HOTET INIFRÅN
AV MARC CAMERON
www.bookmarkforlag.se
Hotet inifrån
originalets titel: Command and Control © 2023 by The Estate of Thomas L. Clancy, Jr.; Rubicon, Inc.; Jack Ryan Enterprises, Ltd.; and Jack Ryan Limited Partnerships
Bookmark Förlag, Stockholm 2024 All rights reserved including the right of reproduction in whole or in part in any form.
Published by arrangement with Ulf Töregård Agency översättning: Jan Risheden omslag: Jon Rosenberg tryck: ScandBook, Litauen 2024
Denna bok trycks på FSC®-märkt papper.
isbn: 978-91-89889-45-3
ETT MUMMEL AV dämpade röster hördes utanför vicepresident Mark Deharts ämbetsrum – som vingfladdret från fåglar som flaxar undan för en lastbil. Dehart sneglade mot dörren medan han log brett mot den unga journalisten på andra sidan av skrivbordet, för att visa att han fortfarande lyssnade på hennes frågor. Hon var nyexaminerad från journalistutbildningen på Penn State och ny på Philadelphia Enquirer – fortfarande så pass oförstörd att hon betraktade den politiska scenen i Washington med ett stjärnskimmer i blicken.
Stackars tjej.
Hon må vara nybakad reporter, men hon hade ändå varit kaxig nog att fråga chefredaktören om hon fick försöka intervjua vicepresidenten. Vilket redan det gav henne poäng hos Dehart.
Han var lång och slank, med precis lagom mycket silver i tinningarnas mörka hår för att se ut som den där favoritfarbrorn som alltid hade något spännande att berätta vid middagsbordet de gånger han dök upp vid någon av årets helger. Hans djupa bondbränna måste vara ärftlig, för han hade inte hunnit sätta sig i sin gamla John Deere mer än några korta stunder det senaste decenniet. Själv var Dehart inte vidare förtjust i det, men att vara den sorts politiker som pressen älskade att fotografera var en användbar
egenskap om man innehade det ämbete som ofta beskrevs som ”reservdäcket” i USA:s regering.
Utan att sluta le mot reportern spetsade han öronen mot ljuden utanför – låga viskningar som formligen skrek för att göra sig hörda, tillsammans med ett avslöjande gnissel från sekreterarens stol när hon reste sig för att hastigt följa besökaren, vem det nu var, till dörren.
Atmosfären i Eisenhower Executive Office Building var vanligtvis ganska sömnig jämfört med den hektiska stämningen i Vita husets västra flygel bara en kort promenad bort över ägorna. De breda, stenlagda korridorerna hade en tendens att sluka byggnadens invånare, medan själva Vita huset alltid kändes som om det var fyllt till bristningsgränsen.
Dehart sköt tillbaka stolen från skrivbordet som en gång tillhört Roosevelt. Liksom varenda vicepresident sedan Lyndon Johnson hade även han skrivit sitt namn inuti den breda mittlådan. Och liksom varenda VPOTUS sedan fyrtiotalet använde han sitt ceremoniella kontor i Eisenhowerbyggnaden när han behövde en mer pittoresk bakgrund än sitt tråkigt funktionella kontor i Västra flygeln för fotograferingar, intervjuer och för att ta emot utländska dignitärer. Så här långt artade sig intervjun till en välvillig artikel i hans hemstats största dagstidning, lättsmält men utan mycket substans. Till skillnad från de flesta politiker avskydde Dehart att prata om sig själv, så han hade ärligt talat inget emot att bli avbruten.
Han hade aldrig velat ha jobbet som vicepresident – och inte sitt förra jobb heller för den delen. Han och hans fru Dee hade levt ett lyckligt och obekymrat liv när han tjänstgjort som senator för Pennsylvania, ända tills Jack Ryan svept in i det och bett honom bli inrikessäkerhetsminister.
Dehart tyckte om att vara steget före, så han reste sig abrupt när ljuden utanför dörren blev starkare.
Journalisten blev så överraskad att hon tappade pennan. ”Är allt …”
Hon avbröts mitt i meningen när Keenan Mulvaney, chefen för Deharts personskydd, kom instormande med tre andra agenter hack i häl.
Dehart stönade. Secret Service släpade iväg honom till olika skyddsrum mycket oftare än han kunnat ana innan han fått det här jobbet. Drönare, oidentifierade flygplan som närmade sig, galningar med vapen på Seventeenth Street – det fanns mängder av saker som kunde leda till en utryckning av beväpnade agenter.
Den här gången hade de någon med sig.
Arnie van Damm, president Ryans ständigt lika tillskrynklade stabschef, kom inmarscherande tillsammans med agenterna.
Dehart log ursäktande mot journalisten. ”Ursäkta mig, jag är rädd att jag måste gå.” Han började ta sig runt skrivbordet, men Mulvaney hejdade honom med en lyft hand.
”Jag ber om ursäkt, mr vicepresident, men det blir hon som får gå. Jag vill be er att stanna kvar, sir.”
Van Damm sa ingenting utan vankade istället fram och tillbaka på en liten golvplätt vid dörren. Ögonen blixtrade och käkarna var hårt sammanbitna som hos ett fångat djur på väg att börja gnaga av sitt eget ben.
Deharts sekreterare vallade ut journalisten med ett löfte om att boka in ett nytt möte så snart som möjligt.
”PEOC?” frågade Dehart så fort de gått, vilket i klartext betydde tänker ni ta mig till presidentens operationscentral för nödlägen? Presidential Emergency Operations Center eller PEOC var den underjordiska bunker som fungerade som säkert om än extremt funktionsinriktat krisrum vid en hotsituation. Sådana situationer var alltid upprivande, men en
del var värre än andra. Van Damms min tydde på att detta var en av dessa.
Mulvaney nickade bistert. ”Vi tar den underjordiska vägen, mr vicepresident.”
Marken under Vita huset och Eisenhowerbyggnaden genomkorsades av tillräckligt mycket tunnlar för att ge gott om bränsle för konspirationsteorier, och många av tunnlarna hade Dehart ännu inte satt sin fot i.
Van Damm slutade bita på naglarna och gjorde en otålig gest mot dörren. ”Vi tar en andningspaus här medan din sekreterare tömmer det yttre kontoret.”
”Okej …” Dehart ryckte på axlarna. ”Har du lust att berätta vad som händer, Arnie?”
”Panama håller på att gå helt åt helvete i denna stund”, sa van Damm. ”Och för närvarande är president Ryans vistelseort okänd. NSC:s kärna är på väg in.”
NSC var det nationella säkerhetsrådet och ”kärnan” dess viktigaste medlemmar.
Mulvaney lyfte handen som signal om att han tog emot ett meddelande i sin öronsnäcka från en agent som var posterad utanför.
”Vi har fri väg, sir”, sa han.
Dehart stod kvar och stirrade på stabschefen.
”’Vistelseort okänd’? Vad betyder det egentligen?”
”Precis vad det låter som”, fräste van Damm. Han fick en plågad min, som om han hade tandvärk. ”Secret Service hittar inte presidenten. Saknar kommunikationsmöjligheter? Skadad? Kidnappad …” Han viftade bort den tanke som logiskt sett kom näst i raden. Den gick inte att föreställa sig. ”Oavsett vilket så innebär det att ni är verkställande POTUS tills vi hittar Jack Ryan.”
VENEZUELA
FYRA DAGAR TIDIGARE
Den grupp av specialutbildade CIA-agenter som fått i uppdrag att leta upp och döda Joaquín Fernando Gorsjkov gick under namnet LOVART.
På den nationella underrättelsechefens kansli i Liberty Crossing kallades denna operation för KASTVIND. Den som hittat på kodnamnen var uppenbarligen vädernörd. Kanske med bakgrund till sjöss, tänkte CIA-officer Adam Yao medan han tittade på den venezuelanska djungeln genom det lortiga bussfönstret och grunnade över hur han och hans team hade hamnat här egentligen.
Yao var nätt och jämnt fyrtio år fyllda, slätrakad och med en tjock, svart kalufs som alltid såg vindrufsad ut om han inte kletade den full med vax – vilket han inte gjorde. Utöver engelska talade han mandarin, kantonesiska och spanska som en infödd, men oftast lyssnade han mer än han pratade. Lång, men inte överdrivet, och med en tiokampares fysik – muskulös som en sprinter men aningen smal för att klara av uthållighetsprestationer. Om han hade varit klädd i linne eller haft bar överkropp, som hälften av männen som satt inklämda i den knarriga bussen, skulle hans definierade muskulatur ha varit tydlig, men en asiatisk man klädd i chinos, ökenkängor och
löst sittande, grå linneskjorta var det ingen som lade märke till – och, vilket var ännu viktigare om han skulle överleva natten, ingen som kom ihåg. Yao smälte inte precis in i lokalbefolkningen, men kinesiska, japanska och arabiska efternamn var ingen ovanlighet i Sydamerika i stort. Yao var inte latinamerikan men såg inte heller ut som en yanqui, jänkare, och i den söndrade nationen Venezuela var detta det viktigaste.
Om man sållade bort all överflödig information så hade han och hans team bara två mål: att döda Joaquín Gorsjkov och att hålla sig vid liv medan de gjorde det.
Att döda någon, hade Yao lärt sig under sina femton år i CIA, var ett förvånansvärt invecklat företag. U.S. Code Title 50, samma lagrum som gjorde hans team hemligt och deras existens möjlig att förneka för de amerikanska myndigheterna, gav det nationella säkerhetsrådets ordförande befogenhet att agera som ett slags ”stjärnkammare” och bedöma vissa personer som en uppenbar och nära förestående fara för USA:s och dess medborgares välbefinnande. Det var i alla fall så juristerna tolkade texten.
För närvarande.
Tvärtemot vad som skildrades i spionromaner och Hollywoods actionfilmer hade CIA-agenter inte för vana att gå omkring och slå ihjäl sina fiender. Underrättelsearbetet var till största delen enformigt och odramatiskt, en långsiktig aktion för att vinna folks hjärtan och hjärnor genom att övertyga dem om att ens egna dogmer var bättre än deras dogmer – eller i alla fall att ens egna dogmer gav bättre betalt. Om någon dog på endera sidan betydde det att något hade gått väldigt fel. Med det sagt förekom för all del även ”aktiva åtgärder”, särskilt på senare tid. Hotbilden var fullsmockad med fientliga krafter som inget hellre ville än att se amerikaner blöda. De måste stoppas.
”Targeted killing”, riktat dödande, fick stora rubriker, men i verkligheten var det mer sällsynt än en ärlig politiker. Sådana operationer krävde långdragna utredningar, flera dagar av diskussioner fram och tillbaka mellan nationella säkerhetsrådets kärnmedlemmar, noggrant utformade vinklingar från Vita husets jurister – och klartecken från nationens överbefälhavare.
När allt detta skett spottade den byråkratiska maskinen fram en dödsdom – fast Yao hade aldrig hört det ordet användas i sammanhanget. Juristerna använde förvirrande omskrivningar av alla möjliga slag – A-listan, botemedel, dispositionsmatriser eller till och med dödslistan (fast den senare endast i tal och aldrig i skrift). Alla undvek mycket omsorgsfullt att komma ens i närheten av ordet lönnmord – vilket var och förblev illegalt enligt USA:s lagar, oavsett vinkling.
I det amerikanska rättsväsendets tankesystem fanns en tydlig gräns mellan lönnmord och riktat dödande. Men ute i fält krävde båda två att den som utförde dådet gjorde saker som normala, välanpassade samhällsmedlemmar ansåg var motbjudande – hugga folk i ryggen, förgifta dem eller, som ryssarna tycktes föredra, defenestrering – att kasta ut dem från fönster. En instruktör på Farmen hade berättat för Adam Yaos klass att ryssarna genom praktiska försök hade lärt sig att sex våningar var absolut minimum för att få jobbet gjort. Yao hade aldrig knuffat ut någon genom ett fönster, men sex våningar lät rimligt.
Det här var hans tredje uppdrag med order om att fängsla eller döda ett objekt. Fältpersonal fick vanligtvis inte mejl ända uppifrån den nationella underrättelsechefen – i princip hans chefs chefs chef – så när Mary Pat Foley satte honom i en skyddad videokonferens med USA:s president tänkte
Yao inte säga nej. Han var betrodd, och i en myndighet där sanningen doldes under lager på lager av lögner och bortförklaringar var tillit en sällsynt klenod som måste vaktas med största omsorg. Han hade tackat ja till uppdraget att leda LOVART på fläcken – varenda blodbesudlad detalj i det.
Och mannen det handlade om var en av de mest blodbesudlade Adam Yao någonsin hade hört talas om.
Yao och hans team omnämnde objektet som MUNKEN, en referens till Gorsjkovs självpåtagna smeknamn, ”Torquemada”. Den spanske prästen Tomás de Torquemada hade varit dominikanmunk och den förste storinkvisitorn som hållit i trådarna då tusentals människor torterats och dödats i både gamla och nya världen. Det var inte många som visste det, men när de tänkte på fjortonhundratalets spanska inkvisition – järnjungfrur, bröstslitare, sträckbänkar – så var det Tomás de Torquemadas verk de såg framför sig. Yao tyckte att ”MUNKEN” var ett för hövligt kodnamn, men något måste de kalla det svinet när de nämnde honom i sin radiokommunikation. Att viska ”det mordiska jävla kräket” ute bland folk skulle väcka för mycket uppmärksamhet. Yaos handplockade team bestod huvudsakligen av tidigare militärer från CIA:s elitförband i den så kallade Ground Branch. Medlemmarna i LOVART motsvarade inte den stereotypa bilden av CIA-personal – vit och högutbildad. Nästan allihop kom från latinamerikanska familjer.
Vid det här laget hade LOVART varit verksamma i elva tungrodda månader, två veckor och sex dagar. Innan dess hade FBI, CIA, specialförbanden och en handfull utländska underrättelsetjänster jagat den svårfunne flyktingen i mer än två år. Deras villebråd slank fram och tillbaka mellan hemliga gömställen utan att de ens lyckades observera honom, än mindre fånga honom.
Tre och ett halvt år tidigare hade en bomb gjord med flytande sprängämnen detonerat i matsalen på försvarsdepartementets grundskola på Avianoflygbasen i nordöstra Italien. Dödssiffrorna skulle ha blivit mycket högre om inte en uppmärksam lärare hade sett en avslöjande ledningstråd som stack fram under ett bord. Den tjugosexåriga tvåbarnsmamman hade hunnit få de flesta av sina elever i säkerhet men själv dött tillsammans med en lärarassistent och tre andraklassare när bomben exploderade under evakueringen.
En icke identifierad person känd som Torquemada – representerad av en ansiktslös silhuett och orden ”okänd” i de officiella rapporterna – fanns redan i FBI:s bevakningsregister på grund av de eldiga manifest som han lade ut på nätet. Hans vitglödgade hat mot USA kokade över i varenda mening i dessa våldsamma utfall. Torquemadas ord hade intensiteten hos en religiös fanatiker – en religion som byggde nästan uteslutande på ett brinnande hat mot all kapitalism men allra hetast mot USA.
Analytiker påpekade att fraser som ”vi förkastar och fördömer mänskliga rättigheter som en USA-imperialistisk borgerlig idé” och ”vi förintar för att skapa ett vakuum” påminde om formuleringarna i de lika våldsamma manifest som skrivits av ”Den lysande stigen”, Sendero Luminoso i Peru – eller en Guns N’ Roses-låt.
FBI-agenter reste till Peru och förhörde mängder av människor. De öppnade gamla utredningar om den militanta rörelsen och sammanställde fotogallerier över varenda känd medlem av den våldsamma organisationen, omfattande bland annat en tunn, häftad pappersbunt från ett katolskt barnhem som troddes ha gynnats av vissa högröstade gerillasoldater från Den lysande stigen. Papperen utgjorde en sorts årsbok med förnamn på och fotografier av nitton
barn, både flickor och pojkar, från tvåårsåldern till de tidiga tonåren. Det fanns inga uppgifter utöver namnen.
Sedan lade Torquemada ut en ny harang där han i heta ordalag rättfärdigade skolbombningen på Avianobasen. Liksom tidigare gånger var IP-adressen falsk och studsade runt hela världen så att den var omöjlig att spåra. Men innehållet gav en ledtråd. Han hade med detaljer, som var bomben varit placerad, vilka aldrig hade offentliggjorts av polisen. Det var tydligt att han var inblandad.
Myndigheterna var i stort sett säkra på att detta var gärningsmannen – de hade bara ingen aning om vem han var eller var han fanns.
En övervakningsfilm från Avianobombningen visade en man i mörka kläder som lämnade basen bakom ratten till en underhållsbil fem minuter innan bomben exploderade.
Skåpbilen var stulen och fotot var så grynigt att ansiktsigenkänningsprogrammen gick bet.
Sedan bestämde sig en nybliven FBI-analytiker för att lägga in de nitton fotografierna från den peruanska barnhemsboken i sin dator och ge ett AI-program i uppdrag att ”åldra” dem för att se hur de skulle se ut i dag. Idén tog skruv hos analytikerns överordnade. Istället för att förlita sig bara på sitt eget program bad de CIA att också göra ett försök, oberoende av Byrån. Båda myndigheterna fick fram anmärkningsvärt lika resultat.
Ett av fotografierna visade en pojke med tilltalande drag, glatt leende och stora ögon, som om kamerablixten överraskat honom. Hans datoråldrade avbild uppvisade en slående likhet med den misstänkte personen i skåpbilen som lämnat Avianobasen vid bombningen.
Enligt barnhemsboken var hans namn Joaquín.
Det krävdes nästan ett år av arkivsökande och segdragna
förhör för att komma fram till att den leende unge mannen på fotografiet var en venezuelansk-rysk medborgare vid namn Joaquín Fernando Gorsjkov och att han och skribenten som kallade sig Torquemada kunde vara en och samma person.
Åtta månader efter skolbombningen blev en sjukvårdsgrupp på sju personer från en oberoende amerikansk hjälporganisation brutalt mördade utanför den bolivianska bergsbyn Camargo. Elva kvinnor och barn som väntade på att få vård gick samma öde till mötes. På grund av mordens brutalitet trodde de bolivianska myndigheterna först att sjukvårdsgruppen hade råkat ut för lokala drogtillverkare, tills Torquemada som inte visste att han blivit identifierad skröt om dådet i ett manifest på nätet. Två månader senare gjorde han en ny attack, denna gång mot en peruansk läkarmottagning som finansierades av amerikanska missionärer. Där mördade han alla och brände sedan ner byggnaden till marken.
Inget av värde stals, inget politiskt mål hade funnits på plats. Det som band samman händelserna var att alla offer varit amerikaner eller hade tagit emot stöd från USA. För detta hade frivilligarbetare, kvinnor och barn mördats med yxor och hammare.
Torquemada slog till och försvann sedan ut i etern där hans manifest kablades ut som pressmeddelanden strax efter varje blodigt dåd. Ryssland och Venezuela erbjöd de perfekta snårskogarna för honom att gömma sig i och förbli anonym. En av Yaos kontakter på plats, en officer i SVR (Sluzjba vnesjnej razvedki), den ryska motsvarigheten till CIA, trodde att Gorsjkov ibland arbetade som lejd gorilla åt Kreml. Kontaktens kodnamn var PRÄSTEN. Ryssarna hade säkerligen en personakt med kontaktinformation till
Gorsjkov, men den kunde PRÄSTEN inte komma åt. Så länge de som anlitade Gorsjkov hade nytta av honom höll de uppgifterna hemliga. SEBIN, Venezuelas underrättelsetjänst, skulle hellre se samtliga medlemmar av LOVART ruttna i fängelset än ta fast en man som i praktiken var en seriemördare med en politisk agenda som ursäkt. Yaos team hittade i stort sett bara spärrade vägar och återvändsgränder.
Sedan log terroristjaktens gudar mot LOVART, som om de äntligen hade förtjänat lite framsteg.
Den nya informationen kom från PRÄSTEN.
Yaos kontakt i SVR gav honom mobilnumret till en rysk sushikock som sades följa med Gorsjkov överallt. För att vara någon som hatade kapitalismen måste man säga att Torquemada/Gorsjkov uppskattade livets finare njutningsmedel. Mobilnumret var nytt och skulle antagligen bara vara aktivt i några dagar, men det tidsfönstret nyttjade de till att spåra upp telefonen.
Det var det fina med engångstelefoner. De som använde dem var paranoida, men att byta mobil varannan eller var tredje dag gav dem en falsk känsla av säkerhet. Dimitrij Tjernoff var sushikock, inte en utbildad underrättelseagent.
När LOVART väl visste numret till hans engångstelefon kunde de ta reda på var han och hans sushiätande arbetsgivare befann sig under de två–tre dagar då han hade kvar telefonen.
Men det var ont om tid.
Ett par CIA-bossar högt upp i näringskedjan på Langley ryggade för Yaos ”farliga, impulsiva plan” att gå in i en förlorad nation som Venezuela. Enligt deras tungrodda beräkningar vore en försiktigare metod att rekommendera. De skulle vänta, bevaka gränsövergångar och ta hjälp av vänligt sinnade underrättelseorganisationer. Ansiktsigenkänning
och biometriska sensorer skulle vara ett säkrare sätt att följa sushikocken för att kunna gripa honom och Gorsjkov någonstans mellan Venezuela och Ryssland.
Yao var en tålmodig man, men att bara vänta när en måltavla så tydligt presenterat sig fanns inte i hans gener. Alldeles för mycket kunde gå fel. Sushikocken kunde sätta en risklump i halsen och kvävas. Han kunde dö i en bilolycka. Och dessutom verkade Joaquín Gorsjkov vara tillräckligt labil för att kunna slå ihjäl sushikocken med spikutdragaren på en hammare om han serverade en undermålig nigiri. Nej, det var bättre att slå till vid första bästa tillfälle än att förlita sig på försiktiga metoder.
Som tur var delades Yaos åsikt av den nationella underrättelsechefen.
Kanske var bara trams.
