9789189890138

Page 1

HÄDANGÅNGEN LINDA NILSSON

Hädangången

Text ©Linda Nilsson

Formgivning: Malin Olsson

Utgiven av Olssons Förlag 2024

ISBN nr 978-91-89890-13-8

2

HÄDANGÅNGEN LINDA NILSSON

En samling skräcknoveller

3

Innehåll

Hädangången

Väggen

Vad händer med lördag?

Kylan

Min hemlighet

Monster

I mitt rum

Kvinnan på Hädangången 9

Tack

4
5

Hädangången

Vi talar om en gata som heter Hädangången. En väg av asfalt som passerar snickarglädje och blomsterprakt. Där majestätiska villor med altaner och pool ger intryck av rikedom. På garageuppfarterna står bilar med blänkande lack parkerade för dagen. Det har just regnat och lukten av blöt jord når dig, men det är de stora mängderna av hyacinter som fångar din näsas uppmärksamhet. Luften är mättad av sommar och regnvåta blommor.

Det ryker från grillarna på uteplatserna. En kvinna dukar bordet på en altan och en liten pojke slår sig ner på en stol för att äta. Vid ett annat hus är middagen redan intagen och paret som bor där sitter tysta med varsin mobil i handen. Från ett öppet fönster på någon av villorna hörs låga röster och slamrandet av disk. En tv står på någonstans och du tycker det låter som en nyhetssändning. På avstånd anar du ljudet av havets vågor, men ändå är gatan fri från de hårda vindar som härjar. Husen står som en skyddande mur mot ovädret och här lyser kvällssolen fortfarande stark.

Barnskratt klingar från någon av trädgårdarna och en hunds skall studsar mellan husen. Snart fångas din blick av den falk som svävar ljudlös över hustaken. Du följer fågelns väg genom

6

luften när den cirkulerar över en medveten punkt. Lugnt och målmedvetet sveper den fram, tills den fäller ihop sina vingar och dyker. Störtar ner mot ett ovetande byte och försvinner ur ditt synfält. Du tycker det är vackert. Du ser inte blodbadet som äger rum i det höga gräset där falken griper med sina vassa klor. Du hör inte det hjärtskärande skriket som aldrig når kaninens mun och du ser inte den silkeslena pälsen slitas upp och färgas röd.

Vi som ser stannar kvar och släpper blicken från dig för en stund. Vi njuter av lukten av sötma och järn. Ljudet av ett pulserande hjärta som långsamt saktar ner för att till slut stanna. Livet är slut. Allt är komplett.

Du har vår uppmärksamhet igen. Det vilar en känsla av frid inom dig. Det är dina egna känslor, inte våra. Men vi är inne i dig och rotar, tar på ditt innersta och smeker dina sinnen.

Hädangången är en plats du vill leva på. Du ser längtansfullt in genom fönstren. Vrider på huvudet när du passerar husen för att förhoppningsvis få en glimt av glädjen som måste finnas där.

En liten skymt av de människor som bor på den här till synes perfekta gatan.

Obemärkta går vi dig förbi. Som högst kan du uppfatta oss som en ilning längs ryggraden eller en rysning i nacken. Inte mer än så. Men vi cirkulerar runt dig och viskar i ditt öra. Ber dig att komma närmare, för det är här du vill vara, eller hur? Det är på Hädangången du är trygg.

Vi är din vanföreställning, ditt innersta mörker. Mardrömmarna du ännu ej har drömt. Vi slickar på ditt förstånd, lurar oss in. Först kittlande, lekfullt innan vi slutligen öppnar våra käftar och slukar det som du tror är sant.

Ditt blod pumpas runt i kroppen och värmen från dina organ når oss. Den heta, sötsliskiga smaken av ditt inre får oss att slicka våra munnar. Vi känner ditt adrenalin när du stannar till vid ett av husen. Du är nyfiken och vi förstår dig. Vi vill att du

7

ska vara här. Något med Hädangången lockar, men du vet inte vad. Du tänker att det är det pittoreska landskapet, den inbjudande atmosfären och tryggheten. Vi ler åt din dumhet. Du tror att det är på den här platsen som du kommer att finna frid och leva lyckligt och vi låter dig hållas. Vi till och med lockar och manar dig att komma in.

Låt oss glänta på dörrarna till husen på Hädangången. Låt oss presentera vad som egentligen bor här.

Välkommen in!

8

Väggen

Från stolen i köket kan jag se sängen där hon ligger i dunklet i sovrummet. Persiennerna är nerrullade och gardinerna slarvigt fördragna, men från det svaga skenet från sänglampan ser jag hur vacker hon är. Det svarta håret böljar över kudden och jag vill krypa nära, borra in mitt ansikte och insupa doften av henne. Inom mig sköljer en flod av varma känslor och mina läppar formar ett leende. Där ligger hon, denna vackra kvinna som bara är min. Minnen från nattens älskog får mig att rodna. Smaken av henne finns kvar i min mun. Känslan av den lena huden mot händerna fyller mig med vällust och trots att hon ligger bara några meter ifrån mig, saknar jag henne redan. Jag för muggen till munnen och det kalla kaffet slår för en stund bort de erotiska tankarna. Jag grimaserar när jag sväljer och studerar den bruna ringen runt muggens kant. Fundersamt drar jag fingret över örat på koppen. Den borde vara len, men känns skrovlig och klistrig. Hur länge sen var det jag diskade egentligen? Blicken glider över travar med tallrikar, pizzakartonger och tomma konserver. Mest ravioliburkar konstaterar jag och höjer förvånat ögonbrynen. Jag kan inte dra mig till minnes att jag tycker om ravioli.

9

Framför mig ligger en halväten knäckemacka med intorkad ost och förbryllat studerar jag flugan som surrar runt den. Jag reser mig och smyger på lätta fötter fram till dörren där hon sover och lutar mig mot karmen. Sängen tar upp största delen av rummet, förutom en liten byrå med mina underkläder och hennes rullstol i ena hörnet. Jag vill se avslappnad ut och testar olika leenden. Först provar jag att ha armen i sidan och sen hängande fritt, men känner mig obekväm i båda poserna. Jag drar upp byxorna som ständigt vill kasa ner och det slår mig att jag måste ha tappat många kilo den senaste tiden. Mina byxor brukar spänna så pass mycket över magen att jag är tvungen att knäppa upp knappen för att kunna röra mig någorlunda fritt. Jag ser ner på min kropp. Jag kan faktiskt se mina fötter och jag minns inte när jag senast kunnat göra det. En välfylld mage brukar skymma sikten, men nu hänger den slapp och tunn och jag undrar hur det kunde hända så fort, men glad över att känna mig smalare och attraktivare. Tiden tillsammans med henne känns som en underbar evighet, men jag vet att hon nyligen har kommit in i mitt liv. Jag kan inte säga exakt hur länge, för dagarna och nätterna verkar flyta samman. Just nu lever vi i en bubbla av kärlek och det som händer utanför är en helt annan värld än den vi lever i. Vi har varandra och det är det enda som känns riktigt och rätt. Fundersamt kliar jag mig på hakan och känner en kraftig skäggstubb under mina naglar. Jag försöker tvinga fram minnet av när jag senast rakade mig, men hjärnan är som gröt och tankarna tröga. Jag stryker med handen över det sträva håret. Det känns som borsten på en kvast och jag ryser. Ansiktshår är äckligt så jag vänder mig om mot hallen. På väggen vid ytterdörren hänger en stor spegel som har hängt där så länge jag kan minnas. Under den står en byrå som min far snickrat ihop, om jag minns rätt. Jag vill se perfekt ut för henne när hon vaknar och hon ska inte

10

få se mig som den misslyckade människa alla andra tycker att jag är. Med snabba steg är jag framme vid byrån och tar fram en batteridriven maskin. Mödosamt och med en hand som inte vill sluta darra trimmar jag bort stubben. Jag duttar på lite rakvatten och sträcker på mig. I spegeln ser jag att kläderna är säckiga och alldeles för stora.

Jag ska åka in till stan i helgen och förnya min garderob, tänker jag. Hon vill säkert följa med mig och hjälpa mig att välja kläder. Kanske vi kan ta en fika på det lilla caféet nere vid ån, dit jag ibland gick som barn tillsammans med min mamma. Jag inser att jag inte varit där på över tjugo år och undrar om det finns kvar.

För att inte verka underlig inför henne bestämmer jag mig för att inte nämna caféet. Jag har aldrig riktigt haft någon anledning att besöka staden eftersom det finns en liten lanthandel i byn här där jag bor. Det som inte säljs där går alltid att beställa hem.

Får hon veta att jag inte har varit inne i stan sen jag var barn så kommer hon att tycka att jag är konstig och lämna mig. Vi får helt enkelt se om caféet finns kvar när vi kommer dit, annars köper vi bara med oss några kakor från Ica och fikar hemma. Jag känner mig en aning löjlig som gör mig till för henne. Som om det egentligen spelar någon roll för henne om jag är nyrakad eller inte, eller om mina byxor sitter perfekt. Hon vill ha mig precis som jag är, intalar jag mig. Att försöka vara någon annan är bara löjligt. Jag är ju trots allt en vuxen man, men osäkerheten skaver som ett sår. Om jag ser tuff och självsäker ut så kommer hon stanna hos mig. Bara för att vara på den säkra sidan så testar jag åter olika självsäkra leenden. Jag försöker se avslappnad ut genom att först ha armen i sidan och sen hängande fritt och trots att allt känns som en repris avfärdar jag tanken.

En idé får mig att vända tillbaka till köket. När hon vaknar ska hon få frukost bestående av nybakade scones med ost och

11

marmelad, kokt ägg och rykande, färskt kaffe. Frustrerat inser jag att kylen skriker tom och irriterat slänger jag mig på soffan i tv-rummet. Jag zappar mellan brusande kanaler och svarta rutor och tvingas inse att det som vanligt inte finns något att se och bestämmer mig för att ta en tur till lanthandeln för att köpa hem mat till oss.

Jag försöker dra mig till minnes vilken dag det är idag, men allt i mitt huvud har känts dimmigt och grötigt den sista tiden, men jag tänker att det borde vara fredag, åtminstone vill jag att vi ska ha fredagsmys idag. Kanske räkmackor och vitt vin? Jag slickar mig hungrigt om munnen och med kroppen sprittande av nyfunnen energi klär jag mig och skyndar för att hinna till affären.

I dörren stannar jag och ryggar tillbaka. Vad har hänt med sommaren? Blöta löv täcker min trappa och träden står nakna i vinden. En kylig vindpust drar med sig lukten av mull och våt skog och en stund står jag bara där och sniffar i luften, som om jag vittrade fara. En känsla av oro vill infinna sig, men jag skakar på huvudet, lägger armarna om mig själv för att skydda mot kylan och skyndar mig till cykeln som står lutad mot husväggen nedanför trappan.

Det är en lång resa in till byn och när cykeln skramlande vinglar fram mellan tuvor och sten ångrar jag att jag inte underhållit min väg bättre, som numera mest ser ut som en överväxt stig i skogen. Pengar är inget bekymmer sen arvet efter far eftersom min mor aldrig hade sinnesnärvaro nog att använda pengarna efter hans bortgång. Tanken på att någon i tid och otid ska passera mitt hem med högljudda maskiner känns motbjudande. Men i morgon ska jag minsann ordna så att någon kommer och fixar till vägen. Vad ska min kvinna annars tänka om mig?

12

Efter vad som känns som ett hårt träningspass parkerar jag cykeln mot en lyktstolpe en bit ifrån ingången till butiken. Byggnaden är gammal och färgen har flagnat runt fönster och entrén, och skylten ovanför dörren hänger snett och är sliten av väder och vind. ”Lennarts lanthandel” står det med snirkliga bokstäver, men jag misstänker att för någon som kommer ny till byn är det svårt att urskilja de bleka bokstäverna. Jag vet vad det står, för samma skylt har hängt ovanför den där dörren i hela mitt liv.

Jag tar några kliv mot ingången, men hejdar mig när jag hör någon fnittra bakom mig. Två flickor i övre tonåren ser mot mig och viskar. En vuxen kvinna hyser åt dem att vara tysta, men det går inte att undgå att se att hon inte kan dölja sitt skratt bakom handen. Jag skyndar de sista stegen till dörren och kliver in i värmen. Den lilla klockan som talar om för butiksägaren att någon vill handla plingar när dörren stöter emot den.

Jag torkar av mina händer, som plötsligt blivit hala av svett, på mina byxor och ser mig omkring innan jag tar en kundkorg. Jag passerar brödhyllan och läser noga på bäst före-datumet innan jag väljer ett ljust rostbröd. Det kommer bli perfekt till räkmackan. När jag kommer till frukt- och grönsaksavdelningen ser jag en äldre dam stå och stirra på mig, men jag ler bara vänligt mot henne och söker med blicken efter gurka. På en hylla längre bort får jag syn på dem bredvid en låda med citroner och jag inser att jag måste passera den gamla damen för att komma dit. Jag vet inte varför, men obehaget växer när jag med långsamma steg närmar mig henne. När jag är knappt en meter ifrån henne lyfter hon handen och klämmer näsan mellan tummen och pekfingret, utan att släppa blicken ifrån mig.

“Fy fan”, fräser hon och jag skyndar förbi, grabbar tag i en gurka och halvspringer genom den lilla butiken mot kassan.

På vägen kastar jag ner ett paket mjöl och en liten låda ägg i

13

korgen. I all hast spricker ett ägg och gulan rinner ur och droppar ner på golvet.

Lennart, som ägt butiken så länge jag kan minnas dog förra året och Anders, hans son, har numera tagit över ansvaret. Han ler vänligt mot mig från kassan när jag andfådd står mitt emot honom.

”Hej Mikael, dags att handla idag?”

Anders tar emot varorna som jag lägger upp på bandet och knappar in dem i kassaapparaten. Jag hör på hans lite kvävda röst att han inte andas genom näsan och jag undrar först om han är förkyld. Så minns jag att den lilla, arga damen vid fruktdisken höll för näsan när jag gick förbi. Jag lyfter min arm och sniffar i armhålan, men känner ingen obehaglig lukt därifrån.

”Var det bra så?” Anders fortsätter att le mot mig på ett nästan onaturligt ansträngande sätt.

”Har du vitt vin hemma?”

När man bor som vi gör, en bit ifrån någon större stad, brukar vår lanthandlare köpa hem alkohol och läkemedel. Vi kan sen köpa av honom i andra hand och så är det även denna gång. En flaska vitt, mousserande smugglas ner i min kasse och jag lämnar butiken glad över att ha kommit över en flaska vin.

Samtidigt känner jag mig förödande ledsen när jag inser att jag inte fått med mig räkor. Halvvägs hem på den skumpiga vägen öppnar sig himmelen och ett hav av regn dränker både mina kläder och matvaror.

”Hej älskling, jag är hemma!”

Min röst studsar tillbaka till mig där jag står i hallen med vatten drypande från min kropp. Jag står tyst en stund och väntar på att hon ska svara, men när det förblir tyst fortsätter jag:

”Det ösregnar ute och jag är dyngsur och fryser.”

Min kropp skälver av kyla, så det är ingen underdrift. Huset är tyst och mörkt och en underlig känsla av ensamhet väller över

14

mig och jag blir plötsligt rädd. Har hon lämnat mig? Jag lägger ifrån mig kassen med varor på golvet och utan att ta av mig skorna halvspringer jag mot sovrummet, men stannar när jag får syn på hennes rullstol. En suck lättar från mina axlar och jag

tar tyst ett steg tillbaka och hoppas att hon inte sett mig komma farande som en galning genom hallen.

”Är det du, älskling?”

Hennes röst är mild och jag fylls av en varm lättnad. Hon är kvar hos mig.

Jag klär av mig mina våta kläder och hänger dem på en krok i hallen innan jag går ut i köket för att leende låta mina planer skridas till verket.

“Hoppas du är hungrig”, viskar jag när jag med en bricka full av nybakade scones åter står i dörrhålet till sovrummet.

En svag doft av något jag inte känner igen ligger som en slöja

över rummet. Jag sniffar och lägger pannan i veck. En förnimmelse av något som ruttnar letar sig in i min näsa. Något som jäser och puttrar och avger gaser. Jag drar in lukten.

Smakar på den, men när jag låter den pysa ut genom näsan igen är doften borta. Kanske jag bara inbillat mig, eller så behöver jag verkligen städa här inne.

Jag skjuter undan sänglampan och ställer brickan på det lilla bordet, sen halvspringer jag ut i badrummet för att hämta parfym. Jag vill inte att hon ska behöva äta i den unkna lukten. Jag hajar till när jag ser att badkaret till hälften är fyllt med brunaktigt vatten. En smutsrand följer vattenlinjen på badkarskanten. Länge studerar jag det och letar i mitt minne efter när jag badat sist, men det är som om det finns en vägg i min hjärna som jag inte kan ta mig igenom. Jag sticker ner handen för att dra ur proppen och när det kalla vattnet når min hud blixtrar ett fragment av ett minne genom huvudet.

15

Mina händer pressar hårt om en hals och trycker ner det skrikande ansiktet i vattnet.

Jag kastar mig bakåt och minnet fladdrar i väg innan jag riktigt hinner få fatt i det och så är det borta. Jag torkar den blöta handen mot byxbenet och tar parfymflaskan ur skåpet. Den har stått här sen far bodde i huset och ett tjockt lager damm täcker toppen. Jag blåser kraftigt och ett litet moln av kvalster och bakterier väller upp. Jag blåser snabbt två gånger till och molnet löses upp och förintas.

Jag går tillbaka till sovrummet och sprejar frenetiskt med parfymen, trots att jag inte tycker det luktar illa längre. Hon har inte ätit sin frukost och ett stick av besvikelse hugger i hjärtat, men så ser jag på henne, den ljuvligaste varelse jag mött, och allt jag kan känna är värme. Jag är förundrad över hur vacker hon är och min själ brinner av kärlek för denna underbara människa. Att hon, som är så perfekt, vill ha någon som mig, en enstöring som de flesta tar omvägar för att slippa möta.

“Kom och lägg dig hos mig.”

Jag kryper in under hennes täcke. Hon är len och kall och jag håller henne tätt intill för att ge värme, trots att jag fortfarande är kall sen regnskuren. Jag borde kanske höja värmen på elementet nu när det plötsligt har blivit höst ute?

“Du är fantastisk.”

Hennes ord smeker mig och jag svarar med att nätt kyssa hennes läppar. En svag doft som inte direkt är smickrande stiger upp från hennes mun, men inget hos denna kvinna kan kännas fel. Det är hennes doft och jag älskar den.

Lemmen pulserar nästan smärtsamt och när hennes ben glider isär vet jag att hon vill. Jag lägger mig mellan hennes lår, ansikte mot ansikte med henne. Våra läppar snuddar vid varandra och det går en ilning av längtan genom min kropp. Jag andas häftigt nu. När min tunga smyger in mellan hennes läppar och finner

16

hennes tunga, exploderar jag. Kyssen blir intensiv och hon kvider längtande. När jag för min hand till hennes ena bröst och masserar det mjukt, gnyr hon. Jag rör min höft fram och tillbaka, gnider mig mot hennes öppna sköte.

Hon är nära att komma nu och jag tränger in i henne. Vi förvandlas till ett i en dimma av åtrå. Orgasmens spasmer sammanbinder oss och stötvis tömmer jag min lust i henne.

Svettiga och andfådda ligger vi hoptrasslade som en röra av kärlek. Hon ser med sina runda ögon rakt på mig och ett fridfullt lugn sprider sig i mig. Att älska med henne känns som det mest naturliga i världen och jag somnar med henne i min famn.

Jag rör mig oroligt i sömnen när drömmen tar vid.

Ljudet av spädbarnsskrik från andra sidan väggen hugger sig in i mina öron. Huvudvärken skär sig igenom skallen och med hjärtat galopperande i bröstet kryper jag ihop på golvet vid min sänggavel och pressar händerna mot öronen. Jag försöker fokusera på de små blommorna i tapeten. Ljusblå med vita och skära rosor och jag vill fantisera om en blomsteräng. Jag vill känna doften av sommar och höra fågelsång, men allt jag hör är babyskrik och det krasande ljudet som följs av total tystnad. När tystnaden vilar som en tung ridå över vårt hus sitter jag hopkrupen med benen uppdragna under hakan. Hennes träskor målar röda mönster på golvet när hon klampar in. Hon kommer steg för steg närmare. Jag hör sulorna släppa sitt klibbiga tag från golvet för att landa med dova dunsar. Snart befinner de sig precis intill mina egna fötter och jag ser den gryniga blodmassan som täcker dem. Några fjun av babyhår sticker upp ur den röda sörjan av hud och utsmetad hjärna.

Jag vaknar av ekot av mitt skrik och jag kastar av mig det våta täcket. En krypande känsla av obehag smyger sig på mig och tänderna börjar okontrollerat hacka som om temperaturen

17

plötsligt sjunkit och jag sätter mig upp på sängkanten. Jag försöker svälja, men halsen tycks ha dragits ihop och i stället börjar saliven rinna längs mungipan. En ensam svettdroppe letar sig fram genom hårfästet och rinner ner över pannan och pärlar sig på näsroten. Sakta rullar den ner till nästippen där den blir hängande i sin ytspänning, på gränsen till att falla ner mot golvet. Precis som svettdroppen klamrar jag mig fast vid det som känns tryggt, och försöker tränga bort tanken på allt omkring mig som har förändrats, i ständig kamp att inte falla. Vad händer om jag tappar taget?

Med ett ryck höjer jag handen och torkar bort droppen innan den faller. Fryser jag eller svettas jag? Kroppen är glansig och våt, men skakar som om en osynlig kraft håller mig i sitt grepp och försöker ruska liv i mig. Rummet tycks krympa och en hinna lägger sig över ögonen och bilden framför mig blir suddig. Rör sig väggarna mot mig eller är det jag som inte är stilla? Någonstans i mitt huvud blixtrar det och ett ihållande muller hörs på avstånd, som om ett oväder drar fram i en annan dimension från där jag befinner mig. Skärande genom lager efter lager i min hjärna klyver sig huvudvärken längre in i mitt huvud.

En bild flimrar till, men den är för långt borta för mig att greppa. Det vibrerar och jag kan känna kroppen kämpa emot något som jag inte förstår. En fara som jag inte ser, men som på ett fasansfullt sätt jagar mig. Jag känner det inom mig och i panik, med hjärtat smärtsamt kännbart i bröstet, söker jag mig mot trygghet. För mitt inre försöker jag frammana bilden av väggen från min dröm. Den blommiga tapeten med små vita och skära rosor och det blir mitt lugn. På darrande ben hasar jag mig ut i korridoren utanför sovrummet, rädd att väcka henne. Jag vill inte att hon ska se mig så här, och jag slänger en blick över axeln och ser tacksamt att hon sover gott. Flämtande stänger jag dörren efter mig och

18

kroppsligen sjunker jag ihop i en hög på golvet, men inom mig skriker jag och rusar fram. Jag är jagad och måste finna min trygga plats. Jag blundar och försöker mota bort huvudvärken som bankar på väggen i mitt huvud. Larmar med bullrande slag mot den, försöker få mig att riva den och släppa fram vad det än är som ruvar där bakom. Korridoren verkar krympa omkring mig och syret jag andas känns varmt och torrt. Nu är jag säker på att väggarna sakta glider närmare. Med ett hasande och gnisslande krymper världen runt omkring mig. Jag vill hosta, men luften lämnar inte mina lungor. Jag borde låta korridoren krossa mig, mosa min kropp i ett krasande läte och låta de inre substanserna rinna ut över golvet. Men så tänker jag på henne. Hur hon ligger där i min säng, lika verklig som livet, och väntar på mig. Den vackraste av alla människor och hon är här för min skull. Som en storm från havet fylls mina lungor med ny luft och musklerna återvinner sin styrka. Med en kraft jag inte visste att jag besitter reser jag mig och pressar mig fram till dörren. Det svala handtaget trycks ner och jag skjuter upp dörren och framför mig uppenbarar sig sovrummet där hon fortfarande ligger i min säng. Hon är min livlina till verkligheten och jag skyndar att krypa in i hennes trygga famn. Jag borde berätta för henne om mina mardrömmar. Om min rädsla för att hon inte ska vilja ha kvar mig om hon visste vilka sjuka vändningar min hjärna gör när jag sover. Att mina drömmar ibland är så verkliga att jag inte vet vad som är på riktigt och inte. Jag borde berätta om min rädsla över att inte vara bra nog för henne, om mina elaka tankar om min kropp och hur jag har önskat livet av mig själv innan hon fann mig.

Hennes hår är lent mot min hand när jag stryker det och mina ögon blir våta. Hon har verkligen räddat mig. Hon finns här hos mig, hon har valt mig och det är inte rättvist att inte öppna upp och dela mina tankar med henne.

19

Vi talar om en gata som heter Hädangången. En väg av asfalt som passerar snickarglädje och blomsterprakt. Där majestätiska villor med altaner och pool ger intryck av rikedom.

Du ser längtansfullt in genom fönsterna. Vrider på huvudet när du passerar husen för att förhoppningsvis få en glimt av glädjen som måste finnas där.Obemärkta går vi dig förbi. Som högst kan du uppfatta oss som en ilning längs ryggraden eller en rysning i nacken. Men vi cirkulerar runt dig och viskar i ditt öra. Ber dig komma nära, för det är här du vill vara, eller hur? Det är på Hädangången du känner dig trygg. Vi vill att du ska vara här.

Vi är din vanföreställning, ditt innersta mörker. Mardrömmarna du ännu ej har drömt. Vi slickar ditt förstånd, lurar med dig in. Först kittlande lekfullt innan vi slutligen öppnar våra käftar och slukar det du tror är sant.

Vi gläntar på dörrarna på husen. Bjuder med dig in. Låt oss presentera vad som egentligen bor här.

Välkommen till Hädangången, en klaustrofobisk skräckupplevelse där mystik och psykologiskt vansinne blandas med stanken av jäsande kött och seniga broskbitar. Modern skräck när den känns som mest.

Hädangånen är en samling skräcknoveller

Turn static files into dynamic content formats.

Create a flipbook
Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.