9789190006351 by Smakprov Media AB

Kapitel 1

Taylor

Det är fredag kväll och jag ser på medan min generations skarpaste hjärnor förintas av jelloshots och någon blå blandning som serveras ur fyralitershinkar. Halvnakna kroppar, glittrande av svettpärlor, vrider sig frenetiskt, som hypnotiserade av den elektroniska musikens subliminala, upphetsande vågor. Huset är fullt av psykologistudenter som tar ut sitt föräldraförakt på intet ont anande ekonomistudenter. Statsvetarna lägger grunden till utpressningscheckar som kommer att skrivas ut om tio år.

En typisk fest på Greek Row, med andra ord.

”Har du tänkt på att klubbmusik låter som fulla människor som har sex?” kommenterar Sasha Lennox. Hon står bredvid mig i hörnet där vi kilat in oss mellan en farfarsklocka och en golvlampa för att försöka göra oss så osynliga som möjligt. Hon fattar grejen.

Det är första helgen efter vårlovet och det innebär att det är dags för den årliga alla-är-bakfulla-efter-vårlovet-festen på Kappa Chis studentförening. Ett av de många evenemang som Sasha och jag kallar obligatoriskt kul. Som Kappa-medlemmar är vi tvungna att delta, även om det innebär att vår närvaro mest är för syns skull.

”Alltså, det skulle inte vara så stötande om det fanns en melodi. Det var …” Sasha rynkar på näsan och rycker till när något som låter som en siren ljuder genom surroundsystemet, innan ytterligare en dånande basgång dundrar in. ”Det var sån här skit CIA använde när de utförde experiment på drogade försökspersoner.”

Jag hostar fram ett kvävt skratt och sätter nästan i halsen när jag sippar på bålen jag haft i glaset den senaste timmen, jag tror någon hittade receptet på Youtube. Sasha, vars huvudämne är musik, har en nästan religiös avsmak för allt som inte framförs med riktiga instrument. Hon skulle hellre dö än synas under klubbens blinkande technolampor. Då sitter hon hellre längst fram på någon sylta med en Gibson Les Paul ekande i öronen.

Missförstå mig inte, det är inte som att Sasha och jag hatar att ha roligt. Vi hänger på campusbarerna, vi sjunger karaoke i stan (eller, hon sjunger, medan jag hejar på från tryggheten i skuggorna). En gång gick vi vilse i Boston Common klockan tre på morgonen, trots att vi var spik nyktra. Det var så mörkt i parken att Sasha råkade ramla i dammen och nästan bli antastad av en svan. Vi vet hur man har kul, det lovar jag.

Men collegeritualen som går ut på att förse varandra med sinnesförändrande substanser tills man inte längre kan skilja på berusning och attraktion eller misstar hämning för personlighet, den faller inte riktigt oss i smaken.

”Se upp.” Sasha armbågar mig i sidan när hon hör rop och visslingar från foajén. ”Trubbel på ingång.”

En mur av ogenerad manlighet dundrar in genom ytterdörren medan alla ropar: ”Briar! Briar! ”

Jättarna från Briar Universitys hockeylag klampar fram genom huset likt wildlings från Game of Thrones, på väg att storma Castle Black. Det myllrar av vältränade axlar och breda bröstkorgar.

”Länge leve de triumferande hjältarna”, säger jag sarkastiskt, medan Sasha döljer sitt flin med tummen.

Hockeylaget vann sin match i kväll och gick därmed vidare till första omgången av det nationella mästerskapet. Jag vet detta eftersom vår Kappa-syster Linley dejtar en bänkvärmare, så hon var på matchen och postade på Snapchat i stället för att vara här med oss och städa toaletter, dammsuga och blanda drinkar till festen. Att dejta en kunglighet har sina fördelar. Fast någon i en fjärdekedja är inte direkt en prins Harry, utan snarare en kokainmissbrukande son till någon långt ner i tronföljden.

Sasha tar fram mobilen ur linningen på sina tajta leggings i fejkläder och kollar vad klockan är.

Jag tittar på skärmen och stönar. Herregud, är klockan bara elva? Jag känner redan hur migränen är på väg.

”Nej, det här är bra”, säger hon. ”Det kommer inte ta mer än tjugo minuter för de där tjockskallarna att tömma ölfaten. Sen häller de i sig all sprit som finns kvar. Efter det kan vi dra. En halvtimme, max.”

Charlotte Cagney, ordförande för studentföreningen, gav inga specifika instruktioner för hur länge vi behövde stanna för att uppfylla närvaroplikten. När drinkarna tagit slut brukar folk vanligtvis börja leta efter en efterfest, och då är det lätt att smyga ut obemärkt. Med lite tur är jag tillbaka i min lägenhet i Hastings och iklädd pyjamas vid midnatt. Om jag känner Sasha rätt kommer hon att köra in till Boston och leta upp ett ställe där det spelas livemusik.

Vi två är Kappa Chis utstötta styvsystrar. Både hon och jag hamnade här till följd av våra egna ogenomtänkta val. Sasha gjorde det för sin mammas skull. Hennes mamma var Kappa, hennes mormor var Kappa, hennes mormors mor var Kappa, och så vidare. Så det rådde aldrig något tvivel om att Sasha skulle använda sin akademiska karriär till att föra arvet vidare.

Det var antingen det eller att säga adjö till något så ”fånigt och fåfängt” som att studera musik. Hela hennes familj består av läkare, så hennes beslut är redan starkt ifrågasatta.

För min del så antar jag att det handlade om storslagna planer på en college-glow-up. Från high school-nörd till innetjej på college. En pånyttfödelse. Total livsförändring. Tyvärr hjälpte det inte att gå med i deras föreningar, bära deras bokstäver på bröstet och uthärda flera veckor av ceremoniell indoktrinering. Jag blev inte en ny och förbättrad version av mig själv när allt det var avklarat. Det var som om alla andra föll för den färgstarka illusionen medan jag lämnades kvar i mörkret och verkligheten.

”Hallå!” säger en kille med simmiga ögon som vacklar fram och ställer sig bredvid Sasha samtidigt som han ogenerat pratar med mina bröst. När vi står bredvid varandra utgör vi den perfekta kvinnan. Hennes vackra, symmetriska ansikte och smala figur, och mina enorma bröst. ”Villruha nåt å dricka?”

”Det är lugnt”, ropar Sasha tillbaka över den dunkande musiken. Vi håller båda upp våra nästan fulla glas. Ett knep för att hålla de kåta studentföreningskillarna på avstånd.

”Vill ni dansa?” frågar han sedan och lutar sig fram mot mina bröst som om han försöker prata in i en drive-thru-mikrofon.

”Tyvärr”, svarar jag, ”de dansar inte.”

Jag vet inte om han hör mig eller förstår mitt förakt, men han nickar i alla fall, och lommar iväg.

”Dina bröst har en gravitationskraft som bara drar till sig skitstövlar”, fnyser Sasha.

”Du skulle bara veta.”

En dag vaknade jag och det var som om två enorma tumörer brutit fram på bröstet. Jag har tvingats släpa runt på de här prylarna sedan mellanstadiet. De anländer alltid tio minuter före mig. Jag vet inte vem av mig och Sasha som utgör den största faran för den andra. Om det är mina bröst eller hennes ansikte. Hon väcker uppståndelse bara hon går in i biblioteket. Killarna glömmer bort vad de heter och snubblar över sina egna fötter för att få vara i närheten av henne.

En hög smäll ljuder genom huset och får alla att grimasera

och hålla för öronen. Ljudet följs av tystnad och förvirring medan våra trumhinnor ekar och susar av kvardröjande tinnitus.

”Högtalaren sprängdes!” ropar en Kappa-tjej från rummet intill.

Huset fylls av burop.

Flera Kappa-tjejer rusar runt för att hitta en snabb lösning och rädda festen innan våra rastlösa gäster gör uppror. Sasha försöker inte ens dölja sin upprymdhet. Hon ger mig en blick som säger att vi kanske kan lyckas fly från den här festen tidigt trots allt.

Men då uppenbarar sig Abigail Hobbes.

Vi ser henne skrida fram genom den tätt packade folkmassan iklädd en avslöjande svart klänning och med sitt platinablonda hår i perfekta lockar. Hon klappar händerna, och med en röst som skulle kunna skära genom glas kräver hon att all uppmärksamhet riktas mot hennes klarröda läppar.

”Hör upp, allihopa! Det är dags att leka Konka eller konka.”

Jubel utbryter som svar när ännu fler människor strömmar in i vardagsrummet. Leken är en populär Kappatradition och det är precis vad det låter som. Någon utmanar dig att göra något och du gör det – sanning är inte ett alternativ. Ibland är det underhållande, men ofta är det brutalt och har resulterat i ett antal gripanden, minst en avstängning och, om man ska tro ryktena, till och med ett par bebisar.

”Nu ska vi se …” Husets vice ordförande lägger ett välmanikurerat finger mot hakan och snurrar långsamt runt för att granska rummet och välja ut sitt första offer. ”Vem ska vi ta?”

Naturligtvis riktas hennes ondskefulla gröna ögon rakt mot Sasha och mig där vi står tryckta mot väggen. Abigail går fram till oss, drypande av sockersöt illvilja.

”Åh, gumman”, säger hon till mig, med den glasartade blicken hos någon som druckit lite för mycket. ”Slappna av, det är fest. Du ser ut som om du just hittat en ny bristning.”

Abigail blir elak på fyllan, och allra helst ger hon sig på mig.

Jag är van vid det, men skratten hon lockar fram genom att använda min kropp som en punchline lämnar alltid ärr efter sig. Kurvorna har varit en ständig plåga sedan jag var tolv år gammal.

”Åh, gumman”, härmar Sasha och ger henne demonstrativt fingret. ”Vad sägs om att du drar åt helvete?”

”Åhh, kom igen”, gnäller Abigail med en hånfull bebisröst.

”Tay-Tay vet att jag bara skojar.” Hon understryker sitt uttalande genom att peta mig i magen som om jag vore en jävla pipleksak.

”Vi ska ha ditt allt glesare hårfäste i våra tankar, Abs.”

Jag måste bita mig i underläppen för att inte skratta åt Sashas replik. Hon vet att konflikter får mig att gå sönder och missar aldrig chansen att försvara mig med näbbar och klor.

Abigail svarar med ett sarkastiskt skratt.

”Ska vi leka eller inte?” frågar Jules Munn, Abigails sidekick.

Den långa brunetten kommer fram till oss med uttråkad blick.

”Vad är det som händer? Försöker Sasha backa från ett vad igen, precis som hon gjorde på höstfesten?”

”Dra åt helvete”, svarar Sasha. ”Du ville att jag skulle kasta en tegelsten genom dekanens fönster. Jag tänkte inte bli relegerad på grund av en barnslig studentlek.”

Jules rynkar på ögonbrynen. ”Förolämpade hon just en av våra gamla traditioner, Abs? Det lät nämligen så.”

”Visst gjorde hon det. Men oroa dig inte, nu får du chans till upprättelse, Sasha”, säger Abigail sockersött, sedan tystnar hon. ”Hmm. Jag utmanar dig att …” Hon vänder sig mot sina åskådare medan hon funderar. Det märks att hon njuter av uppmärksamheten. Sedan vänder hon sig mot Sasha igen. ”Göra en Dubbel-dubbel och sen sjunga Kappa-sången.”

Min bästa vän fnyser och rycker på axlarna, som för att säga: Var det allt?

”Upp och ner och baklänges”, tillägger Abigail.

Sashas läppar kröks och hon ger ifrån sig ett morrande ljud,

vilket får killarna i rummet att hojta upphetsat. De älskar en catfight.

”Visst.” Sasha himlar med ögonen, kliver fram och skakar på armarna som en boxare som värmer upp inför en match.

En Dubbel-dubbel är också en tradition på Kappa-festerna. Det innebär att man tar två stora shots av vad som helst, dricker från en ölbong i tio sekunder, för att till slut dricka från ett ölfat i tio sekunder till samtidigt som man står upp och ner. Till och med de som tål allra mest har svårt att klara en sådan utmaning. Att dessutom kräva att hon ska ställa sig på händer och sjunga Kappa-sången baklänges, det gör Abigail bara för att hon är en elak bitch.

Men så länge hon inte riskerar att bli relegerad är Sasha inte den som backar från en utmaning. Hon sätter upp sitt tjocka svarta hår i en hästsvans och tar emot shotglaset som dyker upp från ingenstans. Hon sveper plikttroget en shot, och sedan nästa. Hon tar sig igenom ölbongen medan ett par Theta-killar håller upp tratten åt henne och åskådarna ropar uppmuntrande. Jublet dånar när hon kämpar sig igenom ölfatsmomentet med hjälp av en nästan två meter lång hockeyspelare som håller hennes ben i luften. När hon kommer upp på fötter igen är alla imponerade att hon ens kan stå upp, än mindre blänga och hålla sig stadig. Tjejen är en krigare.

”Backa!” uppmanar Sasha och alla flyttar sig från den bortre väggen. Graciöst som en gymnast sträcker hon upp armarna i luften och gör sedan något som liknar en halv hjulning så att hon lutar ryggen mot väggen och står på händer. Högljutt och självsäkert rabblar hon orden till Kappa-sången baklänges medan vi andra förvirrat försöker hänga med i huvudet för att försäkra oss om att hon gör rätt.

När hon är klar svingar hon sig elegant ner på fötter och bugar sig inför publikens rungande applåder.

”Du är en jävla robot”, skrattar jag när hon spatserar fram för att återta sin plats i vår förlorarhörna. ”Snyggt landat.”

”Jag sätter alltid landningen.” Under första året var Sasha på väg mot OS-kval som en av världens bästa i gymnastikgrenen hopp innan hon halkade på en isfläck och skadade knät. Det blev slutet på hennes karriär.

Men Abigail tänker inte bli överglänst, så hon riktar blicken mot mig. ”Din tur, Taylor.”

Jag tar ett djupt andetag. Hjärtat skenar och jag känner hur kinderna blossar. Abigail ler åt mitt obehag, likt en haj som uppfattar rörelserna från en säl som slingrar sig i panik. Jag stålsätter mig inför ondskan hon tänker utsätta mig för.

”Jag utmanar dig att …” Hon drar tänderna längs underläppen. Jag ser min förestående förödmjukelse i hennes ögon innan hon ens öppnar munnen. ”Få en kille som jag valt ut att ta med dig upp på övervåningen.”

Bitch.

De killar som fortfarande betraktar denna uppvisning i kvinnlig konflikt ger ifrån sig lystna rop och busvisslingar.

”Kom igen, Abs. Våldtäkt är ingen lek.” Sasha kliver fram och skyddar mig med sin kropp.

Abigail himlar med ögonen. ”Åh, var inte så dramatisk. Jag ska välja nån bra. Nån som vem som helst skulle vilja ha lite kul med. Till och med Taylor.”

Herregud, tvinga mig inte att göra det här.

Till min stora lättnad besvaras mina böner av Taylor Swift.

”Fixat!” ropar en Kappa-tjej, samtidigt som musiken återigen fyller huset. T-Swifts ”Blank Space” framkallar en våg av uppsluppet jubel och leder uppmärksamheten bort från Abigails dumma lek. Folksamlingen skingras snabbt, går för att fylla på sina drinkar och återgår till dansens rytmiska förspel.

Tack, snyggare och smalare Taylor.

Till min bestörtning står Abigail oberört kvar. ”Hmm, vem ska bli den lycklige …”

Jag sväljer ett stön. Jag var naiv som trodde hon skulle släppa det. När en utmaning har utfärdats straffas den som inte utför

den efter bästa förmåga skoningslöst tills någon stackare har oturen att bli nästa offer. Och om Abigail får som hon vill blir det minst tre evigheter. Jag har redan svårt att passa in bland resten av tjejerna i studentföreningen. Det här skulle göra mig till paria.

Hennes blick sveper över rummet och hon ställer sig på tå för att se över huvudet på folk för att få en uppfattning om vilka alternativ som finns. Ett brett leende sprider sig över hennes ansikte när hon vänder sig mot mig igen.

”Jag utmanar dig att förföra Conor Edwards.”

Fan också.

Jävla skit.

Ja, jag vet vem Conor är. Det gör alla. Han spelar i hockeylaget och syns ofta på festerna på Greek Row. Ofta i sängarna på Greek Row, också. Men han är mest känd för att vara den heta nykomlingen bland tredjeårsstudenterna. Inte i min liga, med andra ord. Och ett perfekt val om målet med den här utmaningen är att jag ska bli fullständigt förödmjukad när en kille avvisar mig genom att skratta mig i ansiktet.

”Rachel är fortfarande i Daytona”, fortsätter Abigail. ”Du kan låna hennes rum.”

”Abigail, snälla”, säger jag och hoppas att hon ska släppa det. Men min vädjan gör henne bara mer beslutsam.

”Vad är det, Tay-Tay? Om jag minns rätt har du inget emot kyssutmaningar. Eller har du bara en särskild kink för att få ihop det med andra tjejers pojkvänner?”

För det handlar alltid om hämnd med Abigail, och det misstag hon tvingat mig att betala för varje dag sedan vårt andra år. Oavsett hur många gånger jag bett om ursäkt, eller hur uppriktigt jag ångrar att jag sårade henne, har mitt liv inget annat syfte än att Abigail ska få skratta åt mitt lidande.

”Du borde gå till en läkare och kolla upp ditt sjuka bitchsyndrom”, svarar Sasha.

”Åh, lilla Taylor är så blyg. Vänd inte ryggen till, då stjäl hon

din kille i smyg”, sjunger Abigail. Hennes hån blir till en kör när Jules hoppar in och sjunger med.

Deras gliringar får ögonen att svida och fingrarna att domna bort. Jag vill sjunka genom golvet. Smälta in i väggen. Fatta eld och bli till aska som singlar ner i bålen. Jag skulle hellre vara var som helst än befinna mig här och nu. Jag hatar oönskad uppmärksamhet, och deras hån drar till sig blickar från flera berusade människor omkring oss. Några sekunder till och hela huset kommer att brista ut i sång om hur blyg jag är, som något hämtat ur min värsta mardröm.

”Visst!” utbrister jag. Bara för att få slut på det. Vad som helst för att få tyst på dem. ”Okej. Jag gör det.”

Abigail ler triumferande. Hon ser oerhört nöjd ut. ”Gå och hämta din kille, då”, säger hon med en gest bakåt.

Jag biter mig i läppen och följer hennes smala arm med blicken, och till slut får jag syn på Conor vid ölpingisbordet i matsalen.

Fan, vad lång han är. Och hans axlar är omöjligt breda. Jag kan inte se hans ögon, men hans fint utmejslade profil och det halvlånga blonda håret som han svept bort från pannan ser jag tydligt. Det borde vara olagligt att vara så där snygg.

Du är en stor flicka, Taylor. Dags att visa det.

Med ett djupt andetag stålsätter jag mig och går fram till den intet ont anande Conor Edwards.

Taylor Marsh hade hoppats att college skulle vara hennes chans att bli populär, men det visar sig inte vara så lätt.

Därför vågar hon inget annat än att försöka när hon på en fest får utmaningen att förföra den heta, ouppnåeliga hockeyspelaren Conor Edwards.

Men istället för att flirta bestämmer sig Taylor för att berätta sanningen. Och av någon anledning väljer Conor att inte bara låtsas att de ligger med varandra på festen. Han föreslår också att de ska fortsätta fejkdejta.

Men det som börjar som ett lättsamt skämt förvandlas snart till ett riskabelt spel där hjärtan kan krossas …

UTMANINGEN är en het hockeyromance i samma miljö

som succéserien Off Campus. Det är fjärde delen i Briar Userien som hyllas för ett persongalleri som känns äkta, ämnen som känns viktiga och romantik som känns på riktigt.

”Briljant. Rolig. Romantisk. Så, så bra!”

KENDALL RYAN