KOMMER DU Klara
© Text & bild: Kajsa Sandström
Redaktör: Caroline Svensk
Korrekturläsare: Jenny Johansson
Omslag & grafisk form: Malin Olsson
ISBN: 978-91-90042-08-3
Utgiven av Sol förlag, Stockholm 2025
Första upplagan, första tryckningen
www.solforlag.se | info@solforlag.se Slottsbacken 8, 111 30 Stockholm
Jag heter Klara. Jag är tretton år, singel och jag hatar min kropp. Mina bröst är som två gruskorn på en åker, det vill säga helt osynliga, och min mage är plufsig.
Jag har ganska korta ben och ingen som helst rumpa. Båda mina föräldrar är långa och ståtliga och trots att min lillasyster är tre år yngre än mig är hon redan på väg att växa om mig. Jag måste nog acceptera att jag alltid kommer vara kortast i familjen.
Mina två äldre systrar, som båda flyttat hemifrån, är betydligt längre än mig. Och med tanke på farten min lillasyster växer med är jag nog körd.
Min pappa och hans systrar brukar säga att jag är lik min farfar. Det vill säga inte så lång och med kraftig benstomme. Jag är ganska stark, så kanske finns det en poäng med den kommentaren. Farfar är nämligen den starkaste jag vet.
Alla mina vänner har fått sin mens men min verkar lysa med sin frånvaro. Den kommer aldrig och jag fattar inte varför. Jag brukar ta i mitt hårdaste när jag kissar och hoppas att den ska komma men ingenting händer.
En gång provade jag till och med att stoppa in en av mammas tamponger för att se om den blev det minsta lilla röd. Det var en allt annat än behaglig upplevelse. Jag glömde dra ut det lilla snöret och fick, gråtandes bör tilläggas, kämpa länge med att få ut den igen. Lättnaden
övervann besvikelsen när den ramlade ner i toaletten, helt vit utan en tillstymmelse till blod.
Väckarklockan vrålar. Täcket är klistrat runt mina ben. Jag sparkar ner det på golvet och vänder mig mot bordsfläkten på nattduksbordet. Luft, jag behöver luft.
Det går inte att ligga kvar längre, jag behöver all tid jag kan få. Jag hoppar ner i stöket. Det enda som är fint och prydligt är dagens kläder, kanske de viktigaste jag någonsin lagt fram.
I spegeln på väggen tittar en sned person tillbaka på mig. En som försöker le, men munnen vill inte lyda utan hamnar på sniskan. Under ögonen finns tecken som tyder på sömnbrist.
En hopplös känsla rinner över mig när jag inser att det här kommer ta tid att rusta till. Hjärtat bankar hårt i bröstet och tankarna virvlar. Idag är dagen med stort D. Idag är början på resten av mitt liv. Kanske kommer jag just idag möta den stora kärleken, hitta vänner för livet och ha roligare än jag någonsin haft. Barndomen är snart ett minne blott.
Kroppen känns tung när jag sätter mig ner och googlar tips på att bli av med mörka ringar under ögonen. Som alltid fastnar jag med nacken böjd över min telefon och tiden försvinner utan att jag märker det. Hur jag än gör, hur tidigt jag än går upp, blir jag ändå alltid sen.
Min lillasyster Ella, för övrigt en extremt dryg figur, har låst in sig på vår gemensamma toalett. Nu sjunger hon till någon skräpmusik som hon hittat på Spotify.
Enligt våra föräldrar barrikaderar vi husets två toaletter alldeles för länge. Vi har därför under sommaren blivit portade från den stora, nyrenoverade toaletten och är
tvungna att dela på den äckliga lilla i hallen.
Det är inte bara det att den är liten och äcklig som stör mig. Den ligger också i direkt anslutning till ytterdörren.
Otaliga gånger har någon kommit på besök och därefter stått kvar och snicksnackat med pappa utanför toalettdörren. Hur kul och lätt är det att lägga en rejäl kabel när någon står utanför och pratar om sommarvärme och grillkapacitet?
– Nä, jag ska inte komma in. Jag tänkte bara stå här i hallen och vara ett störmoment för Klara som sitter och skiter. Vi kan väl stå här och snacka om helgens goda stek?
Grannen har aldrig sagt så, men det känns verkligen som om de har en pakt. Kanske är det en uppgörelse mellan grannar som har barn som barrikaderar toaletterna?
– Men öppna, snorunge! skriker jag till min så älskvärda syster.
När Ella efter hundra timmar äntligen kommer ut finns det inte en sekund över för mig att varken skälla på henne eller putta omkull henne. Bussen går om femton minuter.
Min puls är lika hög som om jag sprungit en mil i maxhastighet. Händerna är fumliga när jag fort slänger på mig ansiktet och kammar igenom håret, samtidigt som jag kissar och tar på strumpor. Kroppen flyger sen ut genom toadörren som en katapult. Om det inte vore för att tröskeln kysste tån skulle allt ha gått bra. Svordomar kommer som en ström ur munnen, omöjliga att hålla tillbaka.
Jag ramlar in i bussen med hjärtat i halsgropen, precis innan avresa. Wilma sitter redan på bussen. Hon suckar tungt. Jag vet precis vad den sucken betyder: ”Kandualdrigkommaitiddinhopplösajäkel.”
– Ella, den idioten, stod inne på toaletten där alla mina saker är och sjöng till Dolly Style hela morgonen. Jag fick stressa ihjäl mig! säger jag i ett försök att försvara min sena ankomst.
– Hann du inte med tandborstning? frågar Wilma och viftar med handen framför näsan.
Tandborste och tandkräm. Hur kan man glömma att borsta tänderna? Hur kan man vara så dum att man glömmer att borsta tänderna första skoldagen?
– Vad ska jag göra? Jag kliver av bussen. Jag vägrar att få smeknamnet Stink-käften, viskar jag.
Wilma ler stort och drar upp sin nödtandborste. Tandkrämstuben är i miniformat och oöppnad. Jag vet inte hur det kommer sig att hon alltid är så förberedd.
Den lilla silverfärgade klisterlappen sitter hårt men lossnar med hjälp av tänderna. Nästan all tandkräm hamnar på rätt plats. En droppe av den röd- och blårandiga smeten hamnar dock på mitt knä. Jag orkar inte ens reagera särskilt mycket utan suckar bara tungt och torkar bort det.
Med tandborste och mintsmak i munnen vänder jag mig mot Wilma och försöker le. Jag är så tacksam att hon är min person.
– Ibland undrar jag varför du fick namnet Klara. Du Klarar dig ju inte utan mig, säger hon och sätter sig till rätta.
Wilma är den där personen som alltid har koll. Allt man kan tänka sig finns i hennes väska. Inte nog med tandborste och tandkräm – en gång tog hon upp en tumstock ur väskan, på idrottslektionen. Uppgiften var att försöka hitta en pinne som var så nära 130 centimeter som möjligt. Team Wilma vann såklart.
Jag och Wilma har känt varandra sen vi var två år, när hennes familj flyttade in i huset mittemot vårt. Hennes pappa påstår att vi krockade med pulkorna i en backe och att vi har varit oskiljaktiga sen dess. Den historien är såklart påhittad, men vi gillar den ändå.
Hemma hos Wilma är det annorlunda mot hur det är hos mig. Hon har bröder, och hennes föräldrar är separerade. Vi brukar bygga kojor i vardagsrummet för att övernatta i och ibland bastar vi. Hennes pappa jobbar åt ett företag som säljer bland annat choklad. Ibland finns det lastpallar med godis i garaget som ska levereras till olika affärer, och så ofta vi vågar brukar vi smyga in och ta godis där. Vi har aldrig blivit tillsagda så det verkar inte vara någon fara med våra hemliga små stölder.
Deras garage är helt olikt vårt. Hemma hos oss hänger döda fåglar upp och ner. Vid oräkneliga tillfällen har en död tjädertupp smiskat mig i ansiktet när jag sträckt in armen för att tända lampan.
– Är du nervös? frågar Wilma.
– Inte det minsta, ljuger jag. Jag är glad att slippa Axträsk och träffa lite nytt folk. Tänk om jag äntligen får möta den stora kärleken. Med vilda rörelser gestikulerar jag dramatiskt med armarna och fortsätter:
– Det finns inte en enda snygg kille i Träsket.
– Inte ens Noel? säger Wilma. Honom har du ju alltid tyckt om!
Noel, Noel, Noel, Noel.
Noel som jag har älskat sen vi började skolan för hundra år sen. Han spelar musik och är inte det minsta intresserad av mig. Att jag existerar är ingenting han ens reagerat på, så att träna kyssar med mig kommer han troligtvis aldrig vara intresserad av.
– Äh, han miste sin chans den dagen han inte svarade när jag frågade chans, svarar jag, och får en liten klump i magen vid minnet.
Hur gör man nu, om man inte kan fråga chans? Jag vet att det inte längre är okej att skicka en lapp. Hånglar man och sen vet man, eller hur gör alla? Det är ännu en sak som högstadiet måste lära ut. Kanske inte på lektionerna, men …
– Det kommer krylla av snyggingar på vår nya skola, fortsätter jag och blottar mina vita, nyborstade tänder.
Tandkrämen guppar i min tomma mage. Det får mig att må lite illa och längta tills bussen är framme.
När man kommer från en byhåla som Träsket känns alla andra byar och samhällen stora och exklusiva. Östinda, samhället där högstadiet ligger, är inget undantag.
Bussarna står på en lång rad, fullproppade med elever
som ska till skolan. Avstigningsplatsen är ganska trång så bara två bussar åt gången ryms. Staketet bredvid bussarna gränsar till parkeringen vid badhuset, som vi besökte i vintras. Många av eleverna hoppar graciöst över för att möta sina vänner på andra sidan. Jag skulle aldrig i mitt liv ens försöka hoppa över ett sånt staket. Det skulle sluta med ambulansflygplan direkt till ett sjukhus med specialistläkare.
Skolan ser större ut än jag minns den och det verkar som att ingen är nervös utan alla ser trygga och vana ut. Vid alla ingångar står det klungor av elever. Jag gissar att många av dem går i nian.
Jag skruvar på mig för att kunna se bättre ut i folkhavet. Bussen från Träsket står sist. Vi behöver vänta längst av alla innan vi kan kliva ut – och in i våra nya, spännande liv.
– Akta dig, du klämmer sönder mitt bröst! säger Wilma och puttar mig åt sidan.
– Men ser du alla människor? Ser du hur många som är där ute, Wilma? Vi kommer tappa bort varandra, säger jag och känner bubbel likt kolsyra spridas i hela kroppen.
En tjej med långt, mörkt hår kommer cyklande på en svart cykel med korg. Ingen mountainbike utan en tantcykel, en sån som mamma har. På pakethållaren sitter en tjej med långt, ljust hår. Båda skrattar men hon på pakethållaren ser inte ut att sitta särskilt skönt.
Cykeln svänger upp på trottoaren och den ljushåriga grimaserar och smäller till sin kompis i ryggen. De skrattar och ser ut att ha kul. En bit bakom kommer en ensam kille med mörkt hår och halvt uppdragen luva.
Han har luggen över ansiktet och stora hörlurar. Han går
långsamt med båda händerna i fickan. Det gör ont i min mage när jag tittar på honom. Han ser ensam ut.
När bussen äntligen rullar fram mot parkeringen och stannar är avstigningen nära. Jag skyndar mig upp för att inte bli sist kvar i den kvava bussen. Första, viktiga lektionen är att klara av att kliva ur bussen utan att trilla.
Kanske borde det inte vara något som helst problem, men alla som fått se mina fötter förstår. Klara betyder enligt mig ”klumpig”, inte ”lysande”.
Av någon oförklarlig anledning fastnar ryggsäcken i ett av armstöden. Jag drar och sliter men den sitter som gjuten. Ett sista rejält tag får den äntligen att släppa, men då släpper också min balans.
Jag ramlar ut ur bussen med min näsa som krockkudde.
Vid tidigare liknande händelser har nässtötar alltid resulterat i näsblod, och så även denna gång. Jäklar!
Jag klämmer ihop näsborrarna för att inte orsaka ett blodbad utanför skolan.
Sekunden efter fungerar min kropp som en krockkudde till en kille som kommer åkande på skateboard. Hans balans är dock betydligt bättre än min så det enda som händer honom är att han hoppar av sin skateboard, medan jag faller handlöst i backen.
Hundra år senare hör jag från någonstans ovanför mig en mjuk, dov röst fråga:
– Gick det bra?
Snabbt som en vessla rätar jag på ryggen, sliter åt mig ryggsäcken och svarar:
– Inga problem!
Jag tittar rakt in i bröstkorgen på killen som jag just gett ett gott första intryck. Det känns som att jag behöver höja blicken ända upp till himlen för att till slut se honom i ögonen. Högt däruppe möter jag de finaste och snällaste bruna ögon jag någonsin sett. Hans läppar ser ut som om de är gjorda av gelatin. Mjuka och röda.
– Chill! säger han och sparkar i väg på sin bräda medan jag försöker återfå andningen.
Wilma skrattar så att hon håller på att kissa i byxan.
Jag trycker min armbåge i hennes sida medan jag med hjälp av tröjärmen försöker stoppa forsen av blod som strömmar ur min näsa.
– Aj! Jäkla näsa!
Snabbt rafsar jag ihop mina grejer medan den långa lyktstolpen till kille sparkar vidare.
– Välkomna till klass 7D, jag är er klassföreståndare och kommer ha er i svenska och samhällskunskap, berättar Mia.
Hon är lång och har glasögon, lugg och stora tänder. Hon ser precis ut som jag har föreställt mig att en högstadielärare ser ut. En vuxen person med glasögon.
– Pssssst, öj du! Du med det mörka långa håret! säger en röst bakom min rygg.
Jag vänder mig om och min blick möter en tjej med mörkt, kort hår och ett leende som går från öra till öra.
– Är det mig du pratar med? viskar jag tillbaka, och tjejen nickar.
– Give me five! säger hon och sträcker ut sin hand.
Jag drämmer till den … och skriker rakt ut! Ett häftstift sitter fast i handflatan.
Min nya klasskompis skrattar så att hon nästan faller av stolen. Jag reser mig och skyndar fram till hennes bänk.
– Du, säger jag och pekar med mitt pekfinger mot henne. Det där kommer du få fan för!
Vår mentor ger oss en hård blick. Hennes stränga ögon borrar igenom hela min kropp och det känns som att alla runt mig, hela klassrummet, stirrar. Såklart stirrar alla.
