Miss Lyckad
Copyright © Christin Magdu 2025
Utgiven enligt avtal med Grand Agency
Utgiven av: Bookmark Förlag, Stockholm 2025 www.bookmarkforlag.se
Omslag: Michael Ceken
Tryck: ScandBook UAB, Litauen 2025 Första upplagan, första tryckningen 978-91-89928-75-6
Mobilen vibrerar i bakfickan. Amanda fiskar upp den och märker hur en stöt går genom kroppen när hon ser namnet på skärmen: Gallerist-Mona .
I ett andlöst hjärtslag finns bara det. Namnet som blixtrar mot glaset. Hoppet som exploderar i bröstet. Nu. Nu händer det. Kanske är det karma – en belöning för alla gånger hon låtit bli att sno plastpåsar i självscanningen på ICA?
Amanda har föreställt sig det här samtalet hundratals gånger. Hur Mona säger att hon ser något unikt i hennes konst. Att tavlorna – surrealistiska rörelser, brutala kontraster – berättar om något större. Om längtan. Om allt Amanda saknar men aldrig kunnat formulera. Med darrande fingrar trycker hon på svara-knappen.
”Amanda Bourget?” Rösten spricker, för snabb, för laddad.
”Hej. Mona Bergsten här.” Sval och professionell, precis som Amanda föreställt sig.
De första orden flyter förbi, något om en stressig morgon, trafik kaos och fullbokat schema. Men Amanda hör dem knappt. I huvudet har hon redan klivit in i Monas galleri i Hammarby Sjöstad. Ser sina tavlor hänga där på väggarna. Hör besökarna dra efter andan och viska saker som: ”Det här är oerhört djärvt” , ”Jag kan känna konstnärens smärta” och ”Det här säger verkligen något om vår samtid.”
Efter år av slit, sena nätter och ett konstant svajande självförtroende är stunden äntligen här. Det är hennes tur. Nu ska hon visa sin familj och alla som inte trott på henne att …
”Vi har tyvärr valt att ställa ut en annan konstnär istället.”
Allt fryser. Amanda stirrar på några intorkade färgfläckar på fingrarna medan hjärnan försöker bearbeta informationen.
En. Annan. Konstnär.
”Förlåt. Vad sa du?” Rösten är tunn nu, knappt hennes egen.
”Jag är ledsen att det blev så här, Amanda, men vi tittar gärna på dina verk igen till hösten.”
Hösten. Har något ord någonsin varit fulare? För första gången märker hon hur Mona uttalar hennes namn. A-maa-ndaaaa . Som en långsam, uttråkad gäspning. Ett namn som på papperet betyder Den älskvärda, men som just nu känns mer som Den där som alltid snubblar på mållinjen.
Hon tvingar sig att svälja klumpen i halsen och pressar fram en röst som ska låta cool och samlad, trots att hon mentalt kastar sin mobil i väggen.
”Ja, men självklart, inga problem. Då satsar vi på hösten istället.”
Lyckades hon dölja sin enorma besvikelse? Eller förstod Mona att hon just hackat sönder Amandas själ i tusen bitar?
När samtalet är över stirrar hon tomt ut över det öppna kontorslandskapet där telefonförsäljarna sitter uppradade som soldater i en förlorad armé. Deras röster lika monotona som bakgrundsbruset från datorfläktarna. Företaget har krympt, år för år, och är en spillra av sig självt. Folk svarar knappt längre i telefon – istället handlar de på nätet, med ett klick, utan att behöva möta någon annans desperation.
Några bänkar bort upptäcker hon en ny kille, knappt tjugo år, som nervöst rättar till sitt headset. Hans röst skälver på samma sätt som hennes gjorde nyss.
”Hej! Jag ringer från Eco Socks och undrar om du vill bidra
till en bättre värld genom att köpa ekologiska, giftfria strumpor som är gjorda av bamburör?”
Chefen, en man med ansiktsmuskulaturen permanent inställd på besvikelse, reagerar blixtsnabbt och viskar upprört: ”Bambufibrer. Inte bamburör. Bambufibrer!”
Den unga killen nickar som om hans liv hänger på att aldrig mer yttra ordet bamburör. Amanda låter blicken dröja kvar en sekund innan hon vänder sig mot fönstret. Där ute, längs Folkungagatans slitna fasader och de små butiksfönstren, virvlar en vit plastpåse i blåsten. En del skulle kanske kalla det poetiskt – en fri och vacker dans i vinden. Amanda ser något annat. Ett spöke. Ett litet, patetiskt plastspöke utan riktning, utan mening. För svagt för att skrämma någon. Plastspöket rycker till i vinden, gör ett sista desperat försök att klamra sig fast vid en gatlykta men misslyckas.
Hon suckar. Det där är hon.
Bakom henne hörs chefens röst igen. ”Det kan kosta oss kunder att säga fel ord. Begriper du inte det?!”
Nya killen stirrar skamset ner i bänken. Axlarna är hopkurade, pennan i hans hand vrids långsamt mellan fingrarna. Luften i rummet är tryckande. Han sjunker längre ner i stolen.
”Vill du att vi byter ut alla produktnamn till trestaviga ord med bilder? Herregud, hur klarade du ens arbetsintervjun?”
Amanda blinkar långsamt innan orden bara ramlar ur henne, på ren reflex.
”Det var mitt fel.”
”Vad sa du?” Chefen vänder sig mot henne, blicken smalnar, isande.
”Jag råkade nog säga fel till honom förut.” Hon rycker på axlarna. ”Förlåt, är lite trött idag.”
Killen tittar förvånat upp. Hans blick flackar mellan Amanda och chefen, som fortsätter stirra på henne innan han skakar på huvudet.
”Du borde verkligen veta bättre, Amanda.”
Hon nickar. Chefen står kvar ytterligare en stund, tittar på henne som om han förväntar sig något mer, men så rättar han till sin slips och går vidare till nästa bänk. Killen ger henne en tacksam blick. De har aldrig sagt ett ord till varandra. Och hon förstår inte varför hon alltid gör så här – tar på sig skulden för andras misstag. Men så har det alltid varit. Hon minns när hon var liten och hennes bästa vän råkade sparka en fotboll rakt igenom granngubbens fönster. Han blev ursinnig, bultande röd i ansiktet, och även om Amanda var livrädd så tog hon på sig skulden. Efter en rejäl utskällning från både honom och föräldrarna var hon tvungen att bidra till betalningen med sina veckopengar för att lära sig en läxa.
Smack! En bok dunsar ner på hennes skrivbord.
Amanda tittar upp och möter Zoes pigga ögon. Trettiosex år, precis som hon själv, men med en näsring som skriker ”jag vägrar bli tråkig”. Röda läppar, ostyrigt hår.
”Du får den.”
Zoe viftar med handen mot boken på skrivbordet. Titeln i versaler: DEN STORA HEMLIGHETEN.
”Eh … jaha. Tack? Vad handlar den om?”
”Universum och skit. Kan du hjälpa mig med en grej?”
”Du har inte ens läst den, eller hur?”
”Äh, Albin gav mig den. Du vet att jag inte har tid att läsa.”
Amanda försöker fokusera, men hennes tankar glider. Orden från Gallerist-Mona ekar fortfarande i skallen, tomma och obevekliga.
”De valde en annan konstnär.”
”Åh, nej! Vad tråkigt!”
Zoes ögonbryn vinklas lätt uppåt, som ett par vindrutetorkare som möts i regnet. Amanda har verkligen en genuin vän i Zoe. Någon som förstår och bryr sig, någon som …
”Men du, jag behöver verkligen din hjälp!”
Zoe lägger vädjande sin hand på hennes axel. När Amanda lyfter blicken lägger hon märke till den stressade ryckningen i Zoes vänstra kind, den som alltid skvallrar om otålighet.
”Chefen är skitgrinig efter alla sena ankomster den här veckan, så jag kan inte gå någonstans.” Zoe sneglar mot deras chef, som med barsk min går runt mellan försäljarna. ”Snälla, det kliar som fan”, fortsätter Zoe och spänner desperat blicken i henne.
Några minuter senare står Amanda i en hyllgång på apoteket med ett smalt paket i handen. Hon ska just läsa på baksidan när en röst från det förflutna klipper genom luften.
”Du lovade att aldrig låta håret växa ut.”
Amanda fryser till.
Jonathan. Mannen hon skulle ha haft två barn, sommarstuga och Ikeasoffa med. Han som fick hennes pappa att fälla en tår på julafton och som viskade att han älskar henne – kvällen innan han lämnade henne. Golvet gungar till. Ettusenetthundra fyra dagar. Jorden har hunnit ta tre varv runt solen sedan dess. Det är tolv årstider av förändring. Och ändå känns det som om han just stängt dörren bakom sig.
Hon vänder sig om och möts av hela hans gestalt, innan hennes synfält snabbt krymper tills bara en sak återstår: finnen som rest sig på hans haktipp. Det hon absolut inte vill titta på är:
* Hans välformade läppar som viskat ömma ord.
* Hans sammetsbruna ögon som hon älskat sanslöst men som förrått henne.
Finnen lyser likt en varningslampa om att hon när som helst kommer sprängas i tusen bitar. Så upptäcker hon brunetten bredvid honom. Åtta år yngre. Och bländande. Som om solen tagit mänsklig form.
Jonathan ler. Han ser lycklig ut, vilket är outhärdligt. Amanda
känner illamåendet stiga och hör sig själv svara med en skärpa hon inte riktigt kan kontrollera:
”Du lovade också en hel del … Hej, jag antar att det är du som är Rita?”
Brunetten hälsar med en röst som dryper av vänlighet. För vänlig. Amanda tycker sig till och med ana medlidande.
Jonathan skruvar på sig.
”Så, hur är det?” frågar han, och Amanda gör sitt bästa för att inte se ut som en söndermosad avokado. Medan hon kämpar för att musklerna runt munnen ska dras uppåt fastnar hennes blick på Ritas mage. En bula. Hjärtat rusar, leendet blir stelt som en botoxmiss.
”Bra, tack. Jättebra, faktiskt!”
Jonathan sneglar på paketet som hon håller i. Svampdödande vaginalkräm. Amanda rätar på sig, höjer hakan och låtsas som om hon håller i ett glas champagne istället för … svampdödaren. Sedan ler hon. Bredare än vad hon trodde var möjligt.
”Antar att det är sånt man får räkna med när man har ett intensivt sexliv.” Hon skrattar till, imponerad över att det faktiskt låter klingande och naturligt.
”Så du dejtar fortfarande runt?” Hans ton är avslappnad och nonchalant. Den triggar något i Amanda.
”Dejtar? Nej, jag har allt hittat Mr Right. Men tror att vi måste coola ner oss lite.” Hon skakar på paketet för att understryka sin poäng innan hon fortsätter. ”Bara lite grann. Men det var kul att se dig. Ta hand om er!”
Hon marscherar mot kassan, blossande röd i ansiktet. Jonathans blick sticker i ryggen, som om han just missat ett mycket viktigt kapitel i en bok han trodde att han redan hade läst. Amanda försöker ignorera hans närvaro medan hon betalar, men hennes händer skakar när hon sträcker fram kortet. Hon känner apotekarens blick – en aning för medkännande – och det gör henne bara mer illamående. När transaktionen är klar
snurrar hon runt och kliver ut med huvudet högt, som om hon precis erövrat hela världen, inte köpt en svampsalva för fiffi.
Så fort hon kommer ut kollapsar fasaden. Hon lutar sig tungt mot grannbutikens skyltfönster, det känns som om trumpinnar dunkar mot bröstkorgen alltmedan förödmjukelsen fyller henne. När de var tillsammans sa Jonathan flera gånger att han ville ha både barn och barnbarn med henne och att de skulle bli gamla tillsammans. Samtidigt var han noga med att de skulle vänta tills det kändes rätt.
Han fick henne till och med att börja med hormonspiral –något hon var starkt tveksam till, med tanke på bieffekterna hon läst om. Ökad kroppsbehåring, viktuppgång, finnar, håravfall, minskad sexlust, humörsvängningar och självmordstankar. Hon såg framför sig hur hon skulle förvandlas till en asexuell, skallig tjockis med finnar, skägg och vredesutbrott – ständigt självmordsbenägen. Men han hade bara skrattat, kysst henne i pannan och försäkrat att allt skulle gå bra – att det var de två, för evigt.
Så hon gick med på det. För kärlekens skull. För hans skull. Och allt hade gått bra. Hon slapp skägg och finnar. Men han lämnade henne ändå. Istället har han nu någon slags Victoria’s Secret-modell hängande på armen och är fullt upptagen med att skapa en miniversion av sig själv i hennes mage.
Amanda känner hur ilskan flammar upp. En ilska hon inte ens visste att hon bar på. Hon behöver en pensel. Nu! Färgerna pulserar i hennes huvud: ilsket karminrött som färskt blod, stickande kadmiumgult som gift, intensivt koboltblått som kall metall. Det är som om hennes själ vrålar efter att bli utsmetad över en duk, en stad, en hel värld. Hon vill måla sig ur det här. Hon vill spymåla, inte med snälla, eftertänksamma pasteller, utan med brutala nyanser som skriker allt hon inte kan säga.
Ett mekaniskt surrande från apotekets automatiska dörrar får henne att rycka till. Hon kastar en blick över axeln och
ser en skymt av Jonathans välbekanta profil. Innan han hinner få syn på henne flyr hon in i butiken hon lutat sig mot och gömmer sitt brinnande ansikte bakom skyltfönstret som är fyllt av färgglada reklamskyltar.
Där utanför ser hon andlöst hur Jonathan och Rita stannar till, som om de funderar på att gå in i butiken.
Nej, det kan inte vara sant! Amanda hukar snabbt. Butiksägaren, en kvinna med sträng uppsyn, säger hejdå till ett ungt par hon precis visat förlovningsringar för och blänger misstänksamt på Amanda.
”Vad fina de är. Jättefina.”
Med blicken vaksamt fäst på Jonathan och Rita utanför butiken låtsas Amanda vara intresserad av vigselringarna som fortfarande ligger framme på disken. Med oskyldig min provar hon en för att inte riskera att bli utslängd.
”Den du har nu är sista exemplaret från vår senaste kollektion. Den har en rund, briljantslipad diamant på noll komma fem karat.” Butiksägarens röst skär genom luften.
”Mm … Jättefin. Verkligen. Men jag ska nog fundera lite.”
Amanda ska just ta av sig ringen när det plingar till från dörren. Hon tittar upp och ser med förskräckelse att Jonathan och Rita fnitterförälskade och ivrigt pussande på varandra rör sig mot disken. Med ens sätter sig ett slags kvävande känsla i halsen. Som att vara fångad i en fälla som inte går att rymma från. Desperat börjar hon slita av sig förlovningsringen, men den har fastnat.
”Nämen, du igen?” säger Jonathan.
Amanda ler och försöker se avslappnad ut. ”Ja, så här mycket träffades vi väl knappt ens när vi var ihop.” Hon försöker låta normal och hoppas att han inte ser att hon darrar.
Rita glittrar lycksaligt mot butiksägaren. ”Vi skulle vilja titta på förlovningsringar”, kvittrar hon.
Butiksägaren visar genast upp ringarna från lådan som Amanda precis plockat en ring ur.
Med ens blir alla ljud distanserade. Deras fnitter ekar och blandas ihop. Som i slowmotion ser Amanda hur de förälskat provar ringar på varandra. Hon bokstavligen känner hur hela hon förvandlas till ett blödande sår.
”Hallå? Hör du inte att jag pratar med dig?” Butiksägarens vassa röst skär på nytt genom luften. Plötsligt kommer alla ljud tillbaka. Hårt. Som en käftsmäll. Hon möter vilset butiksägarens blick och sedan Jonathans och Ritas, som båda förundrat stirrar på henne.
”Om du inte ska ha den får du gärna lägga tillbaka den, tack.” Butiksägaren, som mer och mer börjar kännas som en ondskefull häxa, håller demonstrativt upp asken.
Amanda gör ett diskret försök att ta loss ringen men det går inte. Varför går det inte? Hjärtat bultar snabbare i kroppen. Hon vill inte vara här. Vill inte se Jonathans och Ritas tindrande ögon och höra deras kärleksbetygelser.
”Är det en förlovningsring?” Jonathan höjer på ögonbrynen.
Butiksägarens otåliga blick bränner i henne i väntan på att hon ska lägga tillbaka ringen.
”Men gud, vilken fin! Den skulle jag gärna vilja prova!”
När Amanda ser Ritas entusiastiska ansikte och framsträckta hand måste hon uppbåda all kraft för att hålla tillbaka den överväldigande lusten att sätta händerna runt Ritas tunna, vita hals och krama sönder hennes gälla röst. Ja, hela hennes existens. Den här änglalika bitchen har berövat Amanda på allt. Det hon hade och det som kunde ha blivit.
”Den här blir perfekt!” hör hon sig själv säga med ett självsäkert leende. Hon möter Ritas och Jonathans förvirrade ögon och fortsätter: ”Vi bestämde att jag skulle få välja själv. Kanske inte så romantiskt, men eftersom man ska bära den hela livet så måste det ju kännas rätt.” Hon sträcker ut handen och beundrar, med spelad stolthet, den glittrande ringen.
Stegen tillbaka till kontoret är så snabba att det nästan är som en teleportering. Hon slänger paketet med svampdödande vaginalkräm på bordet framför Zoe, som lyser upp och ger henne ett nöjt leende.
”Härligt!”
”Tjugofyratusen spänn kostade den här ’lilla tjänsten’ mig. Hoppas du är nöjd.”
”Vad snackar du om?” Zoe ser förskräckt på paketet.
”Avbetalning var enda sättet. Fy fan, vad sjuk jag är.”
”Vänta, vart ska du?”
Amanda slänger orden över axeln. ”Om det finns en gud, så hatar hon mig.”
”Vad är det som har hänt?” Zoes röst går upp i falsett.
”Jag måste bara hem, innan jag gör någon riktigt illa.” Hon drar på sig sin munkjacka i farten.
Chefen, som står några meter bort, skyndar sig fram och blockerar vägen för henne.
”Och vart tror du att du ska gå?”
”Förlåt men … Jag …”
”Hon är akut magsjuk”, vrålar Zoe från sin plats. ”Jag sa åt henne att gå hem så hon inte smittar ner hela kontoret.”
Amanda ger ifrån sig ett halvkvävt stön och chefen kastar sig åt sidan, som om någon precis öppnat en bajspåse.
AMANDA HADE EN PLAN : bli berömd konstnär, gifta sig med sin pojkvän och leva lyckligt i alla sina dagar. Men när hon blir dumpad och målandet inte tar fart inser hon att verkligheten inte alltid samarbetar med ens drömmar.
En helt vanlig, miserabel dag förvandlas till en mardröm när hon plötsligt konfronteras med sitt ex och hans nya, snygga flickvän. För att rädda sin heder yttrar hon en liten, oskyldig lögn om en stundande förlovning. Lögnen får egna vingar och snart förväntar sig hela släkten att få träffa hennes påhittade fästman. Lösningen blir Pagalos – en charmig främling som ovetandes dras in i Amandas alltmer snåriga kärlekssaga. Men ju mer hon ljuger, desto svårare blir det att skilja på spel och verklighet.