LL-förlaget ger ut lättlästa böcker för unga vuxna och vuxna.
Läs mer på www.ll-forlaget.se
Mejla oss på ll-forlaget@mtm.se
LL-förlaget är en del av MTM, Myndigheten för tillgängliga medier.
Läs mer på www.mtm.se
Lättlästnivå: 1 – Lättast
Lättlästnivå: 2 – Lättare
Lättlästnivå: 3 – Lätt
Copyright © 2007 Marianne Fredriksson och Malin Lindroth
Omslag: Sarah Linton, LL-förlaget
Andra utgåvan, första tryckningen
Tryckt i Danmark genom Stibo Complete, 2023
ISBN 978-91-89779-13-6
Återberättad av Malin Lindroth
I en liten by i landskapet Dalsland levde för över hundra år sedan en flicka som hette Hanna. Hon bodde där med sin mor och far och sina syskon i en stuga i skogen.
Det var vackert men fattigt där de bodde.
Där fanns åkrar där männen arbetade.
Där fanns en fors och en sjö som kallades Norskvattnet.
Hannas familj hade inte mycket pengar men de klarade sig. De hade en ko, en häst och en liten åker som hörde till stugan.
Hannas far hette August. Han var en tystlåten man som arbetade hårt med att plöja och så på fälten.
Hannas mor hette Maja-Lisa. Hon hade fött nio barn. Fyra av dem hade dött i en sjukdom som kallades soten.
Det var under de svåra åren när det inte regnade.
Maja-Lisa glömde aldrig hur svårt de hade haft det då. Hur skulle hon kunna glömma hur det kändes att alltid vara hungrig?
Med svälten kom sjukdomar. Många hade dött.
När tiderna var bättre blev Maja-Lisa flitig med skurhink och trasa. Det var för att prästen hade sagt att sjukdomar sprids i smuts.
Hon ville inte begrava fler barn. Därför var stugan alldeles ren. Ibland spottade August på golvet. Då blev Maja-Lisa vild.
Bruset från forsen och lukten av såpa ska Hanna minnas i hela sitt liv. Varje dag gick hon tvärs igenom skogen tillsammans med sina syskon. Det tog dem en timme
att gå till skolan. På vintern låg snön i drivor på marken. Då tog det ännu längre tid.
De hade bröd och en mjölkflaska med sig.
Skolan var ett rött trähus. Lärarinnan var sträng.
Det hände att den som inte hade gjort läxan blev slagen på fingrarna med linjalen. Ändå tyckte Hanna om skolan.
Varje dag när hon kom hem hjälpte hon till på gården tillsammans med syskonen.
Lyckan
När Hanna var tolv år fick hon jobb som piga.
– Nu räcker det med skola, sade August.
Flickan kan ju både läsa och skriva.
Gården hon kom till kallades Lyckan.
Ändå var det inte ett lyckligt hem.
Kvinnan på gården hette Lovisa. Hon var känd för sin grymhet. Lovisas man hette Joel.
Han fick sällan bestämma något i hemmet.
Lovisa både skrek och slogs tills hon fick som hon ville.
Hanna fick arbeta mycket hårt. Hon fick diska, tvätta och skura golv. Ibland fick hon skrubba mattorna med såpa i den kalla ån.
Hon höll fint i ladugården också.
Varje morgon steg hon upp klockan fem, tog hinken och gick iväg för att mjölka korna.
Hur mycket Hanna än arbetade blev Lovisa aldrig nöjd. Hon skrek att Hanna var hopplös och lat och hotade att slå henne med käppen.
Sedan föll Lovisa på knä och bad Gud om styrka. Men Hanna klagade inte. Hon var van vid att jobba hårt.
En dag kom det blod mellan Hannas ben.
Hon visste inte om att hon hade fått mens och vågade inte be Lovisa om hjälp. Hon tog ett tyg och rev det i remsor, som hon tryckte in där det blödde och knep ihop benen.
– Sätt fart på benen, skrek Lovisa. Du går ju som en halt gammal ko!
Hanna tvingade sig att inte börja gråta.
Blodet rann under den långa kjolen.
På lördagen gick Hanna hem till sin mor.
Maja-Lisa plockade fram virkade bindor och ett band som skulle knytas runt midjan.
Hon letade fram två säkerhetsnålar att fästa bindorna med. Hanna kände sig redan bättre.
Men Maja-Lisa såg orolig ut. Hon såg på sin dotter med ängsliga ögon.
– Nu kan du bli med barn, sade hon. Låt ingen karl komma nära.
Svarte Rickard
Lovisa och Joel hade en son. Han kallades
Svarte Rickard. Det var en vacker pojke, mörkhårig och svartögd.
Svarte Rickard var bortskämd och lat.
Han ville inte arbeta. Han brydde sig mest om flickor och sprit. Hanna var rädd för honom.
Svarte Rickard hade en farlig glimt i ögat.
Ibland smög han sig upp bakom henne, grep tag om hennes midja och höll henne fast.
Ibland var hans händer överallt på hennes kropp, nöp och klämde. En gång var de till och med under blusen.
Hanna fick sparka sig loss.
Joel och Lovisa bråkade ofta om sonen.
Joel tyckte hustrun skämde bort Svarte Rickard på alla möjliga sätt. Hon lät honom ligga och slöa i sängen tills solen stod högt på himlen.
Hon tog honom alltid i försvar.
Hon gav honom alltid pengar.
En kväll var bråket värre än vanligt.
Joel och Lovisa skrek och slogs i kammaren.
– Du skämmer bort honom, vrålade Joel. Det blir aldrig folk av pojken!
Jag vet nog vad de säger på bygden!
De säger att han inte är min son.
Sedan kom flera dunsar.
Det var möbler och kroppar som föll.
Hanna var trött den kvällen.
Hon orkade inte höra på bråket. Hon smet ut i ladugården och kröp ner i höet.
Hanna sov när Svarte Rickard kom och drog av henne kjolen. Då vaknade hon och försökte skrika. Svarte Rickard höll händerna kring hennes hals. Det kändes som om Hanna skulle kvävas. Hon fick inte fram ett ljud.
Svarte Rickard knäppte upp sina byxor. Han tvingade isär hennes ben.
Han tvingade in sin lem i hennes sköte.
Det kändes som om hon gick sönder.
Det svartnade framför hennes ögon.
Allt blev svart av smärta och skräck.
Nu dör jag, tänkte Hanna.
Hon kände blod rinna längs benen.
Rickards händer vred sig kring hennes hals.
Det gjorde så ont att hon svimmade.
När Hanna vaknade igen var han borta.
Hon låg blodig och ensam i höet.
Det värkte i hela kroppen.
Jag måste till mor, tänkte hon.
Hanna släpade sig genom skogen.
Det droppade blod efter henne.
Den sista biten fick hon krypa på alla fyra.
Hon föll ihop på trappan utanför stugan och skrek. Maja-Lisa kom springande.
Hennes nattlinne lyste vitt i natten.
Hennes ansikte lyste lika vitt.
Hanna låg i sitt blod och skrek. Det var första och enda gången hon såg sin mor gråta.
Hanna fick ligga på bordet i köket.
Maja-Lisa tvättade henne. Hon tvättade och tvättade men det slutade inte blöda.
Det var blod överallt.
Det var blod på väggarna och på golvet.
Köket såg ut som om man hade slaktat ett djur.
Maja-Lisa skrek till Gud.
Hannas bror fick hämta hjälp. Han hämtade en gammal kvinna som hjälpte till när folk blev sjuka eller när barn skulle födas.
Den gamla kvinnan kom. Hon hade en salva med sig. Hon gav Hanna en dryck som skulle hjälpa. Snart slutade det att blöda.
– Vem har gjort det här? frågade kvinnan.
– Svarte Rickard, viskade Hanna.
– Jag kunde väl tro det, sade kvinnan. Stackars flicka. Nu blir hon aldrig gift.
Hanna ska alltid minnas hur det kändes att kallas hora.
Svarte Rickard flydde samma natt.
Ingen visste vart.
Hanna blev kvar med sina sår och sitt trasiga sköte. Snart visste varenda människa vad Svarte Rickard
hade gjort. Först tyckte de synd om henne.
När såren läkt förstod Hanna att hon var med barn. Då blev det prat om horeri.
Det var skamligt att vara med barn om man inte var gift.
– Hon ville det själv, viskade folk. Hon lockade Svarte Rickard till sig.
Maja-Lisa blev förtvivlad. Hon tänkte att Hannas liv var förstört. Hon försökte med allt möjligt för att Hanna skulle få missfall.
På den här tiden fanns det inga läkare som gjorde aborter på sjukhus. Kvinnor hade andra sätt att få ett barn ur kroppen.
Hanna fick hålla hinken med blod när det skulle slaktas. När någon i byn hade dött fick Hanna tvätta liket.
På så sätt skulle barnet i magen bli sjukt och dö, trodde Maja-Lisa.
Men barnet ville inte dö. Barnet ville leva.
Hanna var tretton år när hon födde sitt barn. Det blev en pojke med svarta ögon.
Förlossningen blev lång och svår. När barnet äntligen kom ut kände Hanna en väldig ömhet. Pojken var mycket lik Svarte Rickard. Ändå kunde hon känna denna ömhet.
Hanna döpte pojken till Ragnar.
Han var den sortens barn som log mot alla han träffade. När Ragnar skrattade blev Hanna varm i kroppen. Det var kärleken till Ragnar som fick henne att orka.
Hanna var själv ett barn. Hon var bara tretton. Ändå var hon tvungen att orka.
Hanna och Ragnar blev tvungna
att flytta tillbaka till Svarte Rickards föräldrar.
Det fanns varken plats eller mat nog för dem på Augusts och Maja-Lisas gård. Joel såg skamsen ut när hon kom.
Han skämdes för Svarte Rickard. Han lovade
att Hanna skulle bli som en dotter i familjen.
Joel gjorde nog vad han kunde men Lovisa var sur och elak. Hanna fick arbeta minst lika hårt som hon gjort innan Ragnar föddes.
Hon visste nog vad folk sa om henne. Hon hörde dem skvallra bakom ryggen.
– Titta på horan och horungen. Det är synd och skam.
Hanna blev mycket ensam. Hon hade ingen att prata med. Alla hennes vänner slutade hälsa på henne. Snart hade hon lärt sig att inte se folk i ögonen.
Så var det ända tills hon en dag träffade John Broman.
Det var midsommar när John Broman flyttade till byn.
Han kom med häst och vagn från Värmland.
Hans yrke var att göra mjöl.
John Broman var en stilig man med plirande ögon och stort skägg.
Folket i bygden glodde på honom.
Han hade ju så fina kläder!
John Broman var lika ensam som Hanna. Både hans fru och barn hade dött.
Nu ville han börja ett nytt liv långt borta från Värmland.
Vid forsen låg en gammal kvarn.
Den hade inte använts på länge.
John Broman bestämde sig för att rusta upp kvarnen. Bönderna i trakten blev glada.
De skulle få någon som gjorde mjöl i kvarnen igen, en riktig mjölnare.
Böndernas farfar och farfarsfar hade malt sitt vete i kvarnen. Nu ville de också göra det.
John Broman flyttade in i stugan som hörde till kvarnen. Där fanns en kammare, ett stort kök och ett finrum som kallades salen.
En ladugård fanns också. Både den och stugan var i gott skick. Det var värre med kvarnen.
Träet var ruttet. Trappan hade rasat ihop.
Det blev en slitsam tid för John Broman.
Han skaffade billigt virke, rev och byggde nytt.
Han bytte ut brädorna. Ibland tog han rast.
Han låg på rygg i det höga gräset och tänkte
att det var en märklig trakt han hade hamnat i.
Han tyckte om naturen
men hade svårt för folket här.
Det var så lite glädje i stugorna, tänkte han.
Han var van vid skratt och höga röster.
Här var folk sura och misstänksamma.
Kaffet var tunt.
Det liknade diskvatten, tyckte han.
Då trivdes han bättre med naturen.
Han hade aldrig sett något så vackert. Han lyssnade till forsens dån.
Han såg på de höga bergen som sträckte sig mot himlen. Ibland var det som om träden, vinden, vattnet och kullarna talade till honom.
Kvällarna i stugan blev långa. Han satt i köket med en kopp brännvin och kände sig ensam.
Köket var smutsigt. Han tänkte att han behövde en fru. Sedan skämdes han för att han tänkte så. Hans fru hade inte varit död länge. Jag är för gammal för att gifta om mig, tänkte han. John Broman var fyrtio år.
Ändå var det en längtan som väcktes i honom.
Tiden gick och hans längtan växte. En dag hörde han talas om Hanna.
Han gjorde sig ett ärende till Lyckan där Hanna bodde.
Hanna ska alltid minnas den dag då John Broman sträckte fram handen och hälsade på Ragnar. Ingen hade varit så snäll mot pojken förut.
Hanna och John Broman gifte sig i oktober.
Då var Hanna sjutton år. Ragnar hade just fyllt fyra. De flyttade in i kvarnstugan.
Aldrig mer skulle Hanna kallas för hora.
Nu var hon en gift och anständig kvinna.
Det hade blivit en del bråk på Lyckan innan hon gav sig av.
– Ragnar stannar här, sade Joel. Han är sonson i huset.
Men Broman hade tänkt på det med.
Han hade ordnat med en adoption. Nu fanns det papper på att Broman var Ragnars far.
Detta var ovanligt. Det fanns inte många som ville ha ett barn som kallades horunge.
Nu när Ragnar var adopterad var det precis som om han var Bromans son.
Ragnar hade aldrig haft leksaker förr.
Nu fick han en trähäst med kärra.
Leksakerna var lite slitna. Det var John Bromans dotter i Värmland som hade haft dem innan hon blev sjuk och dog.
– Leksakerna är dina nu, sade Broman
till Ragnar. Du får stanna i köket och leka med dem medan din mor och jag arbetar.
Men Ragnar blev så glad över de fina leksakerna att han inte kunde sitta still.
Han sprang ut till Hanna. Hon satt på knä och grävde i potatislandet.
– Titta här mor! skrek Ragnar. Titta vad jag har fått!
Ragnar kramade trähästen hårt. Hanna såg hur glad han var. Det gjorde henne så lycklig att hon började gråta. Hon tänkte på hur snäll Broman var mot henne och Ragnar. Då grät hon ännu mer.
Hon grät för att hon var så lycklig. Hanna skämdes lite för att hon grät.
Hon brukade inte gråta.
– Nu går du genast in i köket, sade hon till Ragnar.
Hon försökte tala med bestämd röst
men Ragnar hörde att hon inte var arg.
Han dansade runt med trähästen.
Sedan sprang han in i köket. Broman kom ut. Han blev orolig när han såg att Hanna grät.
– Vad har hänt? ropade han.
Han skyndade fram till Hanna.
– Jag brukar inte gråta, sade Hanna. Jag gråter bara när jag är glad.
Då strök Broman henne över kinden.
Handen var stor och lite klumpig.
Hanna hade nog aldrig varit så lycklig som hon var med John Broman.
De målade om kvarnstugan, vitt inne och rött utanpå. Folket i bygden glodde.
De hade aldrig sett maken till skryt. Inte ens prästgården var målad röd.
Det skvallrades om att Hanna och Broman trodde att de var förnäma. Det blev mycket spring i kvarnstugan. Folket i byn var nyfikna och gjorde sig alla möjliga ärenden. Det skvallrades om det starka kaffet.
Det skvallrades om slöseri med kaffebönor.
Broman hade lärt Hanna att koka starkt kaffe, precis som folk gjorde i Värmland.
En dag spände Broman hästen för kärran och gav sig av till Värmland.
Tre dagar senare kom han tillbaka.
Då var kärran lastad med granna möbler.
Hanna trodde inte sina ögon.
Inte ens prästen hade en soffa i sidentyg.
Det var stolar med runda ryggar och bord med mässingsbeslag. När Hanna hade möblerat fick inte en människa plats i stugan.
Det gick knappt att röra sig där inne.
En del av möblerna måste flyttas upp på vinden.
Det gjorde ont i Hanna.
Hon ville ha allt det fina omkring sig.
När Broman försökte flytta soffan blev hon riktigt arg.
– Är du inte klok? skrek hon.
Sedan slog hon handen för munnen.
Så får man inte tala till sin man, tänkte Hanna.
Men Broman bara skrattade. Och soffan med sidentyget fick vara kvar på sin plats i salen.
Tiden gick.
Det blev både lycka och bekymmer. Stugan blev trång och lönen liten.
Ändå kände Hanna sig rik.
Källaren var fylld av potatis, kålrötter och lingon. På vinden brände Broman sprit. Hönorna värpte. De skaffade gris.
Hanna skötte hemmet. Broman arbetade i kvarnen. Han drog på sig en otäck hosta.
Det bekymrade Hanna. Broman såg inte riktigt frisk ut. Han jobbade alldeles för hårt, slet från morgon till kväll, malde vete och bar tunga säckar. Mjöldammet for in i hans lungor och gjorde hostan värre.
När det var som värst med mjölsäckarna hjälpte Hanna till att bära.
Broman såg på sin hustru. Han tänkte att han hade haft tur. Hanna var en bra kvinna.
Hon var både vacker och arbetsam. Hon var sparsam med pengar och klagade aldrig.
Hon blev inte arg när han söp sig full på lördagskvällarna.
Ändå var Hanna en ovanlig kvinna som var svår att förstå sig på. Hon tittade sällan i hans ögon och hon talade så konstigt om Gud. Det lät nästan syndigt det hon sade, att Gud var orättvis och grym. Ibland när de låg med varandra såg han skräck i hennes ögon.
Broman undrade vad det fanns för tankar bakom den skrämda blicken. Tänkte hon på Svarte Rickard och den hemska natten för länge sedan? Ibland var han rädd för att hans unga hustru skulle bli galen.
Han skämdes genast när han tänkte så. Vad hade han att klaga på?
En kväll på våren när snön hade smält blev Hanna vild. Hon sprang runt på gårdsplanen, skrattade och skrek.
Svordomar for ur hennes mun.
– Det är rätt åt honom det satans aset!
Hon skakade i hela kroppen.
Broman såg skräckslaget på.
De hade hört nyheten samma morgon:
Svarte Rickard hade dött. Han hade jagat björn och blivit skjuten av misstag.
– Nu får han sitt straff! skrek Hanna. Nu brinner han i helvetet!
Hon slängde sig ner på marken, skrattade högt och rullade runt.
Kjolen flög upp över hennes huvud.
Hon skakade nävarna mot himlen.
– Våga inte förlåta honom, förbannade Gud!
Sedan blev hon plötsligt stilla.
Hon vaggade kroppen fram och tillbaka.
Hon var ledsen men kunde inte gråta.
Broman gick fram till henne. Han strök henne över håret. Han ville trösta henne men han visste inte vad han skulle säga.
Hanna såg på honom. Hon såg på sin man.
– Du som är så snäll kan säkert inte förstå det.
Men jag är glad att Svarte Rickard är död.
John Broman såg på henne.
Han såg på sin fru.
– Nog förstår jag, sade han lågt.
Sedan satt de tysta länge.
Den natten drog Hanna nattlinnet av sig och kröp tätt intill sin man i sängen.
Broman blev förvånad. Hon hade aldrig gjort så förut. Broman sträckte ut sin hand.
Han strök henne över axeln. Han följde kroppens linjer, magen, brösten, ryggen.
Hanna smekte Bromans hår.
Sedan smekte hon hans rygg och hans skinkor. Broman förde in sin lem i Hannas sköte.
Den natten blev Hanna med barn.
Hanna och Broman fick tre barn.
Pojkarna föddes först. Lill-John var livlig och pigg. Erik var lugn och fundersam.
Några år senare föddes Johanna.
Det var en svår förlossning. Hanna borde inte ha fått fler barn. Hon var nära att dö.
Skötet fick klippas upp med sax.
Hanna svimmade av smärtan.
Barnet var blodigt och blått när det kom.
Kvinnan som hjälpte Hanna att föda trodde först att barnet var dött.
Men kvinnan hade fel. När hon daskade barnet i stjärten skrek det och började andas.
I fjorton dagar låg Hanna till sängs. Hennes underliv värkte. Den gamla kvinnan kom varje dag och strök salvor på såret.
Det var läkande salvor gjorda på örter med namn som alruna och stormhatt.
Snart blev Hanna bättre.
Då kunde hon kliva ur sängen på darriga ben.
De döpte flickan till Johanna.
Så hade Bromans första dotter hetat.
Det var hon som låg begravd intill sin mor borta i Värmland.
Det fanns de som sade att det betydde otur att döpa barn efter döda syskon.
Det brydde sig inte Broman om.
Han saknade flickan som hade dött.
Broman berättade inte om sin saknad för någon.
Men Hanna visste att han fortfarande sörjde.
Därför var hon glad att det var en flicka som var så lik Broman själv.
Johanna var ett vackert barn med stora, bruna ögon.
Johanna blev Bromans stora glädje.
Det var bara han som tog hand om henne.
Han bytte blöjor och matade. Han vaggade och sjöng. Hanna skämdes lite för mannen.
– Han är som det värsta kvinnofolk, sade hon.
En stor och stark karl som jollrar!
Det tyckte Hanna såg löjligt ut.
När våren kom flätade Broman en ryggsäck av näver. Han klädde den med fårskinn inuti.
Nu kunde han bära Johanna på ryggen.
De vandrade längs sjöarna.
Broman lärde Johanna att upptäcka saker i naturen. Han visade henne blåsipporna, fjärilarna och molnen. Han lärde henne hur olika fåglar låter.
Hanna skrattade åt honom.
– Hon är för liten för att förstå.
Men Broman var säker på att Johanna begrep. Det såg han i hennes ögon.
Hanna och hennes man Broman får en dotter som heter Johanna.
De lever på landet och får slita hårt.
När Broman dör flyttar Hanna och Johanna till staden.
Johanna blir stadsbarn.
Hon vill vara en modern kvinna, inte bara passa upp männen som Hanna.
Också Johanna får en dotter, som får namnet Anna.
Anna går på universitet och blir författare.
Mycket har förändrats.
Men Anna märker att hennes eget liv mer och mer liknar Hannas och Johannas.
Anna, Hanna och Johanna är en bok om tre kvinnor från samma familj.
Om deras liv, deras glädje och sorg.
Malin Lindroth har bearbetat
Marianne Fredrikssons berömda bok till lättläst.