad. Hans vinnarskalle visade sig inte minst vid en match med skollaget i innebandy. Vi var ett gäng fotbollsspelare som hade klarat den lokala kvalificeringen och avancerat till en utslagsmatch på bortaplan. Men domaren dömde inte efter fotbollsregler, och vi blev utvisade gång på gång. Inför den sista perioden var under­ läget hopplöst. – Även om vi inte kan vinna måste vi ge allt, sa Linus och tog på sig rollen som kapten. Det gjorde vi och efter ännu fler utvisningar reste vi hem nöjda, även om vi blivit utslagna. Samma år vann Linus Lundamästerskapet i höjdhopp. Han skrevs upp som friidrottstalang och efter någon veckas träning tog han två meter. Genom medierna följde jag hans resa mot världseliten och läste om hur den slutade med att han blev mer eller mindre sängliggande i månader utan att läkarna kunde hitta någon medicinsk förklaring. Linus hade inte bara pressat ut allt under en halvtimme, som Fredrik Uhrbom på löparbanan, han hade gjort samma sak på träningen vecka efter vecka, år efter år –

9


samtidigt som kroppen skrek efter vila. Jag kunde inte förstå hur det var möjligt. Varje gång jag cyklade förbi Linus föräldrahem i östra Lund tänkte jag att det borde skrivas mer om de idrottare som är de verkliga hjältarna – de som tränat så hårt att de gått in i väggen. För min del byttes fotbollen mot schack. Det var en tacksam hobby som det gick att lägga ner mycket tid på utan att musklerna blev trötta. Schacket gick bra och efter för mycket frånvaro på gymnasiet och ett par års halvhjärtade universitetsstudier satsade jag på heltid. Med trettio till femtio timmars träning i veckan nådde jag en nivå strax under den svenska eliten. För att kunna koncentrera mig under de fyra-fem timmar som ett parti varar började jag jogga och ställde snart upp i ett lokalt millopp. Som oerfaren löpare startade jag i ett vansinnigt tempo. Efter halva loppet var jag slut. Andra halvan gick knappt i styrfart men jag kämpade mig över mållinjen. Framåt kvällen fick jag kramp i magen och kröp ihop dubbelvikt i sängen. Trots dubbla täcken började jag frysa och när tidningen kom på morgontimmarna var jag fortfarande i ett feberliknande tillstånd. Jag slog upp lokalsidorna och såg mig själv tillsammans med bildtexten: ”Somliga tog ut sig tills de stupade”. I schacket hade jag kört fast. Jag trodde att det berodde på att jag tappat den fördel man har som nykomling och att jag behövde öka ansträngningen. I efterhand tänker jag att fokus blev sämre när jag flyttade ihop med min flickvän. Någon vecka senare vaknade jag upp kallsvettig ur en dröm där jag hade spelat ett schackparti och koncentrerat mig så intensivt att jag kollapsat vid brädet och blivit hämtad av ambulans. Det märkliga var att jag kände mig upprymd. Jag blev besviken när jag insåg att det var en dröm. Även om livet som schackproffs var kul kände jag mig avundsjuk på de idrottare som fick ta ut sig på riktigt. Schackträningen var en barnlek i jämförelse. Det

10


blev många timmar, men var mestadels roligt. Så fort det gick dåligt lurpassade emellertid ångesten. Efter en förlust som kändes särskilt onödig bestämde jag mig för att inte låta solen titta in i lägenheten förrän jag var säker på att inte göra om samma idiotiska misstag. Jag hade dåligt samvete för att jag inte tränat tillräckligt. Persiennerna var neddragna i en dryg månad. Kanske är det inte så överraskande att framgångarna och landslagsdebuten kom först när jag trappade ner på ambitionerna och träningen. Är förmågan att pressa sig till bristningsgränsen medfödd för vissa och ouppnålig för andra? Hur bygger man upp en sådan drivkraft? I boken möter du åtta elitidrottare som ignorerade kroppens varningssignaler under lång tid. De gick inte bara in i väggen under ett lopp, utan hela deras vardag kraschade. Deras berättelser bygger på intervjuer med ett 30-tal personer. Tränare och träningskamrater har gett sina perspektiv och fyllt i detaljer som glömts bort. De flesta kapitel har en huvudperson, men kapitlen är inte fristående, utan tänkta att läsas i ordning. Många av idrottarna fick höra att de borde förstått att det var osunt att år efter år ligga över gränsen för vad kroppen egentligen tål. Det är enkelt att säga, men det förklarar inte varför kroppen stänger av. Och forskarna har ännu inte hittat vilka mekanismer som ligger bakom. Jakten efter en förklaring går bland annat via att fördjupa sig i den drivkraft och de konsekvenser som drabbat de som trillat dit. Bland dem finns höjdhopparen Linus Thörnblad, triathleten Clas Björling, bandyspelaren Magnus Muhrén, kanotisten Tom Krantz, schackspelaren Ulf Andersson, löparen Johan Larsson och cyklisterna Christian Bertilsson och Marcus Streijffert.

11


1

Bakom väggen Linus Thörnblad

Malmö, december 2010. Linus Thörnblad vaknar upp i sin lägenhet. Det är ljust ute, men han vet inte vad klockan är. De senaste veckorna har sett likadana ut. Sova. Vakna av mobil­ alarmet. Upp för att äta. Lägga sig på nytt. Zappa på teven, men utan att ta in något annat än flimret. Sova. Öppna en ny konserv. Äta. Att dagarna går märks mest av att tidningshögen innanför dörrinkastet växer. Han hämtar dagens tidning, men klarar inte av att fokusera på ett ord i taget. Med lite ansträngning går det att tyda rubrikerna, men inte mer. Bokstäverna klumpar ihop sig. Efter en stund ger han upp och lägger tidningen överst i högen. När var han senaste ute med soporna? Han vet inte. Telefonen ringer och han låter den ringa tills signalerna tystnar och han åter hör bruset från teven. Han öppnar kylskåpsdörren och ser att det nästan är tomt. I skafferiet återstår bara konserver som han köpte när han flyttade in och som fram tills nu stått gömda bakom allt annat. Det är då han inser att han inte varit utomhus på åtminstone tre veckor. Och det är då han förstår att det här inte kommer sluta lyckligt. När Linus som 19-åring bytte till Stanislaw Szczyrbas träningsgrupp i Malmö kände han hur en ny värld öppnades upp. Han fick träningskamrater med samma ambitioner och han bytte trä-

12


ning i ensamhet på Centrala IP i Lund mot ett socialt sammanhang. Gruppen samlades sex förmiddagar i veckan och tre av dessa tränade man även på eftermiddagen. Det Linus trivdes bäst med var emellertid träningslägren högt uppe i de polska bergen. På programmet stod intervaller i snö, bergsklättring och tre pass om dagen. Szczyrbas filosofi var: ju hårdare, desto bättre. Bergsbyn erbjöd ingen underhållning och standarden på boendet var låg. Det var så långt från glamour man kunde komma, men när Linus låg utslagen på sängen och fokuserade på nästa pass, att kasta stockar i minusgrader, tänkte han att det var precis den tillvaron han ville ha. Han visste att han var stark och det passade honom med någon som piskade. Det fanns ingenting han saknade. Det är svårt att tänka sig att det är samma person som fyra år senare knappt kommer upp ur sängen. Linus förstår själv inte vad som hänt. Alla läkartester har visat att han är fullt frisk. Beteendevetaren rekommenderade fyra veckors vila, men nu har det gått mångdubbelt den tiden. Fast han vet inte riktigt hur länge. Skafferiet skvallrar om att det är länge och han vet att han är illa ute. Han bestämmer sig för att angripa problemet på det enda sätt han lärt sig: genom att sätta upp mål som kan mätas och förbättras dag för dag, vecka för vecka. Det första målet blir att ta sig utanför dörren. Det tar tre timmar och under den tiden är han livrädd för att bryta ihop. Han svettas och får ångest, men klarar det och har tagit det första steget på vägen tillbaka. Hur har Linus Thörnblad och de andra idrottarna i boken kunnat träna tills de fallit så djupt? När jag letat efter vettvillingarnas hemlighet har jag fått ta del av många olika berättelser. Vägen till framgång skiljde sig åt, bakslagen såg olika ut, ödena likaså. Gemensamt för många var att de kände en slags inneboende tillhörighet till sin idrott. Så var det inte för Linus.

13


14


Turn static files into dynamic content formats.

Create a flipbook
Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.