TUR OCH RETUR
MIN BERÄTTELSE
Översättning: Cecilia Berglund Barklem
www.bookmarkforlag.se
Home and Away
Copyright © 2024 by Mats Sundin
Published by arrangement with Simon & Schuster Canada through Ulf Töregård Agency AB.
All photos courtesy of the author unless otherwise noted.
Utgiven av: Bookmark Förlag, Stockholm 2024
Översättning: Cecilia Berglund Barklem
Omslag: Michael Ceken
Omslagsbild: Karl Nordlund
Författarfoton: Karl Nordlund & Joey Stuart
Tryck: Scandbook UAB, Litauen 2024 isbn: 978-91-89889-82-8
Denna bok trycks på FSC®-märkt papper.
Till Josephine, Bonnie, Nathanael och Julian
1
Februari 2009
Jag sätter mig upp i sängen med ett ryck. Jag svettas. Jag kippar efter andan.
Ta det lugnt Mats, tänker jag. Det var bara en dröm.
Jag stod i ett tomt omklädningsrum med Brian Papineau, som är Toronto Maple Leafs materialförvaltningschef. Allt gick fel. Skridskosnörena gick hela tiden av. Svetten droppade ner i ögonen. Jag lyckades inte få in de förbannade snörena i hålen. Det skulle aldrig hända på riktigt – Brian är alldeles för bra på sitt jobb. Jag lyckades inte ens knyta skridskorna. Vi hörde hemmapubliken vråla där ute. Vi höll på att förlora matchen och tiden gick. Mina lagkamrater behövde mig, men jag var inte där. Jag satt fast ute i omklädningsrummet.
Det är det värsta en lagkapten kan tänka sig. Min värsta mardröm. Jag tänder sänglampan. Jag måste komma tillbaka till här och nu. Allt känns fel den här kalla februarimorgonen. Jag är i Toronto, där jag har bott sedan 1994. Men jag befinner mig på ett hotellrum. Mitt hus på Dunvegan Road står tomt och övergivet knappt fem kilometer därifrån.
I fjorton år har jag vaknat upp i Toronto, otaliga gånger har jag påbörjat min matchdagsrutin i den här stan. Frukost. Ett kort
träningspass på hemmarinken, Air Canada Centre. Hem igen. Lunch. Vila. På med kostymen. Något lätt att äta, kaffe, vatten. Tillbaka till rinken.
Det är matchdag idag, så det är samma rutin som gäller. Men det finns en väsentlig skillnad: nu spelar jag för Vancouver Canucks. Jag spelade min sista match för Maple Leafs för nästan ett år sedan. Det är den 21 februari 2009. Och Toronto är numera fiendeland.
Vi kom hit igår kväll med en rejäl 5–2-vinst mot Ottawa Senators i bagaget. Jag hade glömt hur kallt det kan vara i Toronto i februari
– det är en sådan där kyla som nästlar sig ända in i märgen, en fuktig kyla som påminner mig om Stockholm. Några killar på planet frågade hur det var med mig. De förstod vad det betydde för mig att komma tillbaka hit till Toronto – till och med presskåren i Ottawa hade frågat mig hur det kändes. Jag spelade tretton säsonger för Toronto Maple Leafs och var lagkapten i elva. Jag har gjort flest poäng och flest mål i klubbens historia. Efter ett jobbigt år skrev jag hösten 2008 på för Vancouver Canucks, där jag skulle spela mina sista år i hockeykarriären.
Det kändes så konstigt att köra till hotellet igår kväll. Jag hade ju åkt den vanliga vägen österut från Pearson Airport hem till Dunvegan hundratals gånger. När bussen i stället styrde söderut ryckte det i muskelminnet. Det var inte så mycket trafik. CN Tower lyste bland skyskraporna.
Mina lagkamrater lät mig vara ifred på bussen. Jag checkade in på mitt rum och somnade utan större svårigheter.
Den här morgonen tänker jag inte slå på nyheterna. Jag håller mig till min rutin: frukost på gröt och bär, rostat bröd, kokta ägg, kaffe och juice – samma frukost som jag har ätit alla andra 1 300 matchdagar. Rutiner har alltid varit viktiga för mig. Jag behöver dem. De är lugnande och förbereder mig både mentalt och fysiskt för match. Hemma som borta håller jag mig till det välbekanta och förutsägbara. Den vanliga förberedelselunken håller knuten i magen i schack. Vid elvatiden klär jag på mig och går ner till foajén för att kliva på
Vancouvers lagbuss. Vi är på väg till Air Canada Centre för en lätt träning inför kvällens match. Jag sitter bredvid en yngre lagkamrat.
”Nervös?” frågar han.
”Lite.”
”Alla kommer bli glada över att se dig”, säger han. ”De älskar dig i den här stan.”
”Jag är inte så säker på det”, säger jag.
”Det kommer gå bra.”
Den här lagkamraten har spelat professionell hockey i några år, men aldrig i Toronto. Jag har många gånger försökt förklara hur Toronto Maple Leafs fungerar, för spelare i andra lag eller för vänner och familj hemma i Sverige. Maple Leafs har en lång, framgångsrik och invecklad historia. Många journalister är anställda för att enbart skriva om just detta lag, och de skriver om allt mellan himmel och jord. De spekulerar om allt från klubbyten, spelarnas insatser, vad vi åt till middag kvällen innan eller vilket märke vi har på klubban. Varenda match är utsåld. Trots att laget inte har vunnit Stanley Cup på flera årtionden är supportrarna hängivna och lojala. Också när vi spelade matcher så långt borta som i Tampa eller Los Angeles brukade hälften av supportrarna på läktarna stötta Maple Leafs. Fenomenet ”Leafs Nation” är större än hockey. Det är som ett eget universum.
Varenda match var det en ära att få dra på sig Maple Leafs-tröjan. Toronto blev som hemma för mig. Många av mina vänner bor här.
Min fästmö Josephine flyttade hit från Sverige för att vara med mig. Främlingar ropade Hey Mats! på gatan. Det är svårt att förklara fenomenet Leafs Nation för dem som inte har upplevt det. Så där på bussen nickar jag bara åt min lagkamrat, som menar väl.
”Visst”, säger jag. ”Det kommer gå bra.”
Vi stannar vid arenan. Knuten i magen växer sig större när jag kliver av bussen. Den första jag ser är Bill, som har jobbat nära laget i många år. Han ler varmt mot mig.
”Välkommen hem, Mats.”
Jag skakar hans hand och andas ut lite grann. Fler i personalen kommer fram, och alla hälsar lika varmt. Alla verkar vara lika glada att se mig som jag är att se dem. Jag känner hur axlarna sjunker en aning.
Bortalagets omklädningsrum känns som förbjuden mark, en del av arenan jag alltid har känt till, men aldrig satt foten i. Det är fint, men inte alls lika fint som hemmalagets där borta på andra sidan rinken.
Men jag är inte här för gamla minnens skull. Jag är här för att spela ishockey. Jag gör mig i ordning för träningen, följer mina rutiner. Tar på mig hockeyutrustningen, förbereder klubborna, knyter skridskorna. Så fort jag kliver ut på isen slappnar jag av. Det här kan jag.
Träningen är kort eftersom det är matchdag. Tränarna ger oss några instruktioner och skickar iväg oss. När jag är duschad och klädd går jag sakta genom korridoren för att leta efter Brian ”Pappy” Papineau och de andra materialförvaltarna. Väggarna i materialför valtarens del av omklädningsrummet är fulla av autografer från gamla och nya Toronto Maple Leafs-spelare. Materialförvaltarna är en viktig del av laget. Pappy är glad att se mig. Vi pratar en stund.
”Alla är så glada att ha dig här”, säger Brian.
Jag skrattar. ”Kanske inte riktigt alla.”
Efter alla år i Toronto vet jag att det är bäst att inte läsa vad det står i tidningarna, och jag har undvikit alla nyheter om att jag är tillbaka i stan. Jag har gjort några intervjuer de senaste dagarna, och alla frågor handlade om samma sak: Tror du att du är välkommen tillbaka?
Tänk om hemmafansen buar ut dig?
Det är mycket möjligt att Torontosupportrarna buar åt mig ikväll.
Jag lämnade Toronto för åtta månader sedan, efter att vi missat slutspelet för tredje året i rad. Det hade varit en hel del spänningar i samband med att jag tackade nej till ett klubbyte mitt i säsongen och sedan lämnade laget när den var slut. När jag skrev på för Canucks för tre månader sedan var Torontopressens kritik inte nådig.
Så, nej. Jag tänker inte läsa vad de skriver om mig idag.
”Vi saknar dig, Mats”, säger Brian.
Jag får en klump i halsen.
”Jag saknar er också.”
”Lycka till ikväll.”
Jag nickar. Brian kliver åt sidan så att jag kan gå vidare.
Väl tillbaka på hotellet kopplar jag av, lite lugnare. Jag brukar alltid läsa en bok och äta glass innan jag vilar före matchen. Idag läser jag Ett annat liv av P. O. Enquist. Enquist kom från nordligaste Norrland, precis som min mamma. Hans biografi handlar om svåra livsval och saker man ångrar i livet, vilket känns passande just idag.
Jag lyckas varva ner, drar för hotellgardinerna, ställer väckarklockan och somnar.
När jag vaknar en och en halv timme senare gör sig knuten i magen påmind igen. Jag sätter på mig kostymen och går ner för att äta lite innan vi ska samlas vid bussen.
När bussen stannar på parkeringen under arenan är jag redo för match. Fokuserad, men nervös. Visst har jag varit nervös förut, som när vi vann OS-guld i Turin 2006 och under VM 1992, eller precis före en viktig slutspelsmatch. Men så här nervös brukar jag verkligen inte vara inför en vanlig säsongsmatch i mitten av februari.
I omklädningsrummet tar jag en kopp kaffe och plockar fram mina klubbor. Att förbereda mina klubbor är en viktig del av rutinen före match. Ibland gör jag i ordning två, ibland tre. För femton år sedan behövde jag inte värma upp lika mycket. Men nu för tiden, vid trettioåtta års ålder, sitter jag på träningscykeln i tjugo minuter och stretchar länge innan jag känner mig redo.
Klockan närmar sig matchstart. Jag sätter på mig all utrustning, lyssnar på tränarna och pratar med mina lagkamrater. Vi reser oss upp för att gå genom tunneln och ut på isen för att värma upp på skridskorna, och jag känner hur magen drar ihop sig. Jag kliver ut på isen och hör ett litet jubel. Det är en halvtimme kvar till nersläpp och fortfarande halvtomt på läktarna. Men de supportrar som redan är på plats buar inte alls. De kanske rentav hejar på mig.
Jag tar ett första varv och hör någon ropa mitt namn.
”Mats! We love you!”
Jag tittar upp och ser en liten pojke bakom glaset. Han håller upp en skylt som han har målat ett blått lönnlöv på och skrivit: Thank you, Mats!
Jag ler mot honom när jag åker förbi.
Tillbaka i omklädningsrummet går vår tränare Alain Vigneault igenom vilka spelare som ska starta matchen. Mina lagkamrater är redo. Canucks har haft en bra vecka – vi har vunnit tre matcher i rad. En av materialförvaltarna ställer upp dörren till omklädningsrummet, och vi hör hur publiken där ute blir allt mer högljudd. Alla sitter koncentrerade, i sin egen lilla bubbla. På given signal reser sig alla upp. Spänningen ligger i luften. Vi tar våra klubbor och går ut. Jag kliver ut på isen och påminner mig själv om att hålla mig till bortalagets sida.
Publiken jublar igen. Jag ser många av mina före detta lagkamrater där borta på hemmasidan. Killar som jag har spelat med i åratal är nu mina motståndare.
Vi radar upp oss för ceremonin före matchen. Jag blundar när nationalsången spelas. O Canada, our home and native land. Jag nynnar med i melodin. Jag har länge kunnat texten utantill. För nästan tjugo år sedan, när jag flyttade till Kanada som nittonåring, tänkte jag aldrig tanken att det här landet sakta men säkert skulle börja kännas som hemma, så pass att jag känner mig mer kanadensisk än svensk.
Publiken sjunger engagerat med i musiken. När det blir dags att lägga skridskorna på hyllan är det detta jag kommer att sakna mest –att få stå här på blålinjen, full av förväntan inför de kommande sextio minuterna. I ishockey är varenda match ett drama utan manus. Supportrar och media kan analysera hur det kommer att gå i en match, men det fina med ishockey är att allt kan hända. Vilken spelare som helst där ute på isen kan bli kvällens matchhjälte. Jag får gåshud över hela kroppen.
Lamporna tänds och domaren släpper pucken. Nu för tiden tar
det några byten innan benen anpassar sig till det intensiva tempot. Jag har alltid haft svårt att känna i förväg om det kommer att gå bra för mig på en match. Jag kan komma till rinken och känna mig nervös eller trött och spela jättebra, eller komma dit och känna mig i toppform och inte spela så bra. Det är en sådan snabb och fysisk sport, och gränsen mellan vinst och förlust är hårfin.
Vår tränare Vigneault ger mig mer istid ikväll än i den senaste matchen. Jag har alltid varit bra på att koncentrera mig på spelet, så jag känner mig lite vilsen nu när tankarna spretar åt alla håll. Jag hör några spridda burop när jag rör vid pucken första gången. Armarna och benen domnar bort ett ögonblick. Att spela här på Air Canada Centre och försöka göra mål på Toronto Maple Leafs känns som att befinna sig i något slags parallellt universum.
Ungefär sex minuter in i den första perioden bryter man spelet för en reklampaus. Jag sitter i Canucks bås, tittar upp och ser att de har börjat visa en film uppe på jumbotronen, med höjdpunkter från min karriär i Toronto Maple Leafs. Publiken reser sig upp och jublar. Torontospelarna dunkar sina klubbor i golvet där borta i hemmabåset. Till och med lagets ledning, som sitter högst där uppe i sina privata bås, ställer sig upp. Jag blir rörd. Jag tittar ner men kan inte hålla tillbaka tårarna. De stående ovationerna vill aldrig ta slut, och Vigneault klappar mig på axeln och skickar ut mig på isen.
Jag åker bort till offensiv zon för att teka mot min vän Matt Stajan, som var min lagkamrat i fem år. Jag vill komma igång med spelet igen, men Stajan och linjedomaren backar undan medan publiken fortsätter att klappa.
”Nu kör vi”, säger jag till sist.
Stajan säger något till mig, men jag hör inte.
Domaren släpper pucken och Stajan vinner tekningen. Blodet börjar pumpa igen.
Matchen slutar oavgjort 2–2. Efter fem minuters övertid är det oförändrat. Det innebär att matchen kommer att avgöras på straffar.
”Sundin!” ropar Alain. ”Du tar tredje straffen!”
Knuten i magen är tillbaka igen. Toronto tar den första straffen och missar. Pavol Demitra gör mål för Canucks. Maple Leafs missar igen. Canucks missar. Till sist gör Maple Leafs mål och det är upplagt för någon att bli matchhjälte.
Min tur. Straff nummer tre. Gör jag mål nu så vinner vi matchen. Speakern ropar upp mitt namn. Jag tar ett varv runt eget mål.
Vår målvakt Roberto Luongo nickar åt mig. Vrålet från publiken är öronbedövande. Men så fort jag tar de första skridskoskären mot pucken blir det knäpptyst omkring mig, som om någon har tryckt på mute. Nervositeten är bortblåst. Jag sätter fart på skridskorna, som jag har gjort tusentals gånger förr. Jag är mitt på isen och tar nästan slentrianmässigt med mig pucken mot mål. Jag skulle lika gärna kunna vara i Sverige och spela hockey med mina bröder hemma på garageuppfarten. Vi fantiserade ofta om just det här som barn, det var förstås alltid vi som var matchhjältarna. Vi var alltid på väg fram mot målvakten för att avgöra matchen. Vi låtsades att vi hade en stor publik som vrålade och att allt hängde på oss. Nu känner jag mig som hemma. Det här är min hemmaplan, mina supportrar.
Jag ökar farten. Jag vet vad jag ska göra redan innan jag åker över blålinjen. Jag hör pappas röst i huvudet: Lura målvakten. Bara en liten kroppsrörelse för att förvilla honom. Maple Leafs målvakt Vesa
Toskala var min lagkamrat förra säsongen. Han känner till mina knep, men hugger ändå när jag fejkar ett skott. Jag gör en dragning förbi honom, byter till backhand och väntar en millisekund innan jag lyfter pucken över hans benskydd och upp i nättaket.
Den röda lampan tänds. Mål.
Tystnaden omkring mig släpper och jag hör publiken vråla igen. Maple Leafs förlorade just, men hemmafansen jublar högt. Jag är glad, lättad. Mina lagkamrater i Canucks väller ut på isen. Jag kastar en blick mot Torontos bås och ser att Brian Papineau står där och ler. Vilken konstig kväll.
”Det här glömmer du aldrig”, säger en lagkamrat när vi åker av isen.
Det är först när jag är tillbaka inne i omklädningsrummet som jag förstår hur mycket jag egentligen har gruvat mig inför den här dagen. Jag har varit orolig, trots att jag kanske verkat lugn inför media och lagkamrater. Jag är lättad och glad att det är över.
Reportern Elliotte Friedman hittar mig i korridoren och drar mig åt sidan för en intervju.
”Gick du fel, till Leafs omklädningsrum?” skämtar han.
Jag skrattar och hasplar ur mig ett nej.
”Vilket sagolikt slut du fick till sist.”
Jag försöker svara, men rösten bryts. Jag svettas. Jag medger att den senaste veckan har varit jobbig, att Toronto betyder så mycket för mig. Efter alla år har jag blivit duktig på att dölja mina känslor under intervjuer. Men nu känns det som om jag knappt klarar att hålla ihop.
Jag har ägnat de senaste femton åren åt att föreställa mig min sista match i Toronto, ända sedan jag blev tradead hit 1994. I drömversionen var min sista match finalen i NHL-slutspelet. Vi vinner Stanley Cup inför hemmapubliken och stan exploderar av lycka framför ögonen på oss. Tusentals supportrar trängs på Yonge Street, tutar och hänger ut flaggor i vartenda fönster. Vuxna och barn jublar med det blå lönnlövet målat i ansiktet. En Stanley Cup-parad fyller gatorna kilometer efter kilometer. Även i fantasin känner jag hur stolt jag är över att äntligen få ge alla miljoner lojala Torontosupportrar det som de har längtat efter så länge.
Jag gjorde visserligen det avgörande målet ikväll, men det var inte drömslutet. Här finns ingen buckla att hissa, bara ett flyg som ska hinnas med. Jag går mot duscharna och undrar om det här var min sista match på Air Canada Centre. Efter arton år börjar min tid som NHL-spelare lida mot sitt slut. På sistone har jag kommit på mig själv med att blicka bakåt. På den långa resan från barndomen i Sverige till en NHL-karriär full av framgångar och motgångar, fram till den här oförglömliga matchen en februarikväll i Toronto. Var ska man börja? Kanske från allra första början.