C HRISTINA E RIKSON
Med kriminalromanerna i Forsete -serien placerade sig Christina Erikson bland de mer respekterade och välformulerade deckarförfattarna i Sverige. Med sina historiska romaner i Svartåsviten cementerade hon in sig i toppskiktet som en av landets absolut mest produktiva och textmässigt högkvalitativa författare. Framgången med Svartåsviten till trots – har Christina upprepade gånger fått frågan när hon ska ge ut en ny kriminalroman. Och nu är väntan över!
28 april utkommer Vintervila, del ett i hennes nya deckarserie Ön.
Vintervila är den första fristående delen i Christina Eriksons nya spänningsserie, suggestiv och intelligent, med överraskande hjältar som får läsaren att vända blad långt in på natten.
Q&A
Hur resonerade du när du lade handlingen i den nya spänningsserien på Yttre Borgön, en fiktiv ö i Östersjön?
Det finns något fascinerande och klaustrofobiskt i tanken att en ö kan vara som ett låst rum. Man kan inte komma från ön, men man kan inte gömma sig där heller. Att ha både mördaren och tilltänkta offer på samma avgränsade utrymme blir en katt-och-råttalek som jag har haft väldigt roligt med.
Vi möter ett par nya karaktärer som det är svårt att inte fästa sig vid: den folkskygga Miriam, elittränad inom militären, och fjortonårige Vincent, högintelligent storebror med problematiska familjeförhållanden och ett stort intresse för seriemördare. Hur kom du på detta udda par?
Miriam tyckte jag var spännande att skapa ur flera perspektiv. Åldersmässigt är hon en hjältinna som vi inte ser så ofta. Hon har passerat 50, precis som jag, och samhället
har en tendens att se kvinnor i den åldern som passé. Men vi är långt ifrån det. Det är då vi kan gömma oss mitt framför ögonen på folk. Dessutom har hon ett stort bagage och en komplicerad bakgrund som är spännande att utforska lite i taget. Vincent är sprungen ur verkligheten – intelligent, lillgammal och med Aspergers. Vem han är förblir min hemlighet. Jag är trött på skildringar där diagnosen likställs med psykopati; det är en okunnig bild som jag vill motbevisa.
Överlag älskar jag udda fåglar både i livet och fiktionen. De är så mycket mer spännande.
Du lägger stor vikt vid psykologisk spänning och samhällsfrågor, och du säger ofta att du vill ge läsarna möjlighet att tänka själva. Hur menar du då?
Jag tycker själv om att läsa böcker där jag får fantisera och klura. Många gånger är det vi inte ser också mer obehagligt än det vi får detaljerat beskrivet för oss.
Samhällsfrågor har alltid varit ett tema i mina böcker. Som författare kan du kanske inte alltid fritt uttrycka din åsikt, men med fiktiva karaktärers hjälp kan du vrida och vända på argument åt alla möjliga håll och även vara ganska obekväm. Inte nödvändigtvis hålla med, men utmana. Det är lite av ett privilegium, skulle jag säga.
Under 2026 ger du ut hela tre romaner (del ett och två i den andra trilogin ur Svartåsviten samt
Vintervila). Hur mäktar du med detta, med tanke på att du lägger så stor vikt vid hög kvalitet på handling och text?
Min hjärna fungerar som en slags Netflixdatabas, komplett med allt från serier till långfilmer – helt utan genrebeteckning. Jag har alltid berättelser och spännande karaktärer under utveckling. Det är berättelsen som är den viktiga, det har det alltid varit. För mig är inte tre böcker om året tungt jobb, det är känslan av full frihet.
PROLOG
19 AUGUSTI
Tunga taktfasta sulor som tog i marken hördes bakom henne och verkade komma allt närmre.
Hon vinglade till, fattade att hon fått i sig för mycket. Ville bara hem. Till sängen. Borde slutat dricka tidigare men de hade haft kul.
Gatlyktorna längs cykelbanan bländade henne och hon satte upp ena handen som skydd medan hon kämpade vidare. Hon hade gått här så många gånger, kunde vägen utan och innan. Om hon bara kom över backen och förbi busshållplatsen så var det inte långt kvar.
De första husen. Skolans fotbollsplan.
Hon fuktade läpparna och kastade en hastig blick över axeln. Det var plötsligt stilla. Tyst … Hade hon inbillat sig?
Våt, salt mascara sved i ögonen och hon strök bort det med handflatan. Med fingrar som inte riktigt ville lyda började hon knäppa upp remmarna på de högklackade sandalerna.
För ett kort ögonblick kände hon sig stadigare och omgivningens ljud blev med ens tydliga. Så hörde hon åter stegen. Hon nästan kände dem i marken, hur de fick världen att gunga. Hela hon stelnade.
Ett hårt slag träffade henne i huvudet innan hon hann reagera. Benen vek sig under henne och hon föll ner på den hårda kalla asfalten. Smärtan från knän och händer sköt via nervbanorna hela vägen upp till hjärnan.
Förlamad av skräck vägrade hennes kropp att lyda. Tusen tankar forsade genom hennes huvud.
”Snälla …”, viskade hon och knep ihop ögonen.
Ett hårt grepp om hennes nacke fick henne att kvida. Hon rycktes bakåt. K ände sig som en trasdocka. Hon försökte sparka och vrida
sig loss men det var lönlöst. Hon var för svag. Hon öppnade munnen men ingenting hann över hennes läppar förrän ännu ett slag träffade henne över munnen. Snor, blod och tårar blandade sig och rann ner i svalget, fick henne att vilja kräkas.
Hennes kropp släpades bort från asfalten och det bleka ljuset från lyktorna och in i mörkret. Hon kunde höra hur han flåsade medan han drog henne, kände stanken av sin förövare, svett, smuts, instängt.
Så lossade greppet runt hennes hals och hon föll till marken. Hon kunde höra det tunga ihåliga ljudet när bakhuvudet slog i någonting hårt. Sedan blev allt mörkt och kallt.
1
20 AUGUSTI
Polisinspektör Emelie Hall tittade ner på flickan som såg ut att ha kastats in i buskaget. Hon kikade över axeln. Det var inte många meter mellan det asfalterade och delvis upplysta stråket och vegetationen.
Fan! Emelie visste att invånarna på Yttre Borgön fram till nu levt i villfarelsen att deras ö var förskonad från den här typen av brott. Nu skulle allt komma att ändras. Även de bofasta skulle komma att bli mer misstänksamma mot varandra, det var bara så det var.
”Jag vet inte hur många gånger man har varit på kommunen om att de ska sätta upp mer belysning och röja slyn.” Kommissarie Johnson fnös medan han hängde över ryggen på Emelie.
”Det här kanske blir en väckarklocka?” sa Emelie.
”Så fan heller”, muttrade Johnson. ”Finns inte en vettig människa i det där jävla kommunhuset.”
Det var förvisso sant men Emelie hade ingen lust att diskutera det medan de undersökte en mordplats. Flickans resa på väg in i vuxen livet hade brutalt avbrutits. Hennes sönderrivna trosor låg i en försluten plastpåse. Liknande plastpåsar hade dragits över hennes händer för att öns obducent skulle kunna ta hand om eventuellt DNA. Emelie trodde inte att de skulle hoppas på för mycket. Hon pekade med en penna mot flickans tinning. ”Jag tror att han slog hennes huvud mot nåt innan han ströp henne.”
Johnson drog ner glasögonen från pannan och kom så nära att Emelie kunde känna hans sura andedräkt av för mycket dåligt kaffe och för lite sömn. Hon föredrog liklukt framför den.
”Och hon har våldtagits?” frågade han.
”Skulle tro det. Hon har blåmärken. Norma får reda ut det när
hon kommer in till sjukhuset.”
”Hmm”, sa Johnson. ”Jävla skit. Och precis i slutet av turistsäsongen.”
”Det hade väl inte varit bättre om hon dödats före eller efter?”
Johnson undvek frågan. ”Var är Harry och Richard?”
”Harry kände visst föräldrarna så han skulle åka dit. Richard borde vara i närheten.” Inte för att Emelie saknade kollegornas närvaro.
Hon skötte jobbet bättre utan deras inblandning. Hon mindes vad det var att arbeta med kompetenta poliser och Harry och Richard föll inte inom den kategorin.
”Hur kunde ni identifiera henne?” Johnson såg misstroget på flickans ansikte.
Emelie höll upp en liten handväska som hittats slängd bredvid kroppen. ”Hon hade id-kortet i plånboken.” På lite håll såg hon hur ambulanspersonalen närmade sig. ”Dags att åka”, sa Emelie och klappade flickan på axeln innan hon ställde sig upp.
Smattret av en kamera fick Emelie att reptilsnabbt vända sig runt för att lokalisera intrånget. Var fan höll Richard hus? Emelie fick syn på den satans snoken som stod halvt dold bakom någon jävla rhododendron med ett objektiv så stort att det skylde hela nunan.
”Ge fan i det där!” röt hon.
Fotografen rörde inte en fena.
Med stora kliv som fick hennes långa blonda fläta att svänga över den uniformsklädda ryggen gav Emelie sig in bland snåren. ”Polis. Sluta genast upp med det där.”
Fotografen sänkte objektivet tillräckligt för att hon skulle se delar av hans orakade kinder.
Innan han hann reagera hade Emelie ryckt tag i objektivet. Remmen runt fotografens hals fick honom ur balans och han gastade: ”Polisbrutalitet.”
”Du får väl anmäla mig då”, sa Emelie med ansiktet nära hans medan hon bröt kameran ur hans händer. ”Den här kan du få tillbaka när vi tömt den på bilder. Tack för ditt samarbete”, sa hon och vände ryggen mot fotografen och gick tillbaka mot fyndplatsen. Bakom sig hörde hon hur idioten högljutt rabblade allt han skulle göra för att
förstöra hennes karriär men hon kunde inte bry sig mindre. Han var varken den första, eller den sista som tagit sig rätten att göra livet besvärligt för poliskåren.
”Vad handlade det där om?” sa Johnson och nickade i riktning mot dungen. Händerna var djupt nerkörda i fickorna vilket fick hans magra kropp att se ännu tunnare ut. I mungipan hängde redan en ny cigarett.
”Nån jävla fotograf”, fräste Emelie.
”Lokal?”
Emelie skakade på huvudet. ”Skulle tro att det var nån fastlänning som är här på semester.” Hon räckte över kameran. ”Vi kan väl se vad han fångat på bild.”
”Åker du över till Norma?” frågade Johnson.
”Fixar det så fort jag skrivit rapporten.”
”Richard och Harry får börja knacka dörr”, sa Johnson och kisade upp mot höghusen bortanför skolan.
Det ska de väl åtminstone klara, tänkte Emelie. ”Jag rapporterar vad Norma sa när jag är tillbaka.” Hon satte tummarna i bältet och gick mot sin bil. Undvek ögonkontakt med alla nyfikna. Fortfarande inte en skymt av Richard men han stod väl antingen och flirtade med någon i folkmassan eller så satt han och sov.
20 AUGUSTI
”Flytta på dig ditt jävla miffo.”
”Tönt …”
”Har morsan klippt dig?”
Skratt. Ett slag på axeln av någon. En spottloska som höll på att träffa skon. Vid fjorton år fyllda var Vincent van. Att bemöta glåporden skulle inte vara fruktbart för någon inblandad. Särskilt inte för honom själv. Det var inte så att han inte försökt, tänkte han och rättade till glasögonen. Både mamma och rektorn hade föreslagit vissa … åtgärder för att få ett avslut på somligas beteende, men vad tjänade det till när mottagarens förståelseförmåga var i nivå med en femårings?
Vincent suckade för sig själv. Deras föräldrar borde så klart ha hanterat saken för länge sedan men efter att ha mött även dessa under ett möte med alla inblandade hade Vincent förstått att allt hopp var ute. Vad som skulle ske med mänskligheten då det rådde fri fortplantningsrätt ansåg han mycket oroande, men det var heller ingenting han kunde göra något åt.
Vincent hade verkligen inte sett fram emot den här dagen. Första dagen efter sommarlovet, första dagen i nian. Det enda positiva var att sommarlovet med dess ostrukturerade ledighet var över och det var sista året som han var tvungen att gå i samma skola som dessa individer. Exakt vad han skulle göra sedan visste han inte. Han antog att han var tvungen att gå i skolan några år till innan han kunde skaffa jobb och försörja sig, men med vad låg höljt i dunkel. Det mesta intresserade honom föga. Inte för att det var svårt utan snarare för att det var alldeles för enkelt. Han hade försökt ta upp det där
med mamma, men han hade inte lyckats få henne att förstå. Så han satt fast i det ekorrhjul som det svenska skolsystemet utgjorde med en kursplan som utarbetats för de svagaste individerna.
Så snart han kom över backens krön och kunde ana taket på den högsta av de tre skolbyggnaderna förstod han att något var fel. Öns båda polisbilar stod med de blå takljusen blinkande. En klunga människor hade stannat framför en avspärrning av blåvita plastband som spänts över gång- och cykelvägen, in i skogen åt vänster, genom ett buskage och vidare mot skolans fotbollsplan åt höger. Det märkliga var hur tyst det var. Inte knäpptyst, men ändå. Vincent hade förväntat sig att det skulle låta mycket om polisen hade spärrat av en plats.
Att folk skulle skrika och poliserna skulle ropa till varandra över sin radio. Men sådant hände kanske bara på film och i böcker?
Vincent ökade på stegen. Han aktade sig för att komma för nära någon av dem som nyss cyklat förbi honom och tog sikte på ett par av de vuxna som med sträckta halsar och mobilerna i högsta hugg försökte ta reda på vad som hände innanför.
”Vet man vem det är?” undrade en tant med stråhatt.
”Jag hörde att det var en av Olssons döttrar”, svarade en kvinna med barnvagn.
”Det skulle inte förvåna mig”, sa en man i medelåldern. ”De har väl aldrig haft ordning på sina ungar.”
Vincent tog några steg i sidled. På håll kunde han även se ambulansen som stod längre ner på cykelvägen. Den hade inga ljus igång, vilket borde betyda att vem som än fanns där borta inte skulle köras i ilfart till sjukhuset.
”Vem hittade henne?” hördes kvinnan med barnvagnen.
Tanten med stråhatten svarade: ”Peter Strand, så klart.”
”Det borde jag förstått”, sa barnvagnskvinnan.
Peter kallades även för Runk-Peter men det trodde Vincent knappast att tanten skulle säga. Egentligen var han nog oförarglig men Vincent kunde förstå att det uppfattades som besvärande att stöta på en runkande Peter på sin promenad. Inte för att Vincent någonsin gjort det, men han hade hört om det tillräckligt många gånger för att förstå att andra människor inte uppskattade Peters önskan att ex-
ponera könsorganet. Han kunde inte begripa varför man skulle vilja visa upp det så som Peter gjorde, särskilt vackert var det knappast. Då ansåg han att det fanns betydligt trevligare saker att visa upp om man nu nödvändigtvis ville fånga andra människors uppmärksamhet.
Men nu hade alltså Peter hittat en kvinna? Flicka? Av samtalet och den information som i övrigt fanns att tillgå kunde Vincent fortfarande inte sluta sig till om det var en död eller levande person det talades om.
Som om någon hört vad han tänkte såg han hur ambulanspersonalen kom bärande på en svart liksäck och lastade in den i bakre delen av bilen. Så hon är alltså död, tänkte han.
Det här var ovanligt. Enligt Vincents statistik hade de bara förekommit ett fåtal mord på Yttre Borgön och det senaste var för trettio år sedan när två fiskare kommit ihop sig. Vincent hade inte funnit det särskilt intressant utan bara gjort en anteckning. Några seriemördare hade Vincent inte funnit på ön och det hade han heller inte väntat sig, även om det hade varit spännande ur forskningssynpunkt.
Ett ryck i skjortan fick Vincent att titta ner. Hans yngre syster hade smugit sig upp vid hans sida. Han såg sig om.
”Vad har hänt?” frågade Emma medan hon kisade upp mot honom.
Vincent harklade sig. ”Det är en, en olycka. Ingenting som vi ska bry oss om.” Han tog sin syster i handen. ”Var är mamma?” Det var Emmas första skoldag och mamma skulle följa med. Det hade de kommit överens om. Mamma hade lovat.
”Mamma fick ont i huvudet”, sa Emma och strök undan håret från ansiktet.
”Jag följer med dig”, sa Vincent. Han skulle få förklara sig för lärarna senare, men det var inte första gången.
20 AUGUSTI
Miriam Laniado drog ner kepsen ordentligt i pannan innan hon klev in genom glasdörren till Stens närlivs. Klockan vid sidan av dörren fick henne som vanligt att reagera genom att diskret svepa med blicken och registrera eventuell fara.
Tre barn, en kvinna i medelåldern, en överviktig man, en tonårsgrabb …
Miriam plockade upp en av de små stålkorgarna utan att släppa fokus från tonåringen.
Shorts, badtofflor, öppen skjorta över linne …
Hon släppte honom och gick mot det förvånansvärt väl tilltagna grönsakstorget.
Dörrens klocka signalerade att en ny kund var på väg in. Miriam vände sig mot potatisbingen för att ha fri sikt mot ingången. Två äldre damer som hon kände igen som åretruntboende diskuterade högljutt sinsemellan.
”Det var väl bara en tidsfråga innan våldet kom till ön, kan man tänka”, sa tanten med lila hår och brokig klänning.
”Man trodde ju att man skulle slippa det. Men det kommer väl med turisterna förstås”, sa den andra damen som till skillnad från sin väninna gjorde allt för att inte väcka uppmärksamhet med val av färger.
Miriam spetsade öronen medan hon valde bland paprikorna. Hon blev allt bättre på att förstå dialekten som talades av öns infödda.
”Mord.” Den beige tanten fnös. ”Det har vi inte haft sen Berg hade ihjäl den där … vad hette han?”
”Augustson”, fyllde den lila i.
”Tog hans son över trålaren sen?”
”Han sålde den.”
”Så var det. Ville väl inte hålla på efter det som hände.”
”Han lämnade ön efter det.”
”Så dum jag är. Nu minns jag. Han var gift med hon som var lärare från Gotland. Just ett fint par.” Ännu en fnysning.
Miriam följde efter in bland konserverna. Det var en relativt lugn plats att slå sig ner på hon hittat. Det vanliga med stölder, fyllekörningar, några inbrott under sommaren, men i övrigt hade det varit stilla sedan hon kom. Och så ville hon ha det. Mord tyckte hon inte om.
”Nu vet jag inte om man vågar sig ut på kvällen”, fortsatte beigea tanten.
”Dumheter. Du är väl aldrig ute på kvällen annars”, sa den lila och tydligt mer frispråkiga av de två. ”Dessutom, vad skulle du uppe vid Träsket å göra?”
”Det förstås …” Väninnan snörpte på munnen.
Träsket …
Miriam hade bott på ön tillräckligt länge för att veta att det var området ovanför skolan som döpts till Träsket. Varför visste hon inte helt, men bostäderna var till största delen befolkade av samhällets olycksfåglar och ensamstående mammor. Om ett mord skulle inträffa på ön så var risken för att det skulle inträffa på en sådan plats högre än någon annanstans. Det spelade ingen roll var i världen man befann sig. Fakta talade sitt tydliga språk, statistik i händerna på politiker ljög alltid.
Utan att tänka mer på saken lämnade Miriam tillbaka paprikan och ställde ifrån sig nätkorgen bland de andra. I kassan nickade hon kort till kassörskan och gick vidare ut ur butiken utan att möta någon med blicken. Hon satte av mot Träsket och påminde sig själv om att få ordning på polisradion hon hade liggande i källaren.
4
20 AUGUSTI
Emelie ryggade till och tog tillbaka allt hon någonsin tänkt om att föredra liklukt framför Johnsons sura andedräkt. ”Vädrar du aldrig här nere?”
Norma såg upp på henne och höjde på ögonbrynen innan hon ryckte på axlarna och återgick till flickan på den rostfria britsen.
Emelie hämtade burken med mentolsalva som Norma förvarade i en låda i glasskåpet med alla verktyg. Emelie trodde inte att Norma någonsin hade använt den själv och eftersom Richard inte var så pigg på att följa med till obducenten och Harry hävdade att han sett tillräckligt med svullna lik efter förlista båtar under sina dagar så var det nog bara hon och Johnson som visste var burken fanns.
”Trevligt att se dig”, sa Norma.
”Detsamma”, sa Emelie. ”Är det bra med familjen?”
”Siri är på fastlandet och hälsar på barnen men hon kommer tillbaka imorgon.”
”Har du hittat nåt?” Hon visste att Norma inte skulle dela mer än så om sitt privatliv.
”Om du förväntar dig en fullständig rapport redan nu så måste jag göra dig besviken”, sa Norma entonigt.
”Jag nöjer mig med det du vet än så länge”, sa Emelie och hostade till av den kraftiga mintdoften från överläppen.
”Måste öppna henne för att se om hon dog av våldet mot skallen eller nåt annat.” Norma vred flickans huvud åt sidan så att Emelie kunde se det rengjorda och gapande hålet i kraniet genom vilket man kunde se hjärnsubstans. Tillsammans med håligheterna där ögonen en gång suttit blev det helt makabert. Det hade nästan varit enklare
att se på flickans ansikte när det var täckt med blod. Nästan som om det maskerat det hänsynslösa våldet hon utsatts för.
”Blev hon våldtagen?”
Norma nickade. ”På sätt och vis. Jag har aldrig sett nåt liknande under alla år”, sa hon sorgset. ”Han har använt nåt tillhygge för att penetrera henne. Hon är helt sprucken …” Hennes röst dog ut. ”Jag måste undersöka henne vidare innan jag kan säga nåt mer detaljerat.
Fann ni nåt i närheten av kroppen?”
”Ingenting som skulle kunna förklara det du beskriver.” Emelie kände hur äcklet och ilskan rusade genom henne. ”Vi får utvidga sökområdet. Han kan så klart ha slängt vad han nu använde i skogen. Eller tagit det med sig som nån jävla souvenir.” Hon skulle aldrig sluta förvånas över människans brutalitet.
”Jag skulle tro att det inte är första gången för den här gärningsmannen. Än så länge har jag hittat förvånansvärt lite material att analysera”, sa Norma.
”Lördag natt, på väg hem från stan. Om hon blev överraskad eller var berusad kanske hon inte hann reagera”, konstaterade Emelie mest för sig själv. ”Eller så såg han till att slå henne medvetslös på en gång.”
”Som sagt”, sa Norma. ”Jag vet mer när jag öppnat henne och fått svar på vissa av analyserna. Men en del kan ta tid, det vet du.”
”Fastlandet prioriterar oss inte?” frågade Emelie med en suck.
”Nåt åt det hållet.”
”Tack så länge då”, sa Emelie och gjorde sig redo att lämna Norma åt sitt jobb.
”När kommer den nya kollegan?”
”Jaha han. Jag tror att han dyker upp i eftermiddag.”
”Det blir väl bra med förstärkning?” sa Norma.
”Vi får väl se”, sa Emelie. Hon hoppades inte på för mycket. Det var knappast så att poliser sökte sig frivilligt till Yttre Borgön.
5
20 AUGUSTI
Försiktigt ställde Vincent ner den gröna ryggsäcken på sin vanliga plats till vänster innanför dörren till sitt sovrum. Han öppnade och stängde garderobsdörren till höger om sig tre gånger innan han började gå igenom rummet för att se att allt stod på sin plats. Som alltid startade han med skrivbordet och konstaterade att väckarklockan stod trettiofyra millimeter från skrivbordsunderlägget som i sin tur var fast placerat inom den rektangel han ritat upp på träskivan.
Vincent gick vidare och inspekterade gardinen i fönstret där han tagit för vana att göra en särskild invikning mot golvet för att kunna se om någon passerat mellan fönster och säng medan han varit borta. I tur och ordning betade han igenom alla kontrollpunkter han använde sig av innan han satte sig på skrivbordsstolen, drog ut nedersta lådan och plockade upp mappen med det projekt han arbetade med för tillfället.
Dagen hade inte givit så mycket. Efter att han följt med Emma på hennes upprop hade det inte varit mycket tid kvar av hans första dag, men han hade sett till att avlägga rapport hos rektor och mentor om sin frånvaro. De hade inte verkat särskilt intresserade av att lyssna till hans ursäkt, vilket han kanske fick förstå med tanke på polisens aktiviteter så nära skolan. Det hade varit ganska mycket uppståndelse och föräldrar och lärare verkade inte ha vetat vad de skulle göra förrän rektorn meddelat att respektive mentor fick besluta om de ville skicka hem eleverna eller inte. Ingen hade haft någon vilja att fortsätta undervisningen.
Mentor var ett märkligt ord ändå. Vincent föredrog det äldre klassföreståndare. Det sa mer om vad det faktiskt handlade om. En
lärare utsedd att förestå en klass elever under en viss tid av deras skolgång. Mentor handlade mer om att vara vägledare åt en redan kompetent och lovande individ och han kunde inte med bästa vilja i världen säga att det fanns särskilt många sådana i hans egen klass.
Inte heller kunde han drista sig till att kalla deras lärare Karin för mentor. Hon hade nog svårt att leda sig själv om han skulle vara ärlig. Och det var Vincent noga med att vara. Sanningen framför allt.
Han återgick till mappen och sorterade upp det än så länge magra innehållet i respektive hög. Bilderna var inte av bästa kvalitet men som alltid var sådana svåra att komma över. Dessa hade han kopierat på skolan före sommarlovet. Fakta däremot var väl sammanställd.
Han hade gjort en summering med totala siffror på antalet offer, platser, tillvägagångssätt och så vidare och nu arbetade han med att beskriva varje mordfall så detaljerat han kunde. Det var alltid aningen besvärligt att få tillgång till material men Vincent hade samlat på sig mycket erfarenhet vid det här laget. Han hade sina knep och visste var han skulle söka.
Intresset för seriemördare hade han haft i några år nu, ända sedan pappa lämnade dem. Inte för att Vincent trodde att det hängde samman men det var en lustig slump, det erkände han.
Vincent såg över de tapetserade sovrumsväggarnas rader av svartvita fotografier. För att inte skrämma livet ur Emma hade Vincent valt ut foton där seriemördarna såg oskyldiga ut. Leende, välklippta i vanliga kläder. Men Vincent visste vad som dolde sig under fasaden. Alla hade sina mappar väl organiserade och undanstoppade på ett säkert ställe. Alla var döda. Han intresserade sig enbart för dem. Inte så att han inte läste om mord som inträffade och pågående polisutredningar, alltid kunde han lära sig något. Men det var sällan det dök upp nya seriemördare nu för tiden. Polisens metoder och möjligheter att ta fast en gärningsman redan på ett tidigt stadium hade förbättrats avsevärt.
Det som hänt på ön under helgen var väldigt oroande. Vincent hade en särskild mapp för alla brott och olyckor som skett på och kring Yttre Borgön sedan 1890. Tidigare än så hade han inte funnit dokumentation så om det kunde han inte uttala sig, om frågan skulle ställas. Han antog att det skulle komma mer information om saken
i morgondagens lokaltidning så han fick hålla sig till tåls till dess, innan han kunde föra några verkliga anteckningar. Men tills polisen visste mer om saken och en gärningsman var infångad skulle han, som ende man i hushållet, ha koll på mamma och Emma.
20 AUGUSTI
”Akta dig för satan!”
Resten hörde inte Felix Miller när han steg åt sidan för att släppa förbi den rödbrusige mannen iklädd gult kraftigt galonställ. Östersjöns salta vatten slog mot skrovet medan fartyget stävade mot Yttre Borgön långt där borta vid horisonten.
Felix hade fått nog av utsikt för den här gången och drog upp den kraftiga plåtdörren och gick tillbaka in i den högljudda cafeterian. Dumt nog hade han inte löst biljett till den tysta salongen och fick nu hålla till godo bland gapiga barnfamiljer som passade på att utnyttja det faktum att man kunde semestra billigare nu när skolorna startat.
Alla bord verkade upptagna och han bestämde sig för att sätta sig någonstans i korridoren. Det kanske inte var det bästa alternativet eller ens tillåtet, men att stå i två timmar till hade han ingen lust med.
Felix plockade upp telefonen och tittade igenom bilderna som hyresvärden skickat över. Lägenheten såg okej ut. Faktiskt bättre än den han haft i Stockholm om han skulle vara helt ärlig. Men vad fan skulle han göra här ute i havsbandet? Han hade varit så jävla arg. Nu var han mest trött.
”Ursäkta”, mumlade mannen som nuddat Felix fot när båten krängt till.
Felix höjde avväpnande handen till svar och adderade ett leende. Han hoppades att det signalerade förtroende. Inombords kände han sig tom. Om han bara haft någon han kunnat prata med om allt som hänt under de sista månaderna. Anne åtminstone, men inte ens hon fanns kvar i hans liv. I alla fall inte på det vis han önskat.
Allt hade gått åt helvete på så kort tid. Och allt kunde han inte skylla på andra. Mycket, men inte allt. Han kunde hållit sin stora käft stängd men det hade han valt att inte göra. Det låg inte för honom, hade aldrig gjort. Vilket gett honom problem fler än en gång i livet. Fortfarande så många år senare kunde han höra morsans förmaningstal när det hänt något i plugget. När han sagt emot en lärare eller blandat sig i något som inte var hans strid att ta.
En pappa som höjde rösten aningen för mycket mot barnen i lekhörnan fick Felix att se upp. Han reste sig och gick närmare. Lutade sig med ryggen mot den bruna panelen i träimitation och betraktade mannen i fråga. Av scenen som utspelade sig bland barn och andra föräldrar kunde Felix sluta sig till att pappan var far till två pojkar som såg ut att vara fem och fyra år gamla. Mamman var inte heller hon svår att upptäcka där hon satt vid ett bord för fyra med huvudet sänkt och undvek att ta del av pappans så kallade uppfostran av de gemensamma barnen.
När pappan tog den äldste i armen och började skaka honom ansåg Felix att han väntat tillräckligt länge. Ingen annan gjorde någon ansats att avbryta vad som uppenbart höll på att gå över styr.
Som vanligt …
Felix sträckte på sig till sina fulla etthundranittio centimeter och spände ut bröstet när han blockerade in- och utgången till lekhörnan. Pappan hade varit fullt upptagen med att gasta åt sina söner och hade inte lagt märke till att vägen var avskuren förrän han dunsade rakt in i Felix bröstkorg.
Mannen vände upp en ilsken blick som snabbt förbyttes till en något vänare när han sammanbitet pressade fram: ”Jag behöver komma förbi.”
”Det gör du säkert”, sa Felix. ”Men jag vill snacka med dig först.”
Mannen höjde ögonbrynen. Det var tydligt att han inte var van att bli emotsagd.
”Om du lämnar barnen så kan du och jag ha en liten pratstund där borta”, sa Felix och pekade mot en vrå vid sidan av den tomma informationsdisken.
”Lägg dig inte i.”
Felix la en hand på mannens axel och tryckte till.
Mannen försökte låta bli att grimasera.
Felix gled med blicken över de föräldrar som nu plötsligt var väldigt uppmärksamma på vad som skedde. Han lutade sig över mannen och väste. ”Du är inte van att få ett nej men det är inte jag heller.”
Mannen svalde och släppte taget om pojkarna som genast rusade mot sin mamma.
Felix föste med sig mannen mot den tomma disken. ”Du vet”, sa han när de var på behörigt avstånd, ”jag har jävligt svårt för små män som känner att de måste ge sig på de som är försvarslösa.”
Mannen verkade ha fått mer mod i kroppen den korta vägen mellan lekytan och båset och klämde i: ”Du ska väl skita i hur jag fostrar mina ungar.”
”Där har du fel, förstår du. Jag har förmågan att göra livet väldigt surt för dig om jag vill.” Han plockade upp sin plånbok ur bakfickan och höll fram sin legitimation.
Mannen stirrade på legitimationen och sedan på Felix.
”Nu vill jag gärna se din”, sa Felix och höll fram handen.
Omständligt och under ett antal svordomar fick mannen upp sitt körkort och Felix fotade av det.
”Om du rör pojkarna, eller din fru …”, han spände ögonen i mannen, ”så kommer jag att skicka hela poliskåren på dig. Fattar du?”
Mannen nickade stumt.
”Försvinn ur min åsyn. Jävla kryp”, muttrade Felix.
Mannen lommade iväg mot sin familj. De andra familjerna stirrade ömsom på Felix, ömsom på den utskämde mannen. Felix bedömde honom som en feg jävel som eventuellt hade lärt sig en läxa. Han hade stött på dem alla. Även de rena psykopaterna som bara blev värre av en konfrontation. Det här var inte en sådan. Det här var en ynkrygg som tog ut sitt eget misslyckande på en svagare. Det var ingen ursäkt.
Felix vände sig bort från barnfamiljerna. Han hade fått nog. Behövde frisk luft. Reflexmässigt drog han ner tröjärmarna över de otaliga brännmärkena efter glödande cigaretter som täckte underarmarna. Han hatade människor som gav sig på barn.
7
20 AUGUSTI
Dörren till det som en gång i världen varit en lönngång gled klagande upp på sina kraftiga gångjärn. Rummet och det faktum att gången fortfarande var intakt och kunde användas, samt läget, isolerat från grannar och uppe på en höjd, var det som fått Miriam att köpa huset utan att ha sett det i verkligheten.
Lysrören i taket flimrade en stund innan de spred ett skarpt, omilt ljus över de grå stenväggarna. Luften var sval och torr. Sin vana trogen kontrollerade hon ändå alla instrumenten. Utrustningen hon förvarade här nere var alltför dyrbar för att hon skulle våga riskera att den förstördes av något så simpelt som fukt.
Miriam vevade igång radion som hon hade stående på en träbänk.
Något meningslöst kulturdravel strömmade ur högtalaren. Kvinnan i programmet skrek fram sitt budskap på en dialekt från södra Sverige som var omöjlig att förstå. Miriam tvivlade på att hon någonsin skulle förstå svenska så pass bra att det där skulle kunna forma något slags sammanhang.
Jag behöver verkligen få igång den andra radion, tänkte hon medan hon rotade fram delarna ur en trälåda under bänken.
Promenaden runt Träsket hade inte gett mycket. Av det hon snappat upp handlade det om en ung flicka som våldtagits och mördats på väg hem från en festkväll nere i stan. Kanske var det hela historien, kanske inte. Än var det för tidigt att säga. Livet och arbetet hade lärt henne bättre än att tro på enkla lösningar.
Det högljudda kulturprogrammet övergick till en nyhetssändning.
Händelsen på Yttre Borgön nämndes med några få meningar och snabbt var man över på väderrapporteringen. På fastlandet gjorde
man ingen stor sak av en våldtagen och mördad ung kvinna på en ö i Östersjön. Här ute var det desto mer skrämmande. Lokalbefolkningen verkade rejält skärrad och Miriam hade förståelse för dem. Hon hade sett det många gånger förr. Människor som trodde att de levde i en idyll där ingenting kunde spräcka fasaden och som sedan fick se sin illusion krossad, det var alltid värre än när människor var beredda på att saker faktiskt kunde gå snett ibland. Att livets resa inte var spikrak.
Miriam slog av radion och tog med sig delarna till den andra innan hon släckte och slog igen dörren till lönnrummet. Aretha Franklins trygga stämma ökade i styrka ju längre upp för trappan
Miriam kom. Sensommarljuset svepte in genom ett av de höga fönstren mot nordväst. Ljuset var en av fördelarna med att ha bosatt sig i ett land så långt norrut. Vintrarna skulle hon däremot troligen aldrig vänja sig vid.
Hon gick bort till det tunga skåpet av ek vid ena kortväggen, en rest från den förre ägaren, och hällde upp ett rejält glas med vodka. Det var inte ofta hon nyttjade starka drycker numera, men ikväll behövde hon det. Mordet hade väckt minnen och med dem kom drömmarna.
Tungt slog hon sig ner i den brokiga fåtöljen som var en av de få möbler hon inhandlat till hemmet. En välfylld loppis långt ner på öns södra udde hade haft diverse pinaler som hon sett sig kunna ha användning av, och hon hade lastat sin Volvo till bristningsgränsen den där dagen för ett år sedan, då hon bestämt sig för att hon skulle bli kvar på ön ett tag och lika gärna kunde göra huset mer personligt. Saker hade egentligen inget värde för henne mer än att fylla funktion och för tillfället erbjuda bekvämlighet och hon fick erkänna att möbeln hon nu lutade sig i uppfyllde båda kriterierna.
Miriam tog ännu en klunk och lät den värma magsäcken, kände hur axlarna slappnade av. Hon placerade sin Jericho 941 på låret och slöt ögonen medan Arethas A Change Is Gonna Come fyllde rummet.
8
21 AUGUSTI
Så det här är min framtid, tänkte Felix och körde händerna djupare ner i fickorna på jeansen medan han stirrade på det som var markerat som polisstation men inte var mer än en större del i ena änden av det vitputsade huset som även hyste vårdcentralen. Han tog ett djupt andetag och korsade gatan.
Djupvattnet … Till och med namnet på staden han hamnat i kändes som en avgrund. En plats där allt kunde försvinna och aldrig någonsin komma upp till ytan igen.
”Vad kan jag göra för dig då”, frågade en rultig kvinna i femtioårsåldern med sönderblekt hår och gula glasögon i senilsnöre. Ett soligt leende upptog nästan hela ansiktet där hon kikade upp bakom den höga disken med skyltar som informerade om tider för passansökningar, hittegods och stationens öppettider.
”Felix Miller, jag ska börja jobba här idag.”
”Ja men så dumt av mig. Varmt välkommen till oss. Jag hoppas att du ska trivas. Det är inte alla det passar för att vara så här långt ute till havs.” Ännu ett leende.
Nej det är väl inte det, tänkte Felix.
”Jag heter Sylvia”, sa hon och räckte fram handen. ”Låt mig visa dig in. Vi får ordna med passerkort under dagen.”
”Det blir fint”, sa Felix och ansträngde sig för att le lika stort som Sylvia. Det var trots allt inte hennes fel att han var här.
”Som du ser är det inte lika rymligt som du är van vid”, sa hon över axeln medan hon gestikulerade yvigt. ”Men det är gemytligt och vi har en god stämning.”
Hon lät som en organisationskonsult som precis hittat på nya
värdeord för en dysfunktionell avdelning på vilket svenskt företag som helst. Felix förväntade sig inte för mycket. Han ville bara jobba och vänta ut tiden. Hoppas att allt så småningom skulle vara glömt och begravet och han skulle kunna återvända till sitt vanliga liv igen.
”Här inne har vi mötesrummet”, sa Sylvia och visade in honom i ett tråkigt rum som inte renoverats de senaste trettio åren. ”Jag säger till kommissarie Johnson att du är här.”
Felix tackade och gick fram till fönstret. Utsikten kunde man i alla fall inte klaga på, tänkte han när han blickade ut över det glittrande havet och måsarna som flög i vida cirklar över fiskebåtarna i hamnen.
Steg i korridoren fick honom att vända sig om och han kände igen mannen som kom med raska kliv som kommissarie Johnson, den man som Felix haft kontakt med via länk.
”Felix”, sa Johnson och räckte fram handen. ”Trevligt att äntligen träffa dig ansikte mot ansikte. Har du installerat dig?”
”Ja, tack”, sa Felix. ”Lägenheten är riktigt fin.”
”Du kommer verkligen lägligt”, sa Johnson. ”Vi har precis inlett en mordutredning.” Han vägde på hälarna. ”Har inte haft sånt här ute på åratal.”
Felix fick anstränga sig för att inte visa alltför stor glädje. ”Jag ska göra mitt bästa för att bistå.”
Johnson dunkade honom i ryggen. ”Det är jag säker på.”
Röster utanför mötesrummet signalerade att hans nya kollegor var i antågande.
”Harry, Richard, det här är Felix Miller som ska börja hos oss idag”, sa Johnson.
”Förbaskat trevligt med en ny kollega”, sa Harry. ”Själv går jag snart i pension.” Han såg nöjd ut när han tillkännagav det.
”Inte så snart”, sa Richard och skakade Felix hand. ”Jag är den nyaste, kan man väl säga. Kom från fastlandet för tre år sen och, tja, sen blev jag kvar.” Han höll upp vänsterhanden och visade en blänkande guldring.
”Så går det när man träffar de lokala kvinnorna”, sa Harry. Han satte sig vid bordet och knäppte händerna över magen.
”Då väntar vi bara på Emelie Hall”, sa Johnson. ”Och där har vi henne visst.”
Felix såg förbi Johnson och mötte blicken på en kvinna som inte såg ut att vara mer än en decimeter kortare än han själv. En rågblond kraftig fläta låg över ena axeln och Valkyria var det ord som kom upp i hans skalle. Hon såg ut som om ursinnet drev henne framåt och hon gick inte, hon marscherade. Det var helt fascinerande att se. Det var inte vackert, det var mäktigt.
Emelie gick raka vägen fram till bordet och plockade åt sig en mugg som hon fyllde med kaffe ur pumptermosen innan hon kom fram till Felix. ”Hall. Vi ska visst jobba ihop.”
Felix upplevde det som om hon bedömde honom, vad han klarade av, snarare än hälsade på honom. Handslaget var kraftigare än hos många män och hon hade en rynka mellan ögonbrynen som han misstänkte var permanent.
”Det är väl lika bra att vi sätter igång om vi nu bekantat oss, hm?” sa Johnson.
Felix avvaktade tills de andra satt sig och tog en av de stolar som blev över.
Utan att invänta någon annan inledde Emelie: ”Jag var uppe hos
Norma nu på morgonen. Hon är säker på att flickan dog av slaget mot huvudet.”
”På sätt och vis är det skönt att veta att hon slapp vara vid medvetande när hon utsattes för allt det där”, sa Harry.
Emelie verkade ignorera kollegans kommentar och fortsatte: ”Vi har skickat iväg Amandas mobil till tekniska för att se om de kan öppna den och få ut nåt ur den. Telefonoperatören är kontaktad men jag vet inte när vi får hit samtalslistorna.”
Johnson sköt fram en mapp till Felix. ”Du får ta dig en titt och försöka sätta dig in i det så snabbt du kan.”
Felix nickade. ”Inga problem. Jag är van.”
”Harry och Richard fortsätter att knacka dörr och prata med flickans bekanta. Nån måste ha gjort några iakttagelser. Emelie, du får ta med dig Felix upp till kliniken och se om det går att få ur Peter nåt.”
”Vi kanske inte ska hoppas på för mycket?” sa Harry och grinade illa.
”Det kan inte hindra oss från att göra vårt jobb”, sa Johnson. Felix kunde känna spänningen som la sig i rummet men det var omöjligt att säga vad det berodde på. Han tänkte inte ta reda på varför, det hade han lovat sig själv när han lämnade fastlandet.
9
21 AUGUSTI
Emelie hade hoppats att kollegan som nu gick bakom henne på väg mot bilen skulle komma på bättre tankar och inte dyka upp på ön, men sådan tur hade hon inte haft. Men han såg inte ut som om han njöt av att vara här så kanske skulle han ge upp ganska snabbt.
”Hur länge har du varit på ön?” sa Felix när de rullade ut från parkeringen.
”Jag är född på ön”, sa Emelie och gjorde en vänstersväng.
”Hur är brottsligheten?”
Hon kastade ett öga på honom. Menade han allvar? ”Vi har inga stora mordutredningar varje vecka, om det är det du undrar.”
”Jag tänkte nog generellt. Bara en fråga”, sa han och satte upp händerna framför sig.
”Statistiken finns på stationen. Du kan läsa när vi kommer tillbaka”, sa hon. Hon kunde faktiskt inte förstå att han inte satt sig in mer i hur det såg ut på platsen där han skulle arbeta innan han åkte över. Utan att veta mer gissade hon att han inte valt det här av egen fri vilja.
Emelie körde vidare genom stan. Vägen upp mot det gamla sanatoriet ledde längs kusten och den nyare hamnen med den modernare fiskeflottan. Hon såg hur Felix nyfiket sträckte på halsen för att ta in vad som passerade utanför bilrutan.
”Hall industrier?” sa han och pekade mot en stor skylt. ”Är det nån släkting till dig?”
Emelie låtsades inte höra. ”Vi ska träffa överläkaren på sanatoriet. Han har arbetat där längre än jag kan minnas. Kan varenda patient som finns där. Peter Strand, som hittade flickan i måndags morse, är den som vi ska försöka prata med, men vi får se vad det kan ge.”
Felix ställde några frågor om saker de passerade på vägen men i övrigt höll han sig tacksamt nog tyst tills de var framme vid sanatoriet.
Emelies nya kollega visslade till när han klev ur bilen. ”Vilket jäkla ställe.”
Emelie låste bilen och gick före. Byggnaden var både imponerande och skrämmande. Beroende på från vilket håll man betraktade den.
Det hade en gång byggts som ett sommarresidens åt en excentrisk fabrikör men efter bara ett tiotal år hade det sålts och blivit dumpningsplats för människor som man ville bli av med på ett eller annat vis. I mer modern tid kallades det för psykiatrisk klinik men för öborna var det fortfarande ”sanatoriet”. Till skillnad mot vad man ägnade sig åt på fastlandet så blev de inhysta kvar och många hade levt hela sina liv innanför de mörkbruna tegelväggarna.
Överläkaren måste ha sett att de rullade in för han kom ut på trappan innan de hann fram till den stora porten. ”Doktor Valkan”, hälsade Emelie stramt.
”Emelie, trevligt att se dig igen. Allt väl med familjen?” undrade läkaren.
”Det här är vår nya kollega Felix Miller, han kom med båten igår.”
Valkan sköt ut underläppen. ”Doktor Bartolomeus Valkan”, sa han och la högerhanden på bröstet. ”Vi undviker kroppskontakt när vi inte måste.” Han såg avmätt på Felix hand. ”Bakterier … För patienternas skull. Ni ville visst prata med Peter?”
”Om det går?” sa Emelie.
Valkan drog ett djupt andetag. ”Låt oss gå till mitt kontor.”
Valkan visade in dem i ett modernt inrett kontor. Vita väggar, vita möbler. Ingenting som man skulle kunna förvänta sig från utsidan. Men Emelie visste bättre. Valkan var mer än vad ögat såg.
”Sitt, sitt.” Valkan gjorde en gest mot besöksstolarna. ”Jag är rädd att Peter inte är, vad ska vi säga, talbar idag”, sa Valkan med ett leende som inte nådde ögonen. Han rynkade de yviga gråsprängda ögonbrynen och förde ihop fingertopparna framför sig. ”Traumat i går morse var så pass omvälvande för Peter att vi var tvungna att medicinera honom kraftigt. Ja, ni kan tänka er. Peter är inte stabil
sen tidigare.”
”Ursäkta om jag avbryter”, sa Felix. ”Men eftersom jag är alldeles ny här. Vad är Peter inlagd för?”
Valkan kastade en snabb blick mot Emelie och lutade sig sedan fram mot Felix. ”Peter har bott på institution ända sen han var mycket ung. Inte bara här, är jag rädd. Under åren har han fått diverse diagnoser men flera av dem är med största sannolikhet inte riktiga.
Det mänskliga psyket är svårt att förstå sig på även för oss som är insatta och har lång erfarenhet.”
”Jag förstår”, sa Felix och flyttade sig längre ut på stolen. ”Skulle du säga att han är farlig?”
Valkan skrattade till. ”Dumheter. Det finns inte ett ont ben i kroppen på Peter. Han är vänligheten själv. Bara för att nån är psykiskt sjuk innebär det inte att de automatiskt är farliga för sin omgivning.
Eller sig själva för den delen. Att anta det är stigmatiserande och ytterst diskriminerande. Peter bär på inre demoner som troligen härrör sig från en förfärlig barndom. Han har valt att låsa in det och blockerat sig själv för verkligheten som ett sätt att överleva.”
”Men han är ändå intagen här?” framhärdade Felix.
Valkan petade lite på en söm på rocken innan han svarade. ”Peter är en av dem som inte skulle klara sig i ett eget boende. Han har aldrig haft ett eget hem och ser detta som sin trygghet. Tack vare den behandling han fått under åren kan han ändå röra sig relativt fritt i samhället. Vi har flera patienter som Peter, som kan röra sig fritt, ha aktiviteter och även sköta enkla arbeten.”
”Har Peter ett jobb?” Felix såg förvånat mellan Emelie och Valkan.
”Inte alls. Peter har inte den, vad ska man säga, intellektuella nivån som krävs. Åtminstone inte för de verksamheter som finns tillgängliga här ute.” Valkan suckade. ”Man önskar att det fanns mer resurser att hjälpa dessa själar, inte sant?”
”Ja, jo …” Felix harklade sig. ”Sa Peter nåt till dig eller nån annan i personalen om vad han sett när han kom tillbaka?”
”Peter var mycket uppriven, precis som jag förklarat tidigare, och vi fick ge höga doser lugnande.” Valkan reste sig. ”Jag är ledsen att
jag inte kunde vara till mer hjälp. Kanske kan ni återkomma om ett par dagar, om Peter mår bättre då.”
Emelie gned av handflatorna på byxbenen och reste sig hon också. Rummets väggar kändes som de höll på att krympa. ”Vi hittar ut.
Tack för din tid.”
”Hälsa familjen så gott”, sa Valkan bakom henne.
Hjärtat slog häftigt i bröstet på henne och skjortan kändes som om den höll på att kväva henne. Hon pressade upp porten och drog ett hungrigt andetag.
Tysta gick de mot bilen.
”Fan vilken märklig typ”, sa Felix när han knäppte fast bilbältet.
Emelie kunde inte svara. Hon hade fullt upp med att andas.
10
21 AUGUSTI
Maria betraktade den lilla samlingen vid utkanten av arbetsplatsområdet. De var envisa, det fick man i alla fall ge dem. Å andra sidan såg de inte ut som om de hade jobb att gå till. Inte någon av dem. Hon spottade på marken framför sig. Bleka och taniga hela hopen, både männen och kvinnorna. De såg inte ut att ha minsta spår av valk i handflatorna. Troligen kom de från välbärgade förorter på fastlandet. Jo, jo, det hade hon allt läst om. Det var de privilegierade ungarna som hade tid att demonstrera. Resten behövde tänka på sin försörjning. Om de inte gick på a-kassa förstås. Skyltarna om vilka knott och smådjur det nu var som gruppen ville rädda undan asfalteringen satt nerstuckna lite varstans på sidan om vägen. Kollegorna hade spänt upp ett orange plastband mellan några koner som de höll sig bakom. Efter ett par incidenter med förmannen och lokalpolisen hade det varit relativt lugnt. Men så hade det också varit varmt sista veckan och kanske orkade de inte demonstrera när solen låg på?
Maria hade inte ägnat någon vidare tanke åt ungdomarna, hon hade sina egna problem, men dessa skulle hon inte kunna prata med någon om, inte ens om någon var intresserad av att lyssna. I de stunder hon blev mest filosofisk, vilket oftast hände efter ett antal öl i husbilen, brukade hon tänka på det som ett myggbett som bara blev ettrigare ju mer man kliade på det. Ungefär så kände hon det nu när hon satt vid sidan av vägen och såg asfalten koka. Det kliade och hon behövde sätta naglarna i det.
”Dags för en paus?” Mannen alla kallade Bonken lufsade framåtlutad mot den uppställda vagnen som användes för fika och mat-
pauser. En Baja-Maja fanns också men den var det knappast någon som använde.
Maria reste sig mödosamt från den väl använda campingstolen. Det urblekta randiga tyget såg inte ut att tåla många fler vändor av tunga karlarslen upp och ner.
”Jag följer med”, sa Maria. Hon gillade Bonken. Han var en bra gubbe. La sig inte i men såg ändå till att alla gjorde sitt jobb och inte maskade. Maria hade haft andra förmän på andra ställen under åren men Bonken var en av de bättre och när jobbet på ön dykt upp hade hon tackat ja trots att det innebar att hon skulle vara avskuren från fastlandet i flera månader. Yttre Borgön var ingen stor ö och det hade sina för- och nackdelar.
Bonken stånkade upp för de tre trappstegen i galvaniserat stål och Maria höll avstånd tills han öppnat dörren och tagit sig in. Det luktade av gamla matlådor och bränt kaffe vilket ungefär var som hemma. Det gav en känsla av gemenskap på något vis, tänkte Maria medan hon letade fram muggen hon brukade använda bland de övriga på den överfulla diskbänken. Jerker och Sonny satt redan i vagnen och gjorde sig ingen brådska.
”Hörde ni om flickan?” sa Bonken och knackade med knogen på snuslocket. ”Visst är det den andra våldtäkten den här sommaren.”
”Jävla turister”, sa Maria mest för att ha något att säga.
Bonken petade in en välbakad prilla under överläppen och strök av fingrarna mot byxorna.
”Tur att sommaren snart är över. Man vet ju inte om man vågar sig ut snart.”
”Du behöver väl inte oroa dig för att bli våldtagen, Bonken”, flinade Jerker som alltid skulle slänga ur sig saker.
”Dumfan”, sa Bonken. ”Det andra. Det sprider sig som en jävla sjukdom. Skjutningar, droger och skit.”
”Och du då, Maria”, fortsatte Jerker. ”Vad gjorde du igår?” Han knuffade sin kompis i sidan med armbågen.
”Låt henne vara”, sa Bonken. ”Ni ska väl lösa av några där ute nu …” Han såg på dem under lugg.
Jerker och Sonny reste sig muttrande och försvann.
”Bry dig inte om dem”, sa Bonken till Maria när de gått. ”Du vet att Jerker är bra på att låta käften gå, det har han alltid varit.”
De kan dra åt helvete, tänkte Maria. Men det sa hon inte. Istället såg hon ner i bordsskivan och lät Bonken klappa henne på axeln.
22 AUGUSTI
Den unga kvinnan i den nersuttna soffan mitt emot Felix höll armarna om sig som om hon frös samtidigt som hon tuggade intensivt på ett tuggummi.
”Jag kan inte fatta att hon är död, liksom”, upprepade hon för hundrade gången. ”Vi har känt varandra sen typ lågstadiet. Jag var ett par år äldre, men ändå. Du fattar va?” Hon började åter bita på nagelbanden.
”Om vi går tillbaka till när ni kom till den sista baren”, sa Felix.
”Där var vi typ bara en timme eller så.”
”Jo, jag förstår det. Men det är viktigt att jag förstår vad som hände där”, sa Felix så mjukt han kunde. Förhöret hade hittills gått fram och tillbaka och kvinnan som hette Camilla och var den sista som sett Amanda i livet var osammanhängande och i chock. ”Vet du hur mycket Amanda hade druckit den där kvällen?”
”Svårt att säga. Vi blev bjudna en del och så.”
”Brukade ni bli bjudna när ni var ute?”
Camilla ryckte på axlarna och petade på ett av de såriga nagelbanden. ”Det hände väl.”
”Använde Amanda droger?”
Camilla stirrade på Felix. ”Aldrig”, sa hon med eftertryck. ”Hon hatade det. En av hennes brorsor fastnade i skiten för flera år sen.
Drog till Stockholm och allt det där. Ja, du fattar. Jag vet inte om han är död typ. Kanske. Ingen har pratat med honom. Familjen alltså. I alla fall sa Amanda det. Att de inte pratade med honom.”
”Kan nån ha lagt nåt i Amandas drink utan att hon såg det?”
Camilla verkade tänka efter. ”Antar det. Man vet ju att det före-
kommer och så … Fast vi brukar vara försiktiga. Man vill ju inte bli våldtagen liksom.” Hon grimaserade äcklat.
”Så vad gjorde ni när ni kom till det här sista stället”, han bläddrade tillbaka i sina anteckningar. ”The Crazy Fisherman”, läste han.
Hon tog ett djupt andetag. ”Vi träffade två andra tjejkompisar, Emma och Olivia. Det var ganska mycket folk. Det brukar det vara så här års. Vi dansade väl och så …”
”Blev ni bjudna på drinkar på den här baren?” frågade Felix.
”Det var nåt gäng från en båt som bjöd vitt och brett. Tog in champagne och helflaskor med sprit. Ville show off, om du fattar.”
Felix nickade. Han fattade precis. Han hade arbetat några somrar i Visby under den mardrömslika Stockholmsveckan när feta fyrtioårskrisande män gled runt i skjortor med tydliga loggor och seglarskor och unga flickor som kunde vara deras döttrar hängde över relingarna på segelbåtarna och spydde. Jo, han fattade.
”Men sen sa Amanda att hon var trött och ville gå hem.”
”Bara att hon var trött? Inte att hon mådde dåligt eller så?”
Camilla skakade långsamt på huvudet. ”Inte vad jag kan komma ihåg. Alltså, vi hade ju festat i flera timmar och det hade inte varit konstigt om hon känt sig full eller så men hon sa bara att hon var trött och ville gå hem.”
”Brukade ni gå hem ensamma från klubbarna?” Felix försökte få frågan att låta så neutral som möjligt men han såg på Camillas reaktion att den inte landat väl.
”Jag kommer alltid att ångra att jag inte följde henne hem den där kvällen …” Underläppen började darra.
”Jag menade verkligen inte att anklaga dig”, sa Felix. ”Det är sorgligt att din väninna råkade ut för det här. Jag önskar att ingen skulle behöva göra det. Vi försöker bara ta reda på fakta så att vi kan hitta den som gjorde det.”
Camilla nickade. ”Jag fattar. Det är bara så jäkla svårt att fatta att hon är borta.”
”En sista fråga bara. Såg du om det var nån som gick samtidigt som Amanda, nån som verkade följa efter henne eller så?”
”Inte vad jag kan minnas. Jag gav henne en kram och vi sa att vi
skulle höras dan efter och käka pizza, det brukade vi alltid göra. Och sen var hon bara borta. För alltid liksom …”
Felix lämnade den påvert, snudd på omöblerade lägenheten i det betonggrå komplexet bakom sig och satte sig i bilen han fått låna av Sylvia nere på stationen. Toyotan var gammal och saknade GPS, men han trodde nog att han skulle hitta tillbaka utan att slå in polisstationens adress på telefonen. Han var glad över att man ordnat en lägenhet nere i centrum och inte här uppe i det som kallades Träsket. Som i alla sådana här områden som byggts upp under en period då man trodde på befolkningstillväxt så såg det ut som om det vilade en förbannelse över husen. Fasaderna var fläckiga och det fanns ingenting som visade på att människorna som bodde där trivdes eller ens brydde sig om sin omgivning. Allt var bara trist och grått som betongen husen var tillverkade av.
Han strök sig över den stubbiga hakan och kisade upp mot den blå himlen. De hade inte ett skit att gå på så här långt.
O m
C HRISTINA
Christina Erikson debuterade 2014 och har sedan dess gett ut tio kriminalromaner där Forsete -serien blev en stor framgång. Hon har givit ut fyra historiska romaner i serien Svartåsviten, som planeras bli sju trilogier lång och lyfta kvinnorna som bott och drivit Svartå herrgård i Degerfors utanför Örebro.
Christina bor på Svartå herrgård med sin man och deras två hundar (samt några spöken som inte vill flytta därifrån).
Christina Erikson författare @eriksonchristina
Utkommer 28 april