ARIEL LAWHON
ÖVERSÄTTNING: KATHARINA COHEN KELLER
Min mor lärde mig att barnmorskor är hjältar.
Min syster lät mig bevittna ett mirakel.
Min make satt vid min sida och höll min hand.
Av dessa skäl, och tusen till, är boken tillägnad dem.
Och hon vet, därför varnar hon honom och hennes instinkter sviker aldrig, att honan av hennes art är mer dödlig än hanen.
– Rudyard Kipling, ”Den kvinnliga arten”
hängning
November 1789
”Sanningen kommer alltid i dagen; ett mord kan inte döljas länge.” DEL 1
William Shakespeare Köpmannen i Venedig
Det förflutna har sin prolog
Kroppen flyter nedströms. Men det är sent i november och Kennebec-floden har börjat frysa. Stora isflak virvlar och tumlar genom vattnet och bildar drivor. Glänsande iskalla fingrar sträcker sig in i strömmen från stränderna och tar tag i allt som passerar. Den döde mannen, redan nedtyngd av genomblöta kläder och bastanta läderstövlar, guppar fram allt långsammare. Hans ögon stirrar oseende på den avtagande månskäran.
Det är en förtvivlans natt, med bister vind och bedövande frost. Ju långsammare floden rör sig, desto snabbare fryser den och fångar in honom i sitt tröga flöde, vecklar ut hans hemvävda linneskjorta likt kronbladen på en vidöppen brun tulpan.
Bara en timme tidigare hade hans hår varit kammat och uppsatt, knutet med ett spetsband. Han hade så klart stulit spetsen, och det är möjligt – ödet är trots allt nyckfullt – att han kanske hade varit vid liv om det inte vore för att han gjort just det. Men det var droppen som fick bägaren att rinna över. Krig har utkämpats för mindre.
Den döde hade haft bråttom härifrån, han hade haft nog med bekymmer som det var. Men om han varit försiktigare, mer tålmodig, skulle han ha hört sina angripare i skogen. Lyssnat. Gömt sig, hållit andan. Väntat på att de skulle passera. Men den döde mannen var tanklös och otålig. Andfådd.
Lämnade spår i snön och var inte svår att hitta. Håret lossnade i stridens hetta – den lilla biten spets plockades upp och trycktes ner i en ficka – och nu är håret, brunt som en lerig flodbank, en enda trasslig röra. En del är fastklistrat i pannan, en del i munnen, ditdraget under en sista förskräckt inandning innan han kastades i floden.
Hans orediga, trasiga kropp dras med av strömmen i ytterligare en halv kilometer innan isen lägger sig och med ett trött stön tar det stopp. Mannen är fångad dryga fyra meter från stranden, med ansiktet en tum under ytan, läpparna särade och ögonen fortfarande uppspärrade av förvåning.
Kylan har kommit en månad för tidigt till den lilla staden Hallowell i Maine. Det är ingenting som den döde hade kunnat veta, inte heller någon av de andra som bor här. Tövädret kommer att låta vänta på sig i många, många långa månader än. Detta ska kallas Den långa vinterns år. Det kommer att bli en legend, och han en inte så liten del av den. Men för tillfället sover invånarna tryggt och varmt i sina sängar, med dörrarna ordentligt stängda mot den tidiga, vildsinta vintern. Men plötsligt, om man tittar noga, rör sig något mörkt och smidigt längs flodstranden i månskenet. Det är en räv. Försiktigt sätter hon en tass på isen. Sedan en till. Hon tvekar, eftersom hon vet hur ombytlig floden kan vara, hur den längtar efter att svälja allt och dra ner en i det skvalpande djupet. Men isen håller och räven rör sig framåt, mot den döde mannen. Hon tassar fram till där han ligger, begravd i isen. Det kloka lilla djuret tittar på honom med huvudet på sned, men han besvarar inte blicken. Hon lyfter nosen mot himlen. Sniffar efter faror. Andas in den skarpa doften av frost och tall längs floden, och längre bort en svag doft av ved som brinner. Nöjd börjar räven yla.
Clarks smedja
TORSDAG 26 NOVEMBER
”Du behöver inte vara rädd”, säger jag till Betsy Clark. ”Under alla år som jag har hjälpt kvinnor att föda har jag aldrig förlorat en mor.”
Den unga kvinnan ser på mig med stora ögon och svetten pärlande i pannan. Hon nickar, men jag anar att hon inte tror mig. Det gör de aldrig. Alla kvinnor som föder barn tror att de endast är en hårsmån från döden. Det är normalt. Och jag tar inte illa upp.
En kvinna är aldrig mer sårbar än när hon har värkar. Inte heller starkare. Likt ett skadat djur, trängd och desperat, genomlider hon barnsbörden med att omväxlande gå in i sig själv, och att attackera sin omgivning. Denna process, där kvinnans kropp vänds ut och in, borde ta livet av henne. Det är orimligt att överleva något sådant. Och ändå, gång efter annan gör de mirakulöst nog det.
John Cowan – den unge smeden som går i lära hos Betsys make – kom och hämtade mig för två timmar sedan och jag sa åt honom att inte söla. Betsys barn kommer dundrande till världen i en sällsam hastighet och med en ljudvolym därefter. Skrikande banshees, hala och med röda ansikten. Men så små att hela baken får plats i handflatan, även när de är fullgångna. Späda små varelser. John tog mina instruktioner på allvar och satte av i ett tempo så högt att min kropp fortfarande värker av vår i det närmaste panikartade ritt genom Hallowell.
Och nu, när jag nyss anlänt och knappt hunnit installera mig, inser jag att barnet redan är på väg. Betsys värkar kommer
med trettio sekunders mellanrum. Det här barnet har – liksom syskonen – bråttom att träffa sin mor. Tack och lov är hon som gjord för att föda.
”Det är dags”, säger jag och lägger en varm hand på vardera knät. Jag pressar försiktigt isär dem och hjälper den unga kvinnan att hissa nattlinnet högre upp över den nakna magen. Den är hård, spänd, mitt i en sammandragning, och Betsy biter ihop tänderna och försöker att inte snyfta. Barnsäng gör varje kvinna till novis. Varje gång är första gången, och den enda hjälpen som står till buds kommer från dem som samlats för att hjälpa till. Därför har Betsy samlat kvinnorna i sin familj: modern, systrarna, kusin och moster. Att föda barn är ett gemensamt arbete, och när Betsys dådkraft sviktar och hon skriker ut sin smärta, sluter de andra upp. De vet vad det här innebär. Även de som för tillfället inte har någon specifik uppgift hittar något att göra. Koka vatten. Sköta elden. Vika kläder. Det här är kvinnoarbete i sin mest ursprungliga form. Män har ingen plats, inget tillträde till det här rummet, och Betsys make har i sin oduglighet dragit sig tillbaka till smedjan för att ösa ur sig rädslan och frustrationen mot ett städ, genom att hamra en liten bit smält metall till underkastelse.
Betsys kvinnor arbetar tillsammans, iakttar mig och reagerar på minsta vink. Jag sträcker ut en hand och en varm, våt trasa läggs i den. Knappt har jag hunnit torka bort den senaste vågen av blod och fostervatten, förrän trasan rycks ur mitt grepp och ersätts av en ny. Den yngsta av Betsys släktingar – en kusin som inte är äldre än tolv år – får i uppdrag att tvätta de smutsiga trasorna, hålla vattnet kokande och fylla på i tvätthinken. Hon tar sig an uppgiften utan att tveka eller klaga.
”Här är ditt barn”, säger jag och lägger handen på det varma, glatta huvudet. ”Skallig som ett ägg. Precis som de andra.”
Betsy lyfter hakan och grimaserar när värken släpper sitt grepp. ”Betyder det att det är en flicka till?”
”Det betyder ingenting.” Jag håller blicken stadigt fäst och min hand varsamt på det lilla huvudet som trycker sig mot min handflata.
”Charles vill ha en pojke”, säger hon.
Charles har inget att säga till om, tänker jag.
Ännu en smärtsam våg drar in över Betsy, och hennes systrar går fram för att lyfta hennes ben och hålla dem tillbaka.
”Krysta på tre”, säger jag. ”Ett, två … tre.” På Betsys alltmer spända mage ser jag hur sammandragningen tilltar i styrka. ”Nu.”
Hon håller andan, pressar på och ytterligare en centimeter av det kala huvudet blottas och toppen på de små öronen har trängt utanför Betsys kropp. Hon hinner inte hämta andan innan nästa våg rullar in, och sedan kommer de, obevekliga, en efter en, utan att någonsin släppa taget om hennes livmoder. Betsy krystar. Kippar efter luft. Krystar igen. Igen … och så ännu en gång. Någon baddar svetten från hennes panna, torkar tårarna från hennes kinder, men jag tittar aldrig bort. Och till slut är huvudet igenom.
Jag kupar handflatan runt en kind och ett litet öra. ”Bara axlarna kvar nu. Två tryck till borde räcka.”
Betsy är dock redo att avsluta det här, och med sina sista krafter tvingar hon ut barnet, rakt ner i mina händer. Och när barnet med ett svischande ljud befriats från hennes kropp, faller hon tillbaka på sängen. Den enda kvarvarande förbindelsen mellan mor och barn är nu en silverglänsande sträng.
Ett litet, upprört skrik fyller rummet, men Betsys kvinnor varken jublar eller klappar. De tittar på, tysta, i väntan på mitt utlåtande.
”Hallå där, lilla vän”, viskar jag och håller upp barnet så att Betsy kan se det. ”Du har fått ännu en dotter.”
”Åh”, säger hon förtvivlat och tar sig upp på armbågarna för att se barnet.
Det finns arbete kvar att göra, och jag gör det noggrant och försiktigt. Jag lägger den lilla flickan på sängen mellan hennes mors ben och klipper av navelsträngen med min sax. När det ursprungliga bandet är klippt knyter jag stumpen med ett snöre. Sedan doppar jag händerna i en hink med vatten, tvättar dem och drar med tummen över barnets gom. Ingen gomspalt. Ännu ett litet mirakel som jag mentalt prickar av efter varje lyckad nedkomst. Jag torkar bort blodet och det vaxartade fosterfettet från det krumbuktande, hala barnet, samtidigt som jag håller ett öga på Betsy för att se om hon blöder för mycket. Allt ser bra ut.
Betsys kvinnor kammar tillbaka hennes hår, tvättar hennes ansikte och ger henne ljummet te att dricka. De hjälper henne att sätta sig upp och att byta till ett rent nattlinne. De gör henne redo att amma.
”Tänk så söt du är”, säger jag till barnet och tillägger sedan: ”Tänk så älskad du är.”
Och jag ber till Gud att det är sant.
Det här är deras tredje barn på fyra år, Charles Clark vill så desperat gärna ha en son att hans målmedvetenhet mycket väl kan döda hans hustru om han inte är försiktig. Betsy, å sin sida, vill desperat gärna behaga sin make och kommer aldrig att säga nej till honom.
Allt verkar vara i sin ordning med mor och barn, så jag sveper in den lilla i rent, mjukt linne och ger henne till Betsy. Hon lägger knytet mot sitt bröst och väser när barnet tar tag i hennes bröstvårta. Det får hennes mage att dra ihop sig ännu en gång och göra sig av med efterbörden. Även detta är fascinerande för mig, och jag undersöker efterbörden på jakt efter oegentligheter, jag försäkrar mig om att den är intakt, att inget har lämnats kvar. Även detta ser normalt ut, och jag slänger den i hinken vid mina fötter.
”Det är en sista sak”, varnar jag.
Betsy nickar. Hon har varit med om det här förut.
”Ha tålamod med mig. Det tar bara några sekunder. Men det kan göra ont.”
”Sätt igång då.”
Jag knådar Betsys mage och rullar handloven hit och dit för att hjälpa den att dra ihop sig. Den unga kvinnan rycker till men skriker inte. Därefter finns det inget annat kvar för henne att göra än att amma barnet.
”Vad ska du kalla henne?” frågar jag.
”Mary.”
Ett namn som betyder ”bitter”, tänker jag, men ger den unga modern ett gillande leende eftersom det förväntas.
Kvinnorna arbetar tillsammans med att tvätta Betsy och linda in hennes underliv i rena, torra trasor. Dessa kommer sedan att bytas av sköterskorna varje timme under de närmaste dagarna.
Klockan är halv fem på morgonen – fortfarande några timmar kvar till gryningen – och Betsys kvinnor går tyst i väg för
att städa upp det sista och sedan försöka sova lite. De kommer att arbeta i skift för att ta hand om Betsy och hennes barn under veckan. Någon mer vila kommer den unga smedshustrun inte att få.
Jag tar av mig det nedsölade förklädet och tvättar händerna igen, därefter rättar jag till de hårstrån som lossnat innan jag sätter mig på sängkanten och dricker den nu kalla kopp te som jag fick när jag kom. En lång stund iakttar jag mor och barn.
”Ska jag berätta för Charles att allt är bra?” frågar jag.
”Ja”, säger Betsy, ”men berätta inte för mig om han blev arg.”
”Han har ingen rätt att vara arg. Du har gett honom ett vackert barn.”
”Det betyder ingenting ifall han har rätt till sin ilska eller inte.”
Jag tar ett djupt, stillsamt andetag innan jag lugnar henne.
”Oroa dig inte för Charles. Jag ska ta hand om honom. Njut av din dotter, du.”
Familjen Clark bor i en liten stuga bredvid den enda smedjan i tre counties. Det är en kort promenad, men jag slänger ändå på mig ridkappan.
Den iskalla luften träffar mig som en örfil, överraskande efter den nästan tryckande värmen inne hos Betsy. Det svider i näsan vid varje inandning. Natten är klar och krispig, månen stolt och stjärnorna lyser mot en bläcksvart himmel.
Jag bryr mig inte om att knacka på smedjans dörr – Charles skulle ändå inte höra mig på grund av allt hamrande – och skjuter upp den utan att annonsera min ankomst. Betsys make vankar omkring och muttrar förbannelser och böner. Han är helt hjälplös och tveklöst skyldig till hustruns plågor.
När jag kommer in i Charles synfält lyfter han på huvudet och låter släggan falla ner på en stång av vitglödgat järn med sådan kraft att jag känner vibrationerna genom den hårt packade jorden under mig. Rummet luktar het metall och varmt tegel. Svett och rädsla. Charles Clark står rak i ryggen, för släggan åt sidan och skjuter bort en våt hårlock från pannan. Jag kan ana de tillbakadragna vikarna vid varje tinning, han börjar bli tunnhårig vilket får honom att verka äldre än sina trettio år. Mörkt hår. Mörka ögon. Mörkt skägg. Sjörövare hade varit ett bra alternativ för Charles om han inte blivit smed.
Han sneglar snabbt åt mitt håll och tittar sedan bort. ”Lever min maka?” frågar han och harklar sig sedan för att dölja det känslosvall han känner.
”Ja. Naturligtvis. Hon mår bra.”
Jag tror att det här är det närmaste jag någonsin kommer att få se den här mannen darra. Lättnaden sprider sig i hans kropp och knäna viker sig en aning, men så tar han sig samman och vänder sig mot mig.
”Och barnet?”
”Hon har mycket starka lungor.”
Hans ansikte mulnar inte, det snarare kollapsar. Jag kan se musklerna i käken arbeta när han biter ihop och gnisslar tänderna mot varandra. Till slut sväljer han hårt och frågar: ”Har Betsy gett henne ett namn?”
”Mary.”
”Jag hade hoppats på en son.”
”Jag vet.”
”På grund av smedjan. Jag behöver hjälp i …” Charles tar sig generat för pannan. ”Jag älskar verkligen mina döttrar.”
”Jag har aldrig sagt något annat.”
”Det är bara det att jag behöver fler händer. Det är så mycket arbete. Och jag ville lära upp honom.”
Jag bryr mig inte om att berätta för Charles att det inte finns någon han, och att spädbarn inte är till någon hjälp i en smedja, oavsett. Att det skulle dröja minst tio år innan en son – om han nu fått en – skulle kunna bidra ens lite till familjeföretaget.
”Du har John Cowan till hjälp. Och du kanske fortfarande kan få en son. Betsy är ung. Det är du också.”
Charles nickar som om han bestämt sig för något viktigt. ”Vi kommer att anstränga oss ännu mer nästa gång. Det ska jag se till.” Dumbom.
Jag tar ett steg mot de glödande tegelstenarna och sträcker ut handen så att den vilar på Charles underarm. Den är muskulös och ärrad, varm från elden. Det hår som en gång växte på den har för länge sedan svetts bort.
”Inte än, inte på flera månader”, säger jag till honom. ”Åtminstone. Om du vill ha en son måste du ge hennes kropp tid att läka. Och även då är det Gud, och inte du, som väljer vad du ska få. Förstår du?”
”Jag är inte grym”, säger han.
Bara krävande och otacksam. Jag säger dock inte detta högt. Han är den sortens man som kan tåla att höra sanningen, men bara när den sägs indirekt.
”Betsy behöver mer än så just nu. Hon behöver att du är försiktig. Och tålmodig.”
Han säger ingenting, så jag trycker hans arm en sista gång innan jag lämnar Charles åt sitt arbete.
John Cowan har avslutat sitt jobb för kvällen och dragit sig tillbaka till loftet i andra änden av smedjan. Den unge mannen är storväxt, byggd som en oxe, och inte mycket smartare. För tillfället sover han, djupt och mullrande, omedveten om både det nya liv som just har kommit till världen och slagen från hans mästares slägga. Johns dagar är fyllda av klingande metall, så varför skulle hans drömmar vara annorlunda?
Jag återvänder till stugan, hittar en ledig plats bredvid eldstaden och sträcker ut mig på bädden av halm som har lämnats åt mig. Om ett par timmar kommer Betsys kvinnor att laga en måltid för att fira det nya livet. Ritualen är vanligt förekommande i Hallowell. Ett barn föds och en måltid serveras. Ibland är det en elegant festmåltid uppdukad på linneduk, ibland är det en sparsam och kall måltid, hopslängd i all hast. Ibland sover jag i en extrasäng, och ibland finns det ingen plats alls för mig att sova på. Jag har tillbringat mer än en natt på en stol och ryckt till varje gång mitt huvud föll framåt. Men den här kvällen är typisk för de flesta barnafödslar jag är med om. Ett anspråkslöst hem, en normal nedkomst, en enkel säng och på morgonen, en rejäl frukost. Jag ligger hopkrupen under min ridkappa, stirrar på de grovhuggna takbjälkarna och lyssnar på ljuden omkring mig. Små snarkningar, prassel och viskningar när Betsys kvinnor går och lägger sig för kvällen. Just som ögonen blir tunga öppnas ytterdörren och Charles kommer in och går över det knarrande golvet mot sovrummet. Jag lyssnar efter ilskna ljud, men kan bara höra en make som viskar mjukt till sin hustru. Det känns som om jag knappt har slutit ögonen förrän jag vaknar av en stor, hård hand på min axel. Charles står där, med en lykta i handen och brådska i rösten.
”Mistress Ballard”, viskar han. ”Ni måste stiga upp.”
Jag tittar mot sovrummet där jag lämnade mor och barn, panikslagen över att något har gått fel under natten.
”De mår bra.” Han pekar mot ytterdörren. ”Men det är någon som har kommit för att tala med dig. Säger att det är brådskande.”
Det har högst gått en timme sedan jag somnade. Det känns som om mitt huvud är fullt av spindelväv och ögonen är fyllda med grus, men jag lindar min ridkappa lite hårdare runt axlarna och följer med Charles ut. Pusten av kall luft kommer plötsligt och skoningslöst, och jag flämtar till och ryser.
Charles lyfter lyktan och jag känner igen mannen på hästen. Han är medelålders, medelstor och inte särskilt attraktiv, och jag kan inte förstå varför han är här och inte på en flotte med min son, halvvägs till Long Reach.
James Wall ser ut att vara utmattad på det sätt som man bara kan vara efter att ha varit vaken hela natten i den brutala kylan. Hans ögon är rödkantade, håret rufsigt och hakan orakad. Han slickar sig om de spruckna läpparna. ”Ursäkta mig, Martha, jag vill inte tränga mig på”, säger han. ”Men du behövs i stan. Omedelbart.”
”Jag trodde att du och Jonathan åkte i väg med flotten för flera timmar sedan.”
”Det gjorde vi”, säger han. ”Men det har hänt en olycka.”
EN LEGEND PÅ LIV OCH DÖD
Vintern 1789 begravs en man i isen när Kennebec-floden fryser.
Som traktens barnmorska tillkallas Martha Ballard för att undersöka kroppen och fastställa dödsorsak. Men vittnesmålet ogiltigförklaras av stadens beslutande herrar.
När det visar sig att den döde är kopplad till en våldtäkt där Martha har dokumenterat skadorna bestämmer hon sig för att ta utredningen i egna händer.
Den långa vinterns år är skriven utifrån verkliga dagboksanteckningar. Det är en spännande och känslosam berättelse om Martha Ballards kamp för rättvisa i en tid då kvinnors rättigheter var upp till männen. Hennes orädda handlande leder till att både hennes älskades liv, och de kvinnor hon förlöser, utsätts för fara. Det blir en vinter som ingen i Hallowell någonsin kommer att glömma.
”Som att på riktigt vara på besök i det förflutna hos en äkta hjältinna … det är omöjligt att inte slukas av hennes berättelse och gripas av hennes liv.”
THE MINNESOTA STAR TRIBUNE
ISBN 978-91-89928-78-7