Ett
Vad skulle hända om jag hoppade?
Jag stod och balanserade längst ute på kanten av en brant klippa, helt utlämnad åt elementens barmhärtighet. Jag grävde ner tårna i jorden under mig. En kraftig vindpust var allt som behövdes för att jag skulle falla, antingen framåt eller bakåt. Minsta skälvning i marken under mig och jag skulle störta ner.
Eller flyga.
Och om jag hoppade? Skulle någon bry sig?
Nej, ingen skulle bry sig. Jag var inte rätt sorts prinsessa av Quentis.
Långt där nere slog vågorna mot klipporna, vattnet skummade vitt när det bröts mot den grå stenen. Jag ville hoppa. Jag ville dyka ner i det stora blå. Befria mig från allas förväntningar, om så bara för ett kort ljuvligt ögonblick.
Men om jag hoppade skulle jag bli sen. Och om jag blev sen, skulle jag få skit.
Margot skulle spöa mig om jag missade audiensen med de turanska krigarna som far bjudit in till Quentis, så det skulle inte bli något hoppa av. Inte i dag.
Försiktigt backade jag tillbaka från kanten. Från frestelsen.
Det var inte som om de behövde mig på det där fiaskot. Mae skulle charma våra gäster helt på egen hand.
Hon var rätt sorts prinsessa av Quentis.
Min halvsyster hade tränats, förberetts hela sitt liv för just precis det här tillfället. Den här föreställningen. Förr eller senare skulle hon bli drottning av Turah och i dag skulle hon få chansen att träffa några av sina framtida undersåtar, innan hon gifte sig med kronprinsen.
Min närvaro? Fullständigt överflödig.
Men jag jobbade hårt på att inte göra min styvmor Margot – eller far –förbannade. Jag kanske inte var fars favoritdotter, jag var kanske inte någons älsklingsprinsessa direkt, men jag hade en krona i mitt sovrum. Och den
här dagen handlade om att visa turanerna precis hur mycket våra kronor kunde glittra.
Jag kände hur axlarna sjönk medan jag backade ytterligare ett steg från kanten, sedan ännu ett. Mina bara fötter sjönk ner i det mjuka gräset medan jag letade rätt på de mörkgrå sandalerna jag sparkat av mig tidigare. Men innan jag hunnit få på mig ens den första, hörde jag dånet av hovar uppifrån vägen.
Ljudet växte sig starkare – någon var helt klart på väg hitåt, förmodligen för att hämta mig.
”Fan.” Var jag redan sen?
Margot hade malt på vid frukosten i morse, jag hade bara lyssnat med ett halvt öra medan hon rabblade upp dagens alla hållpunkter, allt som skulle hinnas med innan presentationen för turanerna.
Jägarna – den turanska elittruppen med krigare – hade anlänt sent i går kväll, efter mörkrets inbrott, vilket betydde att de hade missat luckan i schemat som avsatts för middag och artigheter. Med flit? Förmodligen.
Jag kunde knappast klandra dem. Inte heller för att de hållit sig i sin egen flygel av slottet sedan dess, antingen för att vila upp sig efter resan över Krisentska passagen eller för att slippa allt ståhej. Nåja. Det här skulle bli ett spektakel vare sig jag gillade det eller inte, och ett tillfälle för Mae att visa upp sig.
Medan turanerna gjorde vad än turanska krigare gör när de besöker främmande kungariken, var förberedelserna kring min syster i full gång.
Mae skulle badas och daltas med. Mae skulle smörjas in med väldoftande oljor och behandlas med de finaste tonikum kontinenten hade att erbjuda. Det hade tagit sömmerskan en månad att sy upp Maes klänning, bara inför kvällens festmåltid.
Mae. Allting handlade om Mae.
Jag tvivlade på att våra besökare skulle bry sig nämnvärt om broderierna och spetsarna, men vad visste väl jag? Det var Mae som var deras framtida drottning, inte jag. Min enda skyldighet var att dyka upp.
I tid.
I den litania av instruktioner som Margot levererat under morgonmålet var det enda gången hon ens nämnde mitt namn.
Se till att vara i tid, Odessa.
Jag var inte alltid sen. Ofta, men inte alltid. Och för det mesta var det ändå ingen som märkte det.
Jag fick på mig den ena av de grå sandalerna och drog klänningens matchande grå kjolar åt sidan för att komma åt den andra. Båda satt som
de skulle när en välbekant gestalt till häst dök upp på krönet ovanför klippkanten.
Banner satt spikrakt i sadeln, den korta ljusbruna frisyren perfekt kammad, inte ett hårstrå låg fel. Ansiktet tomt på uttryck.
Tomt på ett bra sätt? Eller tomt på ett sätt som antydde att jag var illa ute eftersom min fästman uppenbarligen fått överge sina generalsplikter för att komma och hämta mig?
Banner drog i tyglarna och den gulbruna hingsten gjorde halt. I en enda smidig rörelse var han ur sadeln och ledde nu med skrämmande målmedvetna steg hästen i riktning mot mig.
”Prinsessan.” Tonen var allvarlig och de bruna ögonen vek inte ett ögonblick från mina, men det drog i mungiporna på honom.
”Jag svär, jag var precis på väg”, försäkrade jag och viftade med min hand i luften.
”Precis innan, eller precis efter du hörde mig komma ridande?” Det ryckte i hans ena ögonbryn. ”Du kommer att bli sen.”
Kommer att bli sen. Jag var alltså inte sen. Ännu. Puh.
”Jag lovar att vara i tid”, sa jag. ”Du hade inte behövt komma och hämta mig.”
”Jag var faktiskt bara ute och red en sväng.”
”Ah.” Då hade kanske ingen ens noterat att jag befann mig utanför slottsmurarna. Kanske skulle jag rentav kunna smyga obemärkt tillbaka in igen, och snabbt byta om.
Banner var redan klädd för festligheterna, i paraduniform. Guldknapparna i den turkos vapenrocken glänste ikapp med spirorna på slottstaket i fjärran. Hans favoritkastknivar satt prydligt fästa i läderbältet. Far skulle bära en uniform av ungefär samma snitt, men han föredrog svärd. Maes klänning för kvällen bestod av lager på lager av akvamarin och celest. Margot skulle troligen komma klädd i sin signaturblå färg.
Min klänning för kvällen var – liksom alla mina klänningar – grå.
En dag, när Margot inte längre bestämde över min garderob och jag inte längre tvingades uthärda min fars granskande blickar vid varenda måltid, skulle jag vilja klä mig i rött. Eller grönt. Eller svart. Eller gult.
Vilken färg som helst utom grå.
”Du är medveten om att du kan kika på staden från ditt eget fönster, att du inte behöver bege dig hela vägen ut hit?” sa han.
”Utsikten här är bättre.”
Solljuset träffade det bärnstensfärgade stjärnglittret i Banners ögon, så
att det lyste mot de annars bruna irisarna. Det där bärnstensfärgade ögonglittret var något som utmärkte alla födda på quentinsk mark.
Han lät blicken vandra till slottet bakom oss och vidare ner över staden som sträckte ut sig längs kusten vid klippans fot.
Roslos vita husrader praktiskt taget glödde i eftermiddagsljuset. Det vimlade av människor och vagnar på huvudstadens gator. Båtarna trängdes nere vid kajerna i hamnen, och vattnet i Roslobukten låg stilla som en spegel av lysande akvamarin under solens klara strålar. Quentinska flaggor i samma lysande blå färg vajade uppe i slottstornen, de största prydda med det kungliga vapnet: ett armborst vävt av löv och veteax.
Far menade att utsikten från balkongen i tronsalen var oöverträffad, men jag föredrog min stad från den här utkiksplatsen.
Slottet var mitt hem, men den här klippan var min fristad – den enda platsen där luften inte ständigt var tjock av fördömanden, där det inte fanns vakter utstationerade i varje hörn, ständigt redo att rapportera mina misstag till Margot.
Härifrån kunde jag känna doften av salt som drev in från havet. Doften av mat och kryddor som vinden förde med sig från marknaderna. Lugna dagar som den här kunde jag höra bullret från hamnen och sorlet från gatorna. När det fanns tid brukade jag ta med mig block och penna och skissa av de olika vyerna.
Banners blick dröjde vid de tre skeppen som låg förtöjda ute i bukten och vars skogsgröna segel tydligt skiljde sig från de quentinska båtarna med dess många turkosa detaljer.
”Har du träffat dem än?” frågade jag. ”Turanerna?”
”Inte än. Men jag kommer just från ett möte med din far.” Han såg plötsligt sammanbiten ut. ”Han informerade mig om att Väktaren är här. Han kom tillsammans med jägarna.”
”Väktaren.” Jag tappade nästan hakan, kände hur det vred sig i magen på mig. ”Väktaren. Här? I Roslo?”
”Tydligen”, klippte Banner av.
Helvete. Det här var illa. Det var alltså därför min fästman hade behövt ge sig ut på en liten ridtur.
Vi kanske inte var kära, vi var kanske inte ens att betrakta som vänner, men jag hade lärt mig ett par saker om Banner under vår förlovning. Han var obrottsligt lojal med min far. Han älskade statusen som följde med hans rang och trolovning med en prinsessa.
Och han hatade Väktaren.
”Jag beklagar.” Jag sträckte mig efter honom, men han viftade bort mig, drog istället handen genom håret. ”Kommer du till audiensen?”
”Jag är general för din fars legion. Vad tror du?”
Vore det verkligen så svårt för honom att bara svara med ett enkelt ja?
Kanske skulle han sluta behandla mig som ett barn när vi väl var gifta. Men med tanke på de femton årens åldersskillnad var jag inte överdrivet optimistisk.
Banner drog handen över den slätrakade käken som nu tycktes fastlåst i en ilsken vinkel. ”Be till Carine att jag lyckas hålla mig lugn.”
Jag tänkte nog be till fredsgudinnan om att vara med oss alla i dag.
”Jag kommer att få min hämnd”, sa han, mer till sig själv än till mig. I ett slag var den annars så svala och samlade man som skulle bli min make som borta och han började vibrera av ilska. Han knöt nävarna vid sidorna, som om det kliade i fingrarna efter att få dra kniv. ”Det är ett löfte.”
”Banner”, varnade jag. ”Om Väktaren seglade med turanerna, är han här på fars inbjudan. Det är inte rätt tidpunkt. Du kan inte ge dig på honom medan …”
”Tror du inte att jag vet det?”
Han vrålade mig rakt i ansiktet och jag ryggade undan en smula. Det var inte första gången en man hade riktat sitt humör mot mig och det skulle inte bli den sista. Jag hade lärt mig att det var lättare att ge sig än att slåss.
”Förlåt.”
”Tror du inte jag vet att jag inte har något annat val än att stillatigande se på medan de där gästerna välkomnas till vårt kungarike. Att jag kommer tvingas stå i din fars tronsal och hälsa på det avskum som slitit sönder hela min familj. Jag förtjänar den jävelns huvud på ett fat, men kan ingenting göra. Ingenting. Så ingen är mer medveten än jag om att det här inte är rätt jävla tidpunkt, Odessa.”
Jag teg medan han spottade ur sig mitt namn. ”Du kommer bli sen”, skällde han.
”Ja.” Jag nickade och sänkte blicken, fäste den vid hans blankpolerade stövlar istället.
Banner suckade och samlade sig. Sedan krokade han ett finger under min haka, tippade mitt ansikte bakåt tills våra blickar återigen möttes. Ilskan i hans ögon bleknade sakta bort. ”Förlåt. Jag är frustrerad.”
”Fullt förståeligt.”
”Vill du att jag rider med dig tillbaka? Jag kan skippa resten av ridturen.”
”Nej.” Jag gav honom ett mjukt leende. ”Rid du en sväng. Jag går.”
Om jag vore i Banners sits skulle jag nog också behöva rensa huvudet.
Varför tvingade min far honom att delta i sammankomsten i dag? Han visste ju att det var Väktaren som dödat Banners bror. Att de stridit om en kvinna i Turah, och att striden hade slutat i döden för Banners bror. När nyheten om mordet på brodern nådde Quentis hade den brutit ner Banners mor till den grad att hon tagit sitt eget liv.
Uppenbarligen kunde far vara lika känslokall mot sin kära general som mot sin äldsta dotter.
”Vi ses sedan”, sa han. ”Kom inte för sent, Prinsessan.”
Banner drog knogen längs min kind, greppade sedan tyglarna, svingade sig upp i sadeln och försvann utan att ägna de böljande kullarna och fälten runt Roslo så mycket som en blick.
Jag väntade tills han var utom synhåll och började sedan med en suck traska längs den upptrampade stigen som skulle föra mig tillbaka till den bakre slottsingången. Därifrån skulle jag obemärkt kunna slinka in genom en av sidogångarna och uppför trapporna till mina rum på fjärde våningen.
Mina grå rum.
Maes svit var ljusblå, så som det anstod en jungfrulig brud som snart skulle vara gift med en prins. Och som därmed skulle uppfylla sin roll i enlighet med det Kalandriska handelsfördraget vilket upprätthöll freden mellan de fem kungarikena.
Det var hon som var Sparven.
Men Mae var långt ifrån någon ömtålig liten fågelunge. Och hon skulle verkligen inte vara oskuld på sin bröllopsnatt. Märkligt hur vakterna aldrig tycktes rapportera om hennes förehavanden – inte så länge hon knullade deras kapten i alla fall.
Jag kastade en blick över axeln, tillbaka mot klippkanten och det öppna havet där bortanför.
Vad fanns där ute? Det skulle Mae snart få veta. Efter bröllopet skulle hon segla mot Turah. Hon var lyckligt lottad, den lilla skitungen.
Inte en enda gång under hela mitt liv hade jag känt mig avundsjuk på Mae. Hon var fars favoritdotter. Och när det var dags för honom att utse Sparven var det ingen chock att han valde Mae. Hon var Margots stolthet och glädje i livet. Hon hade en mor och jag hade ett spöke. Ändå har jag aldrig avundats henne, inte en enda gång.
Fram tills nu.
För snart skulle hon få ge sig av och utforska världen bortom Roslos portar och Quentis stränder.
Jag skulle sakna min halvsyster. Sedan den där dagen när jag var fem och Margot kommit och lagt henne i min famn, hade Mae varit min. Hon bråkade med mig om allt, pinade mig oavbrutet. Hon var varken snäll eller tacksam. Hon var en ständig plåga, men hon var min syster.
Jag skulle sakna henne.
Och ändå längtade jag tills hon gav sig av.
Kanske skulle jag bli friare när jag slapp stå i hennes skugga. Eller också inte. Kanske skulle mina enda stunder av frid i livet vara dem jag fann här uppe på klippan.
En vindpust tog tag i mitt ostyriga hår och en lock blåste in i munnen. Jag spottade ut den, men inte förrän smaken av den bruna hårfärgen, som Margot färgade mitt hår med varje vecka, spred sig över tungan. De vilda lockarna ville heller aldrig sitta kvar i flätan, hur hårt mina kammarjungfrur än drog och ryckte. Den enda gången håret samarbetade var när det var blött.
Havet pockade och kallade. Jag stannade upp och vände mig om.
Om jag hoppade? Skulle någon märka det?
Nej, ingen lade märke till den här prinsessan. Ett leende spred sig över mina läppar.
Jag satte fart tillbaka mot klippkanten. Min grå klänning böljade bakom mig medan jag sprang, allt snabbare, med pumpande armar och ben som pressade på. Jag tänkte inte. Jag vacklade inte. Ena sekunden var mina fötter bundna till jorden.
I nästa sekund flög jag.
