9789189963146

pressexemplar – får ej kopieras eller spridas

CATAR I NA ÖR N MAR H E LGASON

NPF med samsjuklighet – en handbok i bemötande

Catarina Örnmar Helgason

~

NPF ME D SAMS JU KLIGH ET – en handbok i bemötande

© Catarina Örnmar Helgason 2025 Blue Publishing www.blue.se illustrationer s. 192, 194, 195, 247, 254, 255, 259, 260, 262, Paul Bodoni s. 202, CAT -kit.com A p S grafisk form Blue Publishing Tryck SIA Latgales Druka, Lettland 2025 Utgiven med stöd från Stiftelsen Längmanska kulturfonden ISBN 978-91-89963-14-6

Innehåll

Förord av Carl Gyllenhammar 9 Författarens förord 11 Schemateori Bakgrund

13

17

1. Bakomliggande orsaker till samsjuklighet – viktiga NPF -behov att tillgodose

21

Nära relationer 22 Vakenhetsnivå

23

Kommunikation, planering och organisering 25 Schematerapi och autismspektrat

26

Fördelar med att ha en neuropsykiatrisk funktionsvariation 2. Omsorg, vård och ­övriga aktörer i samverkan 33 Vikten av ett gott bemötande

36

Utmaningar och föreställningar som kan hindra 37 3. En förståelsemodell – NPF med samsjuklighet 4. Funktionsvariationen NPF

47

Central koherens 48 Exekutiva funktioner 50 Mentaliseringsförmåga Perceptionsförmåga Kartläggning

52

55

59

Summering: funktionsvariationen NPF

60

41

29

5. Grundläggande mänskliga behov Anknytning

63

64

Förhöjd sårbarhet vid NPF Schemateori

69

Scheman /sår

82

66

Vikten av att förstå 136 Beteende (coping) länkat till ickefungerande schema och behov 139 Summering: grundläggande mänskliga behov 147 6. Lågaffektivt bemötande 149 Valideringsnivåer Hjärna i affekt

157

160

Sociala berättelser med validering 161 Att generalisera kunskap och erfarenhet Summering: lågaffektivt bemötande 7. Pedagogiska verktyg

182

184

187

Individuella kalendrar 187 Skattningsskalor

192

Stöd till förändring

196

Stöd vid planering av individuella mål och val av kalenderutformning

203

Hur arbetar teamen med kalendrar?

204

Teamens påfrestningar 207 Summering: pedagogiska verktyg Författarens tack 211

209

Bilagor

213

Mall för planering av förhållningssätt och stödinsatser 213 Kartläggning

215

Mall för stödpersoner – planera och organisera

243

Checklista, perceptionsstörning 245 Problemlösning

247

Social berättelse med validering

249

Händelsekedja, alternativa vägar

252

Händelsekedja, måluppfyllnad 253 Skattning av känsla och behov Energikartläggning Förändringskors När, var, hur?

254

256

258

259

När jag behöver byta fokus vid starka känslor 260 Säkerhetsplan Referenser

265

262

Författarens förord Under mina över trettio år som yrkesverksam inom vård och omsorg har jag saknat en samlad skriftlig vägledning som förenar teori med praktiskt bemötande som stöd för personal i deras viktiga arbete. Detta behov blir särskilt tydligt då många personer vittnat om möten inom vården och omsorgen där de erfarit bristande förståelse för sin neuropsykiatriska funktionsvariation. I många fall har det handlat om utmaningen att kommunicera, att inte bli förstådd och att själv inte förstå, vilket har lett till en känsla av vanmakt. Stödjarens upplevelse av att inte nå fram och per­sonens upplevelse av att inte bli förstådd blir ett ömsesidigt dilemma.

Den här boken är en sammanfattning av vad dessa människor som har en neuropsykiatrisk funktionsvariation, NPF, ofta med så kallad samsjuklighet, har lärt mig. Jag använder mig av begreppet funktionsvariation istället för funktionsstörning eftersom en störning blir aktuell först i mötet med en oförstående omgivning.

För oss som arbetar inom vård och omsorg är det avgörande att vi förstår personens svårigheter och behov, samt klarar av att förmedla det vården och omsorgen har att erbjuda, för att personen ska kunna tillgodogöra sig insatsen. Inom omsorgen är vi ofta duktiga på att lära oss vad NPF omfattar och vilka svårigheter eller ut­ maningar som vi behöver bemöta med hjälpmedel, förhållningssätt 11

och anpassade miljöer, däremot saknas en tradition av lärande som inkluderar människan bakom funktionsvariationen.

NPF blir ett problem först när personen möter en neurotypisk omgivning, det vill säga en omgivning som är anpassad och skapad för människor som har den vanligaste personlighetsvarianten. Att ständigt mötas av signaler om att man är annorlunda, att det man gör är fel eller att man uppför sig konstigt, skapar psykologiska sår. Det gör ont att inte få tillhöra, att känna sig annorlunda. Den smärtan leder till att individen utvecklar strategier för att mildra det onda.

Det är med erfarenheter i bagaget av att känna sig konstig, uppleva misslyckanden medan andra lyckas, känna sig utanför i sociala sammanhang och alltid vara den som missar bollen eller snubblar när man springer, som personen kommer till sitt nya särskilda boende där stödteamet väntar med sina insatser enligt lagen om stöd och service, LSS. När stödpersonerna plockar fram sina peda­gogiska verktyg eller metoder för alternativ kompletterande kommunikation, AKK, går det inte alltid som planerat. Personen vill inte ta emot stödet, isolerar sig, skäller ut den hjälpsamma stödpersonen, börjar kasta saker omkring sig och blir kanske hotfull. Ett pedagogiskt verktyg eller alternativ kompletterande kommunikation kan endast förstås och tas emot av mottagaren om det förmedlas utifrån kunskap om hur just den individen fungerar.

Vad vi sällan får lära oss är att vi människor agerar skyddande när vi riskerar att uppleva psykologisk smärta. En person med NPF har ofta inte fått sina grundläggande mänskliga kärnbehov till­godo­ sedda och upplevt sig bli respekterad och förstådd. Man har inte fått erfarenhet av att det är möjligt att lösa problem och att lära sig något nytt och att de känslor och tankar som uttrycks tas emot och förstås av omgivningen. När dessa erfarenheter saknas, väcks olust och smärta i situationer som påminner om tidigare negativa 12

författarens förord

upplevelser kring inlärning, relationer eller prestation. Personen gör då på samma sätt som hen gjort tidigare för att tillfälligt slippa eller mildra smärtan: ser till att andra håller sig borta genom att uppvisa ett utmanande beteende.

Vi som jobbar inom vård och omsorg behöver lära oss vilka människans grundläggande kärnbehov är och hur vi människor reagerar om dessa inte är tillgodosedda. Vi behöver lära oss vad vi behöver göra för att skapa en miljö som är läkande, trygg och ger förutsättningar för ökad livskvalitet och utveckling. Vi behöver även förstå vad det innebär att födas med en annorlunda personlighet, att det förutom de grundläggande mänskliga kärnbehoven även finns specifika behov kopplade till funktionsvariationen som är viktiga att förstå och tillgodose.

Schemateori När jag kom i kontakt med schemateorin och senare utbildade mig till schematerapeut, fick jag en fördjupad förståelse för hur vi reagerar när vi upplever frustration kopplad till smärtsamma erfarenheter. Att smärtan får oss att göra vad vi kan för att mildra den genom olika svårförstådda beteenden. Jag upptäckte att om vi i stödteamet kunde förstå vilka frustrerade behov som låg bakom det utmanande beteendet och sedan mötte de behoven, upphörde det utmanande beteendet. Om en person exempelvis inte ville släppa in stödpersonen i sin lägenhet trots att vederbörande behövde stöd för att upprätthålla en god levnadsstandard (utmanande beteende), kunde det bero på rädsla för att uppleva ännu ett misslyckande (frustrerat behov/ett sår, utebliven erfarenhet av att lyckas). Om stödpersonen hölls utanför lägenheten slapp vederbörande visa att hen inte klarade av att sköta det egna hemmet. Kanske hade författarens förord

13

personen under sin uppväxt erfarenheter av kränkande bemötande eller mobbning i samband med inlärning av nya uppgifter, vilket lett till rädsla för att uppleva sådana känslor igen i samband med inlärning av nya uppgifter. Att vägra släppa in någon blev då en metod för att slippa känna sig misslyckad. När stödteamet förstod detta och istället för att tjata, till slut ge upp, eller till och med uttrycka irritation, uppvisade ödmjukhet och acceptans, kunde de ge personen det stöd som krävdes för att närma sig det nya i lagom stora steg. Så småningom fick de tillträde och till och med möjlighet att samarbeta kring pedagogiska verktyg som tidigare varit omöjligt att införa. Jag insåg att utan förståelse för vad som driver det utmanande beteendet och vad som behövs för att tillgodose de behov som är frustrerade, hjälper det inte att införa moduler, pedagogiska verktyg eller AKK. Jag såg behovet av en förståelsemodell som gör det möjligt för stödpersoner att förstå varför en individ agerar som hen gör.

Och vad vi som stödpersoner behöver i mötet med utmanande beteenden – en förståelse kring vilken sårbarhet som väcks inom oss själva och vilka psykologiska försvar detta kan framkalla för att vi ska stå ut med de starka känslor av otillräcklighet eller vanmakt som då kan uppstå.

Om stödteam får handledning och hjälp att förstå både egna psykologiska försvar och vårdtagarens psykiska försvarsmönster som framträder genom agerande, ges vi möjlighet att vara det stöd som de allra flesta av oss vill vara: empatiska, lyssnande, stöttande och kunniga med målet att öka livskvaliteten för den enskilde, alltså en sund vuxen medmänniska.

Schemateori är en modell som fokuserar på att öka livskvalitet och välmående istället för att skapa ytliga förändringar eller tillfälligt minskade symtom. En från stödperson initierad välmenad beteendeförändring med syfte att öka individens fungerande, utan bejakande av individens grundläggande behov, kan felaktigt 14

författarens förord

förmedla att vårdtagarens behov är konstiga och inte får synas vilket kan förstärka personens negativa bild av sig själv och sina behov, med fortsatt psykiskt lidande som följd.

Enligt schemateorin har alla människor universella känslomässiga behov, som om de inte tillgodoses leder till frustrationer och psykiskt lidande. Som barn har vi alla behov av en trygg och stabil vuxen som kan ge oss skydd, tröst, omvårdnad, rimliga gränser och uppmuntran för att vi ska kunna utvecklas till sunda trygga vuxna.

Under hela livet har vi sedan behov av nära relationer och en trygg anknytningsperson som vi kan vända oss till när livet utmanar oss.

Våra behov påverkas också av vår unika personlighet, vårt temperament och vår genetiska uppsättning. Att födas med en speciell uppsättning personlighetsdrag kan påverka anknytningen redan från början och får ofta konsekvenser i mötet med ett samhälle som sällan är anpassat för personer med neuropsykiatriska funktionsvariationer.

Som stödpersoner måste vi vara uppmärksamma på frustrerade behov och genom en fördjupad förståelse ge individen möjlighet att få vara sig själv och samtidigt få stöd i sina svårigheter genom individuellt anpassade metoder och strategier. Vi behöver ställa oss frågan: Hur fungerar just denna individ – och vad är det som driver beteendet? Svaret kan vi sedan hitta i en förståelsemodell som gör det möjligt för oss att anpassa vårt förhållningssätt och vårt bemötande.

Catarina Örnmar Helgason, maj 2025

författarens förord

15

Bakgrund De människor jag mött med NPF har i de allra flesta fall även en så kallad samsjuklighet där symtom som ångest, depression, tvångs­ bete­ende (OCD), social fobi, ätstörning, själv­skade­beteende o ­ ch/ eller somatiska diagnoser som hjärt-kärlsjuk­domar och d ­ iabetes förekommer. Många av dessa personer har samma er­faren­heter som framkommer i IVO:s (Inspektionen för vård och omsorg) natio­nella risk­analys 2017, där det framgår att de har slussats ­mellan olika vårdinstanser bara för att få höra att de inte kan erbjudas den sjukvård de efter­frågar. När de sökt behandling för ångest eller självskadeproblematik har de på grund av sin neuropsykiatriska diagnos nekats hjälp inom psykiatrin och slussats till habiliteringen. På habiliteringen har de fått in­forma­ tion om att de inte kan få hjälp där med sina psykiska ­problem utan måste vända sig till psykiatrin. Följaktligen bär många med sig en upplevelse av att det inte är någon idé att försöka göra sig förstådd eftersom det inte är möjligt att få hjälp.

I flera kommuner arbetar handläggare för att dessa individer ska få adekvat hjälp för sina besvär. Men på grund av sjukvårdens uppdelade ansvarsområden är det en stor utmaning eftersom själva symtombilden för personer med en neuropsykiatrisk funktions­ variation är just svårigheter som i de allra flesta fall gör det omöjligt 17

att ta till sig hjälp från skilda utförare om samarbetet dem emellan inte är väl utformat, vilket det tyvärr oftast inte är.

Paula Tilli skriver i boken Att vara vuxen med Aspergers syndrom (2015) att hon mött personal inom vård och omsorg som läst mycket om autism och Aspergers syndrom och ansetts sig kunniga och kompetenta, men att det ganska snart visat sig att de inte förstår tillräckligt mycket. Tilli beskriver hur vi som arbetar inom vården har en tendens att kategorisera de människor vi ska vårda och behandla, med resultat att vi går miste om att verkligen förstå och lära känna hur dessa individer fungerar. Hon ger även exempel på likheter och olikheter människor emellan där vi varierar i hög grad oavsett om vi har en diagnos inom autismspektrum eller om vi är – som Tilli säger – normalstörda, vilket enligt henne innebär att vi är som de flesta, det vill säga neurotypiker. Hon tar som exempel hur så kallade normalstörda har sina egna rutiner som inte går att ändra samtidigt som de tycker att människor med autism är konstiga när de har svårt att förändra sina. Tilli berättar om vänner som inte kan frångå rutinen att använda schampo när de tvättar håret trots att det finns andra alternativ. Eller vänner som inte vill äta den mat Tilli bjuder på till frukost när de sover över, utan bara kan äta den frukost de är vana vid. Detta som de flesta av oss tar för givet eller gör utan att reflektera över kallar vi inte för stereotypa vanor utan för kultur eller ”som man alltid gör”. Frukost består av vissa livsmedel för de flesta av oss och vi reflekterar kanske inte över att det inte gör det för alla. På samma sätt menar Tilli att vi ”normalstörda” kräver att människor med autism ska anpassa sig efter ”normalstördas” vanor.

I IVO:s riskanalys 2017 framkom bland annat att det ofta saknas en helhetssyn som utgår från patientens behov, samt att det råder en viss brist på kompetens både inom den psykiatriska och somatiska vården samt att det händer att personer med psykisk 18

bakgrund

sjukdom utsätts för stigmatisering inom vården. I analysen diskuteras huruvida dessa brister kan innefatta kulturer och värderingar inom hälso- och sjukvården och om det existerar ett bristande förhållningssätt där befintliga strukturer för samverkan inte följs, vid sekretesshinder eller problem inom ledningen vid upp­följ­ ning. I förstudien som låg till grund för denna analys fram­gick det att flera vårdtagare med psykisk sjukdom och sam­sjuk­lig­het inte fått adekvat somatisk vård trots upprepade besök inom den somatiska vården, och där det till och med i några fall lett till mycket allvarliga konsekvenser och patienten har avlidit. Enligt Socialstyrelsens lägesrapport 2025 för insatser och stöd för personer med funktionsnedsättning är situationen fortsatt oförändrad.

Flera studier har visat att det är vanligt att personer som diagnostiserats med högfungerande autism efter puberteten uppvisar dålig självkänsla som kan leda till depression och ångest (Hayes, Ford, Rafeeque & Russell 2018). Det har även visat sig att personer som är diagnostiserade inom autismspektrum uppger sig lida av sociala svårigheter och upplever låg livskvalitet (Lever & Geurts 2016). Enligt Lunegård, Hallerbäck och Gillberg (2011) kommer ca 70 % av personer med diagnos AST att under sitt liv drabbas av depression och 50 % att drabbas av ångesttillstånd. Det är därför viktigt att kunskap kring denna grupp tas på största allvar, och för att det ska vara möjligt måste i första hand den omsorgspersonal som möter dessa personer dagligen inneha rätt kunskap och förståelse så att de ges möjlighet att leva och bo som andra, vilket lagen om stöd och service, LSS, förutsätter. Denna rättighet kan inte uppnås genom att endast upprätta fysiska boenden och dagliga verksamheter, de måste också vila på en kunskapsgrund som tar hänsyn till denna målgrupps utsatthet och brist på stöd i vårt samhälle och hur det i sin tur påverkat den enskilde individen.

Den neuropsykiatrisk funktionsvariationen blir ett hinder först när individen under upprepade möten med omgivningen bakgrund

19

möter bristande förståelse. Den här boken är en guide till bättre förståelse och bemötande och vänder sig till personal inom vård och omsorg som möter unga vuxna eller vuxna med NPF-diagnos och samsjuklighet. Boken kan användas som en praktisk handbok under arbetets gång. Den teoretiska förståelsemodellen vilar på schemateori i kombination med grundläggande teoretisk förståelse för hur en funktionsvariation påverkar en persons tänkande och tolkning av omgivningen, vilket sedan kan styra utformningen av förhållningssätt och stödinsatser.

20

bakgrund

3.

En förståelsemodell – NPF med samsjuklighet

Figur 2. En förståelsemodell för NPF med samsjuklighet.

När vi ser hela människan och arbetar för att personer som behöver hjälp ska kunna ta emot den utifrån sina egna individuella förutsättningar, behöver vi väva in kunskap kring flera viktiga områden. Vi behöver känna till vilka grundläggande behov som inte är tillgodosedda, hur funktionsvariationen ser ut och hur omgivningen kan behöva anpassas. När vi känner till detta kan vi börja formulera en förståelse för vad individen behöver, och utifrån den komma fram till vilket förhållningssätt vi ska använda i vårt bemötande. När vi kommit så pass långt är det lättare att skapa individuellt anpassade pedagogiska hjälpmedel som individen kan ta till sig och ha nytta av.

41

Inom vård och omsorg möter vi ofta utmanande beteenden som speglar just den individens psykologiska försvar som ett sätt att skydda sig från den smärta som tidigare erfarenheter av liknande situationer lett till. Om personen har erfarenhet av att i sociala sammanhang eller i samband med inlärning bli utfryst, mobbad eller kränkt, är det inte konstigt om personen för att skydda sig drar sig undan, tackar nej till hjälp, säger sig klara sig själv eller uppfattar omgivningen som hotfull och därför hotar andra som ett sätt att försvara sig trots att stödpersonen vill hjälpa. Om detta händer är det mycket viktigt att stödpersonen inte lämnar individen med förklaringen ”vi fick inte komma in”, utan är medskapare till en kultur där man med nyfikenhet undersöker med syfte att förstå den individ man möter. När vi använder schemateori som förståelsegrund kan vi vid liknande beteenden hos personen se att flera av de universella mänskliga grundläggande behoven ej är tillgodosedda. Schemateorins grundare, Jeffrey Young, lyfter detta som av allra största vikt om vi människor ska fungera och må bra. Det kan vara svårt att uppleva en känsla av trygghet om man under hela sitt liv fått förmedlat att man inte är som andra.

Om erfarenheten bestått i att det inte är någon idé att försöka förklara, för ingen kommer ändå att förstå, eller att andra kommer att kränka eller mobba mig om jag berättar vad jag behöver. Det är då troligt att individen inte vågar ta risken igen att försöka berätta vad hen behöver.

Om de pedagogiska verktyg vi använder ska komma till sin rätt behöver vi ha en grundlagd förståelse för vilka känslomässiga sår en person ådragit sig, samt vilka psykologiska försvar denna person arbetat upp för att skydda sig mot den smärta som kan väckas.

Exempelvis kan en person se sig själv som misslyckad om hen har flera erfarenheter av att ny inlärning resulterat i upplevelsen av oförståelse och utanförskap. Det är smärtsamt att inte ”höra till” de andra som förstår, eller att känna sig misslyckad. Smärtan väcks lätt 42

en förståelsemodell – npf med samsjuklighet

till liv i situationer som påminner om tidigare upplevelser och för att skydda sig mot den kan personen försöka hålla andra människor ifrån sig genom att exempelvis vägra ta emot stöd. Genom att göra så försöker personen förhindra att omgivningen ska ”avslöja” att hen enligt egen uppfattning är misslyckad – en uppfattning som personen övertagit från en tidigare omgivning som ej gett individen möjlighet att lyckas. Individen kan då utveckla ett be­ teende­mönster som förmedlar att hen klarar och kan allt, samtidigt som hen isolerar sig, missköter sitt boende och sin hygien och mår allt sämre. En individ som i sitt liv lärt sig att ingen brukar lyssna när personen försöker uttrycka vad hen behöver, har som oftast hanterat detta med att skydda sig från den psykologiska smärta som denna erfarenhet väcker. Om den stödjande omgivningen inte förstår vad individens beteende betyder och tror att isoleringen beror på att hen klarar allt själv, kan beteendet som i längden leder till ökad kontrollförlust resultera i andra alternativa psykologiska försvar som frustration och ilska. När hen blir arg och skriker och kanske slår i väggar eller hotar andra, uppmärksammar hen att omgivningen reagerar och känner sig då äntligen sedd och bekräftad. Om omgivningen endast reagerar på ilskan men inte ger personen stöd att se vad som ligger bakom ilskan och hjälper personen att tillgodose sitt behov av att få känna sig trygg och lyckad, uppstår en överhängande risk att omgivningen istället för att hjälpa förstärker det ohjälpsamma beteendet, i det här fallet den rasande ilskan, som riskerar både personens och stödpersonens säkerhet. Bakom ilskan ligger en sårbarhet som personen varken förstår eller har kunskap om och inte vet hur den ska uttryckas.

Ibland kan en rasande person behöva tid att lugna ner sig innan det är möjligt att ge samtalsstöd, men när detta skett kan ett första skede vara att ge hen stöd att sätta ord på känslan bakom beteendet. Om personen exempelvis säger ”Jag vill flytta” eller till och med ”Jag vill dö”, förstår vi att personen vill bort från något. en förståelsemodell – npf med samsjuklighet

43

Denna känsla att vilja bort från obehag är möjlig att validera. Då kan stödpersonen säga: ”Det låter som du vill bort från något, ­berätta.” Om personen klarar av att berätta lyssnar man och validerar känslan bakom beteendet (vilket inte betyder att man håller med, men valideringen leder till att personen känner sig lyssnad till och därmed minskar den negativa känslan i styrka).

I många fall är personen omedveten om den negativa känslan ­eller har kanske stora svårigheter att beskriva och förklara hur den känns, men stödpersonen kan ändå validera känslan genom den förståelsegrund man har tillgång till genom att exempelvis säga ”Det vore inte konstigt om du vill bort just nu, du som varit med om att människor inte förstår vad du behöver, det skulle verkligen inte vara konstigt om du ville bort från allt detta”.

För att ge personen stöd att få en ny upplevelse av att det finns någon där som vill lyssna kan stödpersonen använda pedagogiska tydliggörande verktyg för att ge personen stöd att identifiera känslan och därmed göra den mer konkret (se bilaga Skattning av känsla och behov). Vilken känsla upplever jag och hur stark är den? Personen kan då även få stöd att konkretisera och identifiera behovet bakom känslan. Andra hjälpmedel som tydliggör känslan kan koppla den till kroppen. Var känns det som mest? Hur starkt känns det på en 10-gradig skala där 0 är inget alls och 10 så starkt att man inte står ut? Stödpersonen kan även ge förslag på vad man kan göra för att påverka och förändra upplevelsen och styrkan, för att sedan utvärdera och uppmärksamma personen på om det blivit någon skillnad. Med erfarenhet av att det är möjligt att klä en känsla i ord och få se hur styrkan i känslan kan förändras beroende på vad man gör, väckes en ny erfarenhet av att känslor är möjliga att påverka och därmed blir de inte lika hotfulla.

För många är det även en helt ny upplevelse av att det finns någon som vill lyssna, och det kan ta tid för att en person ska våga börja känna efter och dela sina tankar och känslor med andra då 44

en förståelsemodell – npf med samsjuklighet

tidigare upplevelser av känslor ofta lett till att andra reagerat på personens psykologiska skydd. Om exempelvis personen uppvisat ilska kanske andra blivit skrämda och därmed tagit avstånd, med resultat att personen återigen känt sig avvisad och missförstådd.

Erfarenhet av att någon finns där, någon som vill lyssna och försöka förstå, är det första viktiga steget för att personen ska kunna ­påbörja en process mot ett samarbete som för denne successivt leder till ökad förmåga att uttrycka sina känslor, finna sätt att ­hantera känslor och tankar, samverka och därmed öka sin livskvalitet.

I detta arbete behöver vi även ha förståelse för hur våra anknytningsmönster påverkar oss. Om anknytningen är otrygg är det av vikt att ha förståelse för att en person kan ta avstånd när behov av tröst och närhet väcks. En person med ett undvikande anknytningsmönster kan då ”fly iväg”, vilja flytta eller ”göra sig av med” påbörjade relationer. Å andra sidan kan en person med ett ambivalent anknytningsmönster, när samma behov väcks, bli klängig och krävande, uppvisa missnöje och uttrycka en upplevelse av att inte få stöd och hjälp hur mycket omgivningen än försöker finnas till hands. När vi har denna grundläggande förståelse i stödteamen är det oftast lättare att presentera och introducera de individuellt anpassade pedagogiska hjälpmedel som individen kan behöva för att lättare kunna ta del i den egna vardagen.

Hjälpmedlen kan bestå av strukturerade dagar där tid beskrivs utifrån individens behov med hjälp av siffror, digitala eller analoga, eller med tidshjälpmedel i form av timstock bland annat. Strukturerna anpassas utifrån individen, där någon kan vara behjälpt av att se en halv dag i taget, någon annan en hel dag eller en vecka åt gången. Dagen delas upp i skriven text eller i bild. Stöd att förstå känslor kan ske med hjälp av händelsekedjor eller andra bilder som konkretiserar vad man känner, var det känns, hur mycket samt vad man kan göra när man har en viss känsla. Sociala berättelser med en förståelsemodell – npf med samsjuklighet

45

validering kan ge stöd att förstå hur olika sammanhang kan trigga känslor och tankar och vad man brukar göra i dessa sammanhang, samt vad man skulle behöva göra för att må bra.

Miljön behöver även anpassas utifrån individens förmåga vad gäller tänkande, processande och perception. Detta är viktigt för att minska stress och på så sätt möjliggöra för individen att utveckla och få tillgång till hela sin kognitiva förmåga.

Vi som stödjer behöver förstå hela individen. Vi behöver veta hur den neuropsykiatriska funktionsvariationen ser ut för just denna individ, samt ha förståelse för vilka grundläggande mänskliga kärnbehov som kan vara otillfredsställda – för de kommer att triggas i olika situationer och märkas genom personens utmanande beteende. Vi behöver sedan ta ställning till hur vi utifrån denna kunskap ska anpassa miljön, utarbeta förhållningssätt och individuella pedagogiska hjälpmedel, samt sätta rimliga mål för personlig utveckling tillsammans med personen.

Vi kommer nu att fördjupa vår förståelse inom varje kunskapsområde i förståelsemodellen och sedan väva ihop dem till en helhet för att vi ska kunna bilda oss en fullständig uppfattning av hur individens behov av insatser kan se ut. Vi ska titta på hur funktionsvariationen NPF kan yttra sig, och vidare vilka grundläggande mänskliga behov som kan vara otillfredsställda utifrån individens annorlunda fungerande, för att sedan anpassa avvägda och för individen hjälpsamma förhållningssätt. När vi erövrat denna kunskap har vi ökat vår förståelse, och det blir därmed lättare att utforma pedagogiska verktyg och alternativ kommunikation (AKK) som passar individen.

46

en förståelsemodell – npf med samsjuklighet

pressexemplar – får ej kopieras eller spridas

NPF med samsjuklighet – en handbok i bemötande är en praktisk vägledning, grundad i vetenskaplig teori, som vänder sig till personal inom vård och omsorg samt skola och utbildning som i sitt dagliga arbete möter personer med NPF ­diagnoser.

Alla människor har grundläggande psykiska behov som behöver tillgodoses, behov som att få känna sig respekterad och förstådd för den man är samt få uppleva tryggheten i att vara en del av ett sammanhang. Människor med NPF möter ofta en omgivning som inte förstår deras behov. Catarina Örnmar Helgason använder schemateori för att bland annat förstå hur tidigare erfarenheter kan forma en persons beteende. Genom att identifiera och möta frustrerade behov kan man skapa förutsättningar för förståelse och verklig förändring.

Helgason utgår från både teoretisk och praktisk kunskap och presenterar en modell och praktiska verktyg för ökad för­ ståelse och konstruktivt bemötande. Genom att kombinera teori med konkreta exempel och strategier blir kunskapen direkt användbar i praktiken.

Förutom de teoretiska avsnitten, exemplen och fall­ beskrivningarna innehåller boken ett omfattande avsnitt med checklistor, scheman och mallar som direkt kan användas i verksamheten.

www.blue.se ISBN 978-91-89963-14-6

9 789189

963146