DE MÄRKTA BARNEN
FÖRHÖRSLEDARNA
BOOKMARK FÖRLAG
Tidigare romaner av Jenny Rogneby:
Leona – Tärningen är kastad 2014
Leona – Alla medel tillåtna 2016
Leona – Utan mänskligt värde 2017
Leona – Ur aska i eld 2019
Leona – Öga för öga 2020
Medlaren 2022
Vittnet 2023
Offret 2024
De märkta barnen
Copyright © Jenny Rogneby 2025
Utgiven av: Bookmark Förlag, Stockholm 2025
www.bookmarkforlag.se
Omslag & författarfoto: Mikael Eriksson
Tryck: ScandBook AB, Falun 2025
Första upplagan, första tryckningen
isbn: 978-91-89928-72-5
Frågan är inte hur långt vi är beredda att gå för att få ett barn – utan hur långt vi har rätt att gå.
PROLOG
Trots bruset från det massiva polispådraget på marken lyfte Annie blicken mot skyn, betraktade några välsynkroniserade fåglar som ljudlöst cirkulerade ovanför. Svävande, i en nästan rituell formation, ristade deras kolsvarta vingar genom den gnistrande sommarhimlen. Kastade skarpa, kyliga skuggor över området som inte ens solens brännande hetta kunde rå på. Deras närvaro låg som ett olycksbådande tecken över föremålet på gräsmattan nedanför. De kretsade i en bana i luften som om de väntade. Som om de visste något ingen annan kände till och när som helst skulle dyka ner mot samma punkt.
Kråkor, konstaterade hon för sig själv, innan hon återigen sänkte blicken till gräsmattan.
Hon studerade den svarta väskan som strategiskt placerats i den lummiga parken utanför Karolinska universitetssjukhuset i Solna.
Där låg den – med allas blickar på sig. Övergiven, men ändå i centrum för allt.
Ljudet av radiokommunikation och sirener från ytterligare en radiobil som anlände till platsen överröstades av det
rytmiska flappandet från rotorbladen på polishelikoptern ovanför. Den närmade sig snabbt och fick kråkorna att flaxa iväg mot takåsarna. Annie såg efter dem, tänkte att det var besynnerligt att väskan hade dragit till sig asätare.
– Vi ser den!
En knastrande röst från helikopterns anrop skrällde ut från polisinsatschefens radio. Han stod precis bredvid henne med käkarna hårt sammanpressade.
– Den verkar vara delvis öppen, fortsatte kollegan från helikoptern. Vi behöver komma närmare för att få en bättre vinkel att se ner i den.
Annie torkade svetten från överläppen och skannade området med blicken. Såg framför sig scenariot som skulle kunna komma att utspela sig bara sekunder framåt i tiden: en förstörd sjukhusbyggnad, krossade fönsterrutor, tjutande billarm, skadade människor. Hon slog bort katastroftankarna. Såg på insatschefen och kunde inte dölja sin irritation.
– Var fan är bombskyddet?
– På väg, svarade han kort, utan att se på henne, men hon kunde höra anspänningen i hans röst.
– Vänta … den rör sig!
Ett nytt, skarpare anrop från helikoptern fyllde den kvava luften.
– Va? sa Annie högt.
– Något rör sig i väskan.
Hon fixerade blicken på den svarta träningsbagen på gräset, men kunde inte urskilja mycket från avståndet de befann sig på.
Hennes ögon flackade snabbt mot insatschefen.
– En robot förmodligen, sa han, som för att lugna dem båda.
Mer hann de inte säga innan ytterligare ett anrop kom från luften. Nu med mer intensitet.
– Värmekameran ger utslag! Det verkar vara något levande i väskan!
Annie kände pulsen öka. Hon och insatschefen mötte varandras blickar. Hans ansikte, vanligtvis stelt och orubbligt, hade ett drag av osäkerhet nu.
Hon skakade sakta på huvudet.
– Fan om de har placerat ett djur där, tillsammans med sprängämnen.
Ännu ett anrop från helikoptern:
– Vi kommer från ett annat jobb. Har inte bränsle nog. Vi måste vika av.
Helikoptern styrde bort från området. Rotorbladens muller avtog snabbt och lämnade ett tomrum i ljudbilden. En känsla av att hela området höll andan.
Frustrationen som cirkulerade inom Annie växte för varje sekund.
– Herregud, var är de? sa hon igen och vände sig återigen mot insatschefen, som plötsligt var borta.
Hon såg sig omkring och fick syn på hans ryggtavla när han gick bort mot Nationella bombskyddets van, som precis anlänt till platsen. Två tekniker mötte upp. En av dem var klädd i den sedvanliga gråsvarta, pansartjocka dräkten. Den andra höll i den karaktäristiska, överdimensionerade hjälmen. En massiv konstruktion som dolde hela ansiktet bakom ett lätt tonat visir och såg ut att kunna sluka personen inuti. Hela dräkten gav en känsla av anonymitet, som om han inte längre var en människa, utan en robot som snart skulle närma sig det okända hotet.
Äntligen!
Männen stannade vid insatschefen och nickade medan den ena hjälpte den andra på med hjälmen. Varje rörelse mekaniskt inövad. När han till sist gick mot väskan kände Annie lättnad.
Nu var det snart över.
Dräktens utformning hindrade hans rörelseförmåga, och han liknade en sorts rymdvarelse som förflyttade sig i ultrarapid.
Stegen var beslutsamma.
Nästan ödesmättade.
Som om varje fotsteg kunde förändra allt.
Annie höll sig nära insatschefen och den andra bombteknikern, uppmärksam på mannens anrop om väskans innehåll.
Hon följde honom med blicken när han försiktigt klev ut på det mjuka gräset. Iakttog varje steg medan han fortsatte framåt och sjönk ner på knä intill väskan.
Han viftade med armarna i luften och sa:
– Flugor.
Annie rynkade pannan. Flugor? Hon sneglade på insatsledaren och kunde ana fortsatt oro i hans blick. Den tilltagande värmen från sommarsolen kändes kvävande nu.
– Jag öppnar helt.
Med stadiga handskbeklädda händer sträckte han sig över väskan och drog långsamt upp resten av dragkedjan. Utan ett ord ryggade han hastigt tillbaka. Kom upp på fötter och blev stående med blicken fastnaglad i väskan.
– Vad? sa Annie och tittade på teknikerkollegan som hade direktkontakt med honom.
– Prata med oss, Elias, sa teknikern. Vad ser du?
Elias såg sig omkring, som om han försökte hitta något verkligt att förankra sig i. Annie tog ett steg framåt. Hjärtat dunkade i bröstet. Med adrenalinet som drog igenom kroppen kunde hon inte hålla tillbaka längre.
– Vad fan är det som händer?! sa hon högt. Säg något!
– Elias?! upprepade kollegan med ett slags desperat lugn. Berätta vad du ser!
Sekunderna av tystnad sträckte ut sig till oändlighet innan Elias röst bröt genom den spända ovissheten. – Vi måste … Se till att få hit sjukvårdare omedelbart! Det
är ett spädbarn! Skadat. Jag upprepar – ett spädbarn!
ETT
Annie Altin lyfte blusens krage och skakade den lätt för att låta huden under andas. Drog två fingrar längs med hårfästet i nacken och fick upp ett par röda hårlockar som klibbat fast innanför halslinningens tyg.
Klockan närmade sig två på eftermiddagen.
Fönstret stod vidöppet, men lät ändå inte många svala vindpustar svepa in i mötesrummet i kvarteret Kronoberg under juliveckans värmebölja. Utanför låg staden dallrande i hettan. Fasaderna tycktes svälla av värmen och gatorna låg matta, som om de törstade efter fukt.
Men det var inte bara sommarvärmen som gjorde det tungt att andas. Frustrationen över det nya fallet låg som ett besvärande tryck över hennes bröst där hon satt, medan utredarna från Sektionen för grova brott anslöt till mötet. Luften i rummet verkade vägra röra sig, tycktes fast besluten att hålla henne kvar i känslan.
Hon brukade aldrig låta arbetet tränga in under huden på det här sättet, vanligtvis höll hon en viss distans, lät det rinna av och fokuserade strikt på jobbet, men det här fallet … det hade hittat en väg rakt in.
Bilden av den hjälplösa flickan, helt utlämnad och övergiven i en smutsig träningsbag, hade inte gått att skaka av sig.
Vem kunde lämna ett barn så?
Stolarna skrapade mot golvet när kollegorna slog sig ner runt bordet. För att slippa delta i personalens årliga konflikt om sommarsemestrarna hade Annie valt att arbeta juni, juli och augusti utan uppehåll. Hon intalade sig att hon inte hade något emot det; somrarna brukade vara lugna. Gatorna tömdes och huvudstaden andades långsammare.
Men den här sommaren hade varit allt annat än lugn.
Det var som om värmen hade förvärrat allt. Som om den tryckande hettan fått stockholmarnas mörker att krypa fram och lägga sig som en skugga över staden. Skjutningarna och sprängningarna hade avlöst varandra och chefen hade fått gallra hårt när det gällde vilka utredningar gruppens resurs skulle erbjudas till.
Det var för många kroppar nu.
För många sörjande familjer.
Och det fanns aldrig tid att stanna upp och på allvar ta in allt som pågick.
Men det här ärendet stack ut. Kom som ett omstörtande avbrott från de pågående gängkrigen. Om hon hade förstått vad som fanns i väskan när larmet kommit på förmiddagen, hade hon valt att låta kollegorna ta hand om det och fortsatt till sitt läkarbesök. Nu hade hon landat rakt i en utredning som redan påverkade henne mer än hon önskade.
– Vi har tagit över det här fallet trots att jag vet att ni har ovanligt mycket nu, sa Göransson, gruppchefen på Sektionen för grova brott, som låg under Utredningsenheten i Polisområde Stockholm city.
Utredarna runt bordet hummade och nickade. En del suckade.
Eftersom platsen för brottet var utanför Karolinska universitetssjukhuset i Solna skulle ärendet egentligen ha utretts av Polisområde Stockholm nord.
– Nord har haft alltför många gängrelaterade utredningar, därför har ärendet dirigerats om till oss här i city. Men vi har tack och lov fått hjälp med det.
Några sneglade på Annie, hon var den enda som inte hörde till deras nuvarande arbetsgrupp.
– För er som nyligen är inplockade från andra sektioner och inte vet, så startade Noa för ungefär ett år sedan en grupp med specialkompetens, Förhörsledarna. Två av dem kommer att avlasta oss i den här utredningen och ta hand om de tyngsta förhören. Annie, du kan väl komma fram?
I samma veva som Annie reste sig ringde Göranssons mobiltelefon. Han drog upp den ur fickan och tittade på skärmen.
– Ursäkta, jag måste ta det här, men du kan väl presentera dig. Starta gärna dragningen av ärendet också. Du var ju på plats och kan fallet bättre än jag.
Utan att vänta på svar lämnade Göransson rummet med telefonen mot örat.
Annie ställde sig längst fram. Sneglade på klockan på väggen mitt emot. Var var Tim?
– Annie Altin heter jag alltså. Jag har jobbat med utredningar av grova brott på olika sektioner runt om i länet innan jag, och min kollega Tim som kommer snart, för ett år sedan fick våra fasta tjänster i gruppen Förhörsledarna. Hon såg ut över utredarna runt bordet.
– Vi som rekryterats har lite olika bakgrund, men är alla poliser och som sagt, specialiserade på förhör. Gruppen täcker hela landet i extra komplicerade ärenden. Vi stöttar också upp med vissa övriga utredningsåtgärder, framför allt sådant som underlättar våra förhör.
Flera av mötesdeltagarna hade Annie arbetat med tidigare, andra var helt nya ansikten.
– Vi utgår precis som ni från PEACE-modellen, men har tid och möjlighet att gå in mer på djupet.
Alla kollegor kände vid det här laget till PEACE, som infördes som förhörsmetod inom svensk polis 2019. Implementeringen av modellen var del av en större satsning på etiska och evidensbaserade förhörstekniker i linje med internationell forskning, men som vanligt inom myndigheten var bristen på utbildning av personalen stor. På grund av den tyngd förhörsutsagor hade både i förundersökningar och rättegångar hade man istället valt att lägga mycket krut på Annie och de övriga som valts ut till gruppen Förhörsledarna.
PEACE stod för Preparation and Planning, Engage and Explain, Account and Challenge, Closure and Evaluate. Även om några av modellens delar var mer användbara än andra, tyckte Annie att den som helhet fyllde sin funktion väl.
– Jag vet att ni jobbar hårt med de senaste skjutningarna, så jag hoppas ni kommer känna att ni blir avlastade av oss i det här ärendet.
Kollegorna lyssnade uppmärksamt när hon nu gick in på morgonens händelse.
– Efter medias rapportering har väl ingen kunnat undgå bombhoten mot Karolinska sjukhuset i morse. Ett ringdes in till sjukhusets växel och avsåg en av byggnaderna. Det andra kom till vår växel och rörde en väska som placerats i sjukhusparken. Hoten bedömdes som seriösa, och då inledde vi som vanligt en särskild händelse och drog igång det tunga artilleriet.
Hon mötte några av blickarna runt bordet innan hon fortsatte.
– Jag var egentligen på väg till ett eget läkarbesök när larmet
kom. När jag kom fram var IG-kollegorna redan igång med att spärra av. Man påbörjade evakuering av den aktuella sjukhusbyggnaden. Insatsstyrkan och Nationella bombskyddet var på väg. Utanför, på gräsmattan i parken, hade en svart väska placerats.
Hon gjorde en paus och tog fram en utskrift av ett fotografi.
– Det är en tidsfråga innan media får nys om innehållet. Ännu så länge har vi bara gått ut med att den inte innehöll sprängämnen. Vi får se hur länge sekretessen hålls, det här huset läcker ju som ett såll.
Hon suckade, fick behärska sig när hon tänkte på illojala kollegor som sålde information till media.
– Det lär bli rörigt när informationen kommer ut. Ett övergivet spädbarn i en väska kommer att väcka känslor och stor uppmärksamhet hos allmänheten.
Annie höll upp det utskrivna fotografiet så att alla kunde se. Det gick ett sus genom lokalen.
– Flickan var delvis inlindad i ett lakan.
Hon sträckte fram bilden till personen som satt närmast och lät den sedan gå runt. De erfarna utredarna var vana vid mörker och grymhet. Ändå fanns det något i deras ögon nu, något som antydde att det här fallet träffade en nerv.
– Herregud, vad har de gjort med henne?
Eija Nilsson, en av de äldre utredarna, studerade fotot. Annie kände igen sig i hennes reaktion. Samma sak hade hon själv känt när hon stått där på gräsmattan och tittat ner på den nyfödda lilla svarta flickan i väskan. Det hon sett hade gett henne en känsla av tomhet. En sorts uppgivenhet över människans grymhet, innan allt vänt till en vrede som vällt upp så starkt inom henne att hon, när sjukvårdarna anlänt, hade behövt promenera några varv på gräsmattan för att lugna
sig. Samtidigt omfamnade hon ilskan, den hade många gånger drivit henne framåt när hopplösheten försökt ta över.
Instinkten att lyfta upp flickan för att ge henne åtminstone någon minuts tröst hade hon tvingats stå emot. Att röra vid henne eller väskan skulle ha försvårat utredningen. Allt hon kunnat göra var att stryka henne på kinden och prata lugnt med henne i väntan på sjukvårdare.
Flickan hade legat helt tyst där i bagen, men hennes stora bruna ögon hade sökt Annies. Känts som om de sett rakt in i hennes hjärta. Ögon som borde ha hittat sin mamma, mött kärlek och trygghet, inte en hård insida av en svart väska. Blicken hade berört Annie på djupet, och nästan utan att hon själv märkt det hade hon satt sig på huk och börjat sjunga en liten vaggvisa.
Därefter hade ännu en stark insikt infunnit sig och bitit sig fast – att det nu var upp till Annie att skipa rättvisa för den lilla flickan, som svikits av alla vuxna direkt när hon kommit till världen.
– Hon är just nu på Astrid Lindgrens barnsjukhus för undersökning, fortsatte Annie. Jag åker dit och pratar med läkaren efter det här mötet. Kanske får vi fler svar då, på vem hon är och vad som hänt henne.
– Hur ligger vi till i övrigt? frågade Samir Alami, en av de yngre killarna i gruppen.
– Väskan är skickad på analys. Vi vill givetvis ha reda på var den kommer ifrån. Kamerabevakningscentralen jobbar med att säkra all övervakning i området. IG-patrullen gjorde initialt en snabbkoll på sjukhusets övervakning. De hittade inget, men vi får se efter en noggrannare kontroll av övrig övervakning, även lokaltrafikens.
Bilden på flickan skickades fortfarande runt inom gruppen.
– Så snart ni kan gå igenom materialet och får en indikation
på vem som kan ha placerat barnet där, informera mig. Ni når mig här.
Hon skrev upp sitt mobilnummer på whiteboarden. Alla tog upp sina telefoner för att lägga in numret.
– Men stackars liten, hon kan inte vara många veckor gammal. Vem kan ha velat göra sig av med henne?
Fotografiet hade kommit fram till Leyla Haddad, en ung, kortklippt utredare.
– Någon kanske ville att hon skulle få vård? sa Samir.
– Men varför bombhota i så fall? svarade en utredare som Annie inte visste namnet på. Då hade man ju bara kunnat lämna väskan utanför sjukhuset. Kan det vara en kidnappning som gått överstyr?
Dörren öppnades och Göransson kom in igen. Han gick fram och räckte fram en lapp till Annie innan han satte sig i stolen intill. Hon såg ner på det snabbt nedskrivna meddelandet.
Ring Hoffman direkt efteråt. Brådskande!
Hoffman var Förhörsledarnas gruppchef. Annie la ner lappen i fickan och fortsatte:
– Vi har inte fått in någon anmälan om människorov gällande ett spädbarn den senaste veckan, så om flickan skulle ha blivit kidnappad har föräldrarna inte polisanmält det, vilket vore otroligt. Jag tror att det här handlar om något annat, men vi jobbar brett och låser inte fast oss i någon riktning.
Hon såg på Göransson.
– Jag tror inte jag har så mycket mer, just nu. Det finns några korta förhör som hållits initialt, några PM, tjänsteanteckningar och andra dokument. De ligger inlagda i systemet, men i övrigt sätter vi väl bara igång och jobbar?
Göransson nickade och reste sig.
– Tack, Annie. Vi ska inte uppehålla dig längre. Jag vet att du har bråttom iväg. Vi hörs under eftermiddagen.
Annie log mot honom och de andra innan hon tog upp sin väska från stolen. Med Hoffman i tankarna lämnade hon rummet. Vad var det han ville som var så brådskande?
I FÖRHÖRSRUMMET DÖLJER SIG SANNINGEN
En het sommardag rings ett bombhot in till Karolinska universitetssjukhuset i Stockholm. Polisen spärrar av området runt en svart väska, men när bombteknikern öppnar dragkedjan finns där inga sprängämnen. I väskan ligger istället ett spädbarn.
Den lilla flickans liv hänger på en skör tråd. Dessutom upptäcker läkarna något på hennes arm som gör dem högst bekymrade.
Fallet landar hos de omaka förhörsledarna Annie Altin och Alexander Tilly. När ytterligare ett spädbarn hittas växer misstankarna om organiserad brottslighet, och en omfattande utredning tar fart. Spåren leder till en skuggvärld där allt kan köpas för pengar – en korrupt industri med kopplingar till maktens innersta krets.
DE MÄRKTA BARNEN är den första boken i serien Förhörsledarna. Med sin bakgrund som kriminolog och brottsutredare ger Jenny Rogneby en fängslande inblick i hur polisen arbetar med förhörsmetoder för att lösa brott. Resultatet är en rapp, karaktärsdriven kriminalroman om moral, människors drömmar och priset andra får betala för dem.
”Jenny Rogneby är den nya Nordic Noir-drottningen.” – David Lagercrantz