JENS LAPIDUS FÖRBJUDEN LEK
I DEN HÄR BOKEN FÅR DU TRÄFFA:
”Jag”, som det handlar om Jonas, Robert och Jimmy, som är berättarjagets kompisar
”Gubben”, som är en okänd man
Förbjuden lek
Detta är en sann berättelse. Eller snarare så sann en berättelse kan bli när den sållats genom minnets olika kanaler och filter, blandats och satts samman igen. För det är inte bara så att minnen bleknar och blir suddiga i kanterna, huvudet vill också ställa dem till rätta.
Hjärnan söker mening och logik, människan vill inte att händelser ska ha varit utan betydelse, tomma och utan
sammanhang. Det var på samma sätt med vittnena i rättssalen. När jag förhörde dem var jag alltid tvungen att påminna både mig själv och domarna om medvetenhetens och minnets egen vilja som fanns där. Hon såg kanske en handrörelse, hon hörde kanske ett skrik – men såg hon verkligen ett slag
som träffade? Ville hjärnan lägga ihop sitt eget pussel och fylla på med bitar
som faktiskt inte fanns? Ville hjärnan att en viss effekt skulle uppstå i vissa sammanhang? Det som såg ut som en smäll var kanske egentligen en häftig åtbörd för att titta vad klockan var.
Men vi förväntade oss ett slag. Det var logiskt med ett slag.
De första skälvande dagarna på sommaren var de bästa, som ofta med ledigheter och festligheter. Då hela lovet låg utrullat och obeträtt som ett outforskat landskap, då allt fanns kvar och inga möjligheter var stängda.
Vi var de tre vanliga plus en kille till i klassen ovanför oss. Jag, Jonas och Robert kan vi kalla dem, och så Jimmy, han som var ett år äldre. Jimmy var egentligen inte en del av vårt lilla gäng, dels för att han inte gick i vår klass, dels för att han var
annorlunda än oss, en av grabbarna
som alltid använde sportterminologi för att beskriva verkligheten. ”Vilket
jävla stolpskott” kunde han vråla om någon tjej som han inte tyckte om eller konstatera att ”det går fort i hockey”, när vi tävlade i vem som kunde klätt
ra snabbast till toppen på ett relativt spinkigt träd.
Varje dag begav vi oss till Vinter viken, närmare bestämt till Krutfabriken.
Den var en mäktig syn, tegelröd och stor. De runda fönstren högt upp påminde om mer pampiga byggnader
som fanns inne i stan, med den skillnaden att här var alla trasiga.
I Ekensberg, där jag bodde, såg alla fönster – och jag menar verkligen al
la – exakt likadana ut, men den här byggnaden bröt av, den var en påminnelse om att vårt område inte bara var generiskt, utan att det i vår trakt även fanns historia och djup.
Frågan var hur vi skulle ta oss in.
På träslöjden snickrade alla på en kryddhylla till sina föräldrar, i vart fall officiellt. Egentligen hade alla sidoprojekt. Någon stod vid svarven och gjorde gardinstänger som egentligen skulle bli basebollträn, andra jobbade med hammare och spik. De gjorde julgransfötter som i slutändan kom att
DETTA ÄR EN sann berättelse. Eller snarare så sann en berättelse kan bli när den sållats genom minnets olika kanaler och filter, blandats och satts samman igen. För det är väl inte bara så att minnen bleknar och blir suddiga i kanterna, huvudet vill också ställa dem till rätta. Eller?
Vad är sant? Och vad är falskt? Och hur ska man egentligen kunna veta?
JENS LAPIDUS undersöker dessa frågor genom att skönlitterärt skildra fyra killar som leker på förbjudet område. Skildringen är dessutom en vacker miljöbeskrivning av några av Stockholms mest filmiska, men kanske också bortglömda, platser.
Det här är en snabbläst skönlitterär bok, utgiven av Piece of Cake, skriven av Jens Lapidus. pieceofcakepublishing.se