MOLN
Se de mäktiga moln, vilkas fjärran höga toppar stolta, skimrande resa sig, vita som vit snö! Lugna glida de fram för att slutligen lugnt dö, sakta lösande sig i en skur av svala droppar.
Majestätiska moln – genom livet, genom döden gå de leende fram i en strålande sols sken utan skymmande oro i eter så klart ren, gå med storstilat, stilla förakt för sina öden.
Vore mig det förunnat att högtidsstolt som dessa kunna lyfta mig upp, dit ej världarnas jäkt når och hur vredgat omkring mig än stormarnas brus går bära solskimrets gyllene krans omkring min hjässa.
EN BUDDHISTISK FANTASI
Upplåst är världens kopparport. Högt i dess portvalv står jag här, och vad jag ser är ändlöst stort, och ingen syn så ändlös är.
Hur djupt jag ser, hur långt jag ser, min blick får ej det minsta stöd. Allt vad jag vet finns där ej mer – ej stort, ej smått – ej liv, ej död. Ett enda steg på spårlös stig, och återvägen är mig stängd ... Vi rysen I? Upp, följen mig! Ty alltets kopparport är sprängd!
NATTSKÄRRAN
Halvvaken ruvar sommarnatten stilla på drömmar, dem ingen vet. Tjärnarnas blanka vatten spegla en skymningshimmels bleka oändlighet. Stjärnorna vitare bli. Fjärran, fjärran nattskärran sjunger ensam sin tonlösa, tröstlösa vaggmelodi. Aldrig djärvt hon mot höjden svingar, svävar lågt för sin låghets skull. Duniga skymningsvingar tyckas bundna vid jorden, tyngda av stoft och mull. Ve den, vars vingepar ej kan sig höja, blott dröja, övermäktigt draget mot dyn, vars färger det har. Men den vitaste vita bland svanor, som i morgonens ljusrymd far sina kungliga banor, hyste aldrig en längtan sådan som skärran har.
Ingen kan längta så mot det fjärran som skärran mot det evigt vinkande, evigt vikande blå.
TILL EN SFINX
Du liknar snäckan i kylig damm, där aldrig solstrålar strömma. Hon kryper aldrig ur skalet fram, hon kan ej fängelset glömma, hon kan blott gömma sitt djupsta väsen och stordåd drömma bland vattengräsen, men aldrig helt och ouppdelt sig själv i ord eller handling tömma. Ditt tal är bräddat med ironi. Du söker skyla med låtsad kyla den livets värme, som bor däri. Men rösten bävar i sällsam vekhet. En rodnad svävar bakom kindens blekhet. Ett eldhav brinner i hemlighet där ingen vet, dit ingen hinner.
7
Du är för spröd och för känsligt vek för alla missljud som skära: du måste pansar bära i livets hårdhänta lek. Du liknar snäckan i kylig damm, som aldrig kryper ur skalet fram, så ouppnåelig, så oförståelig, att ingen kommer dig nära.
8
IDEA
Här går jag icke. Detta är ej jag. Detta är en ljugande spegelbild bara, spörjande och undrande var jag månde vara, längtande att möta sin verklighet en dag. Sagan förtäljer: långt i fjärran land flyter en speglande flod ur osedd källa. Tusende väsen, heliga och sälla, luta sig som liljor över strandbräddens rand.
Ljus utan gräns omvärver deras drag, luften dallrar mättad av en skönhet utan like. Det är de fullkomliga andarnas rike. Där står i evig glans mitt verkliga jag.
Spegelbilden syns ej i glittrande älv. Den har en gång ryckts bort av vreda strömmen, vandrar omkring, overklig som i drömmen, ofärdig, sönderbruten, sökande sig själv. Hör jag ej flodens fjärran böljeslag? Djupt ur mitt innersta djup dess vatten flyter. Där, varest livets våg i dagen bryter, bidar mig dolt mitt gudaborna jag.
9
AFTONBÖN
Ingen stund är såsom denna, kvällens sista, tysta timma. Inga sorger längre bränna, inga stämmor mera stimma.
Tag då nu i dina händer denna dagen som förflutit. Visst jag vet: i gott du vänder vad jag hållit eller brutit.
Ont jag tänker, ont jag handlar, men du läker allt och renar. Mina dagar du förvandlar så från grus till ädla stenar. Du får lyfta, du får bära, jag kan bara allting lämna. Tag mig, led mig, var mig nära! Ske mig vad du sen må ämna!
10
VÄGSKÄL
Ljus såg jag lysa, ja, gudaljus på de eviga topparna. Saliga vandrade där i en bävande mystisk glans, genomlysta av Gud som av solen de fallande dropparna, genomlysta av vilan i världar, där tid ej fanns.
Ve mig, min fot är för tung för de svindlande höga stigarna, ve mig, som danats av mull och vars tanke är stål och sten! Aldrig jag finner en plats bland de drömmande saliga tigarna, aldrig min hjässa skall krönas av skådandets helgon sken. Dig vill jag söka, min Gud, i det enkla, det gråa, föraktade, dig vill jag söka i världen, i vardagens strävan och id. Himmelens gyllene stillhet, varefter mitt hjärta traktade, är den förmer än din möda, din heliga, brinnande strid? Herre, din sällhet är din. Du gav, och du tog, och du döljer dig. 11
Karin Boye (1900-1941) anses vara en av Sveriges viktigaste författare under 1900-talet. Moln (1922) respektive Gömda land (1924) är Boyes första diktsamlingar. På ett klingande, naturdoftande språk uttrycker Boye tankar om rotlöshet, sjukdom, passion, Gud/gudar, tiden och varandet, världsalltet och oändligheten... Trots att hängivna känslor som längtan, glädje och smärta gestaltas — ofta under kärlekens fana — finns här en enkelhet som aldrig blir banal.