9789198160208 by Smakprov Media AB

REVOLT

Lisa Rodebrand

Fantasi-Fรถrlaget

1 Ett dovt mullrande ljud rullade genom skogen på sluttningen och fick marken att skaka. Det tystnade lika snabbt som det kommit och skogen höll andan. André strök den ljusa luggen ur pannan och spanade mot himlen. Trädkronorna var täta och det tog en stund innan han såg eldslågorna som slog upp mot skyn och övergick i svart rök. Han fick en förbryllad rynka mellan ögonbrynen. ”Vad i ... ?” Christian hoppade upp på en omkullfallen trädstam för att se bättre. ”Jag tänker inte gå dit”, sa han och rev med fingrarna genom sitt mörka hår så att det stod åt alla håll. André smålog roat åt hans förskräckta min. Även om Christian låtsades vara vettskrämd så fanns det ingen han hellre skulle ha med sig i strid. ”Jag kommer snart tillbaka”, sa André. Utan att tveka styrde han stegen in bland träden. De slitna kängorna sjönk ner i mossan. De hade vandrat i så många dagar nu att fötterna rörde sig av sig själva. Efter det hårda livet i gruvan kändes det befriande. En stund senare öppnade sig skogen och han 5

stod framför en insjö. Han spärrade upp ögonen av förvåning. En farkost byggd för att färdas genom yttre rymden hade kraschlandat på den grunda stranden. Rymdskeppet såg fullständigt malplacerat ut i skogsgläntan. Dess söndertrasade skyddsfält kastade gnistor i vattnet och vattenångan svepte in farkosten i ett dis. André steg ut ur buskarna. Rymdfarkosten var så elegant formgiven att den måste komma från Kolonin. Kraschen hade delat farkosten på mitten och hålet i skrovet var så stort att han kunde se rakt igenom rymdskeppet. Lågor slickade dess stjärtparti och tjock, svart rök spreds i vindriktningen längs med skeppet. Frampartiet var förvånansvärt intakt, så han förmodade att besättningen överlevt. André såg en rörelse inuti skeppet och en flicka kom ut ur hålet i skrovet. Han drog sig snabbt tillbaka in bland snåren. Flickan vacklade till i öppningen och var nära att ramla. Hon tog av sig skorna, kavlade upp byxbenen och vadade ut i vattnet. Hennes ögon fångades av solljuset och trots avståndet kunde André inte missa hur blå de var. Bara kolonister hade numera blå ögon och kolonisterna på jorden var allierade med klykonerna som gjort jordborna till slavar. Det innebar att hon var en fiende, men eftersom det var första gången han såg en kolonist i hans egen ålder följde han henne nyfiket med blicken. Flickan vadade beslutsamt mot stranden. 6

Vinden nafsade lekfullt i hennes ljusbruna lockar, krusade vattenytan kring rymdskeppet och böjde trädkronorna i skogen i en oregelbunden dans. De små vita molnen på himlen speglade sig i vattenytan men skingrades för hennes bara ben. När kolonistflickan kom upp på stranden och försvann in bland snåren vände André om och gick tillbaka in i skogen. Han undrade vem hon var och vad som fört henne hit. Fastän besättningen redan lämnat skeppet hade hon inte ropat på någon. Hon var tyst och försiktig som om hon inte ville att någon skulle se henne. Christian hörde prasslet i buskarna när André kom tillbaka till lägret och reste sig snabbt. Han drog kniven och den blänkte till i skenet från lägerelden. ”Det är bara jag”, sa André. ”Jag såg en helikopter för ett par minuter sedan. Den försvann åt det hållet.” Christian pekade med kniven. ”Vad är det som händer?” ”Ett koloniskepp har kraschlandat i sjön. Helikoptern ska säkert hämta upp besättningen. Jag stannar kvar ett tag för att se hur det går.” ”Som du vill”, sa Christian. ”Jag går till skjulet som vi såg på vägen hit. Det känns i luften att det blir regn, så jag vill gärna ha tak över huvudet i natt. När kommer du?” ”Innan månen går upp.”

När André såg flickan längre bort på stigen smög han in bland träden och iakttog henne på avstånd. Det var flera timmar sedan hon gått från rymdskeppet, men hon var nästan tillbaka där hon började. Det började skymma och hon såg rädd och vilsen ut. ”Hon måste ha gått i cirklar”, mumlade han för sig själv. Han undrade om hon behövde hjälp. Caroline skymtade glöden från lägerelden. Hungern rev i magen och manade henne fram mot elden. Hon lämnade stigen och sprang mot ljuset. Knubbiga rötter spretade upp ur den ojämna marken, lurade under gräset och fick henne att falla. Innan hon kom på fötter kastade hon en blick uppåt. Knotiga grenar sträckte sig som svarta fingrar mot kvällshimlen. Panikslaget fortsatte hon framåt utan att bry sig om att hon revs av snåren. Caroline stannade flämtande bakom en sten. Lägerelden såg övergiven ut, men den som tänt brasan kunde inte vara långt borta. Ett köttstycke låg på några stenar ovanpå glöden. Det var primitivt, men hon var så hungrig att det inte spelade någon roll. Vaksamt smög hon sig närmare. En kvist som knäcktes under hennes fot fick henne att frysa till is där hon stod. Bara ögonen rörde sig och kastade skrämda blickar in i skogens dunkel. Med bultande hjärta gick hon närmare. Hon satte sig vid elden, tog

ned köttet och bet försiktigt i det. Det var segt men smakade inte illa. Glöden värmde och hon passade på att hämta andan. ”Varsågod, känn dig som hemma.” Rösten var mörk, men det var inte en vuxens röst. Caroline for upp och fick syn på pojken som stod i mörkret mellan träden. När han gick mot henne kunde hon urskilja hans ansikte. Han var längre än henne, en vanlig, smal pojke med ljust hår och bruna ögon. Kläderna var så slitna att hon misstänkte att han var en slav. Han drog på munnen åt hennes förskräckta min. Hon avskydde när någon skrattade åt henne. ”Jag vill inte ha ditt kött!” Hon slängde det ilsket från sig. ”Du behöver inte.” Pojken slog sig ner en bit ifrån henne och täljde på en pinne som tidsfördriv. Caroline förstod att han gav henne tid att lugna sig, men när hon såg pistolhölstret i hans bälte stelnade hon till. Han såg undrande på henne. Det fanns inget elakt i hans brunbrända ansikte. Han såg snäll ut trots det smala, vita ärret längs kindbenet. ”Du är inte härifrån”, sa han milt. ”Har du ens varit på jorden förut?” ”Jag heter Caroline Russel och kommer från Kolonin.” Hon pekade mot himlen. ”Satelliterna stör signalen från min handdator. Vilken riktning ska jag gå för att komma till staden?” Pojken tittade lite snett upp mot himlen.

”Kommer du verkligen från Kolonin?” ”Jag sa ju det. Är det sant att klykonerna gjort jordborna till slavar?” frågade Caroline. Han stirrade på henne. ”Vet du inte det? Det var många år sedan … ” Caroline funderade på hur hon skulle få honom att hjälpa henne. Kanske var det lika bra att säga som det var. Hon tog ett djupt andetag. ”Det är ingen på Kolonin som vet om det. Alla på rymdstationen tror att klykonerna besegrades i kriget. Martin, min farbror, råkade avslöja sanningen för mig och nu vill jag se själv ... ” ”Se vadå?” Han såg oförstående ut. Caroline kände att det blev rörigt och började om. ”Vet du vem Mark Keyel är?” frågade hon. Pojkens blick mörknade. ”Ja, jag vet vem han är. Vem vet inte det?” ”Då är han lika välkänd här som på Kolonin. Det var hans skepp som kraschade ... och det var jag som såg till att det gjorde det! Om vi landat i staden skulle de ha upptäckt mig. Du förstår, Mark Keyel lämnar falska rapporter om jorden till Kolonin. Han ljuger för att Kolonin inte ska få veta vad som hänt här. Jag tänker avslöja honom, om jag kan, och se till att Kolonin får veta sanningen. Men först måste jag ha bevis.” Caroline tystnade och ångrade att hon sagt mer än hon borde. ”Var är Keyel nu?” frågade pojken så lågt att det 10

knappt hördes. Det hotfulla uttrycket i hans ögon skrämde Caroline. ”Inte vet jag! Jag ville bort från skeppet så fort som möjligt.” Han nickade eftertänksamt. ”Det kan jag förstå.” ”Men jag förstår inte”, sa Caroline som tyckte att det var hans tur att förklara sig. ”Först trodde jag att du var en slav, men du är beväpnad!” Pojken log. Det var ett vänligt leende, men det såg sorgset ut. ”Jag heter André. Det verkar som vi är på samma sida, konstigt nog. Jag är också på väg till staden, så du kan följa med om du vill. Men först tänker jag se efter om det är någon kvar vid skeppet. Stanna här!” Han trampade ut glöden med sina grova kängor. Caroline såg mörkret som bredde ut sig mellan träden och ryste. Hon ville inte bli lämnad ensam i den här vilda, snåriga skogen. ”Nej, vänta! Jag följer med dig!” Det blåste friskt vid strandkanten. André vände ansiktet mot vinden och blundade i ett avkopplande ögonblick. Landskapet var öde så när som på vinden, krusningarna på vattnet, buskarna och gräset. Med ens piskade regn hans ansikte. Det strömmade in innanför tröjan och rann nedför ryggen. Fukten trängde genom de slitna kängorna. En skrämd hare korsade hans väg. Bara öronen stack upp ur det höga gräset. André såg sig omkring. 11

Det rörde sig oroväckande i snåren runt stranden. Klykonerna bröt igenom buskarna som mörka skuggor i halvljuset. De plöjde genom det höga gräset med sina automatvapen i midjehöjd, högt ovanför den blöta vegetationen. I de svarta ögonen lyste ett elakt ljus som brann starkare när de fick syn på André och Caroline och deras jaktinstinkt väcktes. Som på ett tyst kommando vände de sina vapen mot dem. Caroline ryggade bakåt. ”Jag har inte gjort något!” skrek hon och knyckte ilsket på nacken. André la handen på pistolen och följde avvaktande männen med blicken. ”När jag säger till”, sa han till Caroline, ”så spring!” Caroline såg på klykonerna med en blandning av fascination och skräck. Fastän de fortfarande var långt borta närmade de sig oroväckande snabbt. Den kraftiga benstommen och de svällande musklerna gjorde dem tunga, men samtidigt underlättade muskelstyrkan för dem i den snåriga terrängen. Det knakade ljudligt när de bröt igenom buskarna. Grenarna var spröda i jämförelse med klykonernas grova armar. De grå männen såg så ondskefulla ut att Caroline greps av en känsla av overklighet. Det kändes som om hon hamnat i en otäck dröm. Med en svepande rörelse höjde André vänsterhanden till stöd under pistolen. Skottet small så 12

högt att Caroline ryckte till. Hon hörde Andrés röst: ”Spring!” Hon vände sig mot vinden och slog sig fram genom den hårda blåsten. André sprang bakom henne. När hon vände på huvudet såg hon hur han log uppmuntrande mot henne och kände sig tacksam för hans stöd. Det var inte lätt att springa genom terrängen. Inne bland träden var det visserligen lä, men snåren i deras väg ville inte ge vika. Caroline kände skottlossningen som dånade bakom dem genom hela kroppen. Om de inte hunnit in bland träden så skulle de aldrig ha klarat sig. Skottet som André avfyrat måste ha överrumplat klykonerna och skänkt dem några sekunders försprång. Hon ville inte tänka på vad som kunde ha hänt … André drog Caroline med sig när han ökade takten. Hon var snabb, men han visste inte hur länge hon skulle orka. En knall bakom dem ekade bort mellan träden. Vinden i trädkronorna brusade upproriskt. Ännu ett skott ljöd. André hörde ljudet samtidigt som den kraftiga stöten i benet slog omkull honom. Han såg blodet som trängde genom tyget och kände Carolines blick på sig. ”Fortsätt!” sa han med en nickning. ”Jag kommer efter.” En klykon bröt igenom ett snår framför dem och spärrade effektivt vägen. Den grå mannen 13

tornade upp sig över André som snabbt hukade i det höga gräset. Caroline gav ifrån sig ett skrämt rop, vände om och sprang tillbaka åt samma håll som de kommit ifrån. André for på klykonen och försökte bända vapnet ur hans grepp. Det var dömt att misslyckas, men han lyckades uppehålla honom under två korta andetag. I ögonvrån såg han Caroline försvinna bort mellan träden. Klykonen slängde av sig André som rullade undan, drog sin pistol och sköt. Mannen ryckte till när skottet träffade honom. André sköt igen. En skälvning for genom den grå kroppen innan den sjönk ihop. André reste sig och undersökte sitt ben. Det var bara en ytlig rispa, men såret blödde ymnigt. Benet var som bedövat av den hårda smällen. Ljudet av skott längre in i skogen väckte honom. Han tog sig högre upp på sluttningen för att se vart Caroline tagit vägen. Skogen blev glesare och ljusare ju högre upp han kom. En klippa reste sig över honom och han nådde toppen på den med några snabba språng. Nu stod han i höjd med trädtopparna och såg ut över skogen. Regnet hade upphört och det var vindstilla. Ett par stjärnor tändes i öster och fullmånen gled över horisonten. En pelare av rök steg från rymdskeppet vid sjön. Vattnet hade fångat den sista blå tonen av kvällshimlen. Caroline sprang mellan snåren vid sjön. Hon tvekade inför vattnet

trots att hon snart skulle vara omringad. Så sprang hon ut med vattendropparna stänkande runt sina knän. Krusningarna på sjön gnistrade i månskenet ... Caroline simmade med ovana simtag. Med vidöppna ögon stirrade hon in i mörkret och försökte se den andra stranden. Allt hon såg var stjärnorna som lekte som små hoppande guldkorn i det mörka vattnet. Hon kände avlägset hur det drog i hennes armar. Vattnet blev tungt och hennes rörelser långsamma. Hennes hesa, flämtande andetag skar sönder tystnaden. Armar och ben blev stela av kylan och kläderna drog nedåt som en snara. Det kändes som om en osynlig hand grep efter henne. Djupet lockade och drog, vilket gjorde henne skräckslagen. ”Jag orkar inte längre.” Hon såg virveln när vattnet slöt sig över hennes huvud. Månens ljus trängde ner genom en mörk skimrande ridå. Hon sträckte handen mot den för att få hjälp. Den log bara hånfullt och tryckte ner henne i djupet.