INNEHÅLLSFÖRTECKNING
FÖRORD
Händerna är porträtt av oss själva ☛ 8
KAPITEL 1
Händer och hjärna säger vem du är ☛ 12
10 berättelser om händer ☛ 18
KAPITEL 2
Symboliken omger oss i konst och reklam ☛ 38
10 berättelser om händer ☛ 44
KAPITEL 3
Ett anatomiskt mästerverk ☛ 64
10 berättelser om händer ☛ 70
KAPITEL 4
Det våras för händerna ☛ 90
10 berättelser om händer ☛ 96
Ansiktena bakom händerna ☛ 116
Källor och referenser ☛ 118
Författarens tack ☛ 119
Händerna är porträtt av oss själva
Ni vet sådana där personer som lite obekymrat, på jobbets fikarast strax innan sommaren, kan säga något om att de äntligen ska ta tag i det där med att bygga en altan till huset. För det finns ju tid under semestern. De som utan minsta dåligt självförtroende kan öppna huven på en gammal amerikanare från 50-talet, konstatera att hela kylarsystemet packat ihop och några dagar senare själva ha fixat till allt med reservdelar och sina autodidakta händer. Eller någon gammal mormor som under en helg lyckas virka tröjor, vantar och mössor till halva släktträdet, ungefär som att det inte ens var svårt.
Personer som tycker att omfattande husrenoveringar är något man gör själv, möjligen med undantag för våtrum och sådant som är strömförande. Entusiaster som bygger egna möbler till hemmet och tycker att en tapetsering av hela lägenheten är enkel, ”det är bara att åka till färghandlarn och köpa med några rullar”. Människor som bygger modelltåg, murar egna pizzaugnar och driver upp delikatesser i sina egenbyggda växthus. Jag erkänner gärna att jag avundas dem, att jag framför allt är fascinerad. Men allra mest fylld av beundran. Själv har jag nämligen, med undantag för det som har med matlagning att göra, tummen mitt i handen. Att sätta upp en tavla är en heldagsbedrift och byggvaruhus räknar jag till för mig oupptäckta planeter.
Det är inte bara mina egna oförmågor som får mig att känna så stor respekt för medmänniskor som jobbar med sina händer. Händerna är det kanske mest självklara verktyget vi människor har, dessutom bär vi alltid med oss det, lite som livets gripklor. Med våra händer uträttar vi storverk; vi bygger, räddar liv, skapar nytt, tar hand om det befintliga. Händerna är också ett redskap vi använder för att visa ömhet och medkänsla – en klapp på kinden, min hand i din, som en del av en kram. Lite som kärlekens känselspröt.
Utöver det har händerna också en stark symbolisk betydelse i konst, politik, samhällsliv och i sociala sammanhang. Händer är ett oerhört kraftfullt och oumbärligt kommunikationsmedel, trots teknologiska framsteg. Deras förmåga att förmedla nyanserade budskap och känslor är oöverträffad när det kommer till
att spegla våra mänskliga erfarenheter, hur vi interagerar med världen. Händerna är en evig källa till uttryck och tolkning.
Den digitala tid vi alla tillbringar vår vardag i har förändrat mycket, kanske det mesta. Men inte händernas avgörande betydelse. Det finns något vackert i det, nästan trösterikt. För utan handens intelligens – vilka är vi då?
Med den tanken i bakhuvudet gav jag mig under 2025 ut med min kamera på vägarna, kors och tvärs över hela Sverige, för att leta efter människor vars livsuppgift är att jobba med händerna. Jag märkte väldigt snabbt att frågan slog an hos de handmodeller jag kontaktade och förklarade projektet för; de började fundera över sina händer, pratade gärna om dem och visade påtaglig tacksamhet över vad deras händer gör för deras liv. Prova att göra samma trick med dina vänner, jag lovar att de kommer att gå igång på ämnet händer bara någon börjar prata om det. För det är så lätt att bara ta händerna för givna ända fram till dess att deras funktion påverkas. Man råkar ut för en skada eller en sjukdom som försämrar de händer man alltid haft som en självklar följeslagare.
Under min resa genom Sverige har jag träffat allt från rörmokare, frisörer och rallyförare till musiker, polkagrisbagare och dalahästtäljare. Jag har fikat med pianister, vävare och trädgårdsmästare och bjudits in att se en skärva av verkligheten för barnmorskor, brandmän och bartenders. Handmodellerna har i många fall öppnat sina hem, låtit mig rigga kameror och blixtar i vardagsrum eller garage, och med sin generositet bidragit till alla de spännande berättelser du kan ta del av i den här boken. Resan runt Sverige för att skildra händernas kraft är något av det allra roligaste jag gjort. Dels för att jag haft en utmärkt ursäkt att fritt få ställa alla frågor jag vill om handmodellernas händer, dels för att jag genom kamerans lins får skildra den
stolthet, värme och livserfarenhet som ofta tar sig uttryck i människors händer.
Händer råkar dessutom ha en unik och ibland svårfångad estetik. Händer kan vara vackra, nästan som konstverk i sig själva.
De kan genom hur de ser ut och avbildas väcka känslor hos oss, både positiva och negativa. Händer kan också, om vi tar oss tid att reflektera över det, vara porträtt av oss själva.
Det bör också sägas att en hyllning av händernas förmåga indirekt även blir något slags inlägg i samhällsdebatten. För mig, som alltid haft stor respekt för människor med praktiskt handlag, har det här projektet också kommit att bli en stark påminnelse om hur mycket av människors faktiska eller potentiella förmåga som sitter i händerna. Det är ytterst en fråga om hur vi bygger samhället, hur vi på ett samhälleligt plan får det jobb som behöver göras gjort.
Vi utbildar årskull efter årskull med akademiker tänkta för kontorsjobb, varav många snart kommer att vara ersatta av artificiell intelligens, samtidigt som det inte finns tillräckligt med folk som kan eller vill utföra praktiskt inriktade bristyrken. Det är svårt att komma ifrån tanken att de som klarar att göra saker med händerna till slut blir de verkliga vinnarna.
Boken Händer i Sverige är ett kondensat av min resa genom Sverige. Dessutom låter jag experter på bland annat handkirurgi och kroppsspråk lära dig allt du inte visste att du ville veta om händer.
Så följ med, från Malmö i söder till Kiruna i norr. De finns överallt. Händerna som formar Sverige.
Stockholm i november 2025 staffan ekengren
KAPITEL 1
Händer och hjärna säger vem du är
”Denken mit der hand” använder den tyska tillverkaren av exklusiva anteckningsböcker, Leuchtturm 1917, som slogan på sina produkter. Tänka med handen – bättre säljargument finns knappast för den som producerar en produkt tänkt att användas för handskrift.
Det är en bra slogan men den skrapar så klart bara på ytan. Ger man sig däremot djupare in i den spännande värld som handlar om handens koppling till hjärnan, och vice versa, öppnar sig ett helt universum.
Göran Lundborg, professor i handkirurgi vid
Lunds universitet och författare till en rad böcker om händer, är en av Sveriges främsta röster och experter inom området.
– Man måste skilja på hjärnans intelligens och handens. Handen kan man nästan säga är den synliga delen av hjärnan. Handen är smart och har en mängd dold kunskap. Den är självgående; man behöver inte tänka så mycket på vad man gör när man sätter in disken eller skalar en apelsin. Det är som att handen har ett inbyggt minne, förklarar
Göran Lundborg och tillägger:
– Det var en pianolärare jag pratade med en gång som frågade sig om hennes hjärna hade flyttat ner
i handen. Handen skötte sig liksom av sig själv när hon spelade.
Handen glömmer inte vad den en gång lärt sig. Den är ett universalinstrument som både kan skruva i små muttrar och göra tunga lyft. Vi ser och upplever med händerna, vi känner textur och yta. Ungefär som att vi har ögon i fingrarna, som Göran uttrycker det.
27 BEN PER HAND:
Varje hand består av 27 individuella ben, uppdelade i karpalben (handled), metakarpalben (mellanhand) och falanger (fingrar och tumme). Denna mångfald av ben möjliggör ett otroligt brett spektrum av rörelser.
Tittar man på våra tvåbenta förfäder, Lucy och Ardi, som föddes för flera miljoner år sedan hade de händer som var mycket välutvecklade. Faktum är att skeletten från Lucy och Ardi visar att deras händer inte var så långt ifrån de händer vi människor bär runt på idag. Redan då hade handen en god gripfunktion, dock hade Lucy och Ardi väldigt små hjärnor – ungefär en fjärdedel av dagens volym.
Göran berättar att evolutionen satte press på styrorganet hjärnan. Handens förmågor drev på hjärnans tillväxt och komplexitet. Handens kreativa och finmotoriska egenskaper har därför varit
avgörande för människans förmåga att skapa verk tyg, skydda sig och bygga civilisationer.
– Handen var välutvecklad även
MÄNNISKANS
HÄNDER ÄR UNIKA:
Även om många primater har händer med tummar, är den mänskliga tummens opposition och handens precision oöverträffad, vilket möjliggör verktygsanvändning och finmotoriska uppgifter.
för flera miljoner år sedan och hade stora möjligheter rent mekaniskt. Det var en viktig sak för hur människohjärnan utvecklades, det var som att hjärnan behövde hänga med i händernas utveckling.
Om vi gör ett hopp till våra dagar har handen vad som kallas en stor representation i hjärnan. Av de 100 miljarder nervceller som finns i hjärnan har handen lagt beslag på en omfattande del. När man är aktiv med händerna går det en mängd känselimpulser
till hjärnan och väsentliga delar av den aktiveras.
– Det kan kallas ett synaptiskt flöde, en ökad aktivitet i kontaktpunkterna mellan nervcellerna – synapserna. Om man är i gång och aktiverar händerna förstärks kontaktpunkterna i hjärnan. Det leder i sin tur till att handens representation i hjärnan blir ännu större. Det är bland annat därför vi upplever så många positiva saker av att använda händerna; det ger välbehag och tillfredsställelse. Det är en direkt följd av vad som händer i våra hjärnor, berättar Göran.
Hjärnan har en plasticitet som gör att vissa områden blir större om man aktiverar sina händer. Det är motoriska och sensoriska centra i hjärnan som går i gång och stärker kontakterna med omgivande områden. Ju högre aktivitet med händerna, desto mer händer i hjärnan. Ägnar man sig åt en kreativ
syssla innebär det att fler delar av hjärnan kopplas in. Man kan därför rent fysiologiskt argumentera för att kreativiteten inte bara sitter i hjärnan, utan också i våra händer.
I likhet med vad många kan uppleva i sin vardag är det välkänt att gester vi gör med händerna återspeglar våra tankar och känslor. Centrum för tal och handrörelser ligger nära varandra i hjärnan, vilket gör att det vi säger med både mun och händer är väldigt tätt sammankopplat.
Göran Lundborg lyfter också, i likhet med många av handmodellerna som är med i den här boken, fram känselns betydelse. Hans 25 år långa kliniska erfarenhet som handkirurg har påverkat honom mycket i synen på känseln då även små skador i handen i hög grad kan påverka känseln negativt. – Har du ingen känsel i handen eller i fingrarna blir handen ganska värdelös. Man behöver återkopplingen för att kunna reglera kraften i handen. Känsel har så många valörer, bara en sådan sak som att beröra medmänniskor eller att kunna identifiera ytan på små föremål.
Göran Lundborg är efter ett långt yrkesliv, både som forskare och praktiserande handkirurg, mycket engagerad i vad händerna betyder för oss idag och beskriver sig gärna som en ambassadör för handens kreativa möjligheter. Bland annat har han engagerat sig i skoldebatten och starkt ifrågasatt varför barn och ungdomar inte längre behöver skriva för hand, då både skolor och förskolor ersätter penna och papper med datorer och läsplattor.
Visst ser Göran stora fördelar med digitaliseringen och vill inte betraktas som en bakåtsträvare.
Men att nedprioritera handens möjligheter och kreativa förmåga är något han, baserat på sin mångåriga erfarenhet, varnar för.
– Att skriva för hand eller skriva på dator, det är en stor skillnad. När du skriver en text för hand är
det en krävande sak för hjärnan. Det är stora motoriska och sensoriska områden i hjärnan som aktiveras. Du har greppet om pennan, du känner rörelserna och underlaget, det går sensoriska impulser upp till hjärnan. Det gör att man memorerar väldigt bra det man skriver för hand. Skriver man på en läsplatta får man inte den effekten för bokstäverna finns redan på tangenterna, du formar dem inte själv. Det är en helt annan process för hjärnan.
Motfrågan är given: Varför ska skolelever behöva traggla med penna och papper när det finns enklare sätt? Tekniken har ju trots allt gått framåt.
– Barnens normala och naturliga funktioner med händerna – att skapa, klistra, klippa, modellera – kan inte ersättas med tryck på skärmar. Våra händer är inte gjorda för det. Kom också ihåg att många av de bästa idéerna är sådana man spontant skriver ned på papperslappar, servetter eller vad som råkar finnas tillgängligt. Det betyder något att vara oberoende av tekniska hjälpmedel, säger Göran.
ÖVER 30 MUSKLER: Det finns mer än 30 muskler som styr handens och fingrarnas rörelser. Dessa inkluderar både muskler i underarmen som sträcker sig in i handen via senor, och små, intrikata muskler inuti själva handen.
Han vittnar om att det regelbundet hör av sig lärare till honom och berättar att många av deras elever har sämre känsel och motorik än tidigare generationer. Slöjdlärare pratar till och med om fingerblindhet – skolbarn som inte kan hantera en sax, som har svårt att trä tråd genom en nål eller som knappt kan sätta på sig ett förkläde med knuten bakom ryggen. Andra har svårt att såga rakt i en bräda, känna grovlekar på sandpapper eller knyta skorna. Det är svårt att dra någon annan slutsats än att skärmarna tagit över och att det främst är barnens tummar, inte händerna, som får jobba.
Många menar att orsaken är det ökade skärmarbetet där fingrarnas tvådimensionella monotona kontakter med skärmen ger helt annorlunda känselintryck än vad handens normala funktioner gör. Handens känsel tränas inte.
– Det är lätt att låta som en konservativ gammal kuf men jag refererar bara till det jag faktiskt hör från lärare som är aktiva i skolorna idag, säger Göran Lundborg.
Han tillägger att det här i lika hög grad påverkar vuxna och samhällsutvecklingen i stort. Yrkeslivet skulle inte gå runt utan händer.
NAGLAR VÄXER
CIRKA 2–3 MM PER MÅNAD:
Fingernaglar skyddar fingertopparna och kan användas som verktyg för att skrapa eller plocka.
– Idag råder det en svår missuppfattning bland många att händernas funktioner inte betyder lika mycket längre. Det är totalt fel. För att samhället ska gå runt krävs det välfungerande händer inom massor av yrken, så som till exempel mekaniker, frisörer och sjukgymnaster. Vi är beroende av att människors händer fungerar väl.
Göran Lundborgs reflektioner må kännas självklara. För vem skulle på allvar kunna tro att den förmåga som våra förfäder utvecklade för miljontals år sedan skulle vara mindre viktig idag? Om det förr handlade mycket om ren överlevnad, att med sina händer kunna bygga skydd för kylan eller jaga och ställa mat på bordet, har händerna också länge varit ett uttrycksmedel för kommunikation.
Våra kroppar har ett språk – kroppsspråket. I det spelar både händer och hjärna en stor roll. Våra kroppar är en rik informationskälla och händerna mycket uttrycksfulla. De kan förmedla känslor och tankar, förstärka budskap, avslöja vad vi känner
och signalera öppenhet eller slutenhet gentemot andra människor.
I forskning om kroppsspråket från 1960-talet är den så kallade 7-38-55-regeln ofta citerad. Regeln kommer från Albert Mehrabians forskning som visar att 55 procent av kommunikationen är kroppsspråk, 38 procent röstläge och 7 procent ord. Även om regeln ofta kritiserats och misstolkas som att den gäller all typ av kommunikation belyser den ändå vikten av ickeverbal kommunikation, där gester spelar en framträdande roll.
– Nutida forskning om kroppsspråkets betydelse i förhållande till talet visar ofta att kroppsspråk och tal är lika viktiga. Men att kroppsspråket har betydelse är det ingen tvekan om, säger Marie Gelang, docent i retorik och affilierad forskare till Örebro universitet.
Hon berättar om forskarna Paul Ekman och Wallace V. Friesen som delat in gester i fem kategorier och beskrivit deras betydelse. Gestkategorierna är, trots att de genomfördes under 1970-talet, ofta använda även i nutida forskning.
Symbolgester är gester som ersätter ord, exempelvis ett okej, ett handhjärta. Illustrerande gester följer talet och belyser orden, exempelvis när man med händerna beskriver former, avstånd eller storlek. Reglerande gester styr förhållandet mellan den som talar och den som lyssnar, exempelvis att man räcker upp handen för att markera att man vill ha ordet. Känslogester visar talarens känsloläge, exempelvis att man öppnar famnen och vill ge någon en kram. Adaptorer visar nervositet eller ovanor, exempelvis att skramla med nycklarna i fickan.
– I min forskning har jag undersökt hur kroppsspråket används, exempelvis intensiteten i gester, säger Marie. Man kan slå handen i bordet lätt, utan emfas, eller med rejäl kraft vilket signalerar olika känslolägen. Kvaliteten i gester syns bland annat i
politiska debatter; gestikulerar en politiker slappt och ofokuserat kan det ge ett nervöst eller irriterat intryck. Medan en politiker med distinkta och energifyllda gester kan uppfattas som bestämd och statsmannamässig.
Samtidigt går det, för både politiker och andra, att styra kroppsspråket. Dock till en viss gräns.
Konsulten Gabriella Lockwall, som är expert på kroppsspråk, säger att hennes uppgift är att hjälpa människor att kommunicera med kroppen så autentiskt som möjligt.
– Försöker vi att styra för mycket blir vi inte genuina och trovärdiga. En del människor försöker att styra sina gester isolerat men det tror jag inte ett dugg på, de ska igenom hjärnan och genom hela oss för att komma ut. Händerna är den yttersta punkten i den icke verbala kommunikationen, säger Gabriella Lockwall.
Därför är det lätt att tappa bort sig om man bara tränar på gester. Vi människor letar nämligen efter att gesterna förstärker det någon säger. Känns gester inövade märker vi det rätt snabbt.
Gabriella både undervisar studenter och tar emot klienter, ofta chefer, från företag.
– Det finns många företagsledare och universitetsstudenter som har talarrädsla och de kan åka många mil för att träffa mig. Jag försöker ta fasta på att man inte kan styra hjärnan för mycket, man kan inte tänka sig fram till ett kroppsspråk. Vi jobbar då fysiskt med hela kroppen för att se var det låser sig.
Hon beskriver att vår personlighet kommer ut på så många sätt. I röst, andning, i blicken. Men händerna säger ofta mycket om vår energinivå. Gabriellas klienter vet inte alltid vad de ska göra med händerna. De drar i sina kläder, placerar händer i fickorna, får stressymptom som kommer ut i händerna. Det är som att händerna lever ett eget liv. Även yrkespersoner med stor vana av att framträ-
da, så som politiker, kan hamna snett i TV-debatter, tycker Gabriella.
– När jag ser politiker framträda ser jag tydligt deras energinivå, ibland ser jag också tydligt vilka gester de övat in. Jag kan också se hur en del politiker försöker ha kontroll på sina händer men då kan de istället börja att göra omedvetna gester, som uttrycker något de kanske inte alls vill förmedla.
Det kan lätt bli tråkigt att titta på, tycker Gabriella Lockwall. Det blir för kontrollerat och politiker som har för stor skillnad i kroppsspråket – de som går från att vara helt tysta och tillbakadragna till att plötsligt använda stora gester – tappar lätt autenticitet och därmed trovärdighet.
Ett annat område hon lär ut är att lära människor hälsa.
Det är inte överallt i världen som det är bra att ha ett fast handslag.
– Jag har träffat många personer som behöver jobba på sitt handslag, då brukar jag tipsa dem om de behöver ta i mer eller mindre.
MER ÄN 100 LIGAMENT OCH SENOR: Ligament stabiliserar lederna och håller benen samman, medan senor förbinder muskler med ben.
Det stora antalet av dessa strukturer i handen bidrar till dess styrka, flexibilitet och precision.
Det är lätt att se hur händerna är med oss varje dag, hur de i samspel med hjärnan under lång tid utvecklats till att bli en självklar del av vår kommunikation – och av oss själva.
Inte undra på att det är händerna och hjärnan som säger vem du är.
Gröna fingrar som skapar konstverk
johan bengtsson , florist
göteborg
Sakta men säkert tar det form, blomsterarrangemanget i floristen Johan Bengtssons händer. Hans floristkollega och tillika sambo Andrea Florencé Nyström, som han driver blomsterbutiken La Fleuriste tillsammans med, finslipar resultatet. Kejsarkrona, ros, förgätmigej och clematis ingår i det konstverk som de skapat.
– Jag ville göra något med händerna som en del av konstruktionen och använda de vinklar och vrår i händerna som tillsammans med blommorna bildar en helhet. Dessutom matchar alltihop skjortan, säger Johan med ett leende.
Butiken, som ligger i stadsdelen Vasastan i Göteborg, har legat på samma plats sedan 1912. Läget är perfekt för just en blomsteraffär, med solljus på morgonen och skyddande skugga resten av dagen. Johans pappa drev den länge, tills Johan tog över driften.
– Jag gillar mina händer, de skapar saker men de utsätts för en del prövningar i jobbet. Vissa ytor på fingrarna blir utsatta när man rensar stjälkar och hanterar växtsafter. Dessutom har jag händerna mycket i vatten och då försvinner fett som är händernas naturliga skyddsbarriär, förklarar Johan som också hanterar jord, sand och grus i sitt yrke.
Lösningen stavas handkräm – men han använder också handskar och handduk när han hanterar blomstren men måste skydda händerna.
Det som driver Johan är viljan att utveckla och upptäcka nya sätt att skapa med blommor. Han har tävlat i en rad floristtävlingar och hämtar mycket inspiration från Wabi sabi, en japansk filosofi och estetik som har har en mycket lång historia. Den handlar enkelt uttryckt om att finna skönhet i det enkla, det naturliga och det åldrade. I det tankesättet kan även en vissen blomma ha en plats i Johan Bengtssons kreationer, liksom även andra mer oväntade element. Det gäller bland annat arrangemang som görs till begravningar.
– Ett sista farväl kan för den lågmälda personen få vara en sval bris från fjällvidderna, för Volvoarbetaren en krans av ett bildäck. Och bonden som levt med sin sågklinga får ha den på sin kista tillsammans med blommor som liknar virvlande sågspån, som ett sista farväl. Nyckelordet är att vara lyhörd och skapa därefter.
Musiken finns i hjärtat, hjärnan och händerna
jill johnson , musiker och sångerska ängelholm
I en rustik men ljus konstnärsateljé, lokaliserad på Valhall Park i Ängelholm, går Jill Johnson runt och spontant testar akustiken. Tonerna från hennes klara röst tillsammans med ackorden från hennes Gibson, modell Emmylou Harris Jumbo, fyller hela lokalen med den självklarhet som utmärker riktiga musiker.
– Min musikalitet är en gåva som jag föddes med. Den sitter i kroppen, i hjärtat, i hjärnan men den får inte plats inom mig – musiken måste ut. Musikaliteten är en vän som jag burit med mig ända sedan jag var liten, berättar Jill när vi träffas i ateljén för att fotografera hennes händer.
Sedan dess har Jill Johnson etablerat sig som en av Sveriges främsta countryartister. Det stora genombrottet kom 1998 när Jill Johnson vann Melodifestivalen med balladen Kärleken är och representerade Sverige i Eurovision Song Contest. Hon har släppt ett flertal framgångsrika album, ofta med influenser från Nashville, och samarbetat med amerikanska låtskrivare och musiker. Utöver sin solokarriär har hon även gjort sig känd som programledare för det populära TV-programmet Jills Veranda, där hon utforskar countrymusikens rötter.
Dock var det först 2012, ganska sent i livet, som hon började spela gitarr. Då blev också hennes
händer i ännu högre grad en förlängning av hennes musikalitet.
– Att spela gitarr är i grunden svårt. Jag var först inte säker på att jag kunde få ihop vänsterhand, högerhand och sång med det känslomässiga uttryck som musiken alltid behöver. Men mina fantastiska musiker hjälpte mig att stärka självförtroendet. Jag har utvecklats steg för steg och nu spelar jag tillräckligt bra gitarr för att mina händer på allvar ska påverka musiken, säger Jill Johnson.
Det finns ett helt gäng gitarrer där hemma nu, både akustiska och elektriska.
– Jag har fler gitarrer än jag spelar bra och framför allt fler gitarrer än jag hinner spela på, säger Jill och skrattar.
Hon beskriver sina händer med värme, inte bara för de musikaliska verktyg de är.
– Jag tycker att jag har vackra händer, ådrorna är fina. Däremot har jag aldrig varit kvinnan som fixar naglarna så mycket. Kortklippta, hela och rena räcker för mig. Och jag skulle inte säga att jag är överdrivet rädd om mina händer, jag är en sådan som gillar att hugga i när det behövs.
Händerna formar den självklara Sverigesymbolen
Att träffa och prata med Nils Vallin är som att få en stor kram. Han berättar med värme om hur mycket han älskar att både tälja dalahästar och prata med de kunder som särskilt sommartid vallfärdar till Nusnäs i Dalarna. Sedan slutet av 1990-talet är han anställd på Grannas A. Olsson Hemslöjd, den äldsta industriella dalahästtillverkaren i Sverige. Här tillverkas varje år 100 000 exemplar av den ikoniska Sverigesymbolen, som har rötter tillbaka till 1700-talet.
Nils visar upp sina händer. De är av den sort man lite vårdslöst brukar jämföra med dasslock. Hans handslag vittnar om många års intensivt arbete med händerna.
– Och då skulle du ändå sett min pappas händer, de var ännu större, säger han och skrattar.
Genom åren har Nils täljt en enorm mängd dalahästar, han vet inte exakt hur många men åtminstone runt 10 000. Den minsta häst han täljt var en centimeter, den största 50 centimeter.
– Det som är så spännande med dalahästar är att ingen häst är exakt likadan en annan. Jag kan se på hästarna här vilka jag har gjort. Jag ser det på nosen, bröstet, lite på benen. På motsvarande sätt kan jag se vilka andra täljare som gjort vilka hästar.
Man sätter sin identitet på hästen utan att sätta ut initialer.
Hästarna tillverkas av furu och grundtemat sågas ut på fri hand i bandsågen. Sedan blötläggs hästarna, då reser sig träets ytfibrer och underlättar täljningen. Då hästen genom Nils händer och täljkniv tar form är känseln också ett avgörande verktyg. Nils känner med fingrarna om en häst är färdig, om någon kant är för vass och om något behöver justeras.
Det är ett hantverk som kräver att man är mycket närvarande också för att minimera skaderisken. En gång slant Nils med kniven så illa att ett finger gick av nästan helt, men 14 stygn senare fortsatte han att tälja sina älskade dalahästar.
– Som allra mest stolt är jag när jag får berätta om det jag gör. Wow, säger folk när jag förklarar hur det går till. Jag älskar att prata om dalahästar – ja, jag kan nog prata om det hur länge som helst.
Fingerfärdighet med flytande socker
gabriel
När busslasterna med svenska och utländska turister – särskilt sommartid – rullar in i den småländska pärlan Gränna, är det många som kommer dit av en tydlig anledning: polkagrisarna. Och kanske framför allt för att se hur tillverkningen av denna ikoniska svenska sötsak går till.
Sedan står turisterna samlade i en stor klunga inne på Grenna polkagriskokeri och fascinerat upplever vad som i det närmaste kan beskrivas som en show. Bakom glaset som separerar butiken från bageriet står Gabriel Kaindl och trots att han är en av de yngsta polkagrisbagarna i Gränna har han snabbt lärt sig hur han ska underhålla publiken. – Det roligaste med hantverket är att alla utarbetar sin egen teknik med händerna. Jag försöker att hitta nya idéer, dels för att bli bättre, dels för att stajla lite för publiken, säger Gabriel med ett leende. Han är stolt över sitt jobb, det märks när han står i bageriet med händerna klädda i livsmedelshandskar. Med rutinerad snabbhet och fingerfärdighet får han den tre kilo tunga degen, som i sin konsistens och storlek kan jämföras med ett stort tuggummi, att nästan se lätt ut. Grundtekniken har han jobbat fram under flera år, ända sedan det första sommarjobbet på bageriet. Idag är han en av de få
i landet som behärskar polkagrishantverket på den här höga nivån.
– Det tar åtminstone ett år att lära sig att göra ut en bra smet och ska man vara ärlig så är det här inte ett jobb för alla. En del som försöker lära sig hantverket får inte riktigt till det, jag tror att man måste ha det i sig om man verkligen ska bli duktig på det här.
I motsats till vad många tror sitter inte polkagrissmaken i den röda färgen, den kommer istället från smakämnet som tillsammans med socker, glykos, färgämne, ättika och vatten är grundreceptet på polkagrisar. Alla ingredienser, förutom färgen, kokas upp till 145 grader och blir till slut en deg av flytande socker.
– Det är ett varmt jobb, särskilt sommartid, men som bagare vänjer man sig. Jag har också fått starka händer och underarmar, då det är många muskler som jobbar när jag bakar, berättar Gabriel.
Det är också tydligt att det är händerna som förklarar polkagrisens storhet som svenskt nationalgodis.
– Det är ju hantverket som är hela grejen, det är därför så många kommer hit och kollar. Utan hantverket hade ju det här bara varit – ja, vanligt godis.
Händer som formar Sverige
Artificiell intelligens i all ära. Den har däremot inte gjort oss mindre beroende av handens intelligens, snarare tvärtom.
Med sina 27 ben är den mänskliga handens skelett en sofistikerad konstruktion och människans mest självklara verktyg. Händerna bygger upp, påverkar och bidrar till våra liv, inte minst våra yrkesliv.
Det är fiskaren som försörjt familjen och restaurangen med läckerheter från havet men också förlorat ett finger på kuppen. Det är countrystjärnan som med sina händer spelat sig igenom en lång rad scener och arenor. Det är frisören som efter tiotusentals klippningar fortfarande älskar sitt jobb.
Det är polkagrisbagaren som gör underverk av kokande socker.
Det är kirurgen vars händer räddat människoliv. Och det är urmakaren som har lärt sig att se lika bra med sina händer som med sina ögon.
I Händer som formar Sverige porträtterar fotografen och skribenten Staffan Ekengren 40 personers händer och deras berättelser bakom. Berättelser från hela Sverige som visar att våra händer, trots den digitala värld vi lever i, är minst lika viktiga som de alltid varit.
Händer som formar Sverige innehåller också matig, populärvetenskaplig läsning om allt du inte visste att du ville veta om händer.
Från händernas anatomi och konstruktion till deras roll i konsten, politiken och kroppsspråket.