Organisatorisk och social arbetsmiljö
FÖRSTÅ – UNDERSÖKA – HANTERA
LISBETH RYDÉN
© Lisbeth Rydén, 2026
Utgiven av Whip Media, Falkenberg, 2026 www.whipmedia.se
Grafisk form och produktion: Anders Nyman
Omslagsbild: Genererad via Midjourney.com av Anders Nyman
Tryck: Bulls Graphics, Halmstad, 2026
ISBN 978-91-90078-28-0
Del III: Diskurs och diskursiv ansats
Del IV: Fältets historik och metodologiska fallgropar
Förord
Den 31 mars 2016 började Arbetsmiljöverkets föreskrift Organisatorisk och social arbetsmiljö (AFS 2015:4) att gälla. Bara det faktum att föreskriften benämnde området organisatorisk och social arbetsmiljö (i dagligt tal OSA), och inte som i tidigare dokument, psykosocial arbetsmiljö, bidrog till att uppmärksamma behovet av att flytta fokus i arbetsmiljödiskussionerna från individnivå till organisationsnivå. Från individers känslomässiga reaktioner på arbetsmiljön och förmåga att tolka och hantera sin situation, till verksamhetens ledning, styrning och organisering och dess inverkan på arbetsmiljön.
Trots att det har gått tio år är individfokuset fortfarande starkt. I en undersökning av Institutet för stressmedicin (Åkerström & Severin, 2020) kunde man se att trots att man på arbetsplatsen beskrev sin situation och sina arbetsmiljöutmaningar i organisatoriska termer, såsom hög arbetsbelastning och stress, valde en övervägande andel att satsa på insatser inriktade på att stärka individers ”stresstålighet” genom exempelvis friskvård, fysisk aktivitet och tips på återhämtning. Istället för att komma till rätta med själva arbetssituationen. En slutsats som dras i studien är att det behövs ökad kunskap hos framför allt chefer och HR för att bättre förstå och uppmärksamma de organisatoriska aspekterna, och för att kunna utforma insatser som är verksamma för att hantera dem. Rapportförfattarna betonar också behovet av att forma insatser som är anpassade efter respektive arbetsplats unika situation och utmaningar.
I en annan rapport från Institutet för stressmedicin (Åkerström, Fagerlind & Eklund, 2025), gjord på uppdrag av Arbetsmiljöverket, identifieras tio hinder för verksamma åtgärder avseende organisatorisk och social arbetsmiljö. Även här pekas brister i förståelse och kunskap ut som bidragande faktorer, på såväl ledningsnivå som operativ nivå.
I förslaget till ny arbetsmiljöstrategi för åren 2026–2030 (SOU 2025:73) konstateras att kunskapen om organisatorisk och social arbetsmiljö behöver stärkas för att säkerställa ett hållbart arbetsliv. Inte minst med tanke på arbetslivets komplexitet och föränderlighet.
Behovet av att förstå, undersöka och hantera de organisatoriska aspekterna av arbetsmiljön är således både aktuellt och angeläget. För individer, för organisationer och för samhället. Det är precis det den här boken handlar om. Om man skulle sammanfatta bokens innehåll så är det att den handlar om frustration. Frustration som uppstår när man upplever att verksamheten inte åstadkommer det den faktiskt skulle kunna åstadkomma på grund av brister i organiserandet. Detta till skillnad från stress på grund av arbetsbelastning i form av obalans mellan krav och resurser. Aspekterna är inte oberoende av varandra. Brister i organiserandet bidrar ofta till (onödig) arbetsbelastning. Hög arbetsbelastning brukar bidra till att man inte orkar fundera över hur verksamheten organiseras – eller skulle kunna organiseras.
Frustration på grund av brister i organiserandet och stress på grund av arbetsbelastning yttrar sig på nästan samma sätt. De ökar båda risken för irritation, oro och sömnsvårigheter hos de som berörs. Liksom för skav och konflikter på arbetsplatsen. De skiljer sig däremot diametralt åt i vad som är relevanta insatser för att komma till rätta med dem. Kan man inte skilja på vad som är vad finns stor risk att de insatser man gör antingen blir meningslösa eller, i värsta fall, bara förvärrar problemen.
Det är anledningen till att jag har skrivit den här boken. Jag tror helt enkelt, i all ödmjukhet, att bokens innehåll kan bidra med några pusselbitar i det ständiga arbetet med att förstå, undersöka och hantera den organisatoriska och sociala arbetsmiljön. Både på enskilda arbetsplatser och på en mer övergripande nivå. Vad är det för sorts kunskap och förmågor vi som samhälle behöver bidra till att utveckla för att underlätta för chefer och medarbetare att hantera den föränderlighet och komplexitet som kännetecknar vårt arbetsliv?
Den diskursiva ansatsens möjligheter
Som nämnts ovan handlar boken till stora delar om frustration. Frustration är också drivkraften bakom att skriva den och, inte minst, att göra den avhandling som boken bygger på. Frustration över att de traditionella modellerna för att bedöma organisatorisk och social arbetsmiljö – och hur
de tillämpas – inte är tillräckliga för att förstå, undersöka och hantera de risker som dagens arbetsliv för med sig. En otillräcklighet som till och med kan innebära att man helt missar möjligheter att åstadkomma ett arbetsliv som innefattar både bättre arbetsmiljö och långsiktigt mer hållbara verksamheter.
Frustrationen gav mig energi att utforska om det fanns andra sätt att närma sig frågorna. Det resulterade i en avhandling – Diskursiv arbetsmiljö.
Ett nytt perspektiv på organisatorisk arbetsmiljö (Rydén, 2020). I avhandlingen utforskas och utvecklas ett sätt att undersöka och bedöma den organisatoriska och sociala arbetsmiljön med hjälp av en diskursiv ansats1. I avhandlingen uppmärksammas framför allt två övergripande faktorer i den organisatoriska arbetsmiljön. Den ena är i vilken grad de diskurser som styr organiserandet bidrar till såväl den individuella som den gemensamma förmågan att göra ett väl utfört arbete. Den andra berör existentiella konsekvenser av organiserandet. Dels hur man förutsätts vara och agera –”vem man måste bli” – för att passa in i organiserandet, dels ”vem man blir” genom det direkta tilltalet i organisationen.
Faktorerna hänger samman. Förmågan att göra ett väl utfört arbete påverkar ”vem man blir” genom arbetet och ”hur man förutsätts vara” påverkar förmågan att göra ett väl utfört arbete – både enskilt och kollektivt. Förmågan att göra ett väl utfört arbete blir med den diskursiva ansatsen centralt eftersom det påverkar chefers och medarbetares identitet och professionella heder – vem blir jag när jag gör det här? respektive vem blir jag när jag underlåter att göra det där? – och därmed även deras välbefinnande. En konsekvens av den diskursiva ansatsen är att sambandet mellan det självrapporterade och bedömningen av arbetsmiljön inte blir lika linjär. En diskursivt baserad bedömning är inte primärt baserad på medarbetarnas
1) Ordet diskurs kan för det mesta – men inte alltid – bytas ut mot logik, resonemang eller tankefigur. Med diskursiv ansats menas här ett sätt att betrakta och analysera arbetsmiljön med utgångspunkt i de diskurser som formar organiserandet av verksamheten. Diskurserna visar sig framförallt i språket – hur vi pratar och skriver om ett fenomen. Ledtrådar till vilka diskurser som styr organiserandet fås därför enklast genom ett underlag där de berörda beskriver hur de har det på jobbet och hur de planerar och genomför verksamheten. För en längre introduktion se Del III: Diskurs och diskursiv ansats.
bedömning av om de har det bra eller ej. Deras grad av nöjdhet kan bero på en mängd olika saker. Ett utbrett missnöje med chefen innebär exempelvis inte att ledarskapet brister. Det kanske bara innebär att det inte motsvarar de förväntningar på ledarskap som genereras genom de diskurser om ledarskap de anställda tillämpar.
Den diskursiva ansatsen förmår i högre grad än traditionella metoder ta hänsyn till den unika kombination av förutsättningar som råder på respektive arbetsplats och vad de, just där, ger upphov till i form av arbetsglädje, engagemang och frustration.
Jag har under åren, både som doktorand och som organisationskonsult, mött ett stort intresse för den diskursiva ansatsen och för sättet att undersöka den organisatoriska och sociala arbetsmiljön som jag utvecklar i avhandlingen. Jag har också fått många – ofta detaljerade – frågor kring hur jag gör, hur jag tänker och hur jag hanterar olika delar i undersökningsprocessen och vad arbetssättet i övrigt för med sig. Jag värjer mig ibland för att svara på frågorna då jag inte vill att det ska tolkas som ”så ska man göra”. Däremot berättar jag gärna om hur jag gör, hur jag tänker och på vilka grunder. Det är också den grundläggande tanken bakom bokens upplägg, att både visa och beskriva (”show and tell”) hur en undersökning med en diskursiv ansats kan gå till. Ambitionen är att vara synnerligen praktisk och konkret i hur de olika delarna i processen kan se ut och genomföras men också redovisa de teoretiska grunderna för olika ställningstaganden.
Det finns en mängd olika sätt att lägga upp och genomföra en undersökning. Sätt som trots olikheterna ändå är förenliga med de grundläggande utgångspunkterna i den diskursiva ansatsen. Jag hoppas och tror att boken kan ge input och stöd i den tankeprocessen.
Bokens upplägg
I mitt avhandlingsarbete utforskade jag svårigheter och hinder förknippade med att tillämpa den diskursiva ansatsen. Två saker stod ut som centrala. Det ena var själva begreppet diskurs. För många var det ovant och det blev ofta fokus på begreppet och om man hade förstått det ”rätt”, istället
för på arbetsmiljön, det fenomen jag ville undersöka och förstå med hjälp av verktyget diskurs.
Det andra var kunskapen om organisering. Många kunde mycket om ledarskap och medarbetarskap. Resonemang om organiseringsprinciperna som stödjer respektive försvårar den ledning, styrning och samverkan som eftersträvas, liksom möjligheter och svårigheter förknippade med organiserandet, var mindre framträdande. I alla fall bland de aktörer som medverkade i avhandlingens utforskande fokusgrupper, det vill säga HR, företagshälsor, fackliga företrädare, skyddsombud, arbetsmiljöforskare.
Att utgå från organiserandet för att undersöka, bedöma och intervenera i den organisatoriska och sociala arbetsmiljön är centralt. Om man inte kan något om organiseringslogiker blir det svårt att identifiera de som tillämpas eller att utmana dem. Precis som det är omöjligt för mig att se något i ett blodprov i ett mikroskop. Jag kan rent faktiskt se exakt samma sak som en kunnig men det säger mig inget. Jag kan inte särskilja ett blodprov som är friskt från ett som inte är det. Och jag skulle absolut inte veta vilka interventioner som skulle vara relevanta att föreslå.
Erfarenheterna från avhandlingen har påverkat bokens upplägg och innehåll. Dels har jag valt att låta boken gå från praktik till alltmer av teori; från hur en rapport kan se ut, till grunderna för att göra en undersökning med en diskursiv ansats och först därefter en fördjupning i begreppet diskurs. Dels har jag har valt att ha med ganska många olika resonemang om organisering. Resonemang som jag har funnit relevanta i kartläggningar och analyser av arbetsmiljön.
Boken består av fyra delar. Del I är ett exempel på hur en skriftlig rapport kan se ut. Exemplet är fiktivt, dock i högsta grad sannolikt. Det är konstruerat för att spegla en situation och en problematik som, enligt min erfarenhet, återfinns på många svenska arbetsplatser – en krock mellan de hierarkisk och byråkratiska organiseringsprinciperna och behovet av att hantera en komplex och föränderlig värld samt de frustrationer, konflikter och andra arbetsmiljöproblem detta kan ge upphov till. En förhoppning är att exemplet kan bidra till att fler tidigt kan uppmärksamma och sätta
ord på den sortens situationer och den frustration och de risker för såväl verksamheten som enskilda individer de kan medföra.
Del II beskriver överväganden och ställningstaganden förknippade med undersökningsprocessens och rapportens olika delar. Del III är en introduktion till begreppen diskurs och diskursiv ansats inklusive en genomgång av hur ansatsen skiljer sig från traditionella modeller för att undersöka och bedöma organisatorisk och social arbetsmiljö.
Den diskursiva ansatsen får betydelse för alla delar i bedömningsprocessen. Den förändrar både vad som blir fokus i en undersökning och vad som blir metodologiskt relevanta frågeställningar – en syn som på många sätt skiljer sig radikalt mellan de olika fält och forskningstraditioner som alla på olika sätt utgör arbetsmiljöarbetets vetenskapliga grund.
I den avslutande delen, Del IV, har jag därför bjudit in Monica Hane, docent i tillämpad psykologi – min före detta lärare i arbetsorganisation och arbetspsykologi och därefter under många år samarbetspartner – att teckna sin bild av hur fältet ”psykosocial arbetsmiljö” har utvecklats under hennes 50 år i yrket och ge sina reflektioner över varför kunskapen inom detta fält varit så svår att omsätta i praktiken. Hon beskriver också hur områdets rötter i flera olika rivaliserande vetenskapliga traditioner innebär metodologiska svårigheter som måste kunna hanteras för att den kunskap som genereras i olika studier och kartläggningar ska vara ett relevant beslutsunderlag för berörda aktörer.
Min förhoppning är självklart att boken ska uppfattas som relevant och hjälpsam av alla som är intresserade av arbetsmiljöfrågor – även om jag befarar att boken kan uppfattas som ”mastig”. Jag har försökt sätta rubriker som dels ska underlätta att hitta det som är mest intressant för dig som läsare i den situation du är, dels ska underlätta att kunna hoppa fram och tillbaka mellan de olika delarna, mellan praktik och teori.