HArlan Coben
vänd tillbaka
Översättning: Jan Risheden
Av Harlan Coben finns tidigare utgivet på Bookmark Förlag:
Saknar dig (2016)
Främlingen (2017)
Sanningen (2018)
Inte utan dig (2019)
Inte ett ord (2020)
Pojken från skogen (2021)
Sluta aldrig fly (2022)
Lämna inga spår (2023)
Tills jag hittar dig (2024)
www.bookmarkforlag.se
Think Twice © Harlan Coben 2024
Published by arrangement with Lennart Sane Agency AB
Utgiven av: Bookmark Förlag, Stockholm 2025
Översättning: Jan Risheden
Omslag: Anders Timrén
Omslagsbilder: Figurestock, iStock, Shutterstock
Författarfoto © JR/Inside Out Project
Tryck: ScandBook UAB, Litauen 2024 isbn: 978-91-89889-71-2
Denna bok trycks på FSC®-märkt papper.
PROLOG
Så här gör du för att förstöra ett liv.
Du står vid hans säng och ser på när han sover. Han sover djupt. Det vet du eftersom du har iakttagit honom i sex veckor nu. Du tar inga risker. Du förbereder dig. Det är det som är hemligheten. Det finns ingen anledning att ha bråttom. Förväntan är en viktig del av livet. ”Det är resan, inte målet.” Du minns säkert talaren på din studentexamen som sa det. Det är en gammal klyscha, men den har fastnat. Och den är visserligen inte helt sann, inte på långa vägar, men ändå något att tänka på under de där långa, ensamma nätterna då du kan och måste finna glädje i både väntan och enformighet.
Eftersom du är väl förberedd vet du att han tycker om att ta sig en konjak innan han går och lägger sig. Inte varje kväll, men näst intill. Om han inte hade tagit en just den här kvällen skulle du ha skjutit upp det hela. Ha inte bråttom. Ta inga risker. Om du har tålamod når du målet med minimala risker, eller inga alls.
Det handlar om förberedelser och tålamod.
Eftersom du har iakttagit honom vet du att han förvarar en reservnyckel i en sådan där grå fejksten. Det var så du kom in i huset i morse för att spetsa hans konjak. Det var så du kom in igen nu på kvällen.
Han kommer inte att vakna än på ett tag.
Han har en pistol, en Glock 19, i ett hårt etui i sängbordets översta låda. Etuiet har inget kombinationslås. Låset är biometriskt och öppnas med en tumavtryckssensor. Han är fullkomligt utslagen, så du lyfter upp hans hand, tar tag om tummen och trycker den mot sensorn. Låsmekanismen surrar till och öppnar sig med ett knäpp.
Du tar ut pistolen.
Du har på dig handskar. Det har förstås inte han. Du sluter hans hand om Glocken så att hans fingeravtryck hamnar på de rätta ställena. Sedan placerar du försiktigt vapnet i din lilla ryggsäck. Du har pappersnäsdukar och plastpåsar med dig. Det har du alltid. För säkerhets skull. Du baddar med näsduken mot hans mun och ser till att hans spott hamnar på den. Sedan lägger du näsduken i en plastpåse och plastpåsen i ryggsäcken bredvid pistolen. Det kanske inte behövs. Det kan vara överdrivet. Men det överdrivna brukar gå hem.
Han ligger kvar på rygg och snarkar.
Du kan inte låta bli att le.
Den här delen tycker du om. Du tycker mycket mer om det här än själva dödandet. Att döda kan vara relativt enkelt och går vanligtvis fort.
Men det här, snärjandet, det är en konstform.
Hans mobiltelefon ligger på sängbordet. Du ställer in den på tyst läge och lägger sedan ner även den i ryggsäcken. Du lämnar sovrummet. Nycklarna till hans Audi hänger på en krok vid bakdörren. Det är han extremt noga med. Han kommer hem, hänger nycklarna på kroken. Varenda gång. Du tar nycklarna. För säkerhets skull tar du också en av basebollkepsarna som han har liggande på hatthyllan. Du sätter den på huvudet. Den passar någorlunda. Du tar på dig solglasögon. Du vet hur man håller låg profil.
Du sätter dig i Audin och kör iväg mot henne.
Hon har hyrt en sommarstuga vid en fridfull sjö i Marshfield. Han vet inte att hon är där. Du vet det eftersom du återigen är
förberedd. När du väl såg att hon hade åkt dit – att hon planerade att gömma sig för honom och inte tala om det för någon – så visste du att det var dags. Du tar fram hans mobil och slår in adressen till stugan så att hans sökning ska finnas registrerad.
Stugan som hon har hyrt är liten och byggd i Cape Cod stil. Hon har varit där i en vecka nu. Du förstår varför hon har tagit detta steg, men det kan inte vara mer än en tillfällig lösning för henne. Du parkerar på gatan. Det är sent. Två på natten. Du vet dock att hon fortfarande är vaken. Så du parkerar en bit bort på gatan, utanför en tom sommarstuga.
Du tar upp pistolen ur ryggsäcken.
Det lyser i stugans kök. Det är säkert där hon är.
Du går runt mot ljuset och kikar in genom fönstret i köksdörren.
Där är hon.
Hon sitter ensam vid bordet med en kopp te och en bok. Hon ser bra ut. Det otvättade blonda håret är uppsatt i vad som ser ut att vara en hastigt åstadkommen knut. Hon har fötterna instoppade under sig. Hon ser för smal ut, men det beror antagligen på stressen. Hon är helt fokuserad på sin bok. Hon har på sig en vit herrskjorta som är för stor för henne. Du undrar om den är hans. Det skulle vara bisarrt och otäckt, men så är det med mycket här i livet.
Du fortsätter att iaktta henne genom fönsterrutan medan du sakta och försiktigt känner på dörrhandtaget.
Du vill inte ge något ljud ifrån dig. Du vill inte skrämma henne.
Dörren är låst.
Du tittar ner på handtaget. Det är gammalt. Låset ser svagt ut. Om du haft verktyg med dig skulle du snabbt ha kunnat öppna det. Men det är antagligen bättre så här. Du tittar på henne genom fönstret igen. Och när du gör det tittar hon upp och ser ditt ansikte.
Hon spärrar förvånat upp ögonen.
Snart kommer hon att skrika. Det vill du inte.
Slarv. Igen. Trots all planering begick du ett misstag förra gången. Du kan inte kosta på dig ett till.
Så du tvekar inte.
Du riktar sparken mot den svaga punkten nedanför dörrhandtaget. Den gamla dörren ger vika utan problem. Du går in i huset.
”Snälla.” Hon reser sig upp och håller upp händerna. I den ena håller hon fortfarande boken. ”Snälla, gör mig inte illa.”
Du skjuter henne två gånger i bröstet.
Hon faller till golvet. Du skyndar fram och kontrollerar.
Död.
Du tar fram pappersnäsduken från plastpåsen du har i ryggsäcken. Du lämnar den på golvet. Jurymedlemmar älskar DNA. De har vuxit upp med tv serier som överdriver teknikens mirakel. I en mordrättegång väntar de sig det. Om det inte finns någon DNA bevisning undrar juryn om den anklagade verkligen är skyldig.
Efter mindre än femton sekunder i huset är du ute igen.
Skotten hördes. Det är inget tvivel om den saken. Men de flesta utgår från att förklaringen är fyrverkerier eller en motor som baktänder eller något annat oskyldigt. Det betyder inte att det finns någon anledning att dröja kvar. Du skyndar tillbaka till bilen. Du är inte särskilt orolig för att någon ska se dig springa. Om någon gör det – i värsta fall – så kommer de att se en man i keps som springer tillbaka till en Audi som är registrerad på honom, inte dig.
Om något kommer det att vara en fördel.
Du börjar köra. Det känns konstigt efter dödandet. Det är en kick, själva dödandet, mer för din älskade än för dig, men direkt efter känner du dig ofta underligt tom. Det är lite som sex, eller hur? Utan att gå in på någon klinisk beskrivning så liknar det dippen efter klimax, det ögonblick som fransmännen kallar la petite mort – lilla döden. Så känns det just nu. Så känns det
de första två–tre kilometrarna av bilfärden då skottet spelas upp gång på gång i ditt huvud, hur hennes kropp föll till golvet. Det är spännande och ändå lite … Tomt?
Du tittar på klockan. Han borde vara utslagen i tre timmar till. Det är gott om tid. Du kör tillbaka till hans hus. Parkerar Audin där du tog den.
Du ler. Det här, den här biten, det är vad du går igång på.
Audin har någon sorts spårningssystem, så polisen kommer att kunna se var den har varit i natt. Du går in i huset. Hänger upp nycklarna. Kepsen behåller du – det kan ha hamnat några av dina hårstrån i den. Finns ingen anledning att ta den risken. Om polisen märker att den saknas så kommer de att tro att han slängde den efter skjutningen.
Du går upp till hans sovrum. Lägger tillbaka pistolen. Du funderar på att bara lägga den bredvid sängen, men det känns klumpigt. Det finns ett förrådsskjul i trädgården. Du tar etuiet med pistolen och gömmer det under några säckar med torvmull. De kommer att veta att han har en Glock 19 registrerad i sitt namn. De kommer att söka igenom hela fastigheten och hitta den i förrådsskjulet.
En ballistisk undersökning kommer att bekräfta att mordvapnet var hans Glock 19.
Audin. Mobiltelefonen. DNA:t. Pistolen. Det skulle räcka med vilka två som helst av dessa fyra saker för att få honom dömd.
För henne är fasan över.
För honom har den just börjat.
KAPITEL ETT
Myron Bolitar satt i telefon med sin åttioårige far när de båda FBI-agenterna kom för att fråga ut honom om mordet.
”Din mor och jag”, sa hans far från deras seniorboende i Boca Raton, ”har upptäckt majatuggisar.”
Myron blinkade. ”Vänta lite, vad sa du?”
Han befann sig på sitt nya kontor i takvåningen högst upp i Wins skyskrapa i hörnet av 47 th Street och Park Avenue. Han snurrade runt i stolen och tittade ut genom fönstren som gick från golv till tak. De gav en asfrän utsikt över the Big Apple.
”Cannabisgodis, Myron. Din moster Miriam och morbror Irv var eld och lågor över dem – Irv sa att de hjälper mot hans gikt – så din mor och jag tänkte att, okej, varför inte, det är värt att prova. Jag menar, vad har man att förlora? Har du provat någon gång?”
”Nej.”
”Det är det som är hans problem.” Detta från Myrons mor som kväk-ropade i bakgrunden. Det var så de alltid jobbade – en förälder vid telefonen medan den andre ropade löpande kommentarer. ”Ge mig telefonen, Al.” Sedan: ”Myron?”
”Hej, mamma.”
”Du borde testa att bli hög.”
”Säger du det, så.”
”Testa steviavarianten.”
Pappa: ”Sativa.”
”Va?”
”Det heter sativa. Stevia är ett artificiellt sötningsmedel.”
”Men oj, lyssna när din far herr Hippie plötsligt slänger sig med expertkunskaper i allt som har med gräs att göra.” Sedan till Myron igen: ”Jag menade sativa. Testa det.”
”Okej”, sa Myron.
”Indicavarianten gör en sömnig.”
”Det ska jag komma ihåg.”
”Vet du hur jag kommer ihåg vilken som är vilken?” frågade mamma.
”Det kommer du säkert att berätta.”
”Indica, in-da-couch. I soffan, fattar du? Det är den sömniga.”
”Fattar.”
”Var inte en sådan torris. Din far och jag gillar dem. De får oss att känna mer, jag vet inte, skrattiga kanske. Pigga. Zen-iga, till och med. Och du, Myron?”
”Ja, mamma.”
”Fråga inte ens vad de har gjort för vårt sexliv.”
”Det ska jag inte”, sa Myron. ”Aldrig.”
”Själv blir jag fnissig. Men din far blir en riktig bock.”
”Jag frågar inte, som du kanske minns?” Nu kunde Myron se de båda FBI-agenterna blänga på honom från andra sidan glasväggen. ”Nu måste jag lägga på, mamma.”
”Alltså, karln kan inte hålla tassarna borta från mig.”
”Jag har fortfarande inte frågat. Hejdå.”
Myron lade på medan Big Cyndi, hans receptionist sedan många år, tyst vallade in de båda federala poliserna i sammanträdesrummet. De båda agenterna stirrade upp – långt upp –på Big Cyndi. Hon var van vid det. Myron var också van vid det. Big Cyndi drog till sig folks uppmärksamhet. Agenterna visade upp sina legitimationer och presenterade sig hastigt.
Specialagent Monica Hawes, den överordnade av dem, var en svart kvinna på runt femtiofem. Hennes buttre, underordnade kompanjon var en yngling med blek hy och en panna som var så framträdande att han liknade en vitval. Han sa vad han hette, men Myron var så distraherad av pannan att han inte lyckades registrera namnet.
”Var så goda och sitt”, sa Myron med en gest mot stolarna som var vända mot panoramafönstren och den redan nämnda asfräna utsikten.
Agenterna satte sig men såg inte vidare glada ut.
”Var det allt, mr Bolitar?” frågade Big Cyndi med spelad brittisk dialekt. ”Kanske en kopp te?”
Myron motstod impulsen att himla med ögonen. ”Tack, men jag tror vi är nöjda.”
Big Cyndi bugade sig och gick.
Myron satte sig också och väntade på att agenterna skulle säga något. Det enda han visste om besöket var att FBI ville prata med både honom och Win om de uppmärksammade Callistermorden. Han hade ingen aning om varför – varken han eller Win visste någonting om paret Callister eller fallet utöver vad de hade sett på nyheterna – men de hade fått det lugnande beskedet att de varken var misstänkta eller av annan orsak intressanta i fallet.
”Var är mr Lockwood?” frågade agent Hawes.
”Närvarande”, sa Win med sin högdragna privatskoleröst när han – för att citera inledningsraderna till den Carly Simon-låt som speglade hela Wins persona – kom in på festen som om han äntrade en yacht. Win – alias tidigare nämnde mr Lockwood – var sinnebilden av begreppet ”flott” när han gled in bakom Myrons nya konferensbord och satte sig bredvid honom.
Myron bredde ut händerna och log sitt mest samarbetsvilliga leende. ”Jag har förstått att ni har frågor till oss?”
”Det stämmer”, sa Hawes. Och sedan, utan vidare spisning, släppte hon bomben: ”Var är Greg Downing?”
Frågan var rena käftsmällen. Det gick inte att beskriva den på något annat sätt. En käftmäll. Myron bara gapade. Han vände sig mot Win. Wins ansiktsuttryck avslöjade som vanligt ingenting. Det var Win bra på: att inte visa någonting.
Anledningen till Myrons förvåning var enkel.
Greg Downing hade varit död i tre år.
”Jag trodde att ni kommit hit angående Callistermorden”, sa Myron.
”Det har vi också”, kontrade specialagent Hawes. Sedan upprepade hon frågan: ”Var är Greg Downing?”
”Skämtar du?” frågade Myron.
”Ser jag ut som om jag skämtar?”
Det gjorde hon inte. Tvärtom såg hon ut som om hon aldrig skämtade.
Myron sneglade på Win för att bedöma hans reaktion. Win såg lite uttråkad ut.
”Greg Downing”, sa Myron, ”är död.”
”Är det vad ni hävdar?”
Myron rynkade pannan. ”Hävdar?”
Den unge mannen som liknade en vitval böjde sig fram lite och glodde på Win. När han sedan för första gången sa något var det med djupare röst än Myron hade väntat sig. Eller så kanske Myron hade väntat sig valsång i de högre frekvenserna. ”Hävdar ni också det?”
Win verkade på vippen att gäspa. ”Ingen kommentar.”
”Ni är Greg Downings finansielle rådgivare”, sa unge herr Vitval medan han fortsatte stirra på Win. Hans intensiva blick skulle ha haft större verkan på ett duntäcke. ”Stämmer det?”
”Ingen kommentar.”
”Vi kan begära in dina uppgifter.”
”Flämt, nu blev jag verkligen rädd. Får jag tänka lite nu.”
Win förde ihop fingertopparna och stirrade ner i bordet som om han tänkte djupt. ”Säg det tillsammans med mig den här gången”, sa han. ”Ingen kommentar.”
Hawes och unge Vitval blängde lite till. ”Och ni”, sa Hawes med halvt morrande röst medan hon svängde tillbaka mot Myron. Myron misstänkte att Hawes hade tilldelats honom medan unge Vitval hade fått Win. ”Ni är Downings … vad? Agent? Manager?”
”Rättelse”, sa Myron. ”Jag var hans agent och manager.”
”När slutade ni?”
”För tre år sedan. När Greg dog, faktiskt.”
”Ni var båda närvarande vid hans minnesgudstjänst.”
Win teg, så Myron sa: ”Ja, det stämmer.”
”Ni talade till och med på ceremonin, mr Bolitar. Efter allt ont blod mellan er båda höll ni ett vackert gravtal.”
Myron sneglade på Win igen. ”Öh … tack.”
”Och ni hävdar fortfarande att han är död?”
Återigen detta hävdande. Myron slog ut med händerna. ”Vad menar du med ’hävdar’?”
Unge Vitval skakade på sitt tunga huvud som om Myrons svar kom som en fullständig besvikelse för honom. Vilket det antagligen också gjorde.
”Var tror ni att han är just nu?” frågade Hawes.
”Greg?”
”Sluta jävlas, din jävel”, fräste unge Vitval. ”Var är han?”
Myron började bli lite trött på det här. ”I ett mausoleum på Cedar Lawn-kyrkogården i Paterson.”
”Det är lögn”, sa Hawes. ”Hjälpte ni honom?”
Myron lutade sig tillbaka. Deras tonfall blev alltmer fientligt, men han kände också den omisskännliga vittringen av desperation och därmed sanning i luften. Myron visste inte vad det var som egentligen pågick, och i sådana situationer hade han en tendens att prata för mycket. Så det var bäst att ta ett djupt andetag innan han fortsatte.
”Jag förstår verkligen inte”, sa Myron. ”Vad har Greg Downing med Callistermorden att göra? Har inte polisen redan gripit maken?”
Nu var det de båda agenterna som växlade en blick. ”Mr Himble släpptes fri i morse.”
”Varför?”
Inget svar.
Vad Myron visste om morden var detta: femtiotvååriga Cecelia Callister, som varit nästan-supermodell på nittiotalet, och hennes trettioårige son Clay hade hittats mördade i det herrgårdsliknande residens där de bodde tillsammans med Cecelias fjärde make, Lou Himble. Himble hade nyligen åtalats för bedrägeri kopplat till en kryptovaluta som han lanserat.
”Jag trodde att det var ett solklart fall”, fortsatte Myron.
”Maken var otrogen, hon fick reda på det och tänkte överlämna bevis mot honom till rätten, han var tvungen att tysta henne och sonen råkade överraska dem. Något i den stilen.”
Specialagent Monica Hawes och specialagent Unge Vitval växlade en blick igen. Sedan upprepade Hawes med väl avvägt tonfall: ”Något i den stilen.”
”Och?”
Myron väntade. Win väntade.
”Vi har anledning att tro”, sa Hawes med samma behärskade tonfall som tidigare, ”att Greg Downing fortfarande lever. Vi har anledning att tro att er före detta klient är inblandad i morden.”
Båda två lutade sig fram för att avläsa reaktionen. Myron gjorde ingen besviken. Trots att denna anklagelse vid det här laget borde ha framstått som oundviklig tappade han fullständigt hakan när han hörde den uttalas högt.
Greg. I livet.
Hur skulle han hantera detta? Efter alla år – deras rivalitet på basketplanen, att Greg stulit Myrons första kärlek, Myrons hemska hämnd för detta, Gregs ännu hemskare hämnd, åren av förlikning – och Jeremy, rare, snälle, underbare Jeremy … Det var totalt obegripligt. Varenda del av hans ansikte speglade en fullständig och oförställd häpnad.
Och Wins reaktion? Han tittade på sin vintageklocka – en Blancpain.
”Ni får ursäkta mig”, sa Win. ”Jag har ett brådskande ärende. Det var ett sant nöje att få träffa er.”
Win reste sig.
”Sitt”, beordrade Hawes.
”Jag tror inte det.”
”Vi är inte färdiga.”
”Inte det?” Win gav dem båda sitt mest vinnande leende. Det var ett bra leende, till och med bättre än Myrons samarbetsvilliga. ”Det är däremot jag. Jag tillönskar er en synnerligen trivsam eftermiddag.”
Utan att så mycket som se sig om släntrade Win ut från kontoret. Alla, även Myron, stirrade på dörren när Win försvann ur sikte.
Wins fullständiga namn var Windsor Horne Lock wood. Skyskrapan i vars topp de befann sig kallades för LockHornebyggnaden. Kursiveringarna är avsedda att understryka att byggnaden hade fått sitt namn efter Wins familj och att stora slantar sålunda var inblandade. I många år hade Myrons idrottsagentur MB Reps (M för Myron, B för Bolitar och Reps eftersom de representerade folk) varit belägen på byggnadens fjärde våning. För några år sedan hade Myron varit dum nog att sälja sin agentur och flyttat ut, och nu huserade en advokatbyrå i hans tidigare lokaler. När Myron för två månader sedan hade bestämt sig för att komma tillbaka var översta våningen den enda som fanns ledig.
Inte för att Myron klagade på det. Den asfräna utsikten imponerade på klienterna, om än inte på FBI-agenter.
Under de gångna två månaderna hade Myron arbetat hårt med att få tillbaka några av sina gamla klienter. Greg Downing hade han förbisett av den enkla anledningen att, ja, helt enkelt det där med att han var död. Döda människor är inga bra klienter. Det betalar sig inte.
De båda agenterna stirrade fortfarande på dörren. När de slutligen insåg att Win inte tänkte komma tillbaka vände sig Hawes mot Myron igen. ”Hörde ni vad jag sa, mr Bolitar?”
Myron nickade, samlade sig. ”Du påstår att en man som dog av hjärtinfarkt – en man som det har skrivits dödsrunor om, som varit föremål för en begravningsgudstjänst och som, vilket du själv påpekade, jag höll gravtal över – i själva verket fortfarande lever.”
”Ja.”
Myron kastade åter en blick på dörren genom vilken Win just hade försvunnit. Visst, Win älskade att spela fisförnäm snobb ur den oåtkomliga ekonomiska eliten eftersom det var vad han var, men Myron hade ändå svårt att tro att Win bara skulle gå därifrån utan anledning. Vilket fick Myron att korta tyglarna och försöka välja en försiktigare väg.
”Vill ni prata om det?” frågade Myron.
Detta gillade inte unge Vitval. ”Vad då, är du psykolog eller?”
”Kul.”
”Vad då?”
”Psykologskämtet”, sa Myron. ”Väldigt roligt.”
Unge Vitvals ögon smalnade ännu mer. ”Driver du med mig?”
Myron svarade inte omedelbart. Tankar på Gregs familj virvlade runt i Myrons huvud. Han fick kämpa för att hålla dem i schack. Gregs fru Emily. Gregs … herregud, det var svårt att ens tänka på det … hans son Jeremy. Så mycket minnen. Så mycket historia. Så mycket elände och glädje. Det finns folk som vi råkar stöta ihop med och som ändrar livet för alltid. En del är självklara – familjemedlemmar och partners – men när Myron tittade på sin egen livsbana, sin egen resa, så fanns det ingen som hade förändrat den lika mycket som Greg Downing. Till det bättre eller till det sämre?
”Hör du vad jag säger, lustigkurren?”
”Klart och tydligt”, sa Myron och gjorde sitt bästa för att fokusera. ”Kan ni bevisa att det ni säger är sant?”
”Vilket då?”
”Att Greg skulle vara i livet. Kan ni bevisa det?”
De båda agenterna tvekade och utbytte ytterligare en blick. Sedan sa Hawes: ”Greg Downings DNA hittades på platsen för Callistermordet.”
”Vad för sorts DNA?”
Den frågan besvarade unge Vitval med påtagligt välbehag: ”Hudceller”, sa han. ”Din ’döde’ klient, som du kallar honom?
Hans DNA hittades under offrets naglar.” Han rätade lite på sig och sänkte rösten till något som antagligen skulle föreställa en konspiratorisk viskning. ”Du vet när ett hjälplöst offer klöser och krafsar i ren desperation för att försöka överleva?
Typ så.”
Det snurrade i skallen på Myron. Det här var totalt obegripligt. Unge Vitval log med tänder som var för små för hans mun och ytterligare förstärkte det allmänna intrycket av vitval.
”Under naglarna på vilket offer?” frågade Myron.
”Det har du inte med att göra.” Den här gången var det Hawes. ”Du och Greg Downing har känt varandra i evigheter, inte sant? Basketrivaler. High school. College. Båda värvade till NBA i första rundan. Downing fick en lysande proffskarriär. Blev en väldigt populär tränare när han slutat spela.” Hawes plutade sarkastiskt medkännande med underläppen. ”Medan du …”
”… har ett fett kontor med asfrän utsikt?”
Snabb resumé: Inte långt efter att Myron blivit värvad, under hans första match som tjugoettårig gröngöling i Boston Celtics, hade en spelare i motståndarlaget vid namn Big Burt Wesson smällt in i Myron så att dennes knä böjdes på ett sätt som ingen knäled någonsin varit avsedd att böjas.
Hejdå, basket.
Hawes och Vitval trodde tydligen att detta fortfarande grämde Myron, att det skulle vara ett lämpligt sätt att reta upp honom och få honom att sänka garden.
I så fall hade de kommit två decennier för sent.
Hawes blick mötte Myrons. ”Nu slutar vi med teatern, mr Bolitar. Var är Greg Downing?”
”Jag är tvungen att be er gå nu.”
”Ni vägrar att samarbeta?”
”Om det ni säger är sant …”
”Det är det.”
”Om det ni säger är sant”, började Myron igen, ”och Greg är i livet – då kan jag inte säga något.”
”Varför inte?”
”På grund av en advokats tystnadsplikt rörande en klient.”
”Jag trodde att ni var hans agent.”
”Det med.”
”Nu hänger jag inte med.”
När unge Myron insåg att hans knä aldrig skulle läka helt, när han insåg att hans dagar på basketplanen var över, så satsade han hundra procent på att ”gå vidare”. Han hade varit en flitig student på Duke University. Nu styrde han över sitt fokus från basketen till att plugga till antagningsprovet till juristutbildningen, klarade det och kom in på Harvard där han sedan tog en examen med toppresultat. Efter att ha fått sin advokatlicens startade han MB Reps (från början kallat MB SportsReps eftersom – försök hänga med i resonemanget med hjälp av kursiveringarna – han till att börja med bara representerade idrottsmän och andra inom sport världen). I egenskap av riktig, legitimerad advokat kunde Myron erbjuda sina klienter det mest kompletta skydd som lagen tillät.
Vilket var till stor nytta särskilt när en klient hade juridiska problem.
Som nu, antog han.
”Vi fick besked om att ni skulle samarbeta, mr Bolitar.”
”Det var innan jag visste vad det rörde sig om”, sa Myron. ”Var snälla och gå. Nu.”
Båda agenterna tog god tid på sig att resa sig upp.
”En sak till”, sa Myron. ”Om ni hittar mr Downing vill jag inte att han blir förhörd utan att jag är närvarande.”
Unge Vitvals svar på detta var en frustande fnysning. Hawes var tyst.
Myron satt kvar när de började gå runt bordet. Greg. Vid liv. Glöm morden en liten stund. Hur i helvete skulle Greg kunna vara i livet?
Unge Vitval stannade bredvid Myron och böjde sig ner över honom. ”Det här är inte slut än, din jävel.”
Han anade inte hur rätt han hade.
»Coben är en mästare på cliffhangers.«
NEW YORK JOURNAL OF BOOKS
HUR KAN EN DÖD MAN MISSTÄNKAS FÖR MORD?
FÖR TRE ÅR SEDAN deltog sportagenten Myron Bolitar vid begravningen av sin klient, den välkände baskettränaren Greg Downing. Det oväntade dödsfallet chockade Myron och rörde upp gamla minnen, men efter en tid lyckades han acceptera Gregs bortgång.
Tills nu, när två FBI-agenter kommer in på Myrons kontor och kräver att få veta var Greg Downing är. Enligt agenterna är han fortfarande vid liv – och huvudmisstänkt för ett dubbelmord.
Tillsammans med sin vän och kollega Win tar Myron upp jakten på sanningen. Men ju djupare de gräver i det förflutna, desto mer börjar de inse att dubbelmordet bara är en liten del av en skoningslös komplott.
HARLAN COBEN har utnämnts till en av vår tids skickligaste spänningsförfattare och toppar bästsäljarlistorna världen över. I Vänd tillbaka blir läsarfavoriten Myron Bolitar involverad i ett högst personligt fall där hemligheter och ödesdigra lögner varvas med mörka konspirationer.
ISBN 978-91-89889-71-2