Issuu

PROLOG

PALMDALE, KALIFORNIEN

Det brann en helveteseld i Leon Krugers arm.

Smärtan sköt stötvis upp genom hans muskulösa underarm, och varje stöt var värre än den förra. Det kändes som att en kramp med ursprung i vänsterhandens handflata strålade upp längs underarmen. Leon grimaserade när han vred på handleden. Han hade en desperat lust att köra in högerhandens ärrade knogar i den köttiga delen av den vänstra, men det kunde han inte.

För hans vänsterhand existerade inte.

Leon tittade på den hudfärgade protesen som kikade fram ur hans långärmade skjorta.

Även om fingrarna var gjorda av plast och gummi istället för kött och ben såg handen riktig ut, och han kunde styra de falska fingrarna någotsånär tack vare de biometriska sensorer som var spridda längs hans underarmsmuskler. Tjugo år av strid tillsammans med en exponentiell utveckling inom kroppsskyddsteknologi och traumatologi hade gett vissa oförutsedda resultat. Fruktansvärda skador som skulle ha ändat mottagarens liv bara ett decennium tidigare gick nu att överleva, vilket betydde att protesbranschen växte explosionsartat. Hans datorförstärkta proteshand var bokstavligen den bästa som fanns att köpa för pengar, men den var inte riktig.

Ett faktum som hans centrala nervsystem aldrig slutade påminna honom om.

Fantomsmärtan verkade hänga ihop med Leons känslor, särskilt stress. Ju större hans bekymmer var, desto oftare kom fantomsmärtorna och desto obehagligare var de.

Just nu var Leon stressad till max.

En bil svängde in på uppfarten och virvlade upp ett moln av damm när fordonet bytte gatans asfalt mot grus.

Leon var född i Sydafrika, och han älskade sitt hemlands fantastiska kuster och nästan perfekta väder. Trots det hade till och med han svårt för att inte gilla Kalifornien. De flesta inflyttade i delstaten tyckte att inget kunde mäta sig med Stilla havets kalla vatten och kilometer efter kilometer av gnistrande stränder, men han ansåg att Sydafrika var likvärdigt med ”den gyllene delstaten” i dessa avseenden. Den skönhet som omgav honom nu liknade dock ingenting han tidigare hade sett.

Himlen hade en speciell nyans av blått. En pastellton av kobolt blandad med bara en antydan till coelinblått just där himmel nuddade jord. Färgen djupnade stadigt mot mörkt azurblått ju högre Leons blick sökte sig över horisonten.

Själva terrängen var en studie i kontraster.

Böljande, kolabruna berg var fläckvis klädda av tall, ek och ceder. Knähögt vildgräs övergick i spridda buskage. Vyn gav ett intryck av någonting vilt men inte skrämmande. En bit natur som kunde utforskas och avnjutas av både härdade vildmarksentusiaster och helgvandrare. Om det inte varit för Teslan som sakta rullade mot Leons hyrbil, skulle han kanske ha förlorat sig i den kuperade terrängen en timme eller två för att försöka lösa upp den stressframkallade värken som fått fäste mellan hans bröstmuskler. Men han kunde inte kosta på sig att tappa fokus. Den blänkande personbilen inrymde en enastående vidrig människa.

Leon var något av en expert när det gällde vidriga människor.

Han väntade bland de låga träden som kantade granitgången uppför slänten. Gången tillhörde inte formellt Ritter Ranch-parken, men gav tillgång till dess drygt sextonhundra hektar av ren skönhet via vad som en gång hade varit en liten gårds ägor. En skylt bredvid avfarten förkunnade att det här skulle byggas en baptistkyrka, men att döma av de rostiga väggarna i korrugerad plåt och det hopsjunkna taket på garaget som stod där hade det gått många år sedan den här markplätten varit bebodd.

Det skulle ha varit enklare och gått snabbare att möta Teslans förare på grusplanen, men det hade Leon inga planer på att göra. Han må ha blivit av med handen, men huvudet hade han kvar, vilket var mer än en del av hans medfångar kunde säga. Detta berodde på att han – tvärtemot den bild som folk i hans yrkeskategori brukade uppvisa utåt – var en försiktig man, och denna försiktighet tog bland annat hänsyn till alla de kameror som fanns utplacerade på Teslans kaross.

Dessutom var Leon gammal, och i hans yrke var hög ålder något man uppnådde tillsammans med visdom eller inte alls.

Bilen saktade in och stannade. Föraren steg ur, stängde dörren och öppnade sedan baksätets falkvingedörr.

Under de drygt fem decennier som Leon hade levt hade han tillgodogjort sig specialkunskaper inom ett mycket smalt spektrum av områden och medgav gärna att dessa kunskaper inte omfattade lyxbilar. Trots det kunde han inte låta bli att undra över de extravaganta falkvingedörrarna. Han tyckte att de snarare var ett uttryck för fåfänga än en praktisk detalj.

Ett tecken på att föraren ville att folk skulle lägga märke till honom.

Leon kunde inte uttala sig om ifall denna iakttagelse stämde in på alla Teslaägare, men beskrivningen passade onekligen in på mannen som rotade runt efter något i baksätet. Vid deras första möte hade Leons första intryck varit att mannen kunnat vara en mänsklig Kendocka. Han var en och åttio lång med atletisk kropp, solblekt blont hår, solbränd hy och blå ögon som lyste i hans stiliga ansikte. Håret var visserligen prydligt klippt men gav ett rufsigt intryck. Som om han avsiktligt utmanade de stela normer som klichémässigt förknippades med hans kall.

I dag var mannen klädd i typisk ledig kalifornisk stil med kortärmad vit skjorta hängande utanpå bruna chinos samt loafers. Inte precis någon vandringsklädsel, men Leon brydde sig inte om ifall den korta promenaden var obekväm för besökaren. Leons värld var visserligen befolkad av degenererade individer, men mannen som kommit i Teslan var i en klass för sig.

Falkvingedörren stängdes mjukt på tysta gångjärn. Mannen drog på sig vindjackan som han hade tagit från baksätet men lämnade inte Teslan. Det var som om han anade att han befann sig på kanten till ett stup. Eller kanske bara inte ville bli smutsig om sina strumplösa fotleder. Mannen hette Daniel, men till skillnad från den bibliske profet som han var döpt efter var han inte tillräckligt djärv för att våga sig ner i lejongropen.

Därmed inte sagt att denne Daniel saknade övertygelser.

Det gjorde han inte.

Han saknade bara varje tillstymmelse till mod.

Leon vinkade till Daniel. Mannen besvarade gesten med en kort nick innan han började gå mot Leon.

Daniels blonda hår föll i lockar över pannan, perfekta skruvar som kunde ha platsat i en annons för någon

hårprodukt. Daniel hade allt – pengar, utseende och karisma. Män ville vara han och kvinnor ville vara med honom. Det scenariot borde inte existera där han träffade Leon, vid en övergiven avfart till en isolerad nationalpark.

Men likväl var Daniel här.

Teslans förare var ett levande exempel på hur sant det var att man aldrig ska döma någon efter det yttre. Daniel såg kanske ut som själva sinnebilden av framgång enligt den amerikanska modellen, men hans själ var ett smutsigt, fördärvat skal.

Detta visste Leon av egen erfarenhet.

”Varför allt detta jävla hemlighetsmakeri?” sa Daniel som stannat någon meter från Leon. ”Trafiken tillbaka till Santa Clarita kommer att vara för jävlig.”

Leon fann ett illvilligt nöje i det tunna lager av damm som nu täckte Daniels loafers. Det mjuka lädret var antagligen handgarvat lammskinn. Nu hade det fastnat jord och skräp på skornas blanka yta så att glansen förstördes, och även Daniels solbrända anklar var täckta av damm.

Leon ignorerade frågan precis som han ignorerade Daniels aggressiva kroppsställning.

Mjukvaruingenjören var lite över trettio, dryga två decennier yngre än Leon. Hans kropp uppvisade de slanka muskler som kom sig av en skräddarsydd diet tillsammans med en dyr personlig tränare. Eventuella överskottskalorier som inte fördrivits på gymmet brändes säkerligen bort under jujutsu-träningen som han gick på tre gånger i veckan. I ett krogslagsmål mot en annan kontorsråtta skulle Daniel vara en respektingivande motståndare.

Det här skulle inte bli något krogslagsmål, och Leon var ingen kontorsråtta.

Vilket förhoppningsvis inte var något som Daniel skulle behöva lära sig av egen erfarenhet.

”Ändrade planer”, sa Leon med ett leende.

Leon hade tillbringat större delen av sitt liv i Sydafrika. Utöver engelska talade han franska, swahili och afrikaans.

Att han hört så vitt skilda språk hade gett Leon en naturlig känsla för uttal och dialekter. När han hade fått veta att han skulle arbeta i USA hade han tillbringat flera veckor med att se på amerikansk tv och filmer och upprepat alla repliker tills han kunde härma den som talade.

Följden var att hans sydafrikanska accent hade mjuknat, vokalerna och konsonanterna hade förlorat sina hårda kanter. Ingen skulle ta honom för en nyhetsuppläsare från Mellanvästern i första taget, men folk skulle inte heller komma ihåg honom på grund av hur han talade.

Det var i alla fall vad Leon hoppades.

”Vad menar du?” sa Daniel, och en undrande min färgade hans stiliga drag.

”Jag menar att begäran om information har förändrats.”

”Det här mötet är slut nu”, sa Daniel. ”Jag har ju redan sagt att jag är beredd att förse er med information från styrelsemötena, men inget som kan spåras specifikt till mig. Det villkoret är inte förhandlingsbart.”

Leon var noga med att behålla sin neutrala min trots att han egentligen ville gapskratta. Han hade värmt upp Daniel i flera veckor. Deras första kontakt hade varit när Leon låtsats vara rekryteringskonsult och skickat ett direktmeddelande på Linkedin där han frågade om ingenjörens karriärstrategier.

Som mjukvaruingenjör var Daniel mycket efterfrågad. I Silicon Valley studsade folk med hans kompetens fram och tillbaka mellan datagiganterna vart och vartannat år och skaffade sig oftast rejäla lönelyft på kuppen, men Daniel jobbade för en leverantör till försvaret istället för någon jätte

inom den penningtäta sociala medier-branschen. Folk med hans kvalifikationer ansattes obevekligt – även om det inte stod något i ingenjörens Linkedin-profil om att han sökte jobb tog profiler som hans emot en aldrig sinande ström av meddelanden från olika rekryterare.

Det som Leon hade skickat verkade inte skilja sig från resten.

Men det gjorde det.

”Allting är förhandlingsbart, min vän”, sa Leon och tillät sitt leende att titta fram. ”Men jag tycker alltid att det är lättare att spika en överenskommelse när väl båda sidorna förstår förutsättningarna.”

Leon tog upp en Iphone ur fickan, bläddrade i fotogalleriet tills han hittade den bild han var ute efter och öppnade den.

”Minns du henne?” sa Leon och vinklade skärmen så att Daniel kunde se den.

Mjukvaruingenjören tittade på mobilen som om han undrade ifall han verkligen skulle gå närmare.

Leon stod kvar där han var.

Det här var ett avgörande moment i rekryteringsprocessen. Ett vägskäl för den presumtiva resursen. Två vägar grenade ut sig från detta möte.

Den ena ledde tillbaka till Daniels Tesla och hans gamla liv.

För att rekrytering skulle lyckas måste resursen tro att han själv styrde över sitt öde. Det var därför Leon väntade tålmodigt medan han höll fram telefonen i ögonhöjd, som om han dinglat med ett drag framför en hungrig öring.

En lång stund stod Daniel emot telefonens sirensång.

Sedan högg han.

Daniel avverkade avståndet mellan de båda med ett enda kliv, tog telefonen och tittade på bilden.

Förändringen hos Daniel var omedelbar.

Ögonblicket tidigare hade han varit sitt eget ödes härskare. Som chefsingenjör för företagets lönsammaste projekt var han en viktig person och uppförde sig därefter. Han körde en lyxbil, bodde i ett flådigt hus i stan och åt på de rätta restaurangerna. Oberoende headhunters jagade honom öppet, samtidigt som hans nuvarande arbetsgivares konkurrenter skickade ut trevare i form av berömmande mejl och slumpartade möten på branschmässor som inte var särskilt slumpartade.

Med sitt fördelaktiga utseende och påtagliga rikedom hade Daniel gott om valmöjligheter när det gällde sällskap av det motsatta könet. Men även i det avseendet var Daniel lika petig som i sitt val av transportmedel och fotbeklädnad. Visserligen tillät han sig en kontorsromans då och då och besökte ibland de lokala vattenhålen, men Daniel behövde en mycket specifik sorts kvinna.

En kvinna som den som tittade på honom från Leons Iphone.

”Vem är det här?” sa Daniel.

Leon blev imponerad.

Ingenjörens tonfall förmedlade precis rätt mängd skepsis. Om Daniel någon gång bestämde sig för att sluta programmera skulle han kunna ha en framtid som spion. Förutsatt förstås att han lärde sig att bemästra sin fysiska reaktion i samma utsträckning som han kontrollerade sin röst. Leon hade iakttagit ingenjören, genuint nyfiken på att få se Daniels reaktion.

Leon hade inte blivit besviken.

Det var nästan som om han kunde se i exakt vilket ögonblick som insikten nådde Daniels hjärna. Under bråkdelen av en sekund försvann den sunda rosigheten från Daniels

kinder och lämnade efter sig en vitglåmig nyans. Hans axlar och rygg sjönk ihop, och den karisma och självtillit som tyckts välla fram ur Daniels porer pyste ut som luften ur en punkterad ballong.

Daniel såg ut som om luften gått ur honom.

Vilket var precis som Leon ville ha det.

”Kom igen”, sa Leon med förebrående röst, ”nu skippar vi tramset. Jag berättade redan från början att jag representerar en seriös klient med seriösa resurser. Du blev erbjuden en chefsposition och omfattande aktieoptioner som skulle ge omedelbar utdelning. Vi hittade det här under vår bakgrundskontroll.”

”Hittade vad då?” sa Daniel och lämnade tillbaka telefonen. ”En bild av en snygg tjej?”

”Okej”, sa Leon med en suck. ”Kom nu bara ihåg att det var du själv som valde den här tråkiga vägen, inte jag. Bilden föreställer inte bara en snygg tjej. Maria Gonzalez är en fjorton år gammal medborgare i den mexikanska delstaten Zacatecas. Hon och hennes mamma lämnade sitt hem tillsammans med en konvoj med tjugofem andra för att göra den mödosamma resan till USA. Hennes mamma överlevde inte resan. Dessvärre för Marias del var de människosmugglare som hanterade hennes gränsövergång inga direkt hedervärda män. Efter ankomsten till El Paso lämnade de över Maria till en synnerligen obehaglig man som driver åtskilliga bordeller där personalen huvudsakligen består av minderåriga flickor. Dessa bordeller betjänar ett visst klientel. Ett klientel som nästan undantagslöst består av män som du.”

Leons ord träffade Daniel som fysiska slag. Hans axlar stelnade till och händerna knöts. Han tog ett steg närmare, in i Leons privata zon. Leon hade räknat med någon form av flykt- eller kamprespons, men ingen så här uttalad. Snarare

än att krokna verkade ingenjören vara redo att ta till knytnävarna.

Något som inte oroade Leon nämnvärt.

Efter att ha överlevt machetesvingande Boko Haramislamister fruktade Leon ingen nu levande människa. Trots det var Leon tacksam för Kaliforniens restriktiva vapenlagar. Rädda människor gjorde dumma saker, och Daniel var rädd.

Det var därför Leon hade valt den kaliforniska vildmarken, istället för hotellbaren på Four Seasons där de hade haft sitt tidigare möte, för att konfrontera Daniel.

”Det här är ju löjligt”, ropade Daniel så att hans röst ekade över de karga kullarna. ”Hon sa att hon var arton. Du kan fråga henne själv!”

”Nej, det kan jag faktiskt inte”, sa Leon och bläddrade fram en annan bild.

”Varför inte?” sa Daniel.

”För att hon är död.”

Leon räckte fram telefonen till Daniel igen.

Ingenjörens fingrar darrade när han tog emot den.

Om den första bilden av Maria hade fått luften att gå ur Daniel så krossade den här honom. Telefonskärmen visade upp en påtagligt död flicka som med tom blick stirrade upp i skyn och hade ett knappt två centimeter stort hål strax ovanför näsroten.

”Du kan svajpa åt höger om du vill se en profilbild”, sa Leon hjälpsamt. ”Jag tror att det ska finnas ett foto av utgångshålet också, men det är inget jag rekommenderar om du nyss har ätit. Hålspetsammunition ställer verkligen till det.”

”Jag hade ingenting med det här att göra”, sa Daniel och tappade telefonen på marken. ”Ingenting.”

”Självklart inte”, sa Leon när han hade tagit upp mobilen.

”Men jag tvivlar på att polisen skulle dela din åsikt. Jag har förstått att du inte är vidare förtjust i kondomer, vilket betyder att ditt DNA fanns överallt på stackars Marias kropp.”

”Vad är det här?” sa Daniel och backade undan. ”Vem är du?”

”Den frågan vet du redan svaret på”, sa Leon. ”Jag är delägare i en firma som letar upp kandidater till chefspositioner. Jag berättade att vår firma är annorlunda. Vi skyddar våra klienters investeringar. I det här fallet är det du som är investeringen, vilket är skälet till att Marias kropp sanerades fullständigt och sedan skaffades undan. Om mot all förmodan någon kriminaltekniskt intressant bit av en fjortonårig flicka från Zacatecas någonsin skulle hittas kommer det inte att finnas någonting som binder henne till dig. Inte ett smack.”

Leon såg på medan hopp och misstro stred mot varandra i Daniels ansikte. Likt en drunknande man som någon just slängt till en livlina var han beredd att hugga tag i vad Leon än hade att erbjuda honom.

Men han var inte dum.

”Vad vill du ha?” sa Daniel.

”Ha?” sa Leon och skrattade. ”Nu har du missförstått det hela. Jag vill inte ha någonting av dig. Jag är här för att ge dig någonting.”

”Ge mig vad då?”

”En rekryteringsbonus”, sa Leon. ”Min firmas klient valde oss av ett antal olika anledningar. För det första att vi är kända för att leverera branschens främsta förmågor. För det andra att vi är diskreta. Min klient varken vet eller bryr sig om vad som hände med någon okänd mexikansk tjej i Ingenstans, Texas. Det enda de är intresserade av är att du godtar deras anställningsvillkor. Om du gör det kommer du att få en rekryteringsbonus på etthundratusen dollar.”

Daniel stirrade på Leon utan att säga någonting. Utan tvekan gick hans snabba hjärna igenom miljoner olika kombinationer medan han betraktade situationen ur tusen olika vinklar. En lång stund veckades hans ansikte av förvirring.

Sedan förstod han.

Eller trodde i alla fall att han hade gjort det.

”Vad kommer er diskretion att kosta mig?” frågade Daniel.

”Ingenting”, sa Leon. ”Jag får inget betalt om du inte tar jobbet.”

”Varför sa du då att begäran om information har förändrats?”

”Min klient vill att du börjar arbeta omedelbart.”

”Varför?” sa Daniel. Misstänksamheten syntes igen i hans ögon.

Leon låtsades fundera över Daniels fråga innan han svarade.

”Som jag har sagt”, sa Leon och lade fram orden omsorgsfullt, ett efter ett, ”så måste min klient förbli anonym tills du lämnar din nuvarande arbetsgivare. Trots det tror jag att du är smart nog att förstå vem det är jag representerar. Vi kan helt enkelt konstatera att mediernas juridiska analytiker bedömer att ett visst överklagande tycks vara framgångsrikt och att det inom mycket kort kommer en dom som river upp myndigheternas tidigare, kortsiktiga beslut.”

Leon specificerade inte vad för överklagande det handlade om.

Det behövde han inte.

För Daniel och hans medarbetare fanns det bara ett överklagande. Daniels nuvarande arbetsgivare hade just vunnit budgivningen om ett kontrakt värt över två miljarder dollar, baserat på hur väl deras prototyp fungerade. Med ensamrätt.

Förklarligt nog var deras huvudkonkurrent och rival inte särskilt glad.

Att arbeta inom försvarssektorn kunde visserligen vara extremt lönsamt, men det var fel bransch för den blödige. Konkurrensen var stenhård och det fanns bara en enda kund: den amerikanska statsmakten. Följaktligen överklagade alltid den förlorande leverantören beslutet när ett annat företag ensamt vann en upphandling. Statsmakten försökte avskräcka från dessa långdragna och kostsamma juridiska strider genom att belägga den som förlorade tvisten med straffavgifter, men en miljon i böter var ändå bara småpotatis jämfört med ett kontrakt värt flera miljarder.

Och i det här fallet verkade det förlorande företagets överklagande ha visst fog för sig. Av skäl som bara var begripliga för de företagsjurister som hade uppgiften att tolka statsmaktens bisarra och ofta motsägelsefulla upphandlingsregler, verkade det som om det lukrativa ensamrättskontraktet eventuellt hade delats ut på felaktiga grunder.

Detta var en process som Daniel garanterat följde uppmärksamt.

”Så din klient förbereder sig på ett delat kontrakt?” sa Daniel.

”Jag har ingen möjlighet att bryta mot sekretessklausulen i mitt avtal”, sa Leon med ett leende, ”men jag kan inte hindra dig från att dra dina egna slutsatser. Nåväl, om du är redo att formellt hoppa på tåget kan jag överföra din rekryteringsbonus till valfritt bankkonto. Omedelbart.”

Daniel låtsades tänka över erbjudandet, men Leon lät sig inte luras. Daniel hade nappat på betet, och nu satt kroken stadigt fast i ingenjörens mun.

”Okej”, sa Daniel. ”Var ska jag skriva under?”

”Det behövs ingen underskrift”, sa Leon. ”Det här är en

känslig situation. Min klient vill inte bli anklagad för att stjäla rivalens personal. Vi måste sköta anställningsproceduren helt och hållet inom reglerna för den händelse att myndigheterna skulle granska min klients anställningsdokumentation. Det är därför som din betalning kommer att betalas ut av min firma istället för av din nya arbetsgivare. Istället för att du undertecknar en avsiktsförklaring begär min klient ett bevis på goodwill.”

”Nej”, sa Daniel och skakade på huvudet. ”Jag har redan sagt att jag inte kommer att ägna mig åt industrispionage.”

”Det förväntar sig inte heller min klient”, sa Leon. ”Det de vill ha skulle de kunna få fram genom forskning i offentliga källor, men det skulle kräva både tid och avsevärd ansträngning. De vill att du ska bespara dem det besväret genom att själv förse dem med informationen i fråga.”

”Nämligen vad?”

”En lista över underleverantörer till projektet”, sa Leon. ”Min klient behöver vara redo att agera så fort överklagandet går igenom. De har givetvis redan en stabil leverantörskedja, men som du kanske vet är kraven på uppfyllande av tekniska delmål för det här projektet … aggressiva. Min klient skulle väldigt gärna vilja ha en uppsättning potentiella sekundära val för den händelse att deras huvudsakliga leverantörer skulle stöta på problem med att öka sin produktion tillräckligt snabbt för att hinna med regeringens tidtabell.”

Daniel kliade sig i skäggstubben medan han övervägde Leons förfrågan. Att skaffa sig ett annat företags lista på underleverantörer var onekligen något som hamnade i en gråzon. Visserligen var det inte på långa vägar lika känsligt som designspecifikationer eller testdata, men trots det var leverantörinformation något man höll hårt på. Ofta insisterade en tillverkare på att dess underleverantörer undertecknade

ett sekretessavtal för att undvika att konkurrenter stal dem. Samtidigt var det, som Leon hade sagt, möjligt att snoka fram ett företags leverantörsförteckning. Huvudleverantören var tvungen att uppge sina underleverantörer för statsmakten, och därför var detta en allmän handling som var tillgänglig för den som var beredd att göra sig besväret att fylla i rätt ansökningar och blanketter.

Vilket de flesta inte var.

”Jag kan ge er en lista över leverantörerna inom mitt eget område”, sa Daniel, ”men jag har inte tillgång till hela koncernens databas.”

”Jag förstår”, sa Leon och stoppade handen i fickan, ”men det går att kringgå.”

Daniels ögon smalnade. ”Förklara”, sa han.

”Den automatiserade underhållsrapporteringen”, sa Leon och gav Daniel ett visitkortsfodral i metall. ”Ha den här i fickan när du gör nästa firmwareuppdatering. När prototypen ansluter till internet kommer den här att spela in datadumpen.”

”Och listan på leverantörer”, sa Daniel.

”Exakt”, sa Leon.

Daniel vände och vred på det till synes oskyldiga etuiet.

”Så jag ska bara ha den med mig när jag gör uppdateringen i dag? Är det allt?”

”Det är allt”, sa Leon.

”Och sedan får jag betalt?”

”Nej”, sa Leon. ”Rekryteringsbonusen baseras på ditt muntliga löfte om att säga upp dig från din nuvarande anställning och börja hos min klient som teknisk chef. Så fort du sagt orden så landar pengarna på ditt konto.”

”Om du betalar mig nu, hur vet du då att jag kommer att göra vad jag sagt?” sa Daniel.

Leon ryckte på axlarna.

”Du är på väg att bli medlem av min klients högsta ledning. Om direktionen inte trott att de kan lita på dig skulle intervjuprocessen ha avbrutits för länge sedan. Kom ihåg att jag inte får betalt om inte du får betalt, och jag tänker få betalt.”

Daniel tittade på apparaten, på Leon och sedan på apparaten igen.

”Okej”, sa Daniel. ”Jag gör det.”

Det hade Leon inte hyst några tvivel om.

KORRUPTION, TORPEDER OCH DÖDLIG UTGÅNG

Ljudet av skrikande bromsar och krossat glas skär genom den lugna Texasnatten. Strax därpå skottlossning. Det Jack Ryan Jr trott var en bilolycka är inget annat än ett professionellt mord.

Jack har ingen chans att rädda offret, men han tänker inte låta de skyldiga slippa undan. Med en enda ledtråd ger han sig ut i stadens mörka utkanter där han ramlar över ett kallt fall och tvingas konfrontera sydafrikanska torpeder och korrupt polis.

KONSPIRATIONENS VITTNE ställer Jack Ryan Jr ensam mot en internationell konspiration som kan kosta honom livet. Som tidigare böcker i spin off-serien om president Jack Ryans son är det samma trovärdiga politiska intriger och actionpackade scener som blivit ett signum för en klassisk Clancy-thriller.

”Omöjlig att lägga ifrån sig.” – The Real Book Spy

9789189889873

KONSPIRATIONENS VITTNE

ÖVERSÄTTNING:

JAN RISHEDEN

KONSPIRATIONENS

VITTNE

PROLOG

PALMDALE, KALIFORNIEN

KORRUPTION, TORPEDER OCH DÖDLIG UTGÅNG