Gunnar Eriksson
Dikter till Orest SKÖNA KONSTER FÖRLAG
DIKTER TILL OREST
Gunnar Eriksson
Dikter till Orest
SKÖNA KONSTER FÖRLAG
© gunnar eriksson & sköna konster förlag Nacka 2019 www.skonakonster.se formgivning: Johanna Broman Åkesson ISBN 978-91-981939-7-8
Så jagar oss ett hopp, vars fyllnad vi ej smaka Tills vi på branten stå av glömskans mörka strand. Väl den, Orest, som ser, då ögat vänds tillbaka, En blomma eller två, som såddes av dess hand! Carl Gustaf af Leopold
Innehåll Ett uppdrag 13 DIKTER TILL VARDAGS 15
Tvekan 17 Till min nya kamera 18 Bengt Emil 19 Tegnér 20 Granska med lupp 21 Strandsång 22 Tidens framfart 23 Detta är världsföraktarens sång 25 Urbino 26 Vedbod 27 Syrén 29 Fast juni 30 Uppsala i juni 31 För en stund 33 Två systrar 34 Kura skymning 35 Luciamorgon 36 Eko, vad kan du säga mig? 37 Två nätter 38
Flyktigt, evigt 39 Vi märkte knappt 40 Psalm mot håglösheten 41 Min tro 43 Se dig inte om 44 Tal som någons rädsla höll under en resa 45 Ljuset från den första snön 47 Myten om Keo 48 Grått 49 Människans anlete 50 Fru Sax 51 Lek 52 Demonstratorns sång 53 Inlindat i ett bomullstyg 54 Dagvisa 55 Adagio assai 57 Främling 58 Man med stege 60 Till en konstnärsvän bland tavlors mångfald 61 I DET GRÖNA 63
Trettondagsdröm 65 Mars 66 Fritt efter Plinius d.ä. 68 Amatörbotanistens sång 70
Vid ett sydberg 71 Sedum sexangulare 73 Lotus corniculatus blommar 74 Junifarväl 75 Dendrocopos minor 76 Sångsvanar 77 Stenknäck 78 Fjärilar, skalbaggar 79 Vaggsång 80 Oxkällan 81 Under taket 82 Predikan på blankvers 83 Samma lunk 85 Meteorologisk teater 86 Sista fågelsången 87 Fåfängt driver skyarna 88 Kalldrag 89 Lavar 90 Döende björk 92 Kråkvinter 94 Gässens flykt 95 Vinteridyll vid fågelbordet 96 Kråkorna på köpcentret 97 Novembersonett 99 Koppången 100
På morgonpromenaden 101 Dovt tonar juli månad in 103 TOKDIKTER 105
Sången om blyertspennan 107 Korridoren 109 Livets skidspår 110 Lyrisk dialog 111 Klagevisa 112 Mästerverket 113 Vari tiden, men även poeten, liknas vid en hund 114 Inhakning 115 Cittran 116 Ordlös 117 Korsordsgåtan 118 Klagan över en äppelskrott 120 En almqvistiad 121 Läkedom 122 Om plank och bräder 124 Förlust 126 Blommors språk 127 I drömmarnas skog 128 Han sjunger om det sociala livet 129 Ny strategi 131 Taraxacum 132
Allt börjar på A 133 Fornfynd 134 Adiafora i vattuflödet 135 Verkligheten 136 Fågelskrämman 137 Fågelskrämma n:o 2 139 Verklighetens röst 140 Vind tänker gräs 141 I källaren 143 Ung man från provinsen 144 Mina städer 145 Trappmardröm 146 Själens skapelse 148 Eurydike 149 Tårar över inget 150 LÅN FRÅN FRÄMMANDE LÄNDER 151
Allt är fåfänglighet (Gryphius) 153 En oväntad betraktelse över hans inbrytande ålderdom (Weise) 154 Hoppets fågel (Emily Dickinson) 156 Fritt efter Rilke 157 SLUTDIKTER 159
En röst, knappt hörbar 161
Ung man går förbi 163 Tvekans tid 164 Nyårsafton 165 Liljan 166 Upphittat testamente 167 Från ett gammalt julkort 168 Allt man kunde begära 170
ETT UPPDRAG
Skådande i gruset hittar jag en penna nertryckt i ett bilspår. Jag tar upp den. Nu är den min. Jag tvättar av den gruset i gräsets dagg, den är ännu lång, har mycket kvar att ge, lackerad svart som sorg och trycksvärta med udden spetsad, färdig för bruk. Tag och skriv! Har jag fått ett uppdrag?
GRÅTT
Man brukar säga att grönt är hoppets färg, ja, det bedrägliga hoppets, som sviks var höst; den trogna grangrönskan skäms över att inte följa modets väderväxlingar och skyler sig i vitt. Men grått är livets färg, som detta en blandning av vitt och svart. Grå de flesta av våra vardagssysslor, den undervärderade disktrasans färg liksom sammanträdeskostymernas mellangrå. Låt oss inte rynka på näsan åt den grå medelmåttan, vi vet alls inte vad den bär i portföljen. Grå är det livgivande regnets stormdrivna moder.
49
FRU SAX
På den lilla udden med tallar i den gula villan bodde fru Sax, hustru till motoristen. Hon höll sig mest för sig själv, den prydligaste av arbetarhustrur. Utan att förfalla till de nyrika byggjobbarnas nattdrottningar i smink och högklackat skilde hon sig i figur och smak från den gängse tantstilen och höll sitt avstånd utan högfärd. När vi pojkar sprang förbi ropade hon in oss till nybakade kakor. Det var som om hon varit med om något – en sorg? ett överfall? Vi barn fick inte höra något. Ekorrarna klättrade på husets väggar och ville in.
51
FRITT EFTER PLINIUS D.Ä. (23-79 E. KR.)
”Det är”, skriver Plinius i artonde boken, ”min angenäma plikt att här ta mig an jordens sak och försvara henne som alla tings moder. Då vi emellertid nu också må beakta henne som upphov till allehanda gifter skall vi förstå att det är våra egna brott vi anklagar henne för. Hon har alstrat gifter – men vem utom människan tog dem till sig? Fåglar och djur nöjer sig med att undvika dem och hålla sig borta. Och ehuru elefanten och uroxen skärper och bryner sina horn mot ett träd och noshörningen mot en sten, och vildsvin vässar sina betar mot både träd och stenar, och även djur vet hur de skall skydda sig mot skador – vem mer än människan doppar sina vapen i gift? Vad oss beträffar förgiftar vi även våra pilar för att öka järnets redan destruktiva kraft. Vi infekterar rentav våra floder och naturens element och vänder själva medlen för livets uppehälle i förgörelse. Låt oss därför bekänna vår skuld, vi som inte ens nöjer oss med naturens produkter utan har skapat långt fler varianter på egen hand. Är inte dessa gifter tillredda av
68
våldsmän? Deras likbleka tunga fladdrar som ormens och deras själs korrupthet drabbar allt den rör vid, fördärvar allt och våldför sig likt olycksbådande fåglar rentav på mörkret, deras eget element, och nattens själva ro med sitt grymtande, det enda ljud de yttrar, så att de, när de korsar vår väg, förbjuder vårt arbete och att tjäna livets sak. Och de vet ingen annan lön för sin avskyvärda livskraft än att allting hata. Men i detta är också naturens storslagenhet sig lik: hur många fler goda människor har hon inte alstrat! Hur mycket fruktbarare är hon ej i produkter som bringar hjälp och näring! Också vi skall således framgent berika livet med det värde vi sätter på dessa ting och den glädje de skapar. Låt därför de onda förbrännas i sin egen eld och oss nå större uppbyggelse genom flit än ryktbarhet.”
69
DENDROCOPOS MINOR
Miniatyrens särskilda behag blev uppenbart när jag för en första gång i år stötte på den mindre hackspetten mitt på den stig där jag tankspritt drar fram. En flitig liten en i brokig skrud snabbt fladdrande från sly till sly och i en snabb spiral till toppen på raska klätterfötter för att kasta sig till nästa buske. Den kännetecknas inte av nervositet, nej snarast får man ett intryck av en fullfjädrad entreprenör i överlevnadsbranschen och en inkarnation av den glädje som trots allt naturen rymmer. Så möts det smått behändiga med det nödvändiga tills kikarglaset börjar imma.
76
KORRIDOREN
låter som en fågel i stolt flykt över Anderna men syns inte som en flygande utsida utan som en trög insida (i vanliga fall). Bara på fängelser och lasarett kan vissa besökare råka ut för en förväxling och sväva bort med korridoren högt över de snöklädda bergen.
109
LIVETS SKIDSPÅR
Livet kan synas enkelt när det följer ett skidspår – med regelbundna stavtag hasar det sig fram. Djuren som dröjt sig kvar trampar tacksamt efter när spåraren hasat runt hörnet, och uppe på höjden är utsikten lätt att spana in: det ser vitt ut åt alla håll och finns den minsta skugga är den blå mer än grå. Alla komplikationer är inbäddade i den vita massan och om spåret inte tar slut fortsätter det i evighet. Först vid universums utkant gör det en liten knyck, ett kvantsprång kanske, och det är färdighasat, men dit är det långt.
110
BLOMMORS SPRÅK
Harsyra, liten surpuppa förstår inte varför på vårbalen Vitsippa alltid förlänas estetiskt företräde när ändå Harsyras klänning, lika glänsande vit, ändå till råga på det bär ett raffinerat mönster av fina röda ränder, diskret men uppenbart för den som vålar titta. Att Harsyra äger ett visst kulinariskt övertag (dock aningen dubiöst) kan inte kompensera, när man är sur. Så tänker den tvåbente om harsyra, när han råkar komma förbi. Alldeles befängt, människan behärskar inte blommans språk, Harsyra vänder blicken inåt och ser inte Vitsippa. Om hon behärskar vårt är ännu en öppen fråga.
127
VERKLIGHETEN Är verkligheten ett litet ärr på fantasins stora näsa?
Den framstående professorn skrev tavlan full med tecken, cirklar och pilar föreställande den vetenskapliga processen från forskning till färdig traktat. Symposiedeltagarna suckade beundrande ”aha!” och någon talade om sitt livs största intellektuella upplevelse. Han hade börjat i vänsterkanten med ett litet r, dvs. verkligheten. Dit sökte sig småningom några oroliga ögon tillbaka.
136
UNG MAN FRÅN PROVINSEN
Från ett gulnat ark Ung man från provinsen, skeptisk men nyfiken stegar genom Klara, portföljen och klockan säkrade; guiden och tidningen i fickan vickande då han går. Han ber om ursäkt när han blir skuffad och springer skyggt mot rött ljus, tror att folk fortsätter att skratta åt honom genom år av Kungsträdgårdar. Med en gloria av hån runt blottat huvud i Nationalmusei franska samling tappar han smaken av Cézanne, vänder dröjande på klacken, smiter in på ett hotell, hunsad, stirrar bittert på tapeten och äter mors sista smörgås med ägg. Ung man från provinsen, ett bröd och en vägg.
144
EN RÖST, KNAPPT HÖRBAR:
Det finns en glädje dold i varje möda en tunn men skönjbar ton i varje sorg och fastän sorgen hotar att föröda den tonen är den skyddad i sin borg där musikanter värnar torn och mur och muren klingar då man måttar slaget och skapar återklang som går i dur, en fjärran ton, en slagen sträng i taget. Du hör den inte fastän gäst i huset, det är förståeligt och ingens fel. Den tonen måste tränga genom bruset och kommer mest blott tomheten till del. Du skönjer den i borgens många lager av avsatt tid. En strimma upp mot nu. Ur kreaturens suckan stiger fager dess sång. Men sångaren är du. Störst makt har lidande och kval i allan tid, men envist nynnas tonen ur skuggorna som skuggar dödens dal
161
upp mot den ödestyngda bastionen där vaktade och vakter har sin sal. ”Att finnas till är alltid större lycka än inte finnas till”. Så har det sagts av gamle Platon. Man kan tycka att ringa tröst av dessa ord har bragts oss bräckliga som klämts från alla håll. Men att de kunnat dristigt sägas ger styrka som förstärker deras roll i livet, där vart uns av fröjd ska vägas mot skålpund utav motgångar och fara. Det måste ske att tungt blir lätt. Det är den enda alkemi vi kan bevara av magikernas tro och handla rätt. Så lyssna oupphörligt under vinden som fryser ner din håg i detta nu när sången sveper varsamt över kinden så obegripligt varm. Men sångaren är du.
162
G
unnar eriksson ,
f. 1931 fick ut två diktsamlingar på Norstedts förlag vid 1950-talets mitt. Efter studenttiden i Uppsala blev han småningom professor i idéhistoria resp. idé- och lärdomshistoria först i Umeå och sedan i Uppsala i en vanlig karriärcirkel. Han kunde inte sluta skriva dikter men insåg sina begränsningar och stoppade mestadels sina alster i den lätta hopplöshetens skrivbordslåda. Någon dikt dök väl upp någonstans i något mindre läst medium och annat hamnade som julhälsningar hos vänner och bekanta. Flera uppmuntrande ord på senare tid har lett till publiceringen av föreliggande samling med rötter i det fjärran eller nära förgångna och har adressaten angiven som Orest.
Vem är då Orest? Namnet stammar i rakt nedstigande led från Orestes, känd från den antika grekiska tragedin och betraktad genom tidevarven som en sympatisk människa, med ett namn som man kunde använda som smeknamn på en god vän i allmänhet. Så gjorde på sin tid Carl Gustaf af Leopold, citerad efter titelsidan i denna samling från hans dråpliga och allvarliga mäster verk ”Årens flykt eller sista akten av skådespelet”, så lämpligt att anknyta till av en gammal man. Orest blir här var och en av de goda vänner – kvinnor som män – som berikat hans liv.
”Skådande i gruset hittar jag en penna nertryckt i ett bilspår.”
B
går igen i hela Gunnar Erikssons diktning. Ofta är det det till synes oväsentliga och vardagliga som han dröjer vid, det som andra tar för givet eller inte ser – skalbaggar, kråkor, lavar, fågelskrämmor, regnet, skidspåret, fetknoppen, färgen grått. Genom Erikssons förundrade blick får det triviala ett sällsamt skimmer och klang av de stora frågorna. Naturen i all dess sinnliga mångfald och mångtydighet är ett genomgående tema. Häri finns också blicken för tidens gång, de undflyende ögonblicken, livets rytm. Men Eriksson är sällan tillbakablickande, de förbiilande minnesfragmenten och rösterna ur historien reflekterar nuet eller fångar det tidlösa – blicken är sökarens: ”Välkommen främling, viskar stigen.” licken för det lilla
Erikssons nyfikna, ofta varmt humoristiska, blick skvallrar om en stor humanist – den som omhuldar det spröda anar också kraften i det lilla, i fröet, pärlan och pennan i gruset. Gunnar Eriksson är professor emeritus i idé- och lärdoms historia. Dikter till Orest är hans tredje diktsamling.
SKÖNA KONSTER FÖRLAG bildning & skapande