SÅ SOM JAG MINNS DET
Tidigare böcker av Christina Erikson
Trogen dig till döden (2024)
Lycksalighetens ö (2024)
Om du var min (2023)
Jag, Forsete (2023)
I skuggan av dig (2022)
Debutanten (2021)
Den trettonde lärjungen (2020)
Ensamvarg (2019)
Din vän Forsete (2018)
Under namnet Christina Granbom
Dödgrävarens dotter (tillsammans med Thomas Erikson) (2017)
Av jord är du kommen (tillsammans med Thomas Erikson) (2015)
En god gärning (2015)
Morsarvet (2014)
Wittstocksgatan 6, 115 24 Stockholm, 2025 www.thebookaffair.se
Så som jag minns det © Christina Erikson 2026
omslag: Marcell Bandicksson
omslagsfoto: Shutterstock
författarfoto: Maria Östlin
tryck : Scandbook Falun 2026 isbn 978-91-89942-21-9
SÅ SOM JAG MINNS DET
C HRISTINA E RIKSON
THE BOOK AFFAIR
Kära läsare!
Medan jag skriver detta blickar jag ut genom fönstret i mitt arbetsrum på Lilla Björkens vatten, där det just i dag går vita gäss på den lilla insjön. Inne i herrgården är det stilla trots att vinden viner utanför. Den ståtliga byggnaden står lika stadigt nu som den gjorde när den byggdes i slutet av 1700-talet. Som en varm omfamning sluter den sig om mig och hundarna, som snarkar vid mina fötter.
När du kliver in i den första boken i den andra trilogin om kvinnorna på Svartå herrgård förflyttar vi oss till 1800-talet. Vi gör nya bekantskaper och ser Svartå med andra ögon.
Jag hoppas att ni ska finna nöje i berättelsen.
Christina Erikson
Svartå herrgård, oktober 2025
KAPITEL 1
CHRISTINA
”Ni försöker döda mig”, skrek grevinnan och kastade med full kraft en blåblommig porslinskopp mot väggen.
Huspigan Ebba skrek till, duckade för skärvorna som for runt henne och rusade i väg med händerna över huvudet. ”Jag orkar inte mer”, flåsade hon medan hon studsade nerför trapporna så fort benen bar henne.
Christina höll andan och försökte göra sig så liten som möjligt. Det var första dagen på den nya tjänsten och hon hade inte ens hunnit presentera sig för grevinnan.
”Men snälla rara frun”, vädjade mamsell Ekenlund och sträckte trevande ut händerna.
”Gift.” Grevinnan spottade ur sig orden. ”Tror ni inte att jag vet vad ni försöker göra?” Ögonen glödde.
”Ingen vill frun illa. Jag kan försäkra …”
”Tig, människa. Lämna mig i fred.” Grevinnan kramade ena sängstolpen så att händerna vitnade. Ögonen var vilda och håret stod på ända.
Mamsell Ekenlund neg, grabbade tag om Christinas handled
och förmådde henne att skynda ut ur rummet.
”Det är för sorgligt, för sorgligt”, mumlade hon och plockade nervöst med kedjan till uret hon bar runt halsen.
”Är frun alltid ..?” fick Christina fram medan hon småsprang bakom mamsellen. Hon kände hur hon skakade. Inte bara på grund av det hon just bevittnat. Nervositet inför att ens kliva över tröskeln till stora och mäktiga Svartå herrgård hade hållit henne vaken nästan hela natten.
”Jag har arbetat för grevinnan hela mitt vuxna liv, förstår fröken.” Mamsellen tog sig för pannan. ”Känns som en evighet. Fröken får inte tro att det är en dålig arbetsplats, tvärtom”, sa hon med eftertryck. ”Men ibland är det svårt att sköta saker och ting på rätt sätt. Grevinnan har episoder, men fröken får inte på något vis yppa vad hon sett till någon utanför detta hus.” Hon drog en djup suck. ”Förstår fröken?”
”Ja, mamsell Ekenlund.”
Framför dem låg sällskapsrummen öde. Christina mindes vad farmor sagt om herrgården. Det var inte ofta som det kom gäster hit nu för tiden. Farmor hade berättat att det tidigare varit storslagna fester och eleganta människor på visit. Men det var länge sedan.
Som om mamsellen hört Christinas tankar sa hon: ”Vi brukade vara fler som arbetade här, men det behövs inte nu när det bara är frun i huset. Frun får inte så många besök längre, förstår fröken.” Hon log ansträngt. ”Vi försöker hålla det till precis det antal som behövs för att sköta hushållet.”
Ett hus som detta behövde människor för att leva och andas, det förstod till och med Christina trots att hon var van vid mycket enklare förhållanden. Storögt for blicken över de eleganta porträtten på de vitkalkade väggarna. Herrarnas strama blickar såg ner på henne och kvinnornas fagra yttre fick henne att sänka blicken och raskt undersöka om det fanns spår av smuts på skorna och om kjortelfållen skulle hålla tills hon kom hem och kunde laga den. Hon hade olyckligtvis fastnat i
en gren under morgonen, men än så länge verkade sömmen stå sig. Lätta fotsteg närmade sig från en av salongerna intill hallen. Christina hoppades att hon skulle få lite tid att undersöka huset innan dagen var slut. Hon ville lära sig att hitta mellan rummen så snabbt som möjligt. Helst innan hon fick en tingest kastad efter sig som den stackars pigan precis fått.
”Om mamsell letar efter Ebba så försvann hon innan jag hann fråga vad som stod på. Jag begriper nog vad som hänt, men detta tycks värre än vanligt”, sa den åldrade husfrun Malva Johansson med en missnöjd min när hon uppenbarade sig framför Christina och mamsell Ekenlund. ”Ledsen att fröken
Christina behövde se grevinnan på det viset hennes första dag på Svartå.”
Christina pressade fram ett leende men kunde inte få ur sig något vettigt och farmor hade alltid förmanat henne att i sådana lägen var det bättre att vara tyst.
Malva lutade sig fram mot Christina och tog hennes hand. ”Grevinnan mår säkert mycket bättre i morgon.”
”Det brukar vara någon dag eller så”, förtydligade mamsell Ekenlund. ”Hur som helst, vi borde hitta några fler flickor. Malva och jag …”
”Mamsell behöver inte säga det. Vi vet båda två att vi snart behöver bytas ut. Och inte för att frun …”, sa husfrun och kastade en blick mot trapporna. ”Men ska det hålla på så här får vi väl börja söka folk hela vägen från Skåne.” Malva drog med pekfingret över bordets marmorskiva. Hon granskade missbelåtet fingret och suckade.
”Det är så svårt att hitta bra folk dessa dagar. Ja, fröken Christina får inte ta illa upp.”
”Inte alls”, sa Christina snabbt.
”Vi måste ha folk vi kan lita på i huset. För grevinnans skull. Det är gott att veta att fröken kommer från en bra och gudfruktig familj”, sa Malva. ”Er farmor har fostrat fröken och frökens syskon väl.”
”Malva och mamsell Ekenlund kan lita på mig. Det är en hederssak att värna om grevinnans privatliv.” Exakt hur allt stod till visste hon förstås ingenting om, men hon hade anställts för att ta hand om grevinnan och det tänkte hon göra efter allra bästa förmåga.
Resten av dagen ägnade Christina åt att lära känna övriga i hushållet, bekanta sig med herrgården och hann också med en tur till stallarna. Det vimlade av namn i huvudet på henne när hon så småningom begav sig från herrgården och ner mot Svartå by.
Svartå var inget stort samhälle men det fanns det man behövde och om man absolut saknade något kunde man bege sig fem mil öster ut till staden Örebro. Där hade Christina varit några gånger, men det var ingen plats hon längtade till. Hon trivdes bättre nära skogen och vattnet än i den bullriga, myllrande staden där man som bäst höll på att förbereda för den framväxande järnvägen. Örebro skulle bli först i landet med en egen järnvägsstation och folk verkade inte tala om något annat.
Christina visste inte om hon skulle våga sätta sig i något dylikt. Nej, häst och vagn räckte gott åt henne.
Men staden och de större samhällena lockade många. Den äldste av hennes två bröder, Jonas, hade gett sig av till Örebro. Landsbygden och det som erbjöds där var inte för honom. Han ville arbeta i en stad. Den andre brodern, Axel, hade gått i deras fars fotspår och tagit tjänst i det militära och såg ut att göra en strålande karriär. Så var det lilla Linnéa … Ä nnu hade de inte hittat något passande till henne och det kanske aldrig skulle komma att ske. Linnéa var inte riktigt som andra flickor.
På lite håll såg Christina huset där hon och Linnéa nu var de enda som var kvar hemma med farmor. Och så hunden och katten förstås. Bamse väntade på henne utanför dörren och
Christina slog ut med armarna och sprang mot honom. Hunden skuttade och viftade på svansen och tillsammans fortsatte
de ut på ängen. Vid arton år fyllda visste hon att hon var alldeles för gammal för att bete sig på det viset, men hon kunde inte låta bli. Det var den första riktigt varma vårdagen och det fyllde hela henne med sådan lycka att hon ville skrika och hoppa av glädje. Så hade det alltid varit. Lyckan kittlade genom hela kroppen tills den tog tag i benen på henne och fick henne att springa som vinden. Om hon kunnat sjunga hade hon gjort det men hon visste sina begränsningar och så ensam skulle hon aldrig vara att hon sjöng.
Vid kanten till sjön Stora Björken stannade Christina, flåsande av ansträngning. Leendet spände i kinderna och hon kände hur varma rosor bildades där. Hon satte sig ner på marken. Kylan letade sig in genom alla lager av kjolar och påminde om att än kunde vintern lura till sig några dagar. Christina visslade och uppmärksammade genast hunden på att han skulle låta bli att spåra efter harar och komma tillbaka till henne.
”Kom och sätt dig hos mig, Bamse”, sa hon.
Hunden buffade henne i sidan med sitt stora huvud innan han satte sig bredvid henne och lade en tass på hennes arm. Bamse hade varit hennes ständige följeslagare i tre år och där den ena var hittade man troligtvis den andra. Bamse väntade tålmodigt på Christina när hon skötte sina sysslor eller på annat vis var upptagen och följde gärna med på äventyr när tillfälle gavs. Men bäst trivdes han med att bara vara nära henne när hon och resten av familjen samlades efter dagens arbete och åt och samtalade eller utförde enkla sysslor i brasans sken.
”Nej, här kan vi inte sitta och lata oss”, sa Christina efter en stund och klappade Bamse över ryggen. ”Vi har annat att göra. Dessutom vill vi inte få skäll av farmor.”
Bamse gäspade till svar och skakade på sig. Med raska steg gick de tillbaka mot stugan. Kylan som letat sig upp från marken hade gjort Christina stel och nu längtade hon in i värmen och efter något varmt att dricka.
Hon hade inte haft någon direkt förväntan kring vad arbetet
i herrgården skulle innebära. Tjänsten som sällskapsfröken hade presenterats på ett sådant vis att få i byn känt sig manade att ansöka men Christina hade alltid haft lätt att lära och trots att hon inte var en fin fröken så hade farmor varit noga med att hon och syskonen fick en grundläggande utbildning även efter att deras farfar kyrkoherden gått bort. Då både Christina och Jonas hade visat sig ha läshuvud gav läraren i byn dem än mer avancerade uppgifter att lösa, vilket hade glatt farmor. Hon sa alltid att kunskap var det finaste man kunde ta till sig av livet. Tyvärr hade inte farmors samlade klokskap kunnat hjälpa Christinas far när han efter mors bortgång förlamades av en sorg som inte ville släppa taget om honom. Han hade valt sitt arbete framför familjen efter det, men det var en sorglig historia som de sällan vidrörde hemmavid. Hur som helst skulle Christinas färdigheter och ansträngningar komma till nytta hos grevinnan och hon hade fått lämna prov på allt det där till mamsell Ekenlund och klarat uppgiften med bravur. Eller hade hon det? Christina bet sig i underläppen. Med tanke på den första dagens händelser så hade man kanske inte haft så många att välja mellan.
Grevinnan kunde mycket väl skrämt i väg ett dussin sällskapsfröknar före Christina.
Hon ryckte på axlarna och sparkade till en sten. Nu var det hennes arbete och hon skulle få bra betalt. Om hon lyckades stanna kvar, vill säga. Men hade hon klarat av livet så här långt så skulle hon säkert klara sig en bit till.
KAPITEL 2
”Stig fram ordentligt så att jag kan se fröken”, beordrade Magdalena. ”Mhm …” Hon knep ihop läpparna och synade den nya flickan som stod på den slitna mattan mellan kakelugnen och stolen Magdalena alltid satt i så här dags på dagen. Stolen var varken bekväm eller vacker att se på men den var bra för henne. Höll henne … alert.
”Vad har fröken Christina för erfarenheter?” sa Magdalena.
Flickan harklade sig. ”Jag är flink med sömnad och broderi och jag har skolats i att skriva, konversera och …”
”Konversera”, fnös Magdalena och vred bort blicken. ”Varför skulle jag behöva konversera? Jag har sagt mer än tillräckligt i mitt liv”, muttrade hon. Hon såg ner på de rynkiga händerna och nöp i huden som blev alltmer lik tunt silke. Om linjerna på handryggen var som trädens årsringar hade hon levt länge nog , som om hon åldrats dubbelt så fort det senaste året. Det gjorde henne sorgsen. Magdalena vände sig åter mot den unga kvinnan som sänts till henne. Varför hade någon tyckt att det var en bra idé att skicka hit ännu en sällskapsfröken när hon hade mamsell Ekenlund?
”Så var kommer fröken ifrån?”
”Jag är född och uppvuxen i byn, grevinnan”, sa Christina. ”Bor med min farmor och syskon.”
”Hur kommer det sig att fröken skolats så väl för att sedan stanna kvar? Om fröken inte misstycker att jag frågar?”
Det var något besynnerligt över flickan, fick hon tillstå. Hon såg välartad ut och kunde förmodligen tala för sig. Blyg verkade hon inte heller vara eftersom hon stod stilla på mattan utan att rygga baklänges. Intressant. Så vad var det för fel på barnet? Även om hon inte var elegant klädd var hon heller inte torftig. Hel och ren. Sådant uppskattades alltid. Men det måste finnas bättre anställningar åt en sådan ung fröken.
”Jag misstycker inte alls att grevinnan frågar”, svarade Christina. ”Sanningen är att jag är tacksam att finna ett så ansvarsfullt arbete som detta i Svartå. Jag vill gärna stanna nära min familj och i byn som jag älskar.”
”Så pass”, sa Magdalena. ”Har man ordnat med ett rum åt fröken?” Magdalena rätade på sig i stolen. Den hårda sitsen skärpte sannerligen sinnena. ”Fröken bor naturligtvis var hon vill. Jag kan knappast tro att det blir mycket arbete här uppe, särskilt inte eftersom jag har mamsell Ekenlund.”
”Jag ska bistå mamsellen”, skyndade sig Christina att säga. ”Jag är van vid att hjälpa till där det behövs.”
Magdalena synade åter flickan uppifrån och ner. ”Borde då inte Christina ha skaffat ett annat arbete? Här finns knappast någon framtid för fröken. När jag är borta blir det ändå ingenting kvar.” Hon gjorde en trött gest över rummet.
”Då stannar jag så länge grevinnan och mamsell Ekenlund behöver mig”, sa Christina med ett leende.
”Jag förstår inte hur ni ungdomar kan vara så energiska.”
Magdalena rynkade på näsan. ”Nu måste jag be fröken att lämna mig i fred. Allt prat har gjort mig trött. Om hon är så envis och vill stanna så antar jag att det går an att göra så. Men kom inte och säg att jag inte varnade henne …”
Irriterande nog log jäntan bara.
”Jag är säker på att jag kommer att trivas utmärkt hos grevinnan”, sa Christina och neg.
Magdalena såg efter henne när hon lämnade salongen. Salongen hade alltid sett likadan ut. De mjukt pärlgrå snickerierna ramade in delikata väggmålningar föreställande växter, fåglar, människor och byggnader från Fjärran Östern. Tanken att ändra något i och runt herrgården hade aldrig slagit henne. Allt var bra som det var. Vad som skulle komma efter hennes frånfälle ville hon inte ens tänka på, det var alltför smärtsamt.
Hon hade aldrig träffat sin morfar, men mor hade talat om honom med sådan inlevelse och värme att det kändes som om hon ändå mött honom. Karl Sporre var den som lät bygga herrgården av sten på samma plats som det tidigare huset i trä stått. Tillsammans med två symmetriska flyglar skapades sommartid en varm gryta mellan de tre huskropparna på herrgårdens södra sida. På den norra sidan ner mot sjön Lilla Björken gav herrgården skugga för både folk och fä. Väster om herrgården låg Svartå by och järnbruket, varifrån man hörde det taktfasta dunkandet av hammaren. Öster om herrgården sträckte sig äppellunden som morfar anlagt ett par år före sin död och som familjen fortsatt att vårda. De stora stallbyggnaderna låg på kullen norr om herrgården. Under mors tid hade den delen av verksamheten vuxit sig mycket framgångsrik. Magdalena mindes fortfarande hur stolt mor varit över de avkommor aveln frambringade och hur mycket hon älskat djuren. Magdalena hade aldrig kommit i närheten av mors bedrifter på det området, och nu skulle det väl dö med henne. Irriterat slätade hon ut det grå sidentyget över benen.
Hon slöt ögonen. Bitterhet och skuld var hennes ständiga följeslagare numera. Som girig a släktingar väntande på arv tyngde de hennes axlar och ben och fick henne att önska att livet kunde få vara över, men tydligt och klart skulle hon plågas ett tag till. Inte för att det förvånade henne något särdeles. Hon
förtjänade det sannerligen. Hela livet hade hon sparat ihop till sitt straff.
”Ursäkta …”
Magdalena ryckte till. Nacken värkte illavarslande och rummet hade bäddats in i eftermiddagens mjuka skuggor. Framför henne stod mamsell Ekenlund och Magdalena blinkade några gånger för att få blicken att klarna.
”Jag menade inte att skrämmas”, sa mamsellen.
”Måste ha slumrat till.” Magdalena sträckte sig efter vattenkaraffen på bordet men mamsell Ekenlund var raskt framme för att bistå.
”Hur uppfattade frun fröken Christina?” sa hon medan hon fyllde glaset till hälften och räckte över det.
Magdalena tog en sipp innan hon svarade: ”Förstår inte varför det ska vara nödvändigt.”
”Vi har talat om det här, frun och jag. Frun vet mycket väl att jag är flera år äldre än frun och att jag inte längre orkar hålla samma kvalitet och vigör som frun förtjänar.”
Magdalena fnös högt. ”Ekenlunds insatser duger gott och väl åt mig. Jag ser inte vad en ung flicka skulle kunna göra som inte ni kan.”
”Trapporna börjar ta ut sin rätt, frun.”
Magdalena kunde inte säga emot. För dem som arbetade i hushållet så var det ett evigt spring i trapporna varje dag.
”Dessutom”, fortsatte Ekenlund, ”så behövs det fler och raskare personer i hushållet. Malva blir inte heller yngre. Och frun ska inte ta sig ensam till bruket om dagarna.”
”Vet hut, människa”, fnös Magdalena och plockade med medaljongen som var fäst med en nål på bröstet. ”Än är det väl jag som bestämmer i mitt eget hus.”
Kammarjungfrun gjorde en grimas och satte händerna i sidorna. ”Fröken Christina är villig att hjälpa till där det behövs och jag ser inte varför det skulle vara en dålig idé med tanke
på att vi har haft vissa … bekymmer att hitta lämpliga unga flickor till hushållet.”
”Unga flickor är så känsliga nu för tiden”, sa Magdalena stramt.
”Om frun säger det så”, sa Ekenlund.
”Ja ja, men skyll inte på mig när det går galet.”
”Naturligtvis inte, frun. Skulle aldrig komma på fråga.”
KAPITEL 3
Den snart artonåriga Magdalena höll ut handen och lät
det höga gräset kittla huden medan hon med stora kliv följde efter sin mor. Det var den bästa tiden på dagen precis när solen höll på att försvinna bakom trädtopparna och luften fortfarande var ljum.
”Mor, mor …”
”Jag lyssnar”, svarade mor henne utan att vända sig om.
Hjärtat slog några extra slag i bröstet på Magdalena. Tankar på kärlek och giftermål hade fyllt henne hela sommaren och hon visste att något måste förändras i hennes liv. Hon hade passerat både sexton och sjutton utan att officiellt debutera i sällskapslivet. Det var dags nu. Hon hade noga övervägt föroch nackdelar.
Magdalena tog ett djupt andetag och knöt händerna. ”Hur visste mor att far var den rätte?” Orden snubblade ur henne på en utandning och hon slog hastigt ner blicken. Kanske hade inte mor ens hört henne? För sent insåg hon att mor stannat och hon stötte in med pannan före i mors axel. Magdalena flämtade till. Mor stannade aldrig när de var i hagen. Inte för
mindre än att en av hästarna behövde tillsyn eller omvårdnad. Magdalena bet sig i underläppen.
”Varför frågar du?” sa mor.
Till Magdalenas förvåning lekte ett leende i mungipan på mor och ögonen glittrade. Magdalena svalde och ångrade att hon sagt något. Men hon kände sin mor alltför väl. Mor skulle inte låta henne slippa undan, inte när hon hade den blicken.
”Nåå ..?” manade mor.
”Jag har så klart hört mor berätta om hur mor och far träffades, men hur visste ni att det skulle bli … ni två?” Magdalena repade ett grässtrå. Tupp, höna eller kyckling? Det blev en kyckling, konstaterade hon och låtsades vara fullt upptagen med att betrakta den lilla stubbiga samlingen av gräsax mellan tumme och pekfinger.
”Det finns säkert lika många sätt att förstå att man älskar någon som det finns människor”, sa mor. ”I mitt fall ville jag nog inte erkänna att din far var den rätte förrän det nästan var för sent, men egentligen visste jag att jag älskade honom redan när jag var en ung flicka.”
Magdalena hörde värmen i mors röst. Mor och far var alltid snälla mot varandra. Hon kunde inte minnas att de någonsin hade farliga gräl. Mor kunde visa humör men när hon gjorde det brukade far mest le och skaka på huvudet. Sedan sa han till Magdalena och hennes bror Karl att de skulle hitta på något roligt tillsammans så snart mor fick ur sig ångan, vilket aldrig tog särskilt lång tid. Mor och far verkade älska varandra så innerligt och Magdalena önskade att hon skulle möta samma känslor i en blivande make. För hon ville gifta sig, hon ville ha en familj. Vad hon inte ville var att leva med en man som inte höll av henne så som far höll av mor. Och tvärtom, så klart. Men hur skulle hon veta? Hon bet sig i underläppen.
Som om mor hört hennes tankar sa hon: ”Din far gör mig till en bättre människa. Han ser mig som ingen annan någonsin gjort och heller aldrig kommer att göra. Han älskar mig
trots mina fel och brister och utan honom är jag bara halv.”
Magdalena sneglade på mor. Ansiktet var slätt och fridfullt.
Mor slog ut med armarna. ”Han gör mig lycklig.” Hon skrattade till. ”Det har han alltid gjort.” Hon lade armen runt Magdalena. ”Är det något du vill diskutera? Har någon fångat ditt hjärta?”
Magdalena grimaserade. ”Mor vet att jag inte har haft möjlighet att träffa någon i lämplig ålder.”
Mor sköt ut underläppen. ”Sant, sant …”
”Jag fyller arton i år och det är hög tid att jag gifter mig.”
Magdalena kunde känna hur mor ryckte till. Ingen stor rörelse, men ändå.
”Och … du är säker på att det är vad du önskar. Jag menar, så ung?” mumlade mor.
”Jag vet att mor var något äldre när far och mor gifte sig men det är vad jag vill. Jag vill ha en make och en familj och jag vill inte vänta för länge. Jag menar, det kanske tar tid att finna rätt man?”
Mor såg bort över de böljande ängarna. Den orange skymningen fick hennes hår att glöda. Magdalena tyckte nästan att hon såg sorgsen ut men det var kanske inbillning.
”Så klart att det är dags, min flicka”, sa mor sedan och kramade Magdalenas hand. ”Du har alltid vetat vad du vill och om du bestämt dig för att genomföra något så finns det ingenting jag kan säga för att ändra på saken. Vi pratar med far om det och ser till att göra de arrangemang som behövs. Du behöver klänningar à la mode och vi får se till att göra visiter där det åtminstone kan dyka upp några lämpliga unga män.”
”Jag skulle så gärna vilja gå på en bal”, utbrast Magdalena. ”Mormor berättar om dem i sina brev.” Hon ville så gärna få se det med egna ögon. De vackra klänningarna och de stiliga gentlemännen. Hon ville bära eleganta skapelser själv och kanske till och med väcka beundran hos någon man som ville dansa med henne, buga sig elegant och kyssa henne på handen.
Hon rös till. Hon ville uppleva det innan hon riskerade att bli en gammal ungmö.
Mor höjde på ögonbrynen och bet ihop käkarna.
”Kan inte mor berätta om hur det var när mor dansade på balerna på slottet?” Magdalena väntade nyfiket på vad mor hade att säga om det hela.
Mor log ansträngt. ”Kanske inte just nu. Du och jag behöver se över den sista hagen innan det blir mörkt”, sa hon och gick med bestämda kliv genom det höga gräset.
Magdalena visste bättre än att tjata. Hon skulle låta mor berätta när hon var redo, det brukade hon göra. Mor var inte den som höll hemligheter.
KAPITEL 4
CHRISTINA
”Så du är den nya sällskapsfröken?” sa en sval röst.
Christina neg. Grevinnans dotter var mycket vacker på ett elegant vis. Hon bar inga stora tygsjok under kjolarna av det slag som Christina sett kvinnor i Örebro bära. Inga stora rosetter och inget överdrivet pynt. Inte verkade hon vara särdeles hårt snörd i midjan heller, men det behövdes inte. Kvinnans lågmälda klädnad passade henne ypperligt.
”Ja, friherrinnan Levander.”
Kvinnan synade nyfiket Christina uppifrån och ner. ”Säg, hur länge har du varit här?”
”Det blir två veckor i morgon, frun”, svarade Christina och knixade.
”Hm”, sa friherrinnan Levander. ”Min mor skrämmer nog snart i väg dig också. Men säg för all del Beatrice när det är du och jag. Friherrinnan får mig att låta så …” Hon rös till. ”Låt oss säga att Beatrice passar bättre på Svartå.”
”Jag ska göra mitt bästa för att komma ihåg det”, sa Christina.
Beatrice nickade kort. ”Då så, om Christina är så snäll och visar mig till min mor så ser vi till att få det här överstökat.”
Christina sänkte blicken. Hon hade förstått att det fanns vissa oenigheter mellan mor och dotter. Det hade inte undgått henne trots att hon inte direkt hade lyssnat när de andra pratade sinsemellan. Alla familjer hade sina svårigheter, så även hennes egen, men vissa saker pratade man inte med andra om. Det hade farmor alltid varit noga med att framhålla.
Christina gick före Beatrice genom den gröna salongen, svängde vänster genom den enorma blå festsalen, vidare genom den mindre salongen som dagen till ära fått påskliljor i en vas på bordet framför soffan med rosa sidenklädsel och fram till pardörrarna in till det ovala rummet. Christina harklade sig lätt innan hon vred om dörrvredet och förde isär dörrbladen.
”Grevinnan har besök”, sa hon och neg.
Grevinnan rörde först inte en min men sedan öppnade hon långsamt ena ögat.
”Jag var orolig att mor suttit och dött”, var Beatrices hälsningsord.
”Jag klamrar mig fast”, svarade grevinnan torrt.
Christina kvävde en flämtning. Milda tider så de tilltalar varandra, tänkte hon och kände hur det hettade i kinderna trots att hon själv var utan skuld till ordväxlingen.
”Har du med din make?” sa grevinnan.
”Mor vet att han avskyr att resa.” Beatrice slog sig ner på en av stolarna i det milt solgula rummet.
”Vad står Christina där och gapar för?” sa grevinnan och blängde irriterat på henne. ”Borde hon inte hämta förfriskningar?”
”Naturligtvis”, skyndade sig Christina att säga medan hon ivrigt nickade och neg så kjolen släpade i golvet. ”Jag ber så mycket om ursäkt, grevinnan.”
Svetten sipprade fram under armarna och munnen kändes torr. Hur kunde hon bete sig så dumt? Stå och stirra som om hon aldrig sett folk förr. Hon vände och rusade från rummet. Bakom sig hörde hon grevinnan fnysa ljudligt. Tänk om hon
blev avskedad? Hon var inte rädd för den äldre damen, det var hon verkligen inte, men hon förstod ju att hon inte skulle bli långlivad om hon inte höll måttet. Och hon ville verkligen behålla sin tjänst. I jämförelse med mycket annat var den väl avlönad och mycket behaglig. Den dagen grevinnan inte längre hade plats för henne skulle hon kunna använda sig av erfarenheten för att få ett bra arbete någon annanstans. Om hon höll sig kvar tillräckligt länge förstås …
Christina hissade upp kjolarna. Med klapprande steg slank hon nerför den rundade stentrappan till köksregionerna. Malva viftade med en handduk över en rykande färsk kaka som spred förföriska dofter i rummet.
”Låt mig hjälpa dig”, sa Christina och sträckte sig efter en ren linneduk på bänken. ”Malva arbetar alldeles för hårt.”
”Om Christina hittar en ersättare till vår senaste kokerska och ytterligare en piga, så ska jag genast ta det lugnare”, sa Malva trött. ”Men jag är tacksam för att Christina visar omsorg om en åldrande husfru som mig.”
”Jag kanske kan be min syster att hjälpa till i hushållet? Om grevinnan tillåter det, vill säga”, lade hon till. I samma stund som orden lämnat hennes mun ångrade hon sig. Linnéa var inte som andra.
Malva skar små fina smörgåsar i rektanglar och ostbitar i trekanter. Därefter plockade hon upp hårda honungskakor ur en burk och placerade allt vackert på silverfat.
”Hur gammal är flickan i fråga?” undrade hon.
”Linnéa är tretton. Men det kanske inte är en bra idé. Hon är väldigt ung”, sa Christina.
”Nja, så värst ungt vet jag inte om jag tycker att det är”, sa Malva. ”Jag var tio när jag började som piga.” Malva såg på henne med rynkade ögonbryn.
”Jag kan höra mig för”, sa Christina.
”Ju snarare desto bättre”, sa Malva och räckte Christina fatet med kakorna. ”Vi kan tala mer om det senare. Seså, skynda
dig upp med förfriskningarna till damerna innan de hamnar alltför mycket i luven på varandra.”
Christina log blekt till svar och hoppades att Malva skulle glömma bort det där med Linnéa.
KAPITEL 5
Magdalena lade med visst besvär i bromsen på vagnen och placerade tömmarna vid sidan om sig på sätet. Efter att hon fyllt femtio verkade det som om styrkan i armar och händer började avta och sedan hade det bara rasat utför. Magdalena avskydde det. Hon tog av sig handskarna innan hon tog sig ner och såg sig om. Höga röster hördes från hyttan. Något måste ha hänt.
”Det var då ett satans oväsen!” bullrade brukspatron Diedrichs och for ut på grusplanen mellan bruksförvaltarens domäner och ingången till hyttan. ”Vad är det som pågår?”
Magdalena gick närmare. De senaste månaderna hade hon tvingats dra ner på arbetstakten och närvaron på bruket hade blivit lidande. Nu var det ett par dagar sedan sist hon var där. Diedrichs hade tagit för vana att i stället komma till herrgården och rapportera men ibland trodde hon att han undanhöll henne bekymmer. Inte av illvilja, utan för att förskona henne. Brukspatron var en rejäl karl och hon hade själv anställt honom.
”Att det alltid ska vara något som pockar och stör”, grälade
Diedrichs. ”Är det inte mannar som saknas så är det något som går sönder och drar ner på farten och produktionen.”
”Vad är det som försiggår?” sa Magdalena.
”Grevinnan”, sa Diedrichs och bugade medan arbetarna rev av sig mössorna.
”Det är kolet”, sa en av arbetarna. ”Det saknas i två av kolbodarna.”
”Minst ett par tunnor i varje”, fyllde en annan i.
”Det är den där jävla Lekman igen”, röt Diedrichs, högröd i ansiktet.
”Vi vet inte”, sa den förste som talat. ”Ingen säger sig ha sett nåt.”
”Mannarna håller väl honom bakom ryggen.” Diedrichs spottade på marken.
Magdalena visste att de haft problem med stölder av kol men inte exakt hur mycket.
”Jag har fört bok ”, sa Diedrichs. ”Andra har också haft bekymmer med Lekman när han olovligen fällt träd och tagit med sig ved från deras marker. Karln är en tjuv och en fähund.
Ljuger och skyller ifrån sig. Inte hjälper det att konfrontera honom heller. Han har alltid tänkt ut ett redigt försvarstal.”
”Visa mig”, beordrade Magdalena.
Tre mannar tog täten och Diedrichs och Magdalena följde efter. Tjuvar kunde stryka omkring i utkanterna av bruksområdet och norpa åt sig stycken här och där. Men tydligen inte den här sällen. Maken till fräckhet hade hon sällan varit med om! Det gick bara inte an. Sådant var tvunget att stävjas i tid annars blev det omöjligt att hantera.
”Vid ett tillfälle fick vi nästan fatt i honom”, sa Diedrichs märkbart irriterad. ”Han hade fått både sin hustru och deras piga att dra ut på rövarstråt tillsammans med honom, och pigan fick nog. Men när det sedan skulle vittnas så drog den arma tösen tillbaka vittnesmålet. Lekman hade väl skrämt henne halvt från
vettet förstås. Nej, Lekman vill man hålla så långt ifrån sig som möjligt, det är jag på det klara med.”
”Jag hörde att Lekman blivit av med arbetet sitt borta i Björneborg”, sa en av mannarna.
”Kan väl tänka att han skyller det på mig”, sa Diedrichs. ”Även om jag inte är den ende att försöka få slut på stölderna så ha r Lekman bestämt sig för att han är oskyldigt anklagad och att vi brukspatroner har vigt våra liv åt att förstöra för honom.”
”Jag vet att Diedrichs har mycket annat att tänka på”, sa Magdalena. ”Men vi kan naturligtvis inte se mellan fingrarna när det kommer till brottslighet. Hur skulle det se ut för andra hederliga människor?”
Mannen bredvid Diedrichs fortsatte: ”Det är ändå synd om familjen hans. De har inte gjort nåt illa.”
”En rejäl karl tänker på det innan han drar synd och skam över fru och barn”, slog Diedrichs fast.
De var framme vid kolbodarna och männen öppnade dörrarna. ”Som brukspatron ser så har tjuven varit framme.”
Diedrichs stack in huvudet. ”Och ni är säkra på att de var fyllda?”
”Så sant som att vi står här”, sa den äldste av arbetarna. ”Vi tar ur bodarna enligt ett uppgjort system och fyller dem sen i tur och ordning. Som vi alltid gjort, patron. De här var fulla när jag var förbi för en sju dar sen.”
”Jag tror dig”, sa Diedrichs. ”Kan ni höra er för om det är någon som sett något? Vad som helst. Det är på tiden att sätta hårt mot hårt mot Lekman. Tillbaka till arbetet nu”, sa han och viftade med armen.
”Jag litar på att Diedrichs hanterar saken så som sig bör och dra er inte för att tillkalla fjärdingsman”, sa Magdalena. ”Det hela är ytterst beklagligt men vi kan inte låta brottslingar diktera villkoren.”
”Naturligtvis inte, grevinnan.” Han bugade lätt.
”Låt oss gå tillbaka till ert kontor och gå igenom rapporterna.
Min dotter är på besök så jag behöver något att uppehålla mig med.” Hon log stelt.
”Naturligtvis, grevinnan. Naturligtvis.”
SVARTÅ HERRGÅRD
Svartå herrgård ligger strax utanför den lilla orten Svartå i Degerfors kommun, Närke. Herrgården började uppföras av hovmarskalk Carl Falker omkring 1775–1782 . Herrgården har under långa perioder drivits särskilt framgångsrikt av kvinnor, varav flera hetat Christina.
Därefter har herrgården använts som pensionat, hushållsskola, hotell- och konferensverksamhet och under en kortare period som flyktingförläggning.
Sedan hösten 2021 ägs och drivs Svartå herrgård av Christina Erikson och hennes man Thomas Erikson.
BEATA FOCK
Andra trilogin har inspirerats av tre kvinnor som alla har en plats i Svartås historia. Christina Falkers dotter Magdalena, hennes barnbarn Beata vars bild ni ser här, och den unga Henriette Åkerhielm som kom hit för att ta hand om Beatas tre barn när hon tragiskt gick bort, bara 32 år gammal. Ett minne från Henriettes tid på Svartå finns kvar än idag: hennes egen specialbeställda sängkammarmöbel, prydd med hennes initialer, som fortfarande står i ett av gästrummen.
SVARTÅSVITEN
Svartåsviten är en storslagen serie som kommer att omfatta tjugoen böcker och spänna över 250 år. Den är uppdelad i sju trilogier och hämtar sin inspiration från de kvinnor som genom tiderna kämpat om makten på Svartå herrgård. Den andra delen i den andra trilogin utkommer hösten 2026.
