MAMMAS FLICKA
T I d I gar E UT g I v NIN g av J IN a Zachr ISS o N Au pair (2025)
på a NN a T förlag
Maktskifte? : jämställdhet enligt kvinnliga näringslivseliten (2023)
Citat s.350: Lenngren, Anna Maria (1798) Några ord till min k. dotter, i fall jag hade någon. Hämtad ur samlingen I klänningens veck , Ulla Evers …; Eva Lilja (utg.) Anamma, Göteborg, 1998
www.romanusochselling.se
ISBN 978-91-9-005804-6
Copyright © Jina Zachrisson, 2026
Omslag: Michael Ceken
Tryck: ScandBook, EU 2026
Till mina bröder: Anton, Sam och lilla Jacob i himlen
Olivia
MORGON / MÅNDAG / 5 MAJ
rIN gklocka N S kär g EN om tystnaden.
Morgonen är sval, min andedräkt hänger som dimma i luften. Ändå rinner en svettdroppe längs tinningen. Jag torkar bort den och trycker på ringklockan en gång till.
”Släpp in mig, Kattis! Jag vet att du är hemma, din bil står här!”
Mitt skrik studsar mot den vitputsade fasaden. Tystnaden är kvävande, och väcker ilskan i mig. Tror hon att jag bara ska gå min väg om hon inte låtsas om mig? Med adrenalinet rusande i kroppen tar jag ett kliv tillbaka och sparkar till. Min gympasko ger bara en dov duns ifrån sig när den träffar det lackade valnötsträet. Smärtan ilar genom foten och jag hukar mig, kramar den med båda händerna.
”Jonas har berättat!” Min röst ekar över verandan. ”Jag måste få prata med dig, snälla …” Jag andas hackigt, fyller lungorna med luft och går fram till fönstret vid sidan av dörren. Vinden får min öppna kavaj att fladdra till. Jag knäpper den och stryker bort några ljusa hårslingor från ansiktet.
Med nästippen mot glaset ser jag konturerna av Kattis i den svängda spiraltrappan. Hennes ena hand vilar på det handsnidade räcket, med den andra håller hon den rosa frottémorgonrocken stängd. När hon kliver ut på marmorgolvet och närmar sig ytterdörren ser jag att hennes ögon är uppspärrade.
Det hugger till i magen. Hon ser så skör ut, hinner jag tänka.
Bräcklig som en fågelunge.
Sedan minns jag vad hon har gjort och medkänslan dunstar bort. Dörren glider långsamt upp framför mig.
”Olivia?” Ögonen dras samman när hon betraktar mig under den mörka snedluggen. Hon drar åt skärpet i morgonrocken, låter sedan blicken vandra över min slarvigt knäppta skjorta och byxorna jag drog på mig i farten.
”Kom in.”
Jag knuffar undan henne och går in i den stora hallen, som är dunkelt upplyst av en kristallkrona med glasarmar. Vid ljudet av en glättig barnprogramsmelodi stannar jag tvärt. Jag vrider på huvudet, ser in genom vardagsrummets halvt igenskjutna dörrar. Ett litet rufsigt bakhuvud skymtar i soffan, framför TV :n som visar tecknat.
Jag biter ihop, försöker hålla tillbaka tårarna, men ögonen fylls ändå.
Långsamt vänder jag mig mot den öppna dörren och ser på Kattis. Hon håller händerna knutna strax under bröstet och har börjat vrida dem, som jag minns att hon gjorde innan hon skulle hålla en presentation inför klassen i högstadiet.
”Snälla, stäng dörren.”
Hon gör som jag säger och valnötsdörren glider igen bakom henne. De öppna tofflorna kippar mot marmorgolvet när hon börjar gå mot mig.
”Olivia, vi kan väl sätta oss ner och prata? Vill du ha …?”
Hon kommer av sig, kanske avskräckt av min blick.
”Vill jag ha kaffe?”
”J-ja?”
Ljuset från kristallkronan kastar spetsiga skuggor bakom henne, klor som klöser upp mot det kupolformade taket. Jag torkar kinderna med kavajärmen.
”Kattis, jag …” Min röst blir märkligt hes. Jag harklar mig.
”Jag kan inte förstå att det är sant?”
Hon stryker händerna över morgonrocken.
”Jag vet inte vad jag ska säga, jag …”
”Det här händer verkligen”, säger jag, lika mycket till mig själv som till henne.
Kattis protesterar inte. Hennes läppar är ett rakt streck när hon ser på mig.
”Säg något!” Jag får skrika för att överrösta ljudet av mina egna hjärtslag.
Hon höjer händerna.
”Clara är hemma, kan du dämpa dig lite?”
Clara.
Ljudet av en gren som knäcks ekar i mitt huvud, följt av ett högljutt brusande som får mig att vilja rusa ut ur huset med fingrarna intryckta i öronen.
Men jag står kvar, och Kattis står kvar, och luften mellan oss vibrerar.
”Jag kan inte förstå …” Jag skakar på huvudet. ”Du och Jonas har en dotter ihop?”
”Olivia …”
”Du har ljugit om det i …” Jag rynkar pannan. Hur gammal är Clara? Sex? ”Herregud.”
Jag vill egentligen inte röra Kattis, det bara blir så att jag sträcker ut handen och tar tag om hennes arm.
”Olivia, nu måste du lyssna på mig.”
Hon står så pass nära att jag känner doften av kaffe i hennes andedräkt. Surt snabbkaffe med den där beska havremjölken och en sked sötningsmedel som smakar diskmedel.
”Jag avslutade det när jag fick reda på att jag var gravid. Vi har inte varit tillsammans på flera år, det var först nyligen som …” Hon tystnar, för handen till munnen och ser ner i
golvet. ”Jag hade inte kunnat göra på något annat sätt. Det var aldrig ett alternativ att inte behålla henne …”
Ett torrt skratt undslipper mina läppar och Kattis kommer av sig. Hon ser förvirrat på mig, tittar sedan ner på min hand, som fortfarande greppar hennes arm. Jag släpper henne som att jag bränt mig.
”Det var aldrig ett alternativ att inte skaffa barn med min man?”
Hon skakar på huvudet så att det mörka håret flyger över axlarna. Ögonen är rödkantade och insjunkna i ett blekt, nästan genomskinligt ansikte.
”Du har inte hela bilden. Och jag försökte göra rätt sak, men han … han kom tillbaka.”
Han kom tillbaka.
Tårarna stiger i ögonen igen. Det stockar sig i halsen, orden fastnar i strupen. Ett plötsligt behov av att ruska om henne väcks. Jag vill skaka vett i henne, få henne att inse vidden av det hon gjort.
Hennes axlar känns beniga när jag tar tag i henne.
”Släpp mig, snälla Olivia …”
Hon är lätt som en plastdocka och jag skakar henne så att de mörkbruna hårförlängningarna flyger fram och tillbaka. Snart täcker de hennes ansikte som en mörk gardin. Det känns skönt att titta på den där gardinen av plasthår i stället för att behöva se henne i ögonen.
Jag vill aldrig mer se henne i ögonen.
”När du tog avstånd och skyllde på mig …”, får jag fram, och fortsätter skaka henne. Svetten rinner i strilar längs mina tinningar, som genomskinliga maskar som krälar ner mot kinderna. En golvkruka i granit välter, och ormbunksbladen smeker mina vrister när krukan rullar över stengolvet. Det knastrar när jag kliver i den lösa jorden.
”Jag var så jävla ensam utan dig, och du hade honom …”
Fram och tillbaka. Allt på kroppen följer med utom hennes huvud, som gungar i otakt.
”Vem gör så här, Kattis? Vem? ”
Utan att jag har reflekterat över det har vi rört oss närmare väggen, och snart dunkar hennes ryggtavla in i den stängda dörren till gästtoaletten varje gång jag skakar henne, skakar henne, skakar henne.
”Alla förbannade år som jag stod ut, och det var bara …”
Dunk, dunk, dunk.
”Det var bara en jävla lögn, allting!”
Hon börjar kännas slapp i mina armar, och under en kort sekund tror jag att jag kanske ruskat henne medvetslös. Men när jag hejdar mig mitt i en rörelse öppnar hon ögonen och kisar mot mig bakom skynket av hår.
Jag släpper henne, och hon faller ihop till en hög av knotiga knän, nakna fötter och rosa frotté på golvet. Jordklumparna från krukan ligger utspridda som en lortig krans runt hennes ben.
Jag står kvar och stirrar på henne tills mina ögon svider och synen blir dimmig. Hon drar upp benen mot bröstet och vilar pannan mot knäna. När ljudet av hennes kvävda snyftningar färdas över marmorgolvet vänder jag ryggen till och går mot dörren.
Kattis oljemålade farfar glor på mig från guldramen på väggen. Dra åt helvete med dig också, tänker jag och kastar en ilsken blick på porträttet. Hade det inte varit för honom hade hon hamnat i en tvåa på Södermalm och inte i Djursholm, ett stenkast från oss, och då hade det här aldrig hänt.
”Du kommer ångra dig, Kattis. Tro mig.” Jag sliter upp dörren.
Sval, frisk luft blåser emot mig nerifrån Svalnäsviken, där vattnet krusar sig som det skrovliga skalet på en apelsin. I ett
par sekunder står jag kvar och stirrar ner mot småbåtshamnen, samma hamn som jag och Jonas ser från vårt sovrumsfönster i det blodröda huset.
Det knastrar från en av grusgångarna när trädgårdsmästaren passerar på väg mot förrådet. Han lyfter på sin röda keps till hälsning, men jag vänder bort ansiktet och drar igen dörren efter mig med all kraft jag har kvar.
f ör ST a dag EN på mellanstadiet.
Jag satt på en bänk och tuggade på en medhavd rostmacka medan jag följde en mörkhårig flicka med blicken. En rosa plastväska studsade mot hennes höft när hon rörde sig över skolgården. Nära ingången stannade hon till, med lätt rynkad panna och höjda axlar.
Jag borstade bort några smulor från min röda t-tröja, reste mig från bänken och började gå mot henne.
”Hej”, sa jag till flickans ryggtavla. ”Ska du också börja i fyran?”
Hon snurrade runt med handen på plastväskan. Hyn i ansiktet var äggskalsvit, ögonen mörkbruna och granskande. Hennes blick vandrade upp mot min frisyr.
”Ja.” Hon rynkade ögonbrynen. ”Vad har du uppe på huvudet?”
Jag förde handen till guldtofsen.
”Det var mamma som fixade mitt hår idag. Hon ville att jag skulle vara fin första dagen i nya skolan.”
Gården hade fyllts på med ungdomar i sommarjackor och kepsar, små klungor hade bildats utanför ingången.
”Jag tror inte att den ska sitta så där högt upp på huvudet.”
Jag rörde prövande huvudet fram och tillbaka, så att den blonda råttsvansen svepte från sida till sida.
”Kanske inte. Mamma var knappt vaken, det var väl därför.”
Flickan satte ena handen i sidan och betraktade mig. Jag drog ner t-tröjan en bit över min mjuka mage och tänkte på det mamma Ellinor alltid säger, att det snabbaste sättet att se mindre knubbig ut på är att sträcka på ryggen.
Jag sträckte på ryggen.
”Min mamma går alltid upp klockan sex och springer”, sa hon.
”Jag slår vad om att hon är sträng, din mamma”, sa jag.
Flickans ögon smalnade.
”Vad får dig att tro det?”
Jag tittade på de inbakade flätorna och på hennes prydligt knäppta jeansjacka med rosa broderier på bröstet.
”Man märker det på dina flätor”, sa jag. ”Mammor som flätar så där hårt är stränga. Så är det bara.”
Hon log brett. När hon särade på läpparna såg jag att en av hörntänderna satt snett.
”Vilken klass ska du börja i?” frågade jag.
”Fyra A .”
”Jag med.”
Jag vände ut blicken mot skolgården när det ringde in.
”Om du vill kan jag visa hur man tar sig in genom läraringången.” Jag sänkte rösten. ”Därifrån kan man bryta sig in i personalrummet. Där finns det säkert bullar.”
Hennes ögon blev stora.
”Men det är väl förbjudet?”
Jag log och nickade.
”Ja”, sa jag.
Hon tog ett kliv närmare.
”Jag heter Kattis, förresten.”
”Olivia.” Jag rätade på ryggen igen. ”Din nya bästa kompis.”
EFTERMIDDAG / MÅNDAG / 5 MAJ
Illamå EN d ET S lår TI ll så fort jag kliver in i det blodröda huset. Åsynen av Jonas svarta skinnskor, prydligt uppställda mellan högen av tvillingarnas sneakers och mina läderstövlar, får mig att greppa dörrposten och stå helt stilla i ett par sekunder. Så fort vågen av illamående sköljt undan börjar hjärtat bulta som en maskin man måste slå sönder för att få stopp på.
Jag släpper dörrposten och drar igen ytterdörren, sedan vrider jag upp dimmern till max. Ljuskronans droppformade glaskulor vräker ut varmt ljus över entréhallen.
”Ha-hallå?”
Min röst flaxar upp i det välvda taket som en rädd fågel. Jag kastar en blick upp mot de dubbla trapporna till inomhusbalkongen. Övervåningen är höljd i mörker, och bakom balustraderna anar jag konturerna av de tre stängda sovrumsdörrarna.
När jag tar några prövande kliv ut på hallgolvet skymtar jag glasdörrarna till salongen borta i korridoren, och efter det köket. Jag kisar med blicken. En ljusstrimma letar sig ut från den halvt igenskjutna köksdörren, och om jag anstränger mig kan jag höra ett mumlande sorl av röster. Eller av en röst. Hans röst?
Är Jonas ute i köket med tvillingarna, eller står han ensam framför köksön och pratar i telefon? Jag ser framför mig att
han avslutar sitt samtal när jag kommer in, sänker mobilen och ser på mig med käkar som arbetar bakom den solbrända huden.
Skräcken tar mig i besittning, rider mig med naglarna nerkörda i min nacke. Hastigt vrider jag på huvudet och ser mig omkring. Jag kan inte stå här, sårbar och utlämnad på det stora hallgolvet. Med skenande puls rusar jag in i den stora garderoben och sjunker ner på sittpuffen.
Sedan jag såg nyhetsinslaget om en svampplockare som dödats av en brunbjörn uppe i Kramfors har programledarens ord ekat i huvudet varje gång jag mött Jonas i en konflikt. Brunbjörnar kan lukta sig till rädsla. Om du springer triggar du deras jaktinstinkt. Möter du en björn i skogen ska du stå stilla, andas lugnt och sakta backa undan. Vad du än gör: spring inte.
Jag tar några djupa andetag, sedan tvingar jag ner axlarna och sträcker på mig.
Min blick fastnar på Jonas sida av garderoben.
Med rynkad panna reser jag mig från puffen och går bort till skjortorna och kavajerna som hänger i färgmatchade rader på den platsbyggda hängaren. Dammkornen som täcker de vadderade galgarna glittrar i skenet från de inbyggda ljusslingorna, jag borstar bort dem och drar prövande i en ljusblå skjorta. När jag skjuter den åt sidan gapar resten av hängaren tom. Minst tio plagg saknas.
Mina ben börjar kännas stadiga igen, pulsen går ner. Kanske tog han mig på allvar ändå, när jag skrek att han skulle ta sitt pick och pack och flytta hem till sin riktiga kärlek.
Kattis.
Jag låter blicken svepa över de inglasade lådorna där han förvarar sina slipsar, skärp och näsdukar. Lättnaden pumpar färskt blod i mina ådror när jag inser att två av tre lådor är tomma.
Med ljudlösa steg går jag tillbaka ut i hallen och fortsätter bort till fönstret bredvid ytterdörren. Vinden piskar det betonggrå vattnet i sidled nedanför vår sluttande tomt, som slutar där hamnen tar vid. En man med hund i koppel drar benen efter sig när han passerar på grusvägen.
Jag vänder blicken mot vår uppfart vid sidan av grinden, och lutar mig så nära glaset att imma bildas runt min näsa och mun. Det disiga eftermiddagsljuset smeker tomten med sina gråvita fingrar, och får de fuktiga stenplattorna på den tomma platsen bredvid min bil att glänsa.
Den tomma platsen bredvid min egen bil.
Att jag inte reflekterade över det tidigare. Jag lutar pannan mot den svala rutan och sluter ögonen, minns hur jag stått precis så här otaliga gånger och betraktat honom när han lämnat hemmet med slipsen hårt knuten runt halsen.
En ögonblicksbild träffar mig. Det var åratal sedan, pojkarna måste ha varit små, jag minns att jag hade en strimmig vällingfläck på ena byxbenet.
”Jag är ledsen att jag blir så kort i tonen”, hade han sagt och sträckt sig efter skohornet. ”Jag tycker bara inte att det är så … attraktivt, om du förstår?”
Han fick på sig skinnskorna och knäppte den översta knappen i kavajen.
”Attraktivt?” Jag såg frågande på honom. ”Vad menar du?”
Han öppnade dörren, klev ut på altanen.
”Allt det här tjatet om din dåliga självkänsla, hur du hackar på dig själv.” Han skakade på huvudet. ”Det blir lite tröttsamt att lyssna till.”
Pojkarna måste ha sprungit runt oss, men jag minns inte några ljusa barnskrik eller klibbiga fingrar som drog i mina byxben, bara känslan av hur hjärtat färdades i ilfart mot golvet.
”Du tycker att det är oattraktivt att jag har dålig självkänsla, och försöker prata med dig om det?”
”Jag är dålig på att uttrycka mig. Du vet att jag älskar dig. Men …” Han tvekade. ”Jag kan bli orolig. I perioder är du så bräcklig. Tänk om något skulle hända med mig? Eller om du får för dig att du vill skiljas? Jag skulle behöva ta vårdnaden, du hade aldrig klarat av grabbarna själv.”
Med skälvande röst hade jag påmint honom om att jag praktiskt taget redan hade hand om tvillingarna själv. Han var ju aldrig hemma? Och vad menade han med att ta vårdnaden?
Han hade sagt att jag missförstod honom.
”Försök att snälltolka mig, älskling. Okej?”
Var det då han började svänga förbi Kattis på väg till jobbet? frågar jag mig nu, med pannan tryckt mot fönsterglaset.
”Vi har slut på mjölk.”
Jag rycker till och snurrar runt. Aron kommer gående i den släckta korridoren från köket med ett tomt glas i handen.
”Dante drack upp allt och nu kan jag inte göra O’Boy.”
Han ser anklagande på mig. Det röda träningslinnet är fläckigt, mjukisbyxorna uppdragna till knäna.
”Ni fyller tretton nästa år, älskling. Ni kan faktiskt gå till butiken själva.”
Aron viftar bort min hand när jag går fram och försöker stryka honom över det bruna håret.
”Olivia, sluta.”
Jag tar ett djupt andetag. Att tilltala mig med förnamn är något han börjat med det senaste året, en lågmäld tonårsrevolt. Aldrig tidigare har jag upplevt mitt tilltalsnamn som så kränkande.
”Har du pluggat inför matteprovet?” Om jag fokuserar på praktiska saker kanske jag lyckas hålla ångesten över Jonas på armlängds avstånd, i alla fall ikväll. ”Jag kan förhöra dig.”